Kammarens protokoll

19.00 - 22.44

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

---------------------------------------------------------------

1 §  Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 30 maj.
2 §  Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen m.m.

Talmannen anmälde att följande faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen inkommit
och överlämnats till utskott:
2001/02:FPM94 Den europeiska energiinfrastruktu-
ren och Transeuropeiska nätverk energi
KOM(2001)775 till näringsutskottet

3 §  Anmälan om uppteckningar vid EU-
nämndens sammanträde

Talmannen anmälde att uppteckningar från EU-
nämndens sammanträde onsdagen den 8 maj inkom-
mit.

4 §  Förnyad bordläggning

Föredrogs och bordlades åter
Kulturutskottets betänkanden 2001/02:KrU20 och
KrU21
Finansutskottets betänkande 2001/02:FiU16
Miljö- och jordbruksutskottets betänkanden
2001/02:MJU16 och MJU24

5 §  Beslut om ärenden som slutdebatterats den
4 juni

KU34 Handlingsoffentligheten i EU:s institutio-
ner, m.m.
Punkt 9 (Europeiska partier)
1. utskottet
2. res. 3 (v, mp)
Votering:
262 för utskottet
52 för res. 3
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 74 m, 36 kd, 17 c, 12 fp, 1 -
För res. 3:     1 m, 36 v, 2 kd, 13 mp
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 3 mp, 4 fp, 1 -

Punkt 12 (Villkor för kandidatländerna)
1. utskottet
2. res. 4 (mp)
Votering:
298 för utskottet
13 för res. 4
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  121 s, 75 m, 36 v, 38 kd, 16 c, 11 fp,
1 -
För res. 4:     13 mp
Frånvarande:    10 s, 6 m, 7 v, 4 kd, 2 c, 3 mp, 5 fp, 1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

FiU17 Förändringar i kommunkontosystemet
Punkt 1 (Förändrad finansiering av kommunkonto-
systemet)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m, c, fp)
Votering:
173 för utskottet
142 för res. 1
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 36 v, 1 c, 14 mp
För res. 1:     75 m, 38 kd, 16 c, 12 fp, 1 -
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 2 mp, 4 fp, 1 -

Punkt 5 (Konkurrensneutralitet)
1. utskottet
2. res. 4 (kd, m, c, fp)
Votering:
172 för utskottet
143 för res. 4
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 36 v, 14 mp
För res. 4:     75 m, 38 kd, 17 c, 12 fp, 1 -
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 2 mp, 4 fp, 1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

FiU22 Utvärdering av statens upplåning och
skuldförvaltning 1997-2001
Punkt 1 (Regeringens beslut om riktlinjer för statens
upplåning och skuldförvaltning)
1. utskottet
2. res. 1 (kd, m, c, fp)
Votering:
172 för utskottet
143 för res. 1
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 36 v, 14 mp
För res. 1:     75 m, 38 kd, 17 c, 12 fp, 1 -
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 2 mp, 4 fp, 1 -

Punkt 2
Kammaren biföll utskottets förslag.

FöU11 Materielförsörjning och forskning
Punkt 2 (Försvarsindustriell utveckling och interna-
tionellt materielsamarbete)
1. utskottet
2. res. 2 (v, mp)
3. res. 3 (fp)
Förberedande votering:
56 för res. 2
12 för res. 3
247 avstod
34 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
253 för utskottet
50 för res. 2
12 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 75 m, 38 kd, 17 c, 1 -
För res. 2:     36 v, 14 mp
Avstod: 12 fp
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 2 mp, 4 fp, 1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

NU15 Vissa utrikeshandelspolitiska frågor
Punkt 2 (WTO-frågor)
1. utskottet
2. res. 1 (m, kd, c, fp)
Votering:
157 för utskottet
142 för res. 1
15 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 35 v
För res. 1:     75 m, 37 kd, 17 c, 12 fp, 1 -
Avstod: 1 v, 14 mp
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 5 kd, 1 c, 2 mp, 4 fp, 1 -

Punkt 3 (EU och utrikeshandelspolitik)
1. utskottet
2. res. 4 (c)
Votering:
170 för utskottet
18 för res. 4
126 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  121 s, 35 v, 1 kd, 13 mp
För res. 4:     1 kd, 17 c
Avstod: 1 s, 75 m, 1 v, 35 kd, 1 mp, 12 fp, 1 -
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 5 kd, 1 c, 2 mp, 4 fp, 1 -

Punkt 4 (Handel och miljö m.m.)
1. utskottet
2. res. 6 (mp)
Votering:
168 för utskottet
15 för res. 6
132 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 35 v, 2 kd, 9 c
För res. 6:     1 c, 14 mp
Avstod: 75 m, 1 v, 36 kd, 7 c, 12 fp, 1 -
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 2 mp, 4 fp, 1 -
Lena Ek (c) anmälde att hon avsett att rösta ja men
markerats ha röstat nej.

Punkt 7 (Exportkrediter och miljö)
1. utskottet
2. res. 7 (v, mp)
Votering:
265 för utskottet
50 för res. 7
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  122 s, 75 m, 38 kd, 17 c, 12 fp, 1 -
För res. 7:     36 v, 14 mp
Frånvarande:    9 s, 6 m, 7 v, 4 kd, 1 c, 2 mp, 4 fp, 1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

6 §  Redogörelse för behandlingen av riksda-
gens skrivelser till regeringen

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU35
Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivel-
ser till regeringen (skr. 2001/02:75).

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut fattades under 18 §.)

7 §  Östersjömiljarderna

Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande 2001/02:KU26
Östersjömiljarderna (förs. 2001/02:RR14).

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut fattades under 18 §.)

8 §  Utökad resegaranti för konsumenter

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2001/02:LU24
Utökad resegaranti för konsumenter (prop.
2001/02:138).

Anf.  1  LARS LILJA (s):
Fru talman! I lagutskottets betänkande LU24 be-
handlas regeringens proposition 2001/02:138 Utökad
resegaranti för konsumenter. Ändamålet med propo-
sitionen är att stärka konsumentskyddet. Det innebär
vissa ändringar i resegarantilagen som bl.a. innebär
att lagens tillämpningsområde utvidgas.
Ändamålet med resegarantilagen är att ge konsu-
menter på reseområdet ett skydd mot förluster som
kan uppstå om en researrangör kommer på obestånd.
Detta skydd åstadkoms genom att företag som anord-
nar eller förmedlar resor som omfattas av resegaran-
tilagen ska ställa en säkerhet för sin verksamhet.
Denna säkerhet ska ställas innan resorna marknads-
förs. Beloppet bestäms av Kammarkollegiet. Storle-
ken på beloppet bestäms med hänsyn till reseverk-
samhetens art och omfattning. I princip ska säkerhe-
ten vid varje tillfälle motsvara reseföretagets ekono-
miska åtagande gentemot resenärerna. Som regel
består säkerheten av en betalningsutfästelse utfärdad
av en bank eller ett försäkringsbolag. Varje enskilt
företag ansvarar bara för sina egna åtaganden.
Resegarantilagen omfattar paketresor enligt lagen
om paketresor som bygger på ett EG-direktiv, det s.k.
paketresedirektivet. Det är ett minimidirektiv. År
1996 utökades resegarantilagen till att omfatta även
resor som sker tillsammans med paketresa, s.k. stols-
försäljning.
Fru talman! I den föreliggande propositionen fö-
reslås att konsumentskyddet stärks. Resegarantilagen
utvidgas till att, förutom paketresor och s.k. stolsför-
säljning, omfatta separata transport- och inkvarte-
ringstjänster, om tjänsterna sammantagna uppvisar
väsentlig likhet med en paketresa samt s.k. utbytes-
verksamhet för skolungdom.
Dessutom föreslås att de i dag gällande minimi-
beloppen för arrangörers och återförsäljares garantier
tas bort. Sänkta minimibelopp bör bli aktuellt för de
minsta företagen i resebranschen. Med nuvarande
lagstiftning är minimibeloppen för säkerhet
200 000 kr för företag som anordnar resor utom riket
och 50 000 kr för företag som anordnar resor inom
riket.
Fru talman! Till betänkandet har fogats ett särskilt
yttrande av Moderaterna, Kristdemokraterna, Center-
partiet och Folkpartiet. Där kritiseras det nuvarande
systemet med ställande av garantibelopp. Man föror-
dar i stället någon alternativ modell för ställande av
resegaranti. I detta sammanhang vill jag påpeka att
utredningen från 1999 har övervägt i vad mån ett
antal olika konstruktioner för ställande av garanti kan
tillgodose de krav och reformbehov som utredningen
har identifierat. Utredningen har efter detta övervä-
gande stannat för att den nuvarande ordningen även
fortsättningsvis bör vara huvudalternativet i ett rese-
garantisystem. Detta har också utskottsmajoriteten i
detta betänkande ställt sig bakom.
I det särskilda yttrandet anförs också att det nuva-
rande systemet är orättvist betungande för de mindre
researrangörsföretagen. Huvudorsaken anges vara
bankernas och försäkringsbolagens provisioner för
ställande av säkerheten.
Bankerna och försäkringsbolagen agerar på en
marknad. De gör givetvis sina riskbedömningar och
sätter priset utifrån detta. Som socialdemokrat kan jag
instämma i den kritik som ibland riktas mot försäk-
ringsbolagens och bankernas agerande mot mindre
och svagare kunder. På så sätt kan det kännas bra att
få förenas med en i detta sammanhang samlad bor-
gerlighet i kritiken mot den fria marknadens funk-
tionssätt.
Just av den anledningen att kostnaden inte ska bli
betungande för de minsta företagen förelås att mini-
mibeloppet i garantin tas bort. Det betyder att Kam-
markollegiet kan sätta garantin till ett lägre belopp.
Det bör också i detta sammanhang påpekas att det
genom samarbete mellan aktörer inom branschen
finns möjlighet att ställa gemensamma garantier,
vilket kraftigt sänker kostnaden för den enskilde
företagaren. Detta har gjorts av Sveriges hotell- och
restaurangförbund, Sveriges campingvärdars riksför-
bund och Föreningen Turism i Sverige.
Utskottet utgår dessutom från att regeringen i ett
kommande uppföljnings- och utvärderingsarbete
rörande de nu aktuella lagändringarna beaktar frågan
om nuvarande resegarantisystem skulle missgynna de
mindre researrangörsföretagen. Därför anser ut-
skottsmajoriteten, och för övrigt utskottet i dess hel-
het, att någon ytterligare utredning i frågan inte behö-
ver göras för närvarande.
Avslutningsvis vill jag därför, fru talman, yrka bi-
fall till förslaget i betänkandet.

Anf.  2  BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Lars Lilja har beskrivit innehållet i
propositionen, och därför fördjupar jag mig inte i det.
Det går inte att ha något emot det som man vill
uppnå här, och därför tyckte vi inte när vi gick ige-
nom ärendet att vi skulle motionera. Dessutom hade
remissinstanserna godtagit utredningens förslag eller
lämnat det utan erinran.
Emellertid blev vi uppvaktade i utskottet, som
Lars Lilja beskrev, av Föreningen Sverigeturism,
Ekoturismföreningen, Bilresearrangörsföreningen och
Bussresearrangörsföreningen. Man hade många syn-
punkter, och hade vi fått dem innan motionstiden gick
ut hade vi naturligtvis lagt fram en motion. Den första
fråga vi ställde till dem var: Varför har ni inte sagt
något i remissvaret? Då svarade de att det bara var de
stora boalgen som hade fått yttra sig. Därför kom inte
deras synpunkter med. De redovisade en katalog av
svårigheter som skulle drabba det mycket stora antal
små företag som finns i turistbranschen i Sverige.
Jag tänker ta upp två punkter som jag tycker är
väsentliga. Dels gäller det att förslaget kommer att
fördyra för konsumenterna utan att ytterligare kon-
sumentskydd uppnås, dels att förslaget avviker från
viktiga grundprinciper som tillämpas i våra grannlän-
der. Jag tycker att det är angeläget att vi har samma
regler i grannländerna eftersom man konkurrerar om
utländska gäster från Sydeuropa och andra länder
som kanske väljer något av våra grannländer i stället.
Den viktiga ståndpunkten med tanke på konsu-
mentpolitiken här är att det är svårare att få många
glesbygdsbor som försöker livnära sig på turismen att
klara av detta. De kommer aldrig att kunna lägga upp
de enorma belopp som kommer att krävas i garantier.
Då blir det färre saker att göra, färre alternativ, färre
turistmål för turisterna. Konsumenterna kommer
dessutom att få betala sina resor väldigt långt i för-
väg. Jag kan tänka mig den barnfamilj som ska betala
sommarsemestern strax efter jul. Det blir till att leka i
sandlådan i stället.
Vi fick också av våra gäster i utskottet en redovis-
ning av att det system som omfattar garantierna och
den godtyckliga praxis som Kammarkollegiet har är
en svårighet för turistbranschen.
Därför har vi fogat ett särskilt yttrande till detta
betänkande där vi tar upp de synpunkter som vi fick
ta emot vid uppvaktningen. Vi förutsätter att rege-
ringen snarast tar initiativ till ett utredningsarbete
som undersöker de negativa effekterna av föreliggan-
de förslag. Antingen kommer det att finns väldigt
många motioner i detta ärende i höst eller också
kommer den nya borgerliga regeringen att lägga fram
ett helt nytt förslag.

Anf.  3  VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Övriga ledamöter! Centerpartiet står
också bakom det särskilda yttrandet här. Som tidigare
klargjorts har vi ju ingen reservation. Det beror på att
vi inte heller har skrivit någon motion, detta på grund
av vad som redan har framkommit, att ingen kritik
hade framförts från de små företagen i remissyttran-
dena.
Jag vill ändå säga lite grann om det här, för jag
tycker att det känns otillfredsställande med den mo-
dell som regeringen nu har föreslagit. Det finns alter-
nativ som har framkommit och som också är väl
kända av regeringen. Det handlar om att säkra kon-
sumentskyddet genom att inrätta en fond och försäk-
ring. Att konsumentskyddet ska vara tungt vägande är
väldigt viktigt för oss i Centerpartiet, men sedan har
det också stor betydelse hur man löser det här. Med
tanke på att det är väldigt många småföretag inom
turistbranschen och resebranschen tycker vi att det är
viktigt att man tar hänsyn till detta och också försöker
utforma ett reseskydd som inte försvårar för bran-
schen att överleva.
Det har framkommit uppgifter om att det är en
ganska låg summa som har utnyttjats för att säkra
reseskyddet, ca 7,7 miljoner per år, men att de avsätt-
ningar som har gjorts under de senaste tio åren hand-
lar om enorma summor, över 2 000 miljoner kronor.
Med tanke på att det framdeles skulle vara så att man
släpper på det här minimiskyddet och överlåter till
Kammarkollegiet att fastställa beloppet för de små
företagen har man en osäkerhetsfaktor. Men genom
att välja en fond- och försäkringsmodell som tar hän-
syn till företagets omsättning och det ekonomiska
åtagandet gentemot konsumenterna vet man i förväg
vad det är för belopp det handlar om.
Små företag kan därmed undvika att låsa kapital.
Därmed minskar deras räntekostnader. Det gäller
också garantibelopp för provision och vad det medför
för krav på säkerheten när småföretagen ska låna det
här kapitalet. Jag tycker att det är synd att inte den
modellen har tagits på allvar. Det finns utredningar
som visar på att det här vid flera tillfällen har påpe-
kats.
Nu finns det i alla fall ett enigt lagutskott bakom
det här. Att vi ändå har det här särskilda yttrandet är
också knutet till att utskottet har skrivit att man förut-
sätter att regeringen ska beakta den kritik som har
framförts. Därmed är det också vår förhoppning att
regeringen ska återkomma. Vi talar ju alla så väl om
småföretagen. Här är ett konkret fall där man verkli-
gen kan gå in och säkra konsumentskyddet men också
skapa bra förutsättningar för småföretagare.

Anf.  4  LARS LILJA (s) replik:
Fru talman! Jag känner mig tvungen att kommen-
tera lite grann av det som Viviann Gerdin har sagt när
det gäller ställandet av de här garantierna. Jag har
varit i kontakt med Kammarkollegiet, och det är fak-
tiskt så att de garantier som företagen ska ställa mot-
svarar de åtaganden som företaget har gentemot kon-
sumenten. Om man har betalat in, normalt, en viss
summa i förskott till företaget för den tjänst som man
ska köpa ska den garanti som företaget ska ställa
motsvara det här åtagandet. Det tycker jag faktiskt i
någon mån är ett rättvist system. Varje företag ställer
en garanti som motsvarar det åtagande man har gen-
temot konsumenten. Det tycker jag är rättvist, för då
ställer man upp på lika villkor.
Fondlösningar har diskuterats, men där finns ock-
så problem. Det är inte alls säkert att en fondlösning
blir rättvisare, för då måste man hitta nivåer på hur
mycket man ska betala in i fonden. Man måste ta
ställning till vad som händer om fonden töms på
pengar, om fonden blir för stor osv., och man måste
fråga sig hur man ska lägga beloppen i förhållande till
de åtaganden som respektive företag har gentemot
sina kunder.
Det är inte alls säkert att ett fondsystem är rättvi-
sare eller att ett fondsystem gör att marknaden funge-
rar bättre. Jag vet också att Kammarkollegiet tar hän-
syn till företagens storlek och omfattning när man ska
fastställa garantibeloppet.

Anf.  5  VIVIANN GERDIN (c) replik:
Fru talman! Till Lars Lilja skulle jag vilja säga att
det är klart att konsumenterna ska skyddas. Det är vi
helt överens om. Men företagens åtaganden gentemot
konsumenterna är inte lika med utfallet. Om konsu-
menterna kan tryggas och om någonting inträffar få ut
sina eventuella kostnader från en fond är de ju säkra
till 100 %. Sedan kan man, och det finns med i utred-
ningsförslaget, successivt bygga upp fonden. Det
finns ett minimibelopp i fonden som täcker, och om
det behövs mer är alla med och betalar utifrån re-
spektive företags volym och verksamhet.
Det finns i dag ingenting som säger att samtliga
småföretag skulle få problem på det här området.
Hittills har det visat sig att det är ytterst få, men för
att man verkligen ska kunna vara säker och konsu-
menterna ska kunna erhålla ett hundraprocentigt
skydd kan fondsystemet som jag ser det vara en
mycket bra lösning.

Anf.  6  LARS LILJA (s) replik:
Fru talman! Jag delar givetvis uppfattningen att
det är viktigt att konsumenterna har ett bra skydd,
men jag hävdar också att systemet ska vara någotså-
när rättvist för de företag som ingår i fondsystemet.
Jag tror att man kommer att få problem med att skapa
ett fondsystem som gör att man faktiskt betalar in i
förhållande till de åtaganden man har gentemot kon-
sumenten. Det är det jag tycker är den springande
punkten.
Det här systemet innebär att varje företag betalar i
förhållande till sitt åtagande gentemot konsumenten.
Det innebär att stora företag betalar mer och att mind-
re företag betalar lite. Det tycker jag är rättvist, och
det är inte konkurrenssnedvridande utifrån mitt sätt
att se saken.
Har vi ett fondsystem där man betalar olika
mycket och fonden kanske är full och man inte beta-
lar in innebär det faktiskt att det kan bli lättare för
oseriösa företag att etablera sig i branschen. Dess-
utom innebär det ju att ett företag har betalat in rela-
tivt lite pengar, men om det går i konkurs måste man
ta fondens medel i anspråk. Det är i så fall de andra
företag som har betalat in pengar till fonden som i
någon mening får betala för konkursen. Jag vet inte
om heller det systemet är rättvist.
Som sagt var, vi har sagt att vi ska titta över det
här och se vad det får för konsekvenser för de mindre
företagen i branschen. Jag tror inte att det finns någon
lätt lösning ens på det här problemet.

Anf.  7  VIVIANN GERDIN (c) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja svara så här till Lars
Lilja. Eventuella farhågor kan man lösa lagstiftnings-
vägen oavsett vilket alternativ det gäller. Det natur-
ligtvis viktigt att man har lika villkor och att det är
rättvist för konsumenten, men det är också väldigt
viktigt att man har likartade villkor för de små och de
stora företagen. Det som har varit tidigare har verkli-
gen inte gynnat de små företagen.
Vad gäller fonduppbyggnad osv. handlar rättvisa
och lika villkor som jag ser det också om att de små
betalar in till fonden i relation till sin verksamhet. Det
innebär att de större företagen, som också har ett
större risktagande, ska vara med och ta ett större
ansvar. Det ser inte jag som någon lösning alls.
Det viktiga är konsumentskyddet och att vi fak-
tiskt kan lösa det på ett enklare sätt än det som dagens
system bygger på. Att Kammarkollegiet då skulle
göra individuella beräkningar på vad varje företag
skulle avsätta i resegaranti är som jag ser det lite
osäkert, även om man hänvisar att man kan överklaga
Kammarkollegiets beslut.
Varför inte ändå se lite närmare på det här? De
farhågor som eventuellt dyker upp kommer man att
kunna klara lagstiftningsvägen.

Anf.  8  ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Lite ideologi finns det trots allt i vår
diskussion i dag. Jag tycker att vi alldeles för ofta när
vi talar om konsumenten glömmer att det bästa för
konsumenten inte är en öppen motsättning mot pro-
ducenten och distributören utan ett bra samspel mel-
lan alla aktörer. Det finns ingen principiell fara in-
byggd i den relationen. En sund marknad bygger på
ett sunt samspel mellan alla dessa inblandade parter.
Det är därför vi har skrivit vårt särskilda yttrande.
Vi vill att också småföretagens intressen ska kun-
na försvaras i sammanhanget, så att relationen mellan
småföretagen och konsumenten fungerar. Att skydda
konsumenten betyder inte att skapa svårigheter för
producenten och distributören utan just att värna om
den sunda relationen mellan konsument, producent
och distributör.
Vi tycker att det är viktigt att uppföljningen av det
beslut som i dag fattas kommer rätt så snart, för små-
företagens synpunkter sådana de presenterades för oss
under uppvaktningen var ganska bestämda. Småföre-
tagarna verkade inte alls nöjda med dagens lösning.
Jag tror inte att någon politisk organisation i dag har
någonting emot en sund utveckling av småföretag.
Från vardagen vet vi alla att banker och försäk-
ringsbolag i dag mycket ofta misshandlar småföretag.
Det finns väldigt många småföretag som inte får köpa
försäkringar osv. Det system vi har i dag kan vara
kontraproduktivt i förhållande till turismens utveck-
ling i Sverige.
Jag berättade i utskottet om de små turistanlägg-
ningarna i Frankrike, hur fantastiskt de fungerar, hur
bra man blir behandlad när man kommer dit och hur
mycket information som finns om allt detta. Jag tror
att Sverige har enormt mycket att vinna på en ut-
veckling av ett starkt nätverk av researrangörer och
småföretag på turismens område över hela landet.
Därför hoppas jag att vårt särskilda yttrande kommer
att få en effekt under den fortsatta uppföljningen av
detta beslut.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 18 §.)

9 §  Ändringar i förmånsrättsordningen,
m.m.

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2001/02:LU26
Ändringar i förmånsrättsordningen, m.m.

Anf.  9  TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! Jag vill bara i all enkelhet yrka bifall
till förslaget i lagutskottets betänkande. Detta tycker
jag är ett skolexempel på när politiken fungerar som
bäst i riksdagen. Det har varit helt prestigelöst och en
stor lyhördhet för andra partiers svårigheter att bara
rakt av tillstyrka en motion. Och genom generositet
från motionärernas sida har man skalat bort en del
skarpa yrkanden. Det har också varit en generositet
från den andra sidan i strävan att försöka göra det
bästa möjliga av en svår fråga.
Fru talman! Min högsta önskan under den tid som
jag har haft förmånen att få vara ordförande i lagut-
skottet har varit att få dela glädjen över detta beslut
med i första hand Stig Rindborg, som under en följd
av år så energiskt har drivit denna fråga.
När du nu lämnar riksdagen efter många år i det
politiska livet förtjänar den här lagen som regeringen
ska återkomma med förslag om i höst att kallas lex
Rindborg. Jag kommer alltid att bära med mig käns-
lan av den vänskap som i varje fall jag känner har
utvecklats mellan dig och mig. Ett innerligt tacka till
Stig.
Jag måste också tacka vice ordföranden Rolf
Åbjörnsson som också har ägnat ett sådant stort en-
gagemang åt förmånsrättsordningen. Du har aldrig
varit rädd för att sticka ut hakan i debattartiklar och i
andra sammanhang. Du är en verklig fajter på det här
området. Därför vet jag att när du nu i huvudsak ska
ägna dig åt civil verksamhet kommer jag hemifrån
mitt nya ställe att få läsa om dig åtskilliga gånger.
Lycka till och många tack Rolf.
Jag vill också tacka Agne Hansson. När du var
ordförande i lagutskottet såg jag alltid upp till dig. Du
har varit en alldeles utomordentligt god föreblid för
mig.
Till sist, men absolut inte minst, tack till dig Rune
Berglund som jag har känt i åtta år. Du har alltid
jobbat resultatinriktat i stället för att söka konfronta-
tion, och det har jag satt ett väldigt stort värde på.
Tack.

Anf.  10  RUNE BERGLUND (s):
Fru talman! LU26 handlar bl.a. om ändringar i
förmånsrättsordningen vid konkurser. Utskottet före-
slår att riksdagen ska göra ett tillkännagivande till
regeringen med förslag om lagstiftning så att det blir
en annan fördelningsprincip när tillgångarna i en
konkurs ska fördelas.
Tillkännagivandet innehåller också några andra
frågor som tas upp i betänkandet och som regeringen
bör bereda och återkomma till riksdagen med en
proposition så småningom.
Frågan om en ny förmånsrättsordning vid konkur-
ser har diskuterats i utskottet vid flera tillfällen under
de senaste åren. Utgångspunkten har varit att man
borde skapa bättre förutsättningar för rekonstruktio-
ner av företag med ekonomiska problem i stället för
att mer eller mindre regelmässigt använda konkurser
som åtgärd när företag kommer på obestånd. Det kan
vara så att det i dag inte finns tillräckliga incitament
för att pröva om det finns fortsatt livskraft i företag på
obestånd med den nuvarande förmånsrättsordningen
där staten och bankerna i princip tar det mesta av de
tillgångar som finns i bolag som sätts i konkurs.
Den som blir utan utdelning i konkurser med da-
gens lagstiftning är den lille företagaren som levererat
varor eller tjänster, den som ligger sist i förmånsrätts-
ordningen och som i värsta fall själv riskerar ekono-
miska problem på grund av utebliven ersättning när
andra har tagit sitt.
En parlamentarisk utredning, kallad Förmåns-
rättskommittén, har kommit med förslag till hur för-
månsrätten ska kunna utformas så att fler får utdel-
ning vid konkurser. Syftet med utredningen var också
att frågan om rekonstruktioner av företag på obestånd
skulle prövas i större utsträckning än nu samt att
delvis förändra och förbättra lönegarantin. Utskottets
uppfattning är att Förmånsrättskommitténs förslag
bör kunna utgöra en god grund för ett lagstiftnings-
förslag även om det delvis kan behöva omarbetas
enligt vad som angetts i betänkandet. Men som prin-
cip duger utredningen bra.
Vi har förstått att det är de som i dag har den star-
kaste ställningen i förmånsrätten som också vill ha
den kvar. Det är bankerna som inte vill göra avkall på
möjligheten att få tillbaka hela sitt utlånade kapital
vid en konkurs. Utredningen föreslår att de ska få
50 % tillbaka. Vi själva, dvs. staten, är också tveksam
till att avstå från skatteförmånsrätten. Bankerna säger
att det kan bli svårare för småföretagare att låna
pengar om bankerna redan på förhand vet att de bara
kan få tillbaka hälften vid en konkurs. Farhågan om
att det kan bli en restriktivare bedömning vid utlåning
finns också i ett särskilt yttrande i utredningen.
Staten säger att man inte kan välja sina kunder,
dvs. skattebetalare, och att man därför vill ha starkast
möjliga ställning. Utskottets utgångspunkt har varit
att försöka hitta bästa möjliga insolvenshantering i
svenskt näringsliv som kan bidra till en sund före-
tagsutveckling i Sverige.
Det är den uppgiften vi nu ger till regeringen ge-
nom vårt tillkännagivande, att man ska göra en balan-
sering när det gäller förmånsrätten på ett sådant sätt
att fler tar aktiv del när företag får problem i stället
för att passivt invänta utdelning i konkurser. Målet
ska alltså vara fler rekonstruktioner och färre konkur-
ser.
Eftersom detta är mitt sista framträdande i denna
talarstol åtminstone under denna period vill jag tacka
för den tid som har gått och särskilt tacka Stig Rind-
borg och Rolf Åbjörnsson som jag vet frivilligt läm-
nar riksdagen. Jag vill även till ordföranden framföra
ett tack för de fina orden.
Fru talman! Jag yrkar delvis bifall, bifall och av-
slag på motioner enligt de fyra punkter som finns
angivna i betänkandet på s. 3 under rubriken Utskot-
tets förslag till riksdagsbeslut.

Anf.  11  STIG RINDBORG (m):
Fru talman! Denna debatt handlar om förmåns-
rättsordningen. Innan jag börjar att debattera den vill
jag direkt framföra ett stort tack till lagutskottets
ledamöter för det arbete som har gjorts i detta ärende
och i många andra ärenden under de år som jag har
varit med. Jag har sagt till dig Tanja Linderborg att
jag inte begriper din politiska uppfattning men att jag
begriper att du är väldigt duktig, trevlig och skicklig.
Och det vill jag verkligen stryka under. Du har näm-
ligen skött detta på ett enastående sätt. Du förstår inte
min politiska uppfattning, men vi har känt respons
rent faktiskt för det sätt som arbetet har skötts på.
Samma tack vill jag rikta till Rune Berglund som
ju var med i Förmånsrättskommittén och Per Rosen-
gren. Där jobbade vi tillsammans, och redan ganska
tidigt var vi överens om att om vi kan åstadkomma
det som i huvudsak framgår av det förslag som är
aktuellt och som har gått till Lagrådet skulle det gag-
na Sverige.
Rolf Åbjörnsson och jag har jobbat ihop många
gånger utanför riksdagen. Men när vi nu har haft detta
gemensamt har vi verkligen lagt ned möda och an-
strängning.
Jag skulle kortfattat vilja rekapitulera det senaste
årtiondets historia beträffande förmånsrätt i konkur-
ser.
År 1990 började finanskrisen, som kom att vara
under större delen av 1990-talet. I september 1990
inställde finansbolaget Nyckeln, med en omslutning
på tiotalet miljarder, sina betalningar varvid jag var
rättens ombudsman och skulle handlägga betal-
ningsinställelsen med sikte på en rekonstruktion ge-
nom ackord. Rekonstruktionen lyckades trots, vill jag
säga, gällande lagar.
I fråga om de bestämmelser som då gällde, och
som i viss mån fortfarande gäller, är det väldigt
mycket bekymmer med att åstadkomma ackord. Det
uppkommer kontroversiella frågor, och det uppkom
också kontroversiella frågor i Nyckeln.
I det läget talade jag med en av de äldre framstå-
ende experterna, en professor som medverkat vid
tillkomsten av de flesta lagar som kommit till under,
skulle jag vilja säga, de senaste 50 åren. När jag ställ-
de en konkret fråga till honom fick jag det raka sva-
ret: Advokaten måste förstå att det här är frågeställ-
ningar som över huvud taget inte var aktuella då
lagen stiftades.
Det gäller alltså att hålla lagarna ajour så att säga.
Nu har vi, med tio års fördröjning, kommit fram till
vad jag tycker att det är väsentligt att vi får ha, nämli-
gen en lagstiftning på förmånsrättssidan som pekar i
den här riktningen.
Ambitionen i den svåra kris som var har ju varit
att få så många rekonstruktioner som möjligt. Tyvärr
blev det praktiskt taget enbart konkurser. Det förslag
som faktiskt fanns redan 1992 skulle just remitteras
till Lagrådet men blev stoppat. Därefter har frågan
dragits i långbänk.
Förmånsrättskommittén lade för några år sedan
fram ett enigt förslag. Om vi får en förmånsrättsord-
ning som har så få förmånsrätter som möjligt kommer
det, det är jag helt övertygad om, att vara till gagn
såväl för företag på obestånd som för dess borgenärer
och, inte minst, samhället. Det säger sig självt att om
borgenärerna har samma möjlighet till utdelning finns
det bättre förutsättningar för en samsyn.
Sedan lagutskottet fick beskedet att den aviserade
propositionen, den här gången med förslag till ny
lagstiftning beträffande förmånsrätt, inte skulle kom-
ma kom vi - som Tanja Linderborg och Rune Berg-
lund sagt - överens om att jobba i lagutskottet. Nu
har vi alltså fått det förslag som ligger på riksdagens
bord.
Vidare är utskottet enigt om att frågan om ränta på
medel som staten förskotterat på lönegarantin ska
utredas i anledning av ett rättsfall från Högsta dom-
stolen från 1998 där helt plötsligt tillämpningen av en
lag som hade gällt sedan 1979 förändrades. I 28 år
hade man arbetat efter en modell. Det gäller då ränta
på statens pengar som enligt det rättsfallet ska utgå
innan de anställda har fått full utdelning på sina löne-
fordringar.
Nåväl, vägen att nå hit har varit lång, men det för-
slag som nu finns i Lagrådets utlåtande här och som
nu ligger på riksdagens bord är det en glädje att få
behandla.
Jag har inte nött den här talarstolen så ofta men
jag sätter ett värde på att få vara med och säga vad jag
har önskat. Jag har aldrig känt annat än att handlägg-
ningen här ger utrymme för alla som vill säga något
att verkligen få göra det.
Jag vill tacka för de här åren. Jag har sagt att nu
ska jag ägna mig åt fysiska aktiviteter och idrott ef-
tersom det är något som jag har eftersatt. Sedan får
jag väl se när det gått en period om åldersgränserna
helt är utsuddade och man säger: Är ni vettiga kan ni
ha chans att komma igen. Jag vet inte hur det blir då.
I alla fall tycker jag att det har varit väldigt roligt
under de här åren. Tack!

Anf.  12  ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Det blir lite av skolavslutning över
detta. Det är väldigt trevligt att få avsluta sin period i
riksdagen med ett sådant här ärende som vi i utskottet
är så rörande överens om. Jag tackar också för vänli-
ga ord här.
Det här med förmånsrättsordning, konkurs, obe-
stånd och företagsrekonstruktion låter väldigt tek-
niskt, men i botten är det helt enkelt på det viset att vi
vill ha en lagstiftning som främjar möjligheterna att
hantera företag i kris. Har vi en sådan lagstiftning
räddar vi värden, och vi räddar arbetstillfällen och
räddar möjligheter så att människor inte far illa. Det
är alltså en viktig och tung uppgift som ligger bakom
detta.
Lite sorgesamt är det att det har tagit så lång tid
att komma i mål. Men nu måste alla i omvärlden
notera att det just finns en politisk vilja att genomföra
en reform i enlighet med de principer som finns ut-
tryckta i Förmånsrättskommitténs betänkande.
På olika sätt har man motarbetat möjligheterna att
genomföra detta. Jag menar att det i demokratins
namn måste vara slut på det fr.o.m. nu. Det går ju inte
att tänka sig en bredare parlamentarisk förankring för
en reform än vad som ges uttryck för i detta betän-
kande.
Naturligtvis yrkar jag bifall till utskottets förslag i
betänkandet.
Vidare vill också jag rikta ett tack till de ledamö-
ter här som ståndaktigt har arbetat för denna reform.
Jag tänker särskilt på Rune Berglund och Per Rosen-
gren som inte alldeles självklart hamnar i den här
situationen. Det är uppfriskande att det även i detta
parlament finns storväxta furor som inte viker sig i
första taget. Tack, fru talman!

Anf.  13  AGNE HANSSON (c):
Fru talman! Det är ovanligt med en så lång talar-
lista till ett betänkande som utskottet är fullständigt
enigt om, men det har kanske redan framgått av de
anföranden som hållits här vad syftet med debatten
är. Jag vill gärna instämma i det.
Talarlistan symboliserar frågans längd och seghet.
Den här ändringen i förmånsrättsordningen har ju
diskuterats länge och i flera regeringskonstellationer.
Inte minst förgrundsfigurerna Rindborg och Åbjörns-
son har ståndaktigt funnits med - med samma stånd-
punkt i olika konstellationer, oavsett regeringsskiften.
Fru talman! Jag begärde begärt ordet också för att
falla in i hyllningskören här och i tillfredsställelsen
med att vi nu enigt i lagutskottet har kommit fram till
denna ståndpunkt. Det bevisar att demokratin funge-
rar i landets högsta beslutande organ och, inte minst, i
beredningsinstanserna. Detta är tillfredsställande.
Naturligtvis tackar jag för de vänliga orden från
fru utskottsordföranden. Jag kan gärna återgälda dem
genom att konstatera att nuvarande utskottsordföran-
den har haft större framgång med att nå slutmålet än
jag hade under min tid som ordförande. Kanske beror
det på att hon har haft förmåga att tala till majoriteten
på ett sådant sätt att vi nu har nått hit.
Under min tid i utskottet - tidigare som ordföran-
de men även nu - har jag inte funnit annat än att det
har varit lätt att ha en dialog med majoriteten. Jag vill
också instämma i att det är berömvärt att man så
prestigelöst har kunnat diskutera sig fram till denna
ståndpunkt. Jag vet av erfarenhet att integriteten
bland utskottets ledamöter är stor i detta samman-
hang. Det har ni från majoritetens sida visat också nu.
Det är bara att hoppas att regeringen orkar tillgo-
dose utskottets hemställan och begäran om förslag på
dessa punkter. Det kommer att stärka löntagarnas
situation, och det ökar betydligt möjligheterna att
rekonstruera företag efter konkurser.
Jag vill slutligen tacka Åbjörnsson och Rindborg
för det samarbete vi har haft under dessa år. Lycka till
med den fysiska aktiviteten, Stig, och välkommen
åter.

Anf.  14  ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! Det enda som saknas är att vi börjar
sjunga "Den blomstertid nu kommer". Men det är
roligt, och vi är glada över det som har hänt. Också
jag vill tacka Stig Rindborg, Rolf Åbjörnsson, Tanja
Linderborg, Rune Berglund och även Per Rosengren,
som sällan är med oss men som verkar ha jobbat
mycket för detta.
Vi förbättrar i dag förutsättningarna för tillväxt i
landet. Det är väldigt viktigt att näringslivets växt-
kraft fungerar obehindrat. Vi har gjort en god sak.
Som någon som inte visste någonting om konkur-
ser och företagsrekonstruktion innan hon, dvs. jag,
kom in i utskottet måste jag säga att jag har lärt mig
en sak till. Jag har lärt mig att begripa t.o.m. kompli-
cerade lagar tack vare det mycket seriösa och fina
arbete vi gör i utskottet. Jag vill tacka alla, och jag är
glad att jag som en mycket ödmjuk ledamot i sam-
manhanget har kunnat vara med när detta beslutades.

Anf.  15  PER ROSENGREN (v):
Fru talman! Även jag är naturligtvis väldigt glad
att vi har kommit så här långt. Dock ska vi vara med-
vetna om att vi ännu inte har något förslag att ta ställ-
ning till här i riksdagen. Vi kanske ska vänta med de
riktiga glädjeyttringarna tills vi faktiskt kan klubba ett
beslut. Men det är väldigt roligt att det finns en total
enighet här i kammaren om detta. I och med att det
finns en sådan borde regeringen naturligtvis upp-
märksamma detta och återkomma så fort som möjligt.
Jag vill återkomma till att utredningen - Förmåns-
rättskommittén - var enig sånär som på några särskil-
da yttranden. Det var en styrka redan det, tycker jag.
Utredningens förslag andas det man pratar så mycket
om, nämligen förenkling. Kommittén föreslog många
förenklingar och framför allt förbättringar - möjlighet
för företag att rekonstrueras utanför konkursinstitutet,
dvs. genom ett ackordsförfarande.
Jag tror också att regeringen från början var helt
inställd på att verkställa kommitténs förslag. Så sent
som i höstas tror jag att man var beredd att lägga fram
ett förslag i riksdagen.
Sedan, i slutändan, kom två intressenter in, som
redan tidigare hade gjort vissa invändningar. Det var
bankerna och Riksskatteverket - de två stora parter
som skulle behöva maka lite på sig för att vi skulle
kunna få en bättre förmånsrättsordning.
Det intressanta var att alla i kommittén - även
Bankföreningens, småföretagarnas och RSV:s repre-
sentanter - var fullkomligt medvetna om att kommit-
téns förslag var en paketlösning. Bankerna fick rucka
lite på sina principer, och Riksskatteverket och staten
fick rucka lite på sina principer. Därför blev det heller
inga reservationer. Därför blir man lite konfunderad
när kritiken från bankerna dyker upp i efterhand.
Från bankerna hävdas det att den nya modellen
kommer att minska antalet lån till småföretag framför
allt i glesbygd. Det intressanta är att många andra
länder har provat denna modell. Finland har gått över
till den. I Tyskland har man inget hypotek på detta
sätt. Där fungerar det bra.
Jag har exempel på att det redan nu är problem för
vissa småföretag. Det kan inte bli sämre än vad det är
nu när det gäller bankernas behandling av småföretag.
Jag vill också tacka Stig Rindborg, Rolf Åbjörns-
son och Rune Berglund för det arbete som är nedlagt i
lagutskottet. Jag vill naturligtvis även tacka ordföran-
den Tanja Linderborg, som har skött detta på ett väl-
digt bra sätt. Jag hade förmånen att sitta i kommittén
tillsammans med Stig Rindborg och Rune Berglund.
Även där var det ett väldigt konstruktivt arbete.
Ambitionen var som sagt att få ett enkelt system
som faktiskt gynnade rekonstruktion utanför konkur-
sen. Jag tyckte trots allt att vi lyckades väldigt bra när
det gäller förslagen i kommittén.
Om det var jag som blev apostroferad av Rolf
Åbjörnsson kan jag säga att det är första gången jag
har blivit betraktad som storväxt. Tack för det. Sådant
kan man också behöva höra ibland.

Anf.  16  KARL GUSTAV ABRAMSSON
(s):
Fru talman! Efter alla dessa positiva inlägg känner
man nästan att man borde avanmäla sig från talarlis-
tan, för jag har en del synpunkter som inte riktigt är i
linje med dessa inlägg. Jag skulle vilja ta upp några.
Jag vill erinra om att Regionalpolitiska utredning-
en tog upp frågan om den försämrade kreditgivningen
för de små och medelstora företagen i detta land. Det
var ett stort bekymmer som utredningen inte kom
med något förslag om. Däremot fullföljde regeringen
analysen med att gå vidare och tala om att det här
behövs kompletterande insatser. Det behövs utred-
ningar för att vi ska kunna komma till rätta med detta
problem, som har blivit allt större. Det är inte bara i
glesbygd och inte bara i Norrlands inland, som många
vill påstå, som små och medelstora företag har pro-
blem med att skaffa kapital till investeringar och för
driften.
Näringsutskottet fullföljde detta i sin behandling
under förra hösten, och riksdagen fattade ett relativt
enigt beslut om att det behövs åtgärder.
Jag tycker att förslaget som Förmånsrättskom-
mittén har lagt fram i många stycken är positivt. Det
talades också om att det skulle vara en paketlösning.
När jag nu tittar på lagutskottets betänkande kan
jag se att man redan har börjat såga av ett av de kraft-
fulla benen, nämligen förbudet mot återvinning av
skatter och avgifter. Vi kan fundera på om det då blir
den paketlösning som Förmånsrättskommittén tänkte
sig.
Jag har under ganska många månader haft möjlig-
het att träffa både små företag, bankföreträdare, kre-
ditgivare och Bankföreningens företrädare för att
diskutera denna fråga. Det låter på Per Rosengren
som om frågan skulle ha väckts i slutfasen av be-
handlingen. Den har diskuterats hela tiden, och den
utgör ett stort problem. Det har man alltså anmärkt på
i ett väldigt tidigt skede.
Jag har en del erfarenhet från bankstyrelsearbete.
Jag vet att bankerna i många år har varit väldigt nog-
granna med sin kreditgivning. Det har naturligtvis
inneburit svårigheter för de små företagen. Och när
det gäller ett förslag som skulle innebära en efter-
ställning av dessa företagshypotek tror jag att möjlig-
heterna skulle minska ytterligare. Jag ska inte säga att
det blir så, men jag tror det.
Jag är i alla fall glad åt att man redan i Förmåns-
rättskommittén tog upp den här frågan, och jag har
läst det särskilda yttrandet av Rune Berglund m.fl.
väldigt noggrant. Där har man pekat på risken för att
det här skulle kunna komma att bli ett väldigt stort
problem, och det måste alltså beaktas.
Fru talman! Jag utgår från att regeringen, när den
får den här beställningen på sitt bord, läser kommit-
téns betänkande väldigt noga och också den regional-
politiska propositionen, som man själv har skrivit,
och riksdagens beslut när det gäller bl.a. stödet till
småföretagen. Jag tycker att det är viktigt att rege-
ringen i ett kommande lagförslag verkligen tittar på
de små och medelstora företagens möjligheter att
anskaffa nödvändiga krediter. Det är viktigt, eftersom
vi alla är överens om att det är i de små och medelsto-
ra företagen som tillväxten ska ske. Det är där jobben
ska komma fram. Det uttrycktes väldigt tydligt i det
betänkande som näringsutskottet lämnade till riksda-
gen, som riksdagen ställde sig bakom, att vi är över-
ens om att det behövs särskilda insatser. Då får inte
en sådan här beställning motverka det syftet.

Anf.  17  PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Jag vill bara erinra om att kommittén
faktiskt diskuterade frågorna om krediten och kredit-
möjligheter för små och medelstora företag. Man
menar, precis tvärtemot K G Abramsson, att detta
kanske gör att bankerna börjar värdera krediter i för-
hållande till det som de ska göra, dvs. i förhållande
till resultaträkningen. Det handlar om förmågan att
betala. Man ska inte titta statiskt på panträtter osv.
Det här är alltså en anpassning till förändringar i
banklagen. Man ska faktiskt titta på resultaträkningen
när man bedömer lånen. Och jag kan väl säga att
bankerna inte har lärt sig detta ännu.
Jag kan ta ett exempel från min hemkommun. Två
företag skulle tillsammans köpa en fastighet. Den
betingade först ett värde på 1,3 miljoner. Sedan var
den nere i 800 000. Därefter fick de här två företagen
köpa den för 425 000. De gick till en av de större
bankerna och fick inte lån med motiveringen att fas-
tigheten inte hade något marknadsvärde. Det var två
företag med starka resultaträkningar. Det ena företa-
get var över 40 år gammalt och hade aldrig uppvisat
några röda siffror.
Därför ska man kanske ställa större krav på ban-
kerna i samband med deras kreditgivning. Det skulle
faktiskt stärka dem inom banksektorn som vill bedö-
ma krediterna lite mer modernt och inte på det gamla
panträttssättet.

Anf.  18  KARL GUSTAV ABRAMSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag kan inte svara för hur alla banker
och kreditinstitut jobbar med kreditgivningen, men
jag vill nog påstå att man de senaste tio åren har
skärpt prövningen oerhört mycket.
Jag har haft förmånen att läsa sådana PM som
man har som underlag för att fatta beslut om krediter,
och de är oerhört omfattande. I dem tas alla de områ-
den upp som berör företagandet. Det handlar inte bara
om säkerheter utan också om kompetens hos före-
tagsledningen, om produkter och om marknader. Vi
kan räkna upp en mängd parametrar som man tittar
på. Så jag tror att Per Rosengren borde ta och skaffa
sig lite mer kunskap om hur kreditgivning går till i
dag. Och jag är alldeles övertygad om att vi, om inte
staten och riksdagen så småningom fattar beslut om
kompletterande åtgärder när det gäller kreditgivning
till små och medelstora företag, kommer att få se en
avmattning, och vi kommer att få uppleva väldigt
stora problem när det gäller att driva små och medel-
stora företag. Jag är naturligtvis särskilt bekymrad
över hur det kommer att se ut i Norrland och i Norr-
lands inland.

Anf.  19  PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Jag ska inte diskutera vem som har
störst kunskap eller mest erfarenhet av långivning till
små och medelstora företag. Jag tycker att vi kan ta
den diskussionen någon annan gång. Den ska vi inte
ta här i kammaren.
Vad jag försökte peka på var det faktum - och där
är vi tydligen eniga - att just de förslag som läggs
fram i Förmånsrättskommittén gynnar en modernare
syn på kreditgivning. Det är precis det som K G
Abramsson säger. Men risken med det nuvarande
systemet är att man hänger kvar vid den gamla mo-
dellen. I ett flertal fall, då jag själv har varit med som
konsult, har det här varit ett problem. Man har inte
tittat på resultaträkningen på det sätt som man ska
göra nu för tiden. Det handlar alltså om fall som lig-
ger ganska nära i tiden. Det här sista var så sent som i
höstas.

Anf.  20  KARL GUSTAV ABRAMSSON (s)
replik:
Fru talman! Vi kommer förmodligen inte längre i
diskussionen om hur man jobbar med kreditgivning
och om bakgrunden för de kreditbeslut som fattas.
Men jag vill avslutningsvis peka på att detta måste ha
varit ett litet aber för kommittén, eftersom man har
utvecklat det här i ett särskilt yttrande, och jag är glad
för att det finns med. Det kommer ju att vara underlag
för den bedömning som regeringen ska göra i och
med att man ska komma tillbaka till riksdagen med
ett lagförslag utifrån den beställning som lagutskottet
har gjort här.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 18 §.)

10 §  Partnerskap och adoption, m.m.

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2001/02:LU27
Partnerskap och adoption, m.m. (prop. 2001/02:123).

Anf.  21  TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! När jag kom in i riksdagen för åtta år
sedan fick jag en förfrågan om jag ville vara med på
en motion som skulle gå ut på att man skulle tillåta
homosexuella par att adoptera. Utan att fundera vida-
re över det sade jag reflexmässigt nej. Jag hade näm-
ligen aldrig haft anledning att fundera över den pro-
blematiken.
I min mycket tidiga barndom var det faktiskt kri-
minellt att vara homosexuell, och ända fram till 1979
betecknades homosexualitet som en sjukdom, så jag
hade aldrig haft någon anledning att fundera över
detta. Men senare kom jag att berätta om den fråga
som jag hade fått för mina döttrar. Då sade de: Nä-
men mamma, ingen vuxen har väl rätt att adoptera.
Däremot har barn rätt att komma till sjysta föräldrar,
och det kan väl lika gärna vara homosexuella par.
Detta gjorde att jag året därpå skrev en motion
under allmänna motionstiden. Först året därefter, efter
ännu en motion, bifölls den delvis. Men det är inte
bara jag som har skrivit motioner om det här, utan det
är många i den här kammaren. Den som jag särskilt
tänker på en dag som denna är Barbro Westerholm
som har varit en sådan drivande kraft i riksdagen när
det gäller de här frågorna.
Det är med stor tillfredsställelse som jag konstate-
rar att det finns en bred politisk enighet i det här
ärendet. Inte mindre än fem av riksdagens sju partier
har ställt sig bakom regeringens förslag om att låta
homosexuella par prövas som adoptivföräldrar, att de
gemensamt ska kunna utses till särskilt förordnade
vårdnadshavare och att det ska finnas möjlighet till
styvbarnsadoption. Det sistnämnda står faktiskt sex
av riksdagens sju partier bakom.
Genom den forskning som finns vet vi att barn i
homosexuella familjer inte utvecklas sämre eller
annorlunda och inte heller är mer utsatta för mobb-
ning än barn i heterosexuella familjer. Resultaten är
samstämmiga. All tillgänglig internationell forskning
visar alltså att barn i homosexuella familjer mår bra.
Det slogs senast fast av fyra ledande experter på om-
rådet i DN Debatt för drygt en vecka sedan.
Men det som kanske har väckt de starkaste reak-
tionerna är internationella adoptioner. Det hävdas i
debatten och i en del motioner att den som är interna-
tionellt adopterad bär med sig ett annorlundaskap
som i sig självt är krävande att hantera, och att då
växa upp i en familj med föräldrar av samma kön
skulle innebära ytterligare ett annorlundaskap. Men
det kan resas flera invändningar mot det här resone-
manget. Det går inte att dela upp mänskligheten i två
kollektiva kategorier - dels en mindre kategori, där
människorna främst karakteriseras av att de är homo-
sexuella, dels en större kategori, där människorna
främst karakteriseras av att de är heterosexuella. Och
det går inte att säga att de i den sistnämnda kategorin
i grunden är lika. Vissa heterosexuella kvinnor och
män bär på betydligt fler annorlundaskap än vissa
homosexuella och tvärtom, naturligtvis. Olikheterna
går inte att addera på ett matematiskt sätt.
Hur de utlandsadopterade barnen mår har skildrats
i ett par TV-program, och av dem kan man lätt få
intrycket att alla adoptivbarn mår dåligt. Så är natur-
ligtvis inte fallet. I själva verket har de flesta ungdo-
mar som har varit föremål för den här undersökning-
en klarat sig mycket bra.
Flera utlandsfödda barn som kommer till Sverige
har minst en separation bakom sig. Vissa har varit på
barnhem, där de fått ett minimum av stimulans och
kärlek. Man kan förstå att sådana omständigheter
sätter sina spår.
Fru talman! Ett annat argument är att om Sverige
tillåter att homosexuella par får prövas som adoptiv-
föräldrar kommer givarländerna att stoppa all adop-
tion till Sverige. Det vet vi faktiskt ingenting om.
Enligt min och Vänsterpartiets mening ska inte andra
länders fördomar styra den svenska lagstiftningen.
Dessutom har jag svårt att förstå att den heterosexu-
ella normen ska överordnas homosexuellas rättigheter
att inte bli diskriminerade, dvs. att bli bedömda på
precis samma sätt som heterosexuella par.
Jag vill upplysa i och för sig redan upplysta per-
soner om att det i flera delstater i USA redan är tillå-
tet för homosexuella par att adoptera. Kanada är ock-
så ett exempel. Storbritannien förbereder just nu en
ändring av sin lagstiftning.
I debatten hävdas också vikten av att barn så långt
som möjligt bör ha rätt till identifikation med föräld-
rar av båda könen. Med detta resonemang borde
egentligen inte ensamstående ha rätt att bli prövade
som adoptivföräldrar. Men dagens familjebildning ser
ju inte ut som den gjorde för bara 20 år sedan. Det
finns så många olika typer av familjebildningar, varav
homosexuella är en. Jag menar att främst de barn som
redan finns i homosexuella familjer måste få samhäl-
lets erkännande och en juridisk bekräftelse på att de
finns. Det är vår uppgift som politiker att värna om
dessa barn.
Regeringen är lite motsägelsefull, tycker jag, när
de å ena sidan lägger fram ett förslag om att samkö-
nade par ska kunna prövas som adoptivföräldrar och å
andra sidan säger att det är viktigt att barnen har till-
gång till manliga och kvinnliga förebilder utanför
adoptionskretsen.
Detta har Vänsterpartiet reagerat mot i en motion.
Jag konstaterar att samtliga ledamöter i utskottet har
förståelse för vår kritik. Därför skriver utskottet att
uttalandena i propositionen inte får övertolkas. Ett
barn har rätt till goda förebilder oavsett vilket kön
förebilden har. Det ideala är naturligtvis att barnet har
ett nätverk som består av både äldre och yngre män-
niskor, såväl svenskfödda som utlandsfödda. Att då
skriva kvinnliga och manliga är väldigt svårtolkat och
kan lätt ge ett schabloniserat intryck av att kvinnan
står vid spisen och mannen tar med sig ungarna på
fotbollsmatch.
Fru talman! Vänsterpartiet välkomnar alltså rege-
ringens förslag i den del som gäller styvbarnsadop-
tion, att homosexuella gemensamt ska kunna utses till
särskilt förordnade vårdnadshavare, och få prövas för
internationella adoptioner.
Vi är också glada över att regeringen har för av-
sikt att återkomma till riksdagen när det gäller assiste-
rad befruktning på sjukhus, men vi tycker att det
borde ha funnits med redan nu i förslaget, precis som
kommittén också föreslog. Vi är lite otåliga på denna
punkt. Därför, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servation nr 7.
Med den lagstiftning som vi har i dag finns det
ingen som helst möjlighet för samkönade par att få
adoptera ett barn. Det är alldeles oavsett om paret
besitter en unik kompetens. De har inte ens rätt att bli
prövade. Det har däremot sexualförbrytare och andra
våldsverkare.
Det som ska bedömas när en fråga om adoption
uppkommer är inte om barnet kommer att växa upp i
den bästa av världar. Frågan som ska besvaras är om
adoptanterna kan tillgodose barnets behov i tillräcklig
utsträckning för att adoptionen kan sägas vara fören-
lig med barnets bästa. Kan de inte det ska en adoption
inte komma till stånd. Så är det för heterosexuella
adoptanter i dag. Så kommer det att vara för homo-
sexuella adoptanter också. Ett samhälle som sätter
barnen i främsta rummet kan inte redan på förhand
utesluta vissa föräldrar enbart på grund av deras sex-
uella läggning.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis säga att rege-
ringens proposition är ett resultat av ett samarbete
mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet. Jag känner det angeläget att tacka de social-
demokratiska ledamöterna i utskottet. Tyvärr saknar
vi Miljöpartiet där. Främst vill jag tacka vice ordfö-
rande Marianne Carlström för det i mitt tycke utom-
ordentligt goda och konstruktiva samarbete som vi
har haft kring detta ärende.
Jag känner också ett behov av att tacka lagutskot-
tets kanslichef Lars Haglind och vår föredragande
Helén Törnqvist som på ett mycket skickligt sätt har
fått ihop detta betänkande. Tack så hemskt mycket!

Anf.  22  CHRISTEL ANDERBERG (m):
Fru talman! Ingen vuxen har rätt till barn. Där-
emot har barn rätt till goda uppväxtvillkor.
Adoption är ett löfte som staten ger till ett barn,
inte bara om ett bättre liv utan om bästa tänkbara
förutsättningar för det berörda barnet. Det unika vid
adoption är att staten officiellt välsignar ett föräldra-
skap och slår fast att en viss familjesituation är den
bästa för ett barn. Det finns inte och ska inte finnas
regler om vem som får sätta barn till världen, men när
man aktivt förflyttar ett barn från sin kultur och sitt
land för att ge det till en utvald familj är det ett an-
svarstagande från statens sida som kräver stor öd-
mjukhet och försiktighet.
Frågan om registrerade partner ska ges rätten att
prövas som adoptivföräldrar måste avgöras med ut-
gångspunkt i vad som utgör barnets bästa och med
fokusering på adoptivbarnens speciella förutsättning-
ar. Det är inte en fråga om homosexuellas rättigheter.
Det är en fråga om barns behov.
Av FN:s barnkonvention följer att barnets bästa
ska vara styrande för alla överväganden som rör ad-
option. Inga andra intressen får sättas före eller ens
anses lika viktiga som hänsynen till barnets bästa.
Barnkonventionen slår också fast att om det råder
minsta tvekan om vad som är barnets bästa ska för-
siktighetsprincipen gälla.
Den trista sanningen är att majoriteten av Sveriges
riksdag i dag kommer att fatta ett beslut som får
långtgående konsekvenser för tusentals värnlösa barn
utan att egentligen ha en aning om vad som är adop-
tivbarnens bästa och dessvärre utan att ha gjort ett
seriöst försök att skaffa sig den kunskapen. Till grund
för regeringens proposition ligger betänkandet från
Kommittén om barn i homosexuella familjer som nöjt
sig med att leverera ett beställningsverk.
Den forskning som visar att adoptivbarn skulle
möta större svårigheter i homosexuella familjer än i
heterosexuella har kommittén valt att tona ned eller
helt bortse ifrån. Betänkandet var inte enhälligt. Ex-
perterna i kommittén hade allvarliga invändningar
mot kommitténs förslag om homosexuellas rätt att
prövas för internationella adoptioner.
Nästan alla ur ett barnperspektiv tunga remissin-
stanser som t.ex. Socialstyrelsen, Barnombudsman-
nen, Statens nämnd för internationella adoptionsfrå-
gor, NIA, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Psy-
kologförbund, Forum för adopterade, Adoptionscent-
rum, Riksförbundet för Barnens Rätt i Samhället,
BRIS, och Rädda Barnen har avstyrkt kommitténs
förslag. Kritiken går bl.a. ut på att förslaget helt utgår
från ett vuxenperspektiv och inte från principen om
barnets bästa.
Regeringen har inte visat något intresse för de
forskningsresultat och kliniska erfarenheter som
finns. Den har också viftat bort den massiva kritiken
från utredningens experter, många tunga remissin-
stanser och Lagrådet. För regeringen har bara en sak
gällt: ett kongressbeslut fattat med minsta möjliga
majoritet om att homosexuella ska få adoptera.
Sällan har vi skådat ett så tydligt exempel på att
Socialdemokraterna prioriterar det politiskt korrekta
framför barns bästa.
Varje adoption börjar med en tragedi för barnet,
nämligen separationen från de biologiska föräldrarna.
Det är ett trauma som påverkar ett barn genom hela
livet. Adopterade barns identitetsbyggande är därför
mer komplicerat än andra barns. De allra flesta adop-
tivbarn klarar sig bra, men de som inte gör det får ofta
mycket allvarliga problem.
Kunskapen om adoptioner och adoptivbarns ut-
veckling är ännu ofullständig. Detta gäller särskilt
adopterade barn i homosexuella familjer. Det saknas
studier om viktiga delområden såsom familjebildning
och utveckling av den sexuella identiteten.
Den 6 mars i år redovisade docenten i barnpsyki-
atri Frank Lindblad en studie som han genomfört
tillsammans med två andra forskare. Enligt den studi-
en är risken för självmordsförsök eller fullbordade
självmord tre till fyra gånger högre för internationellt
adopterade än för andra jämförbara grupper i Sverige.
Ungefär samma överrisk gäller för psykisk sjukdom,
allvarlig kriminalitet och drogmissbruk. Studien kull-
kastar uttalanden i propositionen om att det inte finns
någon överrisk för adopterade barn. Uppenbarligen
finns det högre risk för adoptivbarn än för andra att
drabbas av allvarliga psykologiska och psykosociala
problem. Vi är skyldiga barnen att ta dessa rön på
allvar när vi fattar beslut som rör deras framtid.
Behandlingsinstitutionen Folåsa har specialiserat
sig på att behandla utlandsadopterade problembarn.
Erfarenheterna där, som vi i Lagkommittén har tagit
del av under ett studiebesök, ger vid handen att de här
barnens problembild kännetecknas av sorg efter sepa-
rationen från de biologiska föräldrarna, anknytnings-
svårigheter, språksvårigheter och annorlundaskap.
Ovanpå de uppräknade riskfaktorerna skulle, en-
ligt personalen på Folåsa, homosexuella föräldrar
ytterligare förstärka annorlundaskapet. Då adoptiv-
barnen redan nu har så stora problem borde det därför
vara uteslutet att addera ytterligare riskfaktorer - man
använder faktiskt ett så starkt ord som uteslutet.
Ingen som har tagit del av de här forskningsre-
sultaten och kliniska erfarenheterna kan med gott
samvete hävda att man i dag röstar för regeringens
förslag med barnens bästa för ögonen.
På något ställe i propositionen medger regeringen
att det faktiskt har visat sig att adopterade barn är mer
sårbara än andra barn och att dessa därför enligt re-
missinstanser inte borde utsättas för de ytterligare
påfrestningar som det kan innebära att adopteras av
homosexuella partner. Detta viftar regeringen sedan
bort med att allt talar för att homosexuella föräldrar
kan kompensera detta genom att tillgodose barnets
särskilda behov av trygghet, kärlek och god omvård-
nad.
Vi moderater ifrågasätter i och för sig inte detta.
Det är bara det att de problembarn som har studerats,
t.ex. i Frank Lindblads studie, har föräldrar som ut-
valts efter en noggrann prövning och som har höga
ambitioner att ta hand om sitt adopterade barn på allra
bästa sätt. De är enligt olika experter resursstarka
personer, långt över genomsnittet för biologiska för-
äldrar. Ändå räcker inte detta. Ändå uppstår det ofta
mycket allvarliga problem.
Vi moderater anser att det är utomordentligt vik-
tigt för ett barn att få växa upp med både en mamma
och en pappa eftersom adoptionen syftar till att ge
barnet en ersättning för dess biologiska föräldrar.
Regeringen instämmer visserligen i detta men säger
att i den mån barnet inte växer upp med adoptivför-
äldrar av båda könen får man se till att det har till-
gång till en manlig respektive kvinnlig förebild ge-
nom någon person utanför adoptionsrelationen. Detta
resonemang kan vi inte acceptera. Adoptivbarnets
särskilda behov måste naturligtvis kunna tillgodoses i
dess omedelbara närhet, dvs. inom familjen.
Regeringens förslag kommer också att leda till
haltande rättsförhållanden internationellt sett eftersom
Sverige kommer att stå isolerat i denna adop-
tionsmöjlighet. Det går inte att bortse från attityder
och kulturella skillnader i andra länder. Allt tyder på
att givarländerna som en följd av den svenska lagänd-
ringen helt kommer att avstå från att sända barn för
adoption till Sverige. Det innebär att argumentet för
dem som är för att låta registrerade partner utland-
sadoptera att man härigenom ökar antalet presumtiva
adoptivföräldrar faller. Resultatet blir i stället att de
cirka tusen barn som nu årligen adopteras till Sverige
blir kvar i slummen i Bogotá eller Bombay.
Mot bakgrund av dessa ställningstaganden är vi
inte nu beredda att stödja regeringens förslag att ge
registrerade partner rätt att prövas som adoptivföräld-
rar.
Ett stort antal experter och remissinstanser, däri-
bland Barnombudsmannen och BRIS, har påtalat att
hela adoptionslagstiftningen behöver ses över och att
några genomgripande förändringar inte bör vidtas
förrän en sådan översyn har kommit till stånd. Vi
moderater delar den uppfattningen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2
och 10.
Vid avslag på reservation 2 yrkar jag att riksdagen
under punkterna 3 och 11 fattar följande beslut:
Under punkt 3: att riksdagen godkänner vad som
anförs i motionerna 2001/02:L19 och 2001/02:L24
om avslag på propositionen såvitt avser internatio-
nella adoptioner.
Under punkt 11: att riksdagen dels godkänner att
regeringen säger upp den europeiska konventionen
om adoption av barn, dels antar regeringens förslag
till a) lag om ändring i lagen (1994:1117) om regist-
rerat partnerskap med den ändringen att 3 kap. 2 §
erhåller i bilaga A som Mitt förslag betecknade lydel-
se, b) lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag med den ändringen att 4 § första stycket
och 4 § andra stycket erhåller i bilagan som Mitt
förslag betecknade lydelse, c) lag om ändring i
namnlagen med den ändringen att 2 § tredje stycket
erhåller i bilagan som Mitt förslag betecknade lydel-
se, d) lag om ändring i lagen om underhållsstöd, e)
lag om ändring i lagen om inkomstgrundad ålder-
spension med den ändringen att 3 kap. 13 § andra
stycket erhåller i bilagan som Mitt förslag betecknade
lydelse, dels antar det av utskottet i bilaga 3 framlag-
da förslaget (lagförslag 2) till lag om ändring i lagen
om homosexuella sambor. Därmed bifaller riksdagen
delvis motion So495 yrkande 4 samt avslår motioner-
na L226 yrkandena 1-3, L325 yrkandena 5 och 6,
L327, L344, L357, L359 i denna del, L368, L371
yrkandena 20 och 22-24 och So495 yrkande 5.
I bilaga A vad gäller lagen om registrerat part-
nerskap är mitt förslag till lydelse av 3 kap. 2 § som
följer:
En registrerad partner får med den andra partnerns
samtycke adoptera dennes biologiska barn om barnet
har hemvist här i landet. I övrigt får registrerade part-
ner varken gemensamt eller var för sig anta adoptiv-
barn enligt 4 kap. föräldrabalken. När det gäller lagen
om allmänna barnbidrag instämmer vi i regeringens
förslag med undantag av sista meningen som bör
lyda: "Är barnets föräldrar eller för barnet särskilt
förordnade vårdnadshavare av samma kön, skall vad
som sagts om barnets moder i stället gälla den biolo-
giske föräldern eller, om de gör anmälan om det,
adoptivföräldern."
I 4 a § andra stycket instämmer vi med regeringen
utom såvitt avser sista meningen som bör lyda: "Är
personerna av samma kön, betalas flerbarnstillägget
till den biologiske föräldern eller, om de gör anmälan
om det, till adoptivföräldern."
Vad gäller förslaget till lag om ändring i namnla-
gen bör sista meningen erhålla följande lydelse:
"Görs inte någon anmälan i fall som nu har sagts,
förvärvar adoptivbarnet genom adoptionen adoptiv-
moderns efternamn eller, om adoptivföräldrarna är av
samma kön, det efternamn som den biologiske föräl-
dern bär."
Slutligen vad gäller förslaget till lag om ändring i
lagen om inkomstgrundad ålderspension bör sista
meningen i förhållande till regeringens text lyda:
"Har ingen av föräldrarna något pensionsunderlag för
det året eller har de lika högt underlag, skall det pen-
sionsgrundande beloppet tillgodoräknas modern eller,
om föräldrarna är av samma kön, den biologiske
föräldern."

Anf.  23  TANJA LINDERBORG (v) replik:
Fru talman! Låt mig först säga att jag helt delar
Christel Anderbergs uppfattning att det är barnens
behov och inte de homosexuellas rättigheter som ska
sättas i främsta rummet.
Det jag ändå hade hoppats på var att den här de-
batten för barnens skull skulle ske på ett vuxet sätt.
Jag blev mycket besviken över att Christel Anderberg
raljerar och säger att detta skulle vara en typ av be-
ställningsverk och att det skulle få långtgående kon-
sekvenser för tusentals värnlösa barn.
Jag skulle vilja få ett förtydligande. Jag uppfattade
inte riktigt vad det får för konsekvenser för tusentals
värnlösa barn. Det vi pratar om här är möjligheten att
bli prövade. Jag skulle vara glad om Christel Ander-
berg ville ta sig lite tid att utveckla vad hon menade.

Anf.  24  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Vi är helt överens om att den här de-
batten gäller barnens bästa, barnens behov och ingen-
ting annat. Ändå får man konstatera att Tanja Linder-
borg faktiskt inledde sitt anförande med att säga att
det var de homosexuellas rättigheter som fick henne
att börja motionera i denna fråga.
Beställningsverk, ja, vi har fått klart för oss att
den här kommittén dels hastades fram, den fick inte
tid och möjlighet att utreda vissa viktiga frågor i
botten utan det är fortfarande en massa lösa trådar i
luften. Dels har man bortsett från mycket av den
forskning som faktiskt finns, eller tonat ned den, eller
också beslutat sig för att man inte vill avvakta sådan
forskning som är på gång. Det kan man ju göra om
alla inblandade parter ändå vet var kommittén bör
landa.
Det här är inte bara en kritik från oss moderater.
Den kommer också från de experter som satt med i
utredningen. Den kommer från många remissinstan-
ser, och den har ofta framförts i den allmänna debat-
ten. Det är inte någonting nytt här i dag.
Det är klart att det beslut som vi fattar i dag får
vittgående konsekvenser för många barn. Den mest
omedelbara konsekvensen är väl att många barn som i
dag kan adopteras av heterosexuella föräldrar i Sveri-
ge inte kommer att kunna göra det under överskådlig
framtid.

Anf.  25  TANJA LINDERBORG (v) replik:
Fru talman! Jag hade uppskattat om Christel An-
derberg hade lyssnat på det jag sade inledningsvis.
Det var att det inte var de homosexuellas rättigheter
som fick mig att engagera mig och motionera i den
här frågan utan, precis som mina barn sade, att barn
har rätt att komma till sjysta föräldrar och det oavsett
dessa föräldrars sexuella läggning. Det var det jag
sade och ingenting annat.
Nu har Christel Anderberg redogjort för ett antal
nya yrkanden som Christel Anderberg inte har tagit
upp i utskottet, där vi haft möjlighet att behandla
dem. Då kan man kanske fundera på att det också kan
vara ett beställningsverk. Vad vet jag.
Sedan pratar Christel Anderberg om de tusentals
värnlösa barnen och slår på något sätt med stor säker-
het fast att givarländerna inte kommer att vara intres-
serade av att låta heterosexuella par i Sverige få ad-
optera. Vad har Christel Anderberg för belägg för det
egentligen? Det vet vi faktiskt ingenting om. Men
Christel Anderberg kanske har belägg för det.

Anf.  26  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker precis som Tanja Linder-
borgs döttrar och alla andra som deltar i den här de-
batten att barn har rätt till sjysta föräldrar. Det är bara
det att forskningen och de erfarenheter vi har av de
problem och svårigheter som många adopterade barn
har visar att det inte räcker med sjysta föräldrar.
Många gånger har barnen problem med sig från tiden
före adoptionen.
Barnexperter, remissinstanser, alla som kan anses
vara sakkunskap på det här området säger att utöver
de riskfaktorer som utlandsadopterade barn har, ut-
över det annorlundaskap som många upplever, kom-
mer förhållandet att man inte har två föräldrar av
olika kön som de flesta kompisar har utan två mam-
mor eller två pappor. Det kommer att utgöra ytterliga-
re en riskfaktor som barnen har att bära med sig. Det
kommer att förstärka annorlundaskapet.
I enlighet med försiktighetsprincipen som vi ju
hyllar i många andra sammanhang måste vi ta dessa
varningsklockor på allvar. Barnen har också rätt till
att vi lagstiftare utgår från försiktighetsprincipen.
Vad gäller givarländernas benägenhet att skicka
barn till Sverige för adoption har det gjorts undersök-
ningar av kommittén bland alla våra vanligaste gi-
varländer. Det har visat sig att inget av dem är berett
att i dag skicka barn till Sverige. Det här är också
någonting som Lagrådet framhåller i sin kritik av
förslaget.

Anf.  27  ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till
reservationerna 1 och 5.
I sin regeringsförklaring efter valet 1998 sade
statsministern: "Barnkonventionen skall efterlevas
och alla relevanta politiska beslut skall analyseras
utifrån hur de påverkar barnens situation."
Det är ord som förpliktar. FN:s barnkonvention
har naturligtvis barnens bästa som grundpelare.
Justitieminister Thomas Bodström lovar i inled-
ningen till Justitiedepartementets verksamhetsplan för
år 2002 att "i all lagstiftning värna barnperspektivet".
Bodström hävdar att regeringen levt upp till föresat-
sen. Det är inte endast en grov överdrift, det är inte
sant.
Proposition 123, som går under namnet Part-
nerskap och adoption, är enligt Kristdemokraternas
uppfattning ett flagrant exempel på hur regeringen
ogenerad sviker sina egna löften till barnen. I stället
för att värna barnperspektivet bortser man helt från
det.
Det förlag som den socialdemokratiska partikon-
gressen i fjol fattade beslut om, med minsta möjliga
majoritet, går ut på att två personer av samma kön
och som ingått partnerskap ska få rätt att gemensamt
prövas som adoptivföräldrar. I dag får endast gifta
personer prövas gemensamt. Alla andra vuxna får i
dag prövas som adoptivföräldrar individuellt. Men,
fru talman, det är faktiskt inte homosexuella perso-
ners lämplighet eller olämplighet som föräldrar som
den här debatten egentligen bör handla om.
Adoption är inte till för att ge vuxna människor
barn utan för att ge barn föräldrar. Ingen har rätt till
barn, vare sig heterosexuella eller homosexuella par.
Däremot har alla barn rätt till föräldrar. Varje barn
har ju en biologisk mamma och en biologisk pappa.
Olika omständigheter kan leda till att en eller båda
föräldrarna försvinner ur barnets liv. Då är det sam-
hällets skyldighet att så långt det står i dess makt
medverka till att ge barnet en ersättning för dess bio-
logiska föräldrar.
Enligt Kristdemokraternas uppfattning ska en ad-
option, som är det enda tillfälle då staten reglerar hur
en familj ska se ut, innebära att det ursprungliga fa-
miljeförhållandet i så hög utsträckning som möjligt
efterliknas. Det är vår uppgift att fatta det beslut som
är bäst ur barnets synvinkel. Riksdagen ska självfallet
agera för barnens bästa.
När jag hävdar denna ståndpunkt kallas jag för
homofob av somliga - också i denna kammare. Jag
kan utstå det tillsammans med många av mina parti-
kamrater. Men om jag är homofob är också Socialsty-
relsens ledning homofob, Rädda Barnen, Barnom-
budsmannen, Forum för adopterade, Adoptionscent-
rum, juridiska fakulteterna vid Uppsala och Lunds
universitet. Christel Anderberg räknade upp flera
betydelsefulla remissinstanser. De, liksom alla andra
remissinstanser som har kunskap om barns förhållan-
den, har motsatt sig att registrerade partner ges möj-
lighet att prövas som adoptivföräldrar. Mot denna helt
överväldigande sakkunskap står de remissinstanser
som har tillstyrkt förslaget och som i flertalet fall har
som huvuduppgift att värna vuxna homosexuellas
intressen.
Fru talman! Regeringen och de partier och leda-
möter som stöder regeringens förslag sviker barnen
och föresatsen att i all lagstiftning värna barnpers-
pektivet. Varför över huvud taget remissbehandla ett
förslag om man ändå inte tänker lyssna på den exper-
tis man anlitar? Detta är faktiskt ett mycket oroande
tecken i vår demokrati. Hur kunde den parlamentaris-
ka utredningen om homosexuellas pars rätt att prövas
för adoption så totalt köra över sina egna experter?
Inte vare sig dessa eller remissinstanserna betyder
tydligen något i en fråga som berör barn.
Regeringen har i propositionen lagt in, som har
nämnts här, ett nytt krav, nämligen att man ska för-
säkra sig om att det finns en person av motsatt kön i
barnets närhet. Regeringen medger således att ett barn
behöver ha förebilder av båda könen. Det är natur-
ligtvis ett belägg för att regeringen erkänner att två
föräldrar av samma kön inte är tillräckligt för barnets
utveckling. Men en förebild utanför familjen är givet-
vis inte detsamma som en förälder. Könsidentifika-
tion handlar inte enbart om att ha en förebild, det
handlar om att ha en relation till denna förebild. Ingen
kan garantera att en förebild finns till hands, men
föräldraskap kan man inte avsäga sig. Naturligtvis går
det inte att ersätta en pappa eller en mamma med en
förebild.
Fru talman! Adoption är en avgörande händelse i
barndomen och följer den adopterade genom livet.
Därför är adoptivbarnens utveckling och skapande av
identitet svårare än för andra barn. Deras frågor inför
livet är självfallet fler och annorlunda än för icke
adopterade. Jag vädjar till Sveriges riksdag att se till
att adoptivbarn ska slippa uppleva något som alla
andra barn garanterat inte behöver uppleva, dvs. att få
enbart två pappor eller enbart två mammor.
Vi ledamöter av Sveriges riksdag har i dag att för-
söka att sätta oss in i ett adopterat barns situation.
Fru talman! När det gäller vårdnad, t.ex. efter
skilsmässa, är det i gällande rätt ett primärt och
mycket strängt krav att barn ska ha umgänge med
både mamman och pappan - detta vare sig föräldrar-
na lever tillsammans eller ej. Denna princip stryks
under t.o.m. i situationer där den ene föräldern har
misshandlat den andra eller begått andra brott. Hur
får regeringen detta att hänga ihop? Enligt den speci-
allag som nu ska stiftas är en förälder av det motsatta
könet nästintill obehövlig, medan det i det andra fallet
är nästintill en tvingande nödvändighet. Det är up-
penbart att regeringen tillmötesgår en stark opinion
bland vuxna. Det är en opinion som inte är beredd att
sätta barnets bästa i främsta rummet. När regeringen
faller till föga för den opinionen sviker man, enligt
min bestämda uppfattning, barnen.
Det handlar om att bryta ned fördomar, har det
sagts. Det kan aldrig vara rimligt att använda barn
som murbräckor för att bryta ned fördomar.
FN:s barnkonvention föreskriver att om osäkerhet
råder om lagstadganden eller andra åtgärder är till
skada för barnet eller inte ska försiktighetsprincipen
råda. Lagförslaget strider mot 1993 års Haagkonven-
tion. Skulle förslagen i propositionen godtas av riks-
dagen måste dessutom den europeiska konventionen
om adoptioner från år 1967 frånträdas av Sverige. Det
är något som regeringen själv kallar olämpligt men
ändå tvingas föreslå. Nästan 100 % av barn som ad-
opteras i Sverige kommer från andra länder. Inget av
de länder varifrån barn nu adopteras accepterar tydli-
gen partner av samma kön som adoptivföräldrar. I
dag kan riksdagens beslut, som det är sagt här, om det
sker i överensstämmelse med regeringens förslag,
mycket väl komma att innebära att även de adoptio-
ner som sker enligt nu gällande regler stoppas.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis upprepa: Ad-
option är en avgörande händelse i barndomen som
följer den adopterade livet igenom. För mig är det
helt ofattbart om riksdagens majoritet vågar och vill
ta på sig ansvaret att gå emot vad experter förordar
och vad personer med lång erfarenhet tillsammans
med barn som har problem med sin identitet också
förordar. Att orda om att värna barnperspektivet och
samtidigt rösta ja till regeringens förslag kan av oss
kristdemokrater inte uppfattas som något annat än ett
uppenbart falskspel.

I detta anförande instämde tredje vice talman Ro-
se-Marie Frebran, Erling Wälivaara, Gunilla Tjern-
berg, Jan Erik Ågren, Ragnwi Marcelind, Ulf Björk-
lund, Dan Kihlström, Ulla-Britt Hagström, Holger
Gustafsson, Kjell Eldensjö, Ingemar Vänerlöv, Fanny
Rizell, Rosita Runegrund, Annelie Enochson, Per
Landgren, Lars Gustafsson, Ester Lindstedt-Staaf,
Tuve Skånberg, Margareta Viklund, Kenneth Lantz,
Chatrine Pålsson, Harald Bergström, Maria Larsson,
Göran Hägglund, Sven Brus, Yvonne Andersson,
Björn von der Esch, Jan Orrenius, Inger Strömbom,
Ingvar Svensson, Mikael Oscarsson, Inger Davidson,
Stefan Attefall, Rolf Åbjörnsson och Désirée Pethrus
Engström (alla kd).

Anf.  28  TANJA LINDERBORG (v) replik:
Fru talman! Jag vill också till Alf Svensson säga
att jag är helt överens med honom om att det är bar-
nens bästa som måste sättas i främsta rummet. Som
mor och mormor tycker jag att det är så självklart att
man inte ens ska behöva säga det i den här kamma-
ren.
Alf Svensson nämnde också värdet av att ha bio-
logiska föräldrar. Jag tror också att det är en grund-
förutsättning för väldigt många barn. Men tyvärr
finns det alltför många barn i Sverige som inte har
den ena föräldern närvarande, som helt enkelt bara är
väck, och det är tragiskt.
Jag tycker att ni pratar med kluven tunga, Alf
Svensson. Om det är så att ni sätter barnens bästa i
främsta rummet - och det tror jag är er utgångspunkt,
men vi har skilda uppfattningar och har kommit till
olika resultat - kan inte jag förstå varför ni vill för-
vägra de barn som redan lever i homosexuella famil-
jer samma rättsliga status som barn i heterosexuella
familjer. Varför vill ni göra skillnad på de barnen? Är
barn i homosexuella familjer mindre värda?

Anf.  29  ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Barn är alltid lika mycket värda. Det
är just därför vi har den hållning vi har. Alla barn ska
få ha, som Tanja Linderborg uttrycker det, "sjysta"
föräldrar. Och barn har rätt till en mamma och en
pappa. För varje barn är det centralt, tror vi, att få ha
det. Och det är "sjyst" att i lagstiftningshänseende
försöka åstadkomma detta så långt man mäktar.
Jag är lite förvånad över att Tanja Linderborg nu i
det ena replikskiftet efter det andra stryker under att
det är så självklart att vi ska se det ur barnens per-
spektiv. Jag hörde ju Tanja Linderborgs tal, och det
var väldigt inriktat på att det nu gäller att se till att
homosexuella vuxna får samma rättigheter som hete-
rosexuella.
Jag säger då att ingen, vare sig homosexuella eller
heterosexuella vuxna, har rätt till barn. Men jag lever
kvar i den - jag höll på att säga självklara - föreställ-
ningen att barn har rätt till föräldrar. Och barn har ju,
om jag kan använda det uttrycket, a priori en mamma
och en pappa.
Vad vi nu ska bestämma här i dag är om det går
lika bra med två mammor eller två pappor. Det är det
vi ska bestämma. Vi ska vara barnens ställföreträdare.
Vi ska fatta beslut som kommer att gälla för det en-
skilda barnet livet ut.
Då är jag förvånad över att så många i sina anfö-
randen och i sin argumentering talar om diskrimine-
ring mellan vuxna. Kanske är det så att om det ordet
ska användas, ska det nyttjas mellan barn. Varför ska
vissa barn ha det som andra inte ska ha, när vi ändå
vet att varje barn egentligen ska ha en mamma och en
pappa?

Anf.  30  TANJA LINDERBORG (v) replik:
Herr talman! Jag tyckte inte att jag fick svar på
min fråga - eller kanske delvis. Alf Svensson sade att
alla barn är lika mycket värda. Jag delar den uppfatt-
ningen. Alla barn är lika mycket värda. Men varför
vill då Alf Svensson och Kristdemokraterna göra
skillnad på de barn som i dag lever i homosexuella
familjer? Varför vill de förvägra dem rätten att få
samma juridiska status som barn i heterosexuella
familjer?
Alf Svensson nämnde också att vi nu är barnens
ställföreträdare. Ja, det var vi också den gången vi
avskaffade barnagan. Ibland måste vi ta på oss det
ansvaret även som politiker.
Jag tyckte mig ana att Alf Svensson också sade att
mitt inledningsanförande byggde i huvudsak på ho-
mosexuellas rättigheter. Än en gång - det går bra att
läsa snabbprotokollet sedan - vill jag säga att min
utgångspunkt har varit barnens bästa. Jag har sagt det
nu vid tre tillfällen, och jag kan säga det igen. Det är
barnens bästa som är utgångspunkten.
Det som skiljer mig från Alf Svensson är att jag
tror att homosexuella par kan vara väl så goda föräld-
rar som heterosexuella par. I det här fallet handlar det
om att bli prövad, inte om en automatisk rätt att få bli
adoptivförälder. Däremot handlar det om att man ska
kunna få bli prövad. Det förtjänar att upprepas gång
efter annan, eftersom det i debatten talas lite slarvigt
om att homosexuella har rätt att få bli adoptivföräld-
rar.

Anf.  31  ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Då blev det sagt, när Tanja Linder-
borg nu sade att hon tror att homosexuella föräldrar
kan vara väl så goda föräldrar som heterosexuella.
Det är alltså just det perspektivet som hon har fastnat
i.
Jag säger att barnet har en mamma och en pappa,
och jag tycker att det är den mest självklara sak i
världen att lagstiftaren ska försöka se till - när nu
detta av någon anledning inte existerar för det enskil-
da barnet - att fatta ett beslut som kommer så nära
detta biologiska faktum som möjligt.
Då säger alltså Tanja Linderborg att hon tror att
heterosexuella föräldrar inte alltid är lika bra som
homosexuella föräldrar. Det är ju det som är fel per-
spektiv. Det är just för att ni har fastnat i det perspek-
tivet som ni för dessa resonemang.
Ordet "diskriminering" har ni låst till relationerna
mellan vuxna. Jag har inte någon gång hört represen-
tanter för er som säger ja till regeringens förslag tala
om att det kanske är en diskriminering att förmena ett
barn, eller si och så många, nu och då, rätten att få ha
både en mamma och en pappa när alla andra har det.
Varför kommer begreppet "diskriminering" aldrig in i
det sammanhanget?
Sedan hörde jag också - det kommer att stå i
snabbprotokollet - Tanja Linderborg tala om länder
som inte skulle ställa upp på att Sverige adopterar
barn. Hon kallade det "andra länders fördomar". Det
är alltså en fördom att leva med den inställning som
vi har, att ett barn har rätt till både en mamma och en
pappa. Det är slutledningen av vad Tanja Linderborg
sade, hur mycket hon än försöker le åt det från sin
bänk.
(Applåder)

Anf.  32  AGNE HANSSON (c):
Herr talman! Lagutskottets majoritet ställer sig
bakom regeringens förslag att registrerade partner,
förutsatt att de har fyllt 25 år, ska ges möjlighet att
prövas som adoptivföräldrar. I Centerpartiets parti-
motion föreslår vi att alla som har uppnått myndig
ålder ska få denna rätt. Det finns, som vi ser det,
ingen anledning att frångå myndighetsåldern när det
gäller adoption.
Det är ett föråldrat synsätt att tro att myndiga per-
soner inte anses mogna att fostra barn. Barn mår bra
av att ha unga föräldrar. Det bör snarare uppmuntras
än förhindras.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
min reservation nr 11 under punkt 17 i betänkandet
som innebär att regeringen bör ta initiativ till en änd-
ring av lagen så att alla myndiga personer har rätt att
prövas för adoption. I övriga 16 punkter ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr talman! När lagutskottet 1999 genom ett till-
kännagivande begärde hos regeringen att adoptions-
lagstiftningen skulle ses över var det mot bakgrund av
att tiotusentals barn lever i en otillfredsställande
rättslig situation. Det rör framför allt barn till biolo-
giska föräldrar som lever i partnerskapsförhållanden.
Barn i sådana situationer har ingen juridisk trygghet
vare sig ekonomiskt, socialt eller rättsligt. Det kan
inte vara till ett barns fördel. Utifrån grundsynen att
det är barnens bästa som ska vägleda vår lagstiftning
kom denna utredning till stånd, och förslag ligger nu
om att dessa barn får sin rättsliga trygghet klarlagd.
Det är bra.
Frågan om partnerskap och adoption har diskute-
rats länge och intensivt. Det är inte alltid lätta avgö-
randen. Det är med ödmjukhet som jag har nalkats
mitt ställningstagande. För mig har följande principer
varit vägledande. Det gäller också Centerpartiets
ställningstagande i den här frågan.
För det första är det barnens bästa som ska prägla
utformningen av adoptionslagstiftningen. Då är det
inte i första hand vuxna som har rätt till barn, utan det
är barnens behov och uppväxtmöjligheter som ska
gälla vid bedömningen av en adoptionssituation.
För det andra är utgångspunkten alla människors
lika rätt och värde. Då är det svårt att undvika diskri-
minering om man inte låter alla få bli prövade som
adoptivföräldrar oavsett kön, sexuell läggning eller
vad det nu kan vara. Jag tycker att man rätt snart
kommer till den slutsats som både utredningen och
utskottets majoritet har dragit, nämligen att alla ska få
bli prövade om de är lämpliga som adoptivföräldrar.
Men det innebär inte att man med automatik kan få
bli adoptivförälder vare sig man är heterosexuell eller
homosexuell.
Jag kan ha respekt för dem som tycker att det är
svårt att ta ställning i denna fråga och att inte alla
kommer till den slutsats som utskottets majoritet gör.
Men jag tar mycket illa vid mig när vissa i debatten
framställer det som om de har monopol på samveten
och samvetsfrågor och tror att det bara de som är
emot som kan avgöra vad som är barnens bästa i alla
situationer. Det låter precis som om vi som är för
förslaget skulle tvingas rösta mot vår övertygelse och
gör det för att vi struntar i barnens bästa, sviker bar-
nen och är fullständigt samvetslösa. Så är det ju inte.
Jag anser att det förslag som ligger är till fördel
för barnens bästa, annars skulle jag aldrig rösta för
det. Men jag dömer inte ut dem som röstar emot som
samvetslösa. Jag är övertygad om att detta är rätt,
men jag dömer inte ut dem som är emot som mani-
pulerade mot sin vilja vare sig av någon lobbyorgani-
sation eller av någon partipiska. Jag har vägt argu-
menten och kommit till den slutsats jag gjort. Låt mig
ta ett exempel utifrån bilden om barnens bästa.
Det råder faktiskt enighet en bit på vägen mot den
punkt där majoriteten landar i betänkandet. Samtliga
utskottets ledamöter anser att det finns skäl att över-
väga en ordning som innebär att homosexuella par
ska kunna bli prövade som vårdnadshavare i de fall
då ett barn vuxit upp med sin biologiska förälders
partner och den biologiske föräldern avlider eller av
annat synnerligt skäl inte kan ha vårdnaden om bar-
net. Den möjligheten finns ju för övrigt redan i dag.
Att bara överväga är möjligen ett steg bakåt på vägen.
Men om man stannar där och inte accepterar ad-
option i en sådan situation, är barnet fortfarande lika
rättslöst som det är i dag. Det har ingen juridisk rätt
till trygghet ekonomiskt, socialt eller rättsligt. De
barn som lever med två vårdnadshavare som är ho-
mosexuella blir alltså, med motståndarnas argument,
utsatta gentemot kamrater på samma sätt som de barn
som lever i ett adoptionsförhållande med sina homo-
sexuella föräldrar eller adoptivföräldrar blir. Att neka
dessa barn till homosexuella vårdnadshavare deras
fulla rättsliga trygghet anser jag inte vara till barnens
bästa. Varför ska ett barn som har ett homosexuellt
par som vårdnadshavare inte ha samma rättigheter
som ett adoptivbarn? Det kan jag inte förstå. Något
mer inkonsekvent har jag svårt att tänka mig.
Herr talman! Tiderna förändras, och ibland går det
snabbt. Jag tror inte att någon som deltog i debatten i
denna kammare när vi för fyra år sedan diskuterade
initiativet till utredningen, då bedömde att vi skulle
hamna där vi är nu med slutresultatet. Attityder för-
ändras, och förhållningssätt ändras. Det är skönt att
veta, men det kan vara jobbigt att ompröva. Till viss
del handlar det om skillnader i synen mellan genera-
tioner. Därvid har jag alltid haft stor lyhördhet för de
yngre generationerna. De är framtiden, och det är
hoppfullt.
Låt mig i det sammanhanget kommentera de far-
hågor som rests mot förslaget om att barn som växer
upp i homosexuella familjer skulle vara särskilt ut-
satta gentemot sina kamrater och sin omgivning,
särskilt barn som adderar ytterligare ett annorlun-
daskap till något annat. Med det fördomsfria förhåll-
ningssätt som den yngre generationen har till homo-
sexuella kommer detta, i det fall det nu är ett pro-
blem, att bli allt mindre och försvinna i framtiden i
takt med att detta förhållningssätt gentemot homo-
sexualitet anammas mer och mer av gemene man.
Även det talar för att beslutet nu bygger för framti-
den.
Samma sak gäller beträffande farhågorna som re-
ses för att de internationella adoptionerna ska upphö-
ra. Även här tror jag att attityder i många länder till
homosexuella och homosexuellas förhållande till barn
håller på att förändras i positiv riktning, vilket inne-
bär att såväl nya som gamla länder inom en snar
framtid kan bli aktuella som ursprungsländer. För
övrigt har ju enbart ett av 17 ursprungsländer sagt
definitivt nej till partnerskapsadoptioner.
Herr talman! Det är dags att gå till beslut i en frå-
ga som debatterats mycket. Det är dags att ge rätt-
strygghet åt tiotusentals barn som i dag inte har den
tryggheten. Det är mindre dramatiskt än vad många
försöker göra det till. Det är ett beslut i tiden.

Anf.  33  ALF SVENSSON (kd) replik:
Fru talman! Agne Hansson och Centerpartiet har
självfallet sin fulla rätt att ha vilken uppfattning som
helst i den här frågan. Men han får faktiskt finna sig i
att en del av oss är mycket förvånade över att just
Centerpartiet har tagit den här ställningen.
Jag vill ställa ett par frågor till Agne Hansson.
Agne Hansson sade att det är barnperspektivet som
ska gälla. Om barnperspektivet ska anläggas på varje
fråga, och inte minst i det här sammanhanget, på
vilka grunder anser Agne Hansson och Centerpartiet
att man är bättre på att bedöma barnperspektivet än
vad Socialstyrelsen, BRIS, Barnombudsmannen,
Rädda Barnen, Svenska Läkaresällskapet, Psykolog-
förbundet och andra är? Vad är det som gör att Agne
Hansson och Centerpartiet menar att ni begriper det
här bättre än dessa, som jag ser det, professionella
instanserna som sagt sitt?
Sedan talade Agne Hansson också en hel del om
den rättsliga tryggheten. Varför agiterar inte Agne
Hansson för att barn till sambopar också ska åtnjuta
den här juridiska rättigheten?

Anf.  34  AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tackar naturligtvis för att Alf
Svensson är så generös att han i ett demokratiskt land
tillåter mig och mitt parti att ha en speciell uppfatt-
ning i en politisk fråga. Den friheten tar vi oss dock
utan Alf Svenssons tillåtelse.
Vi har inte sagt att vi är bättre experter på att be-
döma det här. Vad vi har sagt är att vi vill tillåta ex-
perterna att pröva allas lämplighet att bli föräldrar
med barnets bästa för ögonen. Det är inte vi som
genom det här beslutet bedömer detta utan det ska
göras vid varje prövning.
Men vi har också sagt att i och med att man gör
detta lagligt minskar man trycket på och utanförska-
pet för de barn som i dag lever i en situation utan
både en mamma och en pappa. Och jag kan inte för-
stå, Alf Svensson, varför man ska utlämna de barn
vars ena förälder, pappa eller mamma, har dött till att
i framtiden ha bara en förälder. Kd säger ju nej till
anhörigadoption. Ska inte dessa barn ha rätt till två
föräldrar när en förälder har dött? Det är väl att dis-
kriminera barn.
Vad gäller sambopar vet jag inte var någonstans
vi har sagt att ett sambopar inte ska ha möjlighet att
ge barnen samma rättstrygghet som heterosexuella
föräldrar.

Anf.  35  ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Det är ju ändå så att sambopar inte
har rätt att prövas för adoption. Det torde Agne Hans-
son vara väl underkunnig om.
Vad avser anhörigadoption är det så att varje barn
i regel utöver sin pappa eller sin mamma har en släkt,
vilket man inte helt ska bortse från. Det är därför som
vi talar om att en vårdnad kan bli möjlig. Jag tror inte
alls att det är så enkelt som Agne Hansson vill göra
gällande att det är att sätta sig in i varje enskilt barns
situation och låta vuxna bestämma.
Det må vidare ursäktas att jag tycker att jag fick
en ganska dålig fint när jag frågade varför Agne
Hansson och Centerpartiet är bättre på att bedöma
barnperspektivet än de instatnser som jag räknade
upp. Agne Hansson säger att man ska tillåta experter-
na att bestämma med barnets bästa för ögonen. Ja, det
sker i så fall sedan beslutet om homosexuellas rätt att
prövas har fattats här. Det är klart att det då måste
göras någon undersökning och urskillning. Så har det
alltid varit, och så måste det alltid vara. Men det var
inte om det som experterna ska göra då som jag ställ-
de frågan.

Anf.  36  AGNE HANSSON (c) replik:
Herr talman! Om Alf Svensson nu har så stor tro
på experters bedömning, varför är han då så rädd för
att låta dem få bedöma och pröva allas rätt till adop-
tivföräldrar? Det är ju det som det nu gäller. Med det
beslut som vi nu tar kan ingen kräva eller ha rätt till
en adoption, utan det ska ske en prövning. Varför, Alf
Svensson, är man inom kd då så rädd för att låta ex-
perterna få pröva detta fullt ut?
Och vidare: Det är därför att sambopar i dag inte
har möjligheten att få prövas som vi accepterar den
lilla lagändring som krävs för att de ska få prövas.

Anf.  37  MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag vill inleda med en kort berättelse
om en alldeles vanlig kvinna i dagens Sverige. Maria
heter hon, och här är hennes historia.
Jag vet inte när jag bestämde mig för att jag ville
ha barn, säger Maria. Jag tror att det var när den
himlastormande lyckan över att ha hittat kärleken hos
en annan kvinna hade lagt sig och blivit vardag som
tankarna växte fram. Min längtan efter ett barn fick
då på allvar en plats i mitt hjärta.
Jag minns att det tog ganska lång tid för tankarna
att mogna fram till något konkret. Olika alternativ
fick efter hand läggas åt sidan. Jag levde ju med en
kvinna, och trots att vårt förhållande var stabilt och
kärleksfullt gillades det inte av samhället i ett barn-
perspektiv. Som adoptivförälder eller fosterförälder
skulle jag direkt underkännas av samhället; det visste
jag om, avslutar Maria.
Att få barn är en naturlig längtan hos de flesta
människor, oavsett sexuell läggning. En viktig fråga
är hur vi skapar ett samhälle som gör att varje litet
barn och varje familj kan leva trygga och harmoniska
liv. Som lagstiftare måste vi politiker alltid prioritera
barnens behov. Lagarna ska vara en stabil grund som
skyddar våra barn emotionellt, socialt och ekono-
miskt.
Efter att ha suttit här och lyssnat på tidigare inlägg
tycker jag att det är viktigt att vi inte träter om vilket
parti som är mest barnvänligt eller tävlar om vem
som är bäst skickad att stå upp för barnens rättigheter.
Jag tror nämligen att alla vi som deltar i den här de-
batten brinner för ett barnvänligt samhälle, där varje
liten parvel känner sig önskad och älskad, och för ett
Sverige präglat av medmänsklighet och respekt för
människovärdet.
Det är en självklarhet att människor ska behandlas
likvärdigt i vårt land. Ingen ska behöva leva under
förtryck, diskriminering, rädsla eller fruktan därför att
hon eller han upplevs som annorlunda och inte passar
in i gängse mallar.
Dagens debatt handlar om homosexuellas föräld-
raskap, men inte enbart om detta. Debatten handlar
lika mycket om respekt för varandra. Den blir en
slags värdemätare på vår människosyn och ett test på
om vi är beredda och villiga att ta striden mot de
förtryckande normerna.
Herr talman! Familjer svarar i dag för ett spän-
nande och mångfasetterat spektrum av olikheter:
gemensamma barn, hennes och hans barn, extramor-
mor, morfar, låtsatsfarfar, ensamhushåll, heterosexu-
ella familjer och homosexuella familjer.
Människor är i dag friare att leva i olika former,
och ofta fungerar detta bra. Det brukar det göra när
människor tillåts att leva på det sätt som de tycker
passar dem bäst, utan att de skuldbeläggs därför att de
inte har lust eller inte kan eller inte vill leva efter en
viss schablon. Det är det som är frihet.
Barn behöver trygga och goda föräldrar, men
barns familjer kan se olika ut. Detta innebär bl.a. att
de som önskar bli adoptivföräldrar ska prövas på
samma villkor. Det inbegriper även par som lever i en
homosexuell relation.
Herr talman! Vid behandlingen av lagutskottets
betänkande Partnerskap och adoption, m.m. ska jag
först och främst koncentrera mig på frågorna kring
internationell adoption.
Utskottsmajoriteten föreslår ändrad lagstiftning på
flera punkter, nämligen dels när det gäller reglerna
kring styvbarnsadoption, dels när det gäller homo-
sexuella pars möjlighet att gemensamt utses till sär-
skilt förordnade vårdnadshavare. Detta avsnitt kom-
mer min partikollega Raimo Pärssinen att ta upp i sitt
anförande.
Den tuffaste debatten har handlat om internatio-
nella adoptioner. Innan jag går in på detta ämne vill
jag en gång för alla slå fast att ingenting talar för att
förmågan att älska och vägleda ett barn sitter i den
sexuella läggningen.
Det känns lite onödigt att behöva säga detta. Det
borde vara en självklarhet, men med tanke på hur
osaklig och ibland smutsig den offentliga debatten
har varit vill jag ändå klarlägga detta.
Jag vill också betona att regeringens förslag
handlar om prövning och ingenting annat. Att prövas
innebär ingen rätt för registrerade partner att få ad-
optera, lika lite som det innebär för makar.
Men den stora orättvisan handlar om att ett homo-
sexuellt par som lever ihop i ett stabilt partnerskap
inte ens får ansöka om att bli prövade. Lagen har
automatiskt och på förhand dömt ut en hel grupp
människor. Alla adoptioner föregås av en mycket
noggrann och grundlig prövning. Att adoptera ett
barn är en lång och utdragen procedur, och det kan
och ska bara ske om det är till gagn för barnets bästa.
Självklart ska detta ske varsamt och försiktigt.
Adopterade barn är barn som en gång har övergi-
vits, barn som kanske lämnats på ett barnhem eller
lagts vid en vägkant. Det är barn som måste få en ny
chans i livet. För dessa barns skull - inte för de vux-
nas - måste adoptionsprövningen alltid ske på indi-
vidnivå. Om det inte är uppenbart att paret är det
bästa alternativet för barnet godkänns inte adoptio-
nen. Det är faktiskt inte mer dramatiskt än så.
När diskussioner förs om internationella adoptio-
ner för homosexuella par är det främst två huvudin-
vändningar som man brukar använda.
1.      Givarländerna skulle reagera så negativt på en
lagändring att även heterosexuella svenskars möj-
ligheter till adoption skulle hotas.
2.      Eftersom inget givarland är berett att adoptera
barn till en homosexuell familj skulle en lagänd-
ring vara ett slag i luften.
Visst, det är mycket som tyder på att de flesta ur-
sprungsländer och adoptionsorganisationer inled-
ningsvis inte kommer att medverka till att låta regist-
rerade partner adoptera. Lagrådet har uttalat att det
inom överskådlig framtid kan bli svårt för homosexu-
ella att kunna få adoptera från utlandet, men lagrådet
har inga lagtekniska invändningar eller skäl för att
avstyrka förslaget. Att givarländer inte vill medverka
till att låta registrerade partner adoptera ska vi givet-
vis respektera. Men samtidigt ska vi arbeta för att
bilda opinion och bryta ned de fördomar mot homo-
sexualitet som finns såväl i andra länder som här
hemma.
Svensk lagstiftning kan inte bygga på andra län-
ders värderingar. Vi måste själva bestämma om vi
tillåter lagar som diskriminerar eller inte. Utskotts-
majoriteten anser att svenska lagar under inga om-
ständigheter får bygga på att legitimera fördomar. Det
finns alltså starka skäl för att ändra en lagstiftning
som upplevs som en kollektiv diskriminering. Dess-
utom växer öppenheten och acceptansen för homo-
sexuella och homosexualitet hela tiden. Givarländer-
nas negativa inställning är inte given en gång för alla.
Farhågorna att möjligheten för registrerade partner att
adoptera skulle äventyra svenska makars möjlighet att
adoptera är enligt utskottsmajoritetens mening dåligt
underbyggda. Ursprungsländerna har tillfrågats, och
bara ett land, Lettland, har svarat att det finns en risk
för en sådan utveckling.
Och så till den kanske viktigaste frågan, som
många oroar sig för: att barn som adopteras till ho-
mosexuella familjer skulle fara illa. All tillgänglig
internationell forskning visar att barn i homosexuella
familjer mår bra. De är inte annorlunda än andra barn.
Givetvis välkomnar vi mer forskning om adopterade
barn. En adoption är en mycket stor omvälvning i ett
barns liv, och det ska vi ta på allvar, men det är en
stor förändring oavsett om adoptionsföräldrarna är
homosexuella eller heterosexuella. Den forskning
som finns är entydig: Det finns ingen skillnad mellan
homosexuella och heterosexuella föräldrar när det
gäller deras förmåga att ge barnen god omsorg och
omvårdnad. Vi måste kunna stå för att det är våra
personliga förutsättningar och upplevelser av livet,
inte vår sexuella läggning, som avgör hur vi fungerar
som föräldrar.
Herr talman! För att de föreslagna lagändringarna
om adoption ska kunna genomföras föreslås att 1967
års konvention om adoption sägs upp. Konventionen
syftar till att utjämna olikheterna mellan staternas
adoptionsregler och att tillgodose barnens bästa. Den
har bara undertecknats av 16 länder. Flera skäl talar
för att denna konvention ska sägas upp. Redan före
tillträdet hade Sverige regler om adoption som i hu-
vudsak stämde med konventionen. Hänsynen till
barnens bästa kommer därför inte att äventyras. Ett
annat skäl är att konventionen är gammal. Många av
Europas länder står utanför den. Den har alltså inte så
stor betydelse som tanken var när den avtalades.
Haagkonventionen antogs 1993, och närmare 40
länder har anslutit sig. Den gäller som lag i Sverige.
Konventionen syftar till att stärka barnens rättsskydd
vid internationella adoptioner. Tanken är att anslutna
stater ska samarbeta så att både ursprungsland och
mottagarland ansvarar för att adoptioner genomförs
till barnens bästa. Konventionen omfattar inte regist-
rerade partner. Av uttalanden i samband med att kon-
ventionen antogs framgår att man inte ansåg att den
skulle begränsa konventionsstaternas möjlighet att ha
egna bestämmelser om vilka som ska godtas som
adoptanter.
Det finns alltså inget hinder mot att bestämmelser
införs som ger registrerade partner möjlighet att ad-
optera barn. Sådana adoptioner kommer visserligen
inte att omfattas av konventionen, men svenska regler
om adoption innebär att barnen ändå har samma
rättsliga skydd.
Herr talman! Det är inte vår uppgift att använda
lagen för att upprätthålla ålderdomliga värderingar.
Som medmänniskor och politiker måste vi se till
verkligheten. Det handlar om att bejaka och uppmunt-
ra kärleksfulla och trygga familjebildningar. Bara så
kan vi bygga det bästa samhället för våra barn.
Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på
samtliga reservationer.

I detta anförande instämde Nikos Papadopoulos,
Anita Johansson, Cinnika Beiming, Anders Berglöv,
Laila Bjurling, Hillevi Larsson, Karin Jeppsson, Pär
Axel Sahlberg, Anders Bengtsson, Märta Johansson,
Nils-Erik Söderqvist, Christina Nenes, Marina Pet-
tersson, Monica Green, Mariann Ytterberg, Paavo
Vallius, Raimo Pärssinen, Lars Lilja och Rune Berg-
lund (alla s), Tasso Stafilidis och Tanja Linderborg
(båda v), Kia Andreasson (mp) och Ulf Nilsson (fp).

Anf.  38  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Herr talman! Redan efter de första meningarna
som Marianne Carlström yttrade var det alldeles klart
att det var vuxenperspektivet som har styrt henne i
hela den här frågan. Det var omsorgen om Maria och
hennes längan efter barn.
Trots detta måste jag ändå få ställa frågan: Hur
kunde Marianne Carlström, som var ledamot i Kom-
mittén om barn i homosexuella familjer, så totalt
bortse ifrån och köra över kommitténs egna experter?
Hur kan Marianne Carlström stå här och säga att det
inte finns någonting som talar för att en sådan här
lagändring skulle kunna leda till en sämre situation
för barnen? Tycker Marianne Carlström att ni politi-
ker är bättre på att bedöma det än Sveriges samlade
barnexpertis?
Är det som era egna experter skriver i en artikel
på Brännpunkt den 13 mars i år, under rubriken Går
partiet före barnen? De skriver att beslutet kan leda
till omfattande, skadliga konsekvenser för barn. Vida-
re skriver de: "Så länge forskningen är så begränsad
måste en försiktighetsprincip råda. Det handlar om
sårbara barn. Vi får inte utsätta dem för experiment."
Detta sade era egna experter i kommittén. Hur kan
ni helt bortse från det?

Anf.  39  MARIANNE CARLSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Jag vill gärna börja med vuxenpers-
pektivet. Det är synd att Christel Anderberg inte lyss-
nar ordentligt och drar så underliga slutsatser. Jag
tycker att det är helt självklart att barnens bästa är det
som har legat till grund. Det kan bara jag veta, som
faktiskt har sysslat med frågan i tre år.
Att tala om för andra att de inte tänker på barnens
bästa - vad är det som gör att Christel Anderberg tror
att hon är bättre än jag på att tolka vad som är barnens
bästa?
Visst har jag suttit i utredningen. Jag har lyssnat
på dem som är experter på barn. Tyvärr finns det inga
som är experter på barn i homosexuella familjer. Den
forskning som vi har tagit del av visar att homosexu-
ella är precis lika bra föräldrar som heterosexuella.
Det tycker jag är en bra grund.
Moderaterna pratar hela tiden, i EU-sammanhang,
om att allting ska prövas på individuell nivå. Men här
vill man ta ett kollektivt beslut. Här ska man utesluta
en hel grupp från att ens få prövas för adoption.
Jag tror inte att alla homosexuella är lämpliga som
föräldrar. Jag tror inte heller att alla heterosexuella är
det. Men alla har rätt till en noggrann prövning.
England har just nu på gång ett beslut om adop-
tion för homosexuella. Det är märkligt att NIA:s
motsvarighet där i stället säger: Äntligen, nu får vi
tillräckligt med föräldrar till barn som verkligen be-
höver ett gott hem. Reaktionerna är lite olika.
Jag hävdar med bestämdhet att det är barnens
bästa som ligger till grund för vårt ställningstagande.

Anf.  40  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Herr talman! Jo, jag har förstått att Marianne
Carlström hävdar det. Men jag undrar på vilken
grund. Jag fick inte svar på min fråga: Hur kan ni
totalt bortse från vad era egna experter i kommittén
kom fram till? Tycker inte Marianne Carlström att det
som har kommit fram om de problem som många
adoptivbarn har måste leda oss till slutsatsen att det
inte är alldeles självklart att det beslut som vi kom-
mer att fatta i dag är till barnens bästa? Enligt barn-
konventionen måste försiktighetsprincipen råda i ett
sådant läge.
Nu ska vi säga upp den europeiska adoptionskon-
ventionen. Blir nästa steg att vi också ska säga upp
FN:s barnkonvention, Marianne Carlström? Vi har
skrivit under den. Där finns försiktighetsprincipen
fastlagd. Den tänker ni nu inte leva upp till. Då måste
den rimliga konsekvensen bli att vi inte kan stå kvar
som undertecknare av FN:s barnkonvention heller.
Jag är lite förvånad över att höra det från ett parti med
traditioner från Olof Palmes tid. Att säga upp kon-
ventioner eller kringgå dem på detta sätt borde inte
ligga i era traditioner.
Jag har inte sagt att jag vet bättre än någon annan
vad som är barnets bästa. Men jag undrar hur Mari-
anne Carlström så säkert kan hävda det, emot landets
samlade barnexpertis.
När det gäller genmanipulerade organismer och
strålning från radiomaster har vi kommit överens om
att vi måste hylla försiktighetsprincipen. Varför har
inte också barn rätt att bli omfattade av försiktighets-
principen?

Anf.  41  MARIANNE CARLSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Det har pågått en debatt om adop-
tionsfrågan under våren. Det har varit några TV-
program, och jag har sett dem. Jag vet att det finns
adopterade barn som mår dåligt. Men jag känner
också många barn som är adopterade som inte mår
dåligt. De bor väl hos bra familjer eller också är det
något annat som gör att de har det bra. Vi hade i ut-
redningen kontakt med många som tycker att det är
helt okej, alltså barn som är adopterade. När jag ser
de riktiga eländesprogrammen undrar jag snarare
varför man inte föreslår att internationella adoptioner
ska upphöra. Varför är det bara de homosexuella som
ska uteslutas, inte heterosexuella? Vi har ju kommit
fram till att homosexuella är lika bra föräldrar som
heterosexuella. Det går liksom inte ihop för mig.
De experter som vi hade tyckte att det var helt
okej med närståendeadoptioner. Det går inte ihop för
oss, om vi säger till barn som skulle bli adopterade av
närstående att det är okej att de bor i en homosexuell
familj men att det inte är okej att andra homosexuella
får adoptera.
Christel Anderberg påstod i debatten att det här är
ett beställningsverk. I så fall vill jag nog säga att
regeringen tog en risk när de tillsatte både Raimo och
mig i utredningen. Vi hade ingen insikt i frågorna
innan. Vi hade inte sysslat med dem och visste inte
vad vi tyckte, då. Det växte fram under arbetet till-
sammans med experter och andra. Men vi gjorde mot
slutet en annan bedömning just när det gäller interna-
tionella adoptioner.
Jag är övertygad om att vi är på rätt väg. Homo-
sexuella ska ha rätt att bli prövade.

Anf.  42  ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Uttrycket "ur barnens perspektiv"
återkommer i varje anförande. Det är inte så konstigt.
Marianne Carlström talade om barnens perspektiv för
att sedan, några meningar längre ned, tala om att
människor ska behandlas likvärdigt. Men då är det ju
de vuxnas perspektiv. Om barn ska behandlas likvär-
digt kan jag inte tro någonting annat än att man ska
eftersträva att varje barn får en mamma och en pappa,
som man har i förstone, biologiskt.
Jag skulle vilja ställa frågan till Marianne Carl-
ström: Anser Marianne Carlström att det är en fördom
att tycka att varje barn har rätt till en mamma och en
pappa? Ordet fördom används av och till. Är vi för-
domsfulla, som tycker att det är rimligt att uttrycka att
varje barn har rätt till en mamma och en pappa?
Vi får en del litteratur och skrivningar oss till
handa i sådana här sammanhang. Jag ska citera vad
en Madeleine Matwejeff, svenskadopterad och dokto-
rand, har uttryckt. Hon säger så här: "Varje barn har
ett genuint behov av, oavsett det är adopterat eller ej,
att ha en mamma och en pappa. De olika könen spelar
olika roller i barnets liv. Därför är en mamma och
pappa aldrig utbytbara mot två mammor eller två
pappor."
Marianne Carlström använde uttrycket
"ålderdomliga värderingar" Är detta en ålderdomlig
värdering, enligt Marianne Carlströms sätt att värde-
ra?

Anf.  43  MARIANNE CARLSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Alla barn har ju en mamma och pap-
pa från början. Tyvärr ser världen inte ut så i dag -
och har egentligen aldrig gjort det - att det är bara
kärnfamiljen som gäller.
Jag tycker att det är samhällets uppgift att se till
att alla barn har ett gott hem, att man har bra vuxen-
kontakter. Det är det som propositionen och betän-
kandet uttrycker. Vi vet att det har räddat många barn
som har besvärliga familjeförhållanden, att de har bra
vuxenkontakter. Jag tycker inte att det är något pro-
blem.
Vilka som har fördomar och inte är inte så lätt att
uttrycka. Jag har ingen anledning att bedöma Alf
Svenssons åsikter. De får stå för honom. Jag tycker
att det är viktigt att man inte diskriminerar. Precis lika
viktigt som barnens rättigheter är det att man inte
diskriminerar vissa grupper, att man inte behandlar
människor som ett kollektiv och att man ger dem
möjlighet att bli prövade.
Vi har fått så många otäcka mejl. Jag tycker att
det kan vara idé att läsa upp ett annat mejl.
"Jag är en 40-årig heterosexuell, gift 'dagisfröken'
med två egna barn. Med förundran har jag följt de-
batten om s.k. homoadoptioner. Jag har jobbat inom
barnomsorgen i nästan 20 år och vid åtminstone två
tillfällen haft barn på mitt dagis som haft homosexu-
ella föräldrar. De här barnen var precis som alla and-
ra, de blev inte retade och fungerade jättebra i barn-
gruppen. Deras föräldrar var minst lika engagerade
som de andra barnens, snarare mer.
Vad är problemet? Homosexuella kan tydligen va-
ra lika bra föräldrar som heterosexuella, och barnen
mår uppenbarligen bra. Det enda rätta måste ju då
vara att pröva varje presumtivt adoptivföräldrapar
individuellt. Jag säger inte att alla homosexuella bor-
de få adoptera, men det borde verkligen inte alla
heterosexuella heller. Jag har mött många barn genom
åren som farit illa och deras föräldrar har alltid varit
hetero."

Anf.  44  ALF SVENSSON (kd):
Herr talman! Nej, jag begär absolut inte att Mari-
anne Carlström ska rannsaka om jag har fördomar
eller inte. Jag ställde en mycket rak fråga. Jag fråga-
de: Anser Marianne Carlström att det är en fördom att
tycka att varje barn har rätt till en mamma och en
pappa? Det går faktiskt att svara ja eller nej på den
frågan.
Jag läste upp ett citat där en adopterad gjorde
gällande att könen spelar olika roll under ett barns liv.
Om detta var en ålderdomlig värdering - Marianne
Carlström använde just uttrycket "ålderdomlig värde-
ring" - vill jag höra om hon tycker att detta är ett
uttryck för den typen av värderingar.
Ordet "diskriminering" används hela tiden när vi
talar om de vuxna. Det är så utomordentlig påtagligt
att när ordet "diskriminering" används i debatten,
eller i replikerna, handlar det om relationen mellan
vuxna.
Man kan tydligen inte någon enda gång se att de
barn som får två mammor eller två pappor kan tänkas
uppleva sin situation som diskriminerande eftersom
de inte fick både en mamma och en pappa. Jag säger
inte att det behöver vara så, men man måste väl nå-
gon gång kunna tänka in ett "om" i det sammanhang-
et. Det är därför försiktighetsprincipen ska gälla.

Anf.  45  MARIANNE CARLSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Enligt mitt sätt att tänka är det väl-
digt underligt om man ska bedöma ifall det är en
fördom att varje barn har rätt till en mamma och en
pappa. Alla barn har ju från början en mamma och en
pappa.
Jag tycker att det är viktigt att samhället kan gå in
och hjälpa till om det senare inte finns både en mam-
ma och en pappa. Vi har många ensamstående föräld-
rar där pappan eller mamman inte tar sitt ansvar, och i
stort sett aldrig visar sig för barnet. Jag tycker natur-
ligtvis inte att det är en fördom. Barnet har ju en
mamma och en pappa. Men det är viktigt att samhäl-
let ställer upp med andra vuxna.
Vart leder det att diskutera fördomar i detta sam-
manhang? Det är ju inte för barnets bästa. Därför
resonerar jag inte på samma sätt som Alf Svensson.
Jag har väldigt svårt att hänga med i det resonemang-
et. För mig är barnets bästa oerhört viktigt, och det
går att kombinera med att även homosexuella har rätt
att bli prövade som adoptivföräldrar.

Anf.  46  ULF NILSSON (fp):
Herr talman! I dag ska vi fatta ett beslut som i
första hand handlar om barn och deras rätt till en bra
uppväxtmiljö. Det är barnens bästa vi har för ögonen.
Jag vill genast säga att det är min starka överty-
gelse att ett ja till dagens förslag om att homosexuella
ska få prövas vid adoptioner är förenligt med att se
till barnets bästa. Om jag hade känt den minsta oro
för att barn skulle råka illa ut hade jag låtit principen
om likhet inför lagen stå tillbaka för att värna barnet.
Synen på vad en normal familj och normalt för-
äldraskap är varierar, som alla vet, i olika historiska
miljöer. När t.ex. gymnasieelever i dag läser en ro-
man där en flicka för bara några årtionden sedan
kunde bli tvungen att gifta sig för att hon var med
barn förstår de inte riktigt vad som menas.
Det verkar helt obegripligt när man hör talas om
att kvinnor så sent som på 30-talet i Sverige sades
upp från arbetet om de fick barn - för att inte tala om
det helt omöjliga i att en ensam pappa skulle ta hand
om sitt barn.
När jag var liten var det fortfarande många som
skämdes för att berätta att deras föräldrar var skilda. I
dag har vi vant oss vid att familjer kan se olika ut,
och vi vet att barn kan få en kärleksfull uppväxtmiljö
både med ensamstående föräldrar och i traditionella
familjer.
På samma sätt är det med synen på homosexuella
och barn. För bara tio tjugo år sedan tror jag inte att
ens de mest fördomsfria tänkte tanken att homosexu-
ella skulle kunna ha barn. Jag vill ärligt säga att jag i
varje fall inte tänkte den tanken.
I takt med att värderingarna i samhället blir mer
öppna för olika sätt att leva ändras också de självklara
värderingarna. Fler människor vågar leva som de
själva vill. Till sist ställer sig alltfler människor frå-
gan: Varför är det egentligen så självklart att en ho-
mosexuell person inte ska kunna duga som förälder?
Har i själva verket inte många homosexuella redan
varit bra föräldrar, även om de officiellt inte talat om
sin läggning.
Vi är alltfler som har ställt frågan varför man ska
hålla fast vid en invand värdering utan att moraliskt
och intellektuellt pröva den. Finns det egentligen
några moraliska eller intellektuella skäl till att homo-
sexuella inte skulle kunna vara föräldrar?
I Folkpartiet har denna process pågått i ett antal år
med debatt, dialog och stor respekt för olika åsikter.
Ett liberalt parti som Folkpartiet har ju en lång tradi-
tion av att utgå från tolerans och av att bedöma män-
niskor som individer i stället för att utgå från grupp-
tillhörighet.
Av den anledningen och i den traditionen har
Folkpartiet genom åren arbetat för att avskaffa skilda
typer av diskriminerande lagstiftning mot olika grup-
per, bl.a. mot homosexuella. Det var en liberal justi-
tieminister som en gång i tiden lade fram lagförslag
om att avskaffa brottsbeteckningen på homosexuali-
tet.
I den traditionen tillstyrkte vi med öppna ögon
den statliga utredning om barn i homosexuella famil-
jer som tillsattes för några år sedan. När utredningen
så småningom blev klar och föreslog att homosexu-
ella skulle få prövas som adoptivföräldrar beslutade
Folkpartiets landsmöte med betryggande majoritet att
ställa sig bakom det förslaget.
För mig som liberal är det naturligt att alltid utgå
från individen och det enskilda fallet. Då blir det
också naturligt att i samband med adoption utgå från
den individ som vill adoptera och inte i förväg ute-
sluta en hel grupp. Det vore ju, herr talman, detsam-
ma som att säga att samtliga homosexuella, utan
undantag, är sämre adoptivföräldrar än heterosexuel-
la.
Om man ser till barnets bästa borde väl det riktiga
vara att pröva vilka som verkar ha de bästa förutsätt-
ningarna att ta hand om ett barn.  Ingen människa har
ju någon rätt att adoptera, vilket flera har sagt tidiga-
re. Det gäller både hetero- och homosexuella. Men
alla ska kunna prövas.
De tre vanligaste argumenten mot dessa adoptio-
ner har varit att experterna säger nej, att internatio-
nella adoptioner skulle försvåras och att människor-
nas fördomar skulle göra det svårt för barnen.
När det för det första gäller experterna kan man
faktiskt inte säga att de är emot att homosexuella ska
få adoptera. Olika myndigheter, remissinstanser och
organisationer har visserligen kommit till olika slut-
satser, och en del är negativa. Men det är slående att
de som särskilt har forskat kring barn i homosexuella
miljöer - de som verkligen kan betraktas som åt-
minstone vetenskapliga experter - säger med övervä-
gande majoritet ja till att utöka denna adoptionsmöj-
lighet.
Den statliga kommittén om barn i homosexuella
familjer har gått igenom forskning som finns på om-
rådet och kommit fram till att det inte är motiverat att
utesluta homosexuella som tänkbara adoptivföräldrar.
Samma slutsats som kommittén har kommit fram
till ger de internationella forskarna Gillian Dunne,
Nanette Gartrell m.fl. uttryck för i en DN-artikel för
några veckor sedan. De har ägnat många år åt avance-
rade akademiska studier kring barn i homosexuella
familjer. Där står: "Det är värt att notera att ingen av
studierna påvisar att barn till homosexuella har en
sämre psykodynamisk utveckling än andra barn. .
Homosexuellt föräldraskap är förenligt med ett ut-
märkt liv för barnen."
När det gäller experterna skulle jag tvärtom mot
vad som har sagts här vilja säga att just de som sär-
skilt studerat barn i homosexuella familjer ger oss
mycket goda argument för att säga ja till dagens lag-
förslag. Däremot har en övervägande del av de re-
missinsanser här i Sverige som har sagt nej trots allt
sagt jag till s.k. styvbarnsadoptioner. Alla de som
hänvisar till de svenska remissinstanserna borde åt-
minstone ta intryck av den tanken. Därför kan jag inte
förstå att t.ex. Kristdemokraterna inte accepterar den
begränsade adoptionsmöjlighet som de flesta svenska
remissinstanser talar om.
Det andra argumentet gäller internationella adop-
tioner. Här har ett missförstånd levt kvar ända sedan
debatten började. Många har sagt att länder med and-
ra värderingar skulle sluta att tillåta att svenskar ad-
opterar barn från andra länder. Så är det inte alls. Det
är förvisso många länder som inte vill lämna barn till
homosexuella. Men det har inte kommit svar - utom
från Lettland - som tyder på att heterosexuellas ad-
optioner på något sätt skulle komma i fara om Sveri-
ge ändrar lagen. Självklart har givarländerna rätt att
om de vill endast lämna barn till heterosexuella ad-
optivföräldrar. I början kommer en hel del länder
säkert att göra så. Men myten om att nuvarande
svenska möjligheter att adoptera skulle försämras kan
alltså glömmas bort. Det är helt enkelt inte så.
Det tredje gäller fördomarna. Många människor
säger i debatten att de i och för sig inte har något
emot att alla prövas men att fördomarna gör det svårt
för barnen. Med det resonemanget skulle man kunna
utesluta väldigt många grupper som på något sätt är
annorlunda: ovanlig hudfärg, ovanlig religion, osv.
Men är det verkligen bra för människorna och barnen
att staten konserverar fördomar? Dessutom förändras
inställningen till homosexuella nu väldigt fort. Det är
någonting som jag tror att många riksdagsledamöter
som varit ute på besök i skolklasser har upptäckt.
Utvecklingen går snabbt även i andra länder. Ho-
mosexuellas adoptioner tillåts i många delstater i
USA, i Kanada och Nederländerna. I Danmark, Island
och Norge tillåts styvbarnsadoption för registrerade
partner. I alltfler länder diskuteras också homosexu-
ellas adoptioner. Det är ingen specifik isolerad svensk
debatt vi har i den här frågan.
Herr talman! Det har i den här debatten ibland fö-
rekommit övertramp - jag tänker nu inte på debatten i
kammaren, utan genom åren - från båda hållen. Jag
vill verkligen betona att jag och mina liberala vänner
som stöder förslaget ärligt respekterar att det finns
olika åsikter. Jag anser inte att alla som är emot ho-
mosexuellas adoptioner är moraliserande mörkermän.
Jag förväntar mig också att de som är emot min åsikt
inte betraktar mig som en extrem moralupplösare.
Hela den här frågans utveckling hänger så mycket
ihop med olika traditioner, kulturer och historiska
sammanhang. Man måste helt enkelt respetera att
människor har olika uppfattning.
Frågan handlar inte i första hand om vuxna män-
niskors rätt. För mig är det visserligen en självklar
utgångspunkt att människor ska ha rätt att välja sin
livsstil fritt så länge de inte skadar någon annan. Men
det är som sagt inte den principen det handlar om när
det gäller homosexuellas rätt att prövas för adoption.
Det handlar om att alla barn som lämnas till adoption
ska ha rätt att få alla kärleksfulla tänkbara föräldrar
prövade. Det är inte rätt mot barnen att i förväg ute-
sluta någon grupp.
För Folkpartiet har den individuella utgångs-
punkten tillsammans med utredningens välavvägda
slutsatser varit utslagsgivande när vi som parti har
bestämt oss för att säga ja till att homosexuella ska få
prövas som adoptivföräldrar. När vi ställde de svåra
frågorna mot invanda föreställningar blev till sist det
enda logiska svaret för de flesta av oss: Ja, lagen ska
inte utesluta någon grupp.
Herr talman! Med det yrkar jag för Folkpartiets
del bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf.  47  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära
replik, men jag kan inte riktigt acceptera att Ulf Nils-
son försöker att framställa det som att Folkpartiet
liberalerna skulle ha monopol på tolerans i Sveriges
riksdags kammare. Det är inte någon här som har
ifrågasatt människors rätt att leva i vilka familjekon-
stellationer de vill. Var och en har naturligtvis rätt att
ha och utöva sin sexuella läggning. Det är inte alls det
som debatten gäller.
Det finns fortfarande fördomar kvar. Olika opini-
onsmätningar visar att en majoritet av Sveriges be-
folkning är emot att homosexuella ska kunna få rätt
att adoptera barn. Tycker Ulf Nilsson och Folkpartiet
att man i den i och för sig angelägna kampen att för-
ändra gamla attityder - Marianne Carlström talade
om att bryta ned fördomar - ska använda barnen som
verktyg för detta? Är det inte snarare en uppgift för
oss vuxna?
Sedan till frågan om möjligheten för registrerade
partner att vara goda föräldrar. Det finns inte någon
som har ifrågasatt det. Men det är inte där problemet
ligger. Forskningen och erfarenheterna visar att
många av de adopterade barnen har med sig jättestora
problem redan från början. Det ligger i de faktorer
som härrör sig från tiden före adoptionen.
Man kan inte när ett barn är åtta månader gammalt
om det i 14-årsåldern kommer att begå självmord,
försöka att begå självmord, få problem med drog-
missbruk eller kriminalitet. Men man vet att adopte-
rade utgör en riskgrupp. Alla experter är eniga om att
det faktum att ett barn dessutom skulle ha två mam-
mor eller två pappor utgör ytterligare en riskfaktor
som kommer att innebära en belastning .

Anf.  48  FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Talartiden är ute.

Anf.  49  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Herr talman! Tycker inte ni folkpartister att man
mot den bakgrunden ändå måste se till försiktighets-
principen?

Anf.  50  ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Alla experter är verkligen inte över-
ens om det. De forskare som har sysslat med studier
om barn i homosexuella miljöer har inte kunnat se
några påvisbara skillnader. De anser tvärtom att det
vore en mycket felaktig slutsats att ta för givet att de
besvären skulle uppträda just hos adopterade barn.
Det finns inga signifikanta skillnader mellan barn
som har levt i homosexuella miljöer och barn som har
levt i andra miljöer.
Christel Anderberg frågade om jag ansåg att
Folkpartiet har monopol på toleransfrågorna. Det
anser jag naturligtvis inte. Dessutom talade jag inte så
mycket om riksdagsdebatterna de senaste åren. Varje
parti har sina traditioner. Jag anknöt till att vi har en
lång tradition av tolerans också är emot diskrimine-
ring. Jag nämnde exemplet när brottsbegreppet ho-
mosexualitet avskaffades på 40-talet. Jag vet inte vad
Högerpartiet på den tiden röstade på i den frågan. Det
kan vi ta reda på senare om vi är intresserade av his-
toria.
Det är naturligtvis inte barnens uppgift att bryta
fördomar. Men det är heller inte lagstiftarens uppgift
att konservera fördomar. Redan i dag finns det många
barn som lever och har föräldrar som är homosexuel-
la. Jag tror snarare att de drabbas om samhället visar
att det på något sätt betraktar dessa föräldrar som
andra klassens föräldrar.
Jag tycker att man använder begreppen experter
och remissinstanser lite slarvigt. Det finns inga fakta i
den forskning som finns som tyder på att barn till
homosexuella föräldrar skulle drabbas av några sär-
skilda svårigheter.

Anf.  51  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Herr talman! Det finns faktiskt sådana fakta. Det
konstaterar t.o.m. regeringen, om Ulf Nilsson har läst
överst på s. 25 i propositionen. Forskningen visar att
barn i homosexuella familjer ofta har vissa problem.
Till detta kommer att forskningen bara rör barn i
homosexuella familjer där det finns biologiska band
till en av föräldrarna. När vi talar om utlandsadoptio-
ner finns ju inga sådana band över huvud taget, vilket
gör de barnens situation så mycket svårare när det
gäller identitetsutvecklingen.
Faktum är, Ulf Nilsson, att när det gäller utland-
sadopterade barn och deras situation i en homosexuell
familj så finns det ingen forskning över huvud taget.
När vi går till beslut i dag har vi ingen aning om vilka
konsekvenser det beslutet kommer att få. Tycker inte
Ulf Nilsson att vi lite grann skulle fundera på försik-
tighetsprincipen? Den säger enligt FN:s barnkonven-
tion att när man inte vet vilka konsekvenser ett beslut
får för barn, och om det verkligen är till deras bästa,
så ska man avstå.

Anf.  52  ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! När man väl har accepterat själva
idén och kommit fram till att det inte är något omora-
liskt eller onaturligt att homosexuella människor är
föräldrar - bara för tio tjugo år sedan tyckte man
motsatsen, och ifrågasatte inte ens detta - så måste
man ha väldigt goda skäl för att utesluta just den
gruppen från att komma i fråga om att ansöka om
adoption. Christel Anderberg säger ju att hon inte
ifrågasätter att homosexuella kan vara bra föräldrar.
Det finns många miljöer med människor med olika
livsstil, olika religion och olika originella sätt att bete
sig där man kan diskutera att det på ett eller annat sätt
kan vara svårigheter för barnen att växa upp. Då
skulle vi kunna börja om från början, och säga att det
kanske är olämpligt att människor som jobbar med
vissa yrken adopterar barn generellt sett osv.
Den enda vettiga principen måste vara att utgå
från det enskilda fallet, och inte utesluta en hel grupp
oavsett om det handlar om homosexuella eller om en
viss folkgrupp, en viss yrkesgrupp eller någonting
annat.
Om man inte ifrågasätter att homosexuella kan va-
ra lika bra föräldrar, som Christel Anderberg säger,
och om man väl har tänkt den tanken så måste man
också sluta behandla dem negativt som en grupp i
lagstiftningen.

Anf.  53  KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Barn behöver vuxna vårdnadshavare
som älskar dem, vårdar dem och vägleder dem till att
bli förstående, empatiska, positiva och hänsynstagan-
de människor - barn som får självkänsla och vägled-
ning i att upptäcka sina förmågor men som också
medvetandegörs om vilka krav och gränser som finns.
Detta, herr talman, måste vara grundprincipen och
det allra viktigaste vid prövning av om en internatio-
nell adoption ska ske.
Om det finns ett visst konkret par eller en person
som kan ge barn kärlek, trygghet och en god upp-
växtmiljö så bör vi akta oss för att definiera barnets
bästa ensidigt utifrån våra egna politiska, sociala och
religiösa värderingar. Det gäller särskilt våra värde-
ringar av olika samlevnadsformer och människors
sexuella läggning. Enligt dem som är emot förslaget i
dag och som vill utesluta vissa personer från att prö-
vas gäller värderingaspekten, och det är tydligen
personernas sexualitet som är huvudargumentet i
botten.
Vad har, herr talman, den fria kärleken och den
frivilliga sexuella akten mellan vuxna människor att
göra med om personerna har bra egenskaper, känslor
och ordnade förhållanden för att kunna ta hand om
barn? Vad har det att göra med bedömningen av hu-
ruvida de har förutsättningar att bli lämpliga föräld-
rar? Kollas även heterosexuella makars sexuella bete-
ende vid adoptionsprövning?
Det andra argumentet är könssammansättningen.
Tänk er att två kvinnor med olika egenskaper till-
sammans vill ta hand om ett barn. Har inte kvinnor -
två eller flera i grupp - tagit hand om barn genom
historiens skeden och inom olika kulturer?
Eller är det kanske snarare det att två män med
olika egenskaper tillsammans vill ta hand om ett
barn? Är det en skrämmande tanke?
Män ska kanske inte, enligt någras åsikt, över hu-
vud taget ta hand om barn, utan endast vara en före-
bild och ett identifikationsobjekt - och då helst för
den gamla etablerade mansrollen i ett patriarkaliskt
uppbyggt samhälle och i en konservativ familjebild-
ning för att mannens överordning och kvinnans un-
derordning ska framstå tydligt och klart. Ska två män
ha huvudansvaret för barn så sätts gamla ordningar ur
spel. Kärnfamiljens mönster bryts.
I kd:s reservation till betänkandet står det tydligt
och klart: Vår utgångspunkt är att äktenskapet bör
vara den juridiska formen för samlevnad mellan man
och kvinna - punkt!
Det traditionella och överlevande familjebegrep-
pet som kommer fram i alla olika sammanhang här i
denna riksdag är knutet till relationen mellan föräld-
rar och barn. Alf Svensson har upprepat det här med
"mamma och pappa", och sagt att det är kärnpunkten
i varför man är emot förslaget. Men, herr Svensson,
redan i dag i lagstiftningen har man eller kvinna som
ensamstående och som har fyllt 25 år rätt att prövas
även för internationell adoption. Därför faller hela
argumenteringen om att det måste vara mamma, pap-
pa och barn! Det är det som är så olyckligt nu; det
finns regler som inte är likaberättigande.
Lagförslaget ger alltså homosexuella par rätten att
få prövas som adoptivföräldrar, dvs. samma förfaran-
de som gäller för heterosexuella par och för ensam-
stående. Heterosexuella par eller ensamstående har
ingen ovillkorlig rätt att få adoptera, utan de har rätt
att få bli prövade för att se om de är lämpliga. De
genomgår en lång utredningsprocess för att bli god-
kända. Utgångspunkten ska vara barnets bästa. En
diskriminerande lagstiftning, herr talman, ersätts med
likabehandlingsprincipen i viss utsträckning.
Miljöpartiet har samarbetat med regeringen och
Vänsterpartiet om propositionen därför att vi värnar
alla människors lika värde och allas likhet inför lagen
samt barnens behov och rätt i samhället.
I den högljudda kritiken mot att låta homosexuella
få prövas som adoptivföräldrar upprepas likt ett mant-
ra att homosexuella föräldrar inte är förenligt med
barnens bästa. I detta ligger givetvis uppfattningen att
homosexualitet är fel och onaturligt. Föräldrar vars
sexuella läggning är fel kan därmed knappast vara bra
föräldrar. Man kan fråga sig hur kritikerna förhåller
sig till att ensamstående får adoptera. Kärnfamiljsfö-
respråkarna borde ha svårt för planerat ensamstående
föräldrar.
Barn, och vad som är barnets bästa, borde aldrig
på det sätt som har skett i denna debatt användas som
slagträn i händerna på dem som tar avstånd från eller
fördömer homosexualitet. Fördomar mot homosexu-
alitet och därmed homosexuella som föräldrar finns
hos den omvärld som kritiserar homosexuella. Det
adopterade barnet löper ingen risk för att drabbas av
negativa men om vi alla accepterar dess föräldrars
sexuella läggning och deras föräldraskap. Dessutom
finns det ju redan homosexuella par som har vårdna-
den om barn.
Vi har noterat att forskningen har påvisat att ad-
opterade barn uppvisar en större sårbarhet än icke
adopterade.
Den problematiken är dock hänförlig till adop-
tionsinstitutet som sådant och giltig även för av hete-
rosexuella adopterade. Dessa problem bör inte tas till
intäkt för att exkludera homosexuella från rätten att
prövas. Snarare bör forskningen fokusera adopterade
barns generella psykiska hälsa och de speciella behov
dessa barn kan ha. Denna förståelse, denna insikt, har
vi inte tidigare haft till så stor del som vi nu har.
Det förtjänar att uppmärksammas att de utred-
ningar som gjorts om barn i homosexuella familjer
konstaterat att dessa barn och deras psykiska hälsa
inte skiljer sig från andra barns. Förvisso har vissa
haft upplevelser hänförliga till omgivningens reaktio-
ner, men barnen har dock haft instrument att hantera
detta samt upplevt den egna familjen som normal och
självklar.
Kommittén om barn i homosexuella familjer har
lagt fram ett omfattande forskningsunderlag som
belyser frågan ur ett brett perspektiv. Forskningsre-
sultatet visar att registrerade partners allmänt sett kan
erbjuda adoptivbarn en god uppväxtmiljö samt att de
kan tillgodose adoptivbarns särskilda behov - detta
även i beaktande av adoptanternas homosexuella
relation. Men hänsyn till den till följd av gällande rätt
ringa förekomsten av barn i homosexuella familje-
bildningar finns inte så många studieobjekt, och un-
derlaget är därför litet. Därtill påverkas forsknings-
metodiken vad gäller urvalsprincipen. Förutsättning-
arna innebär dock endast att forskningsresultaten får
bedömas med försiktighet och inte att de ska avfärdas
eller tolkas motsatsvis. Homosexuella par kanske
t.o.m. har bättre förmåga att hantera utanförskapet
och kan med egna erfarenheter hjälpa adopterade
barn med dessa känslor.
Herr talman! Miljöpartiet anser, till skillnad från
regeringen, att lesbiska par som registrerat part-
nerskap eller lever i ett samboförhållande ska ges
tillgång till assisterad befruktning vid allmänt sjuk-
hus. Jag yrkar bifall till reservation 7.
Vi ser inte att problematiken med att fastställda
det rättsliga föräldraskapet är av sådan dignitet att
slutlig ställning i frågan inte kan tas i samband med
nuvarande proposition. Tvärtom ser vi det som ytterst
olyckligt att lesbiska pars möjligheter att få bli föräld-
rar på detta vis skjuts på framtiden. Liksom vad gäller
förslaget om att ge homosexuella par rätt att ansöka
om adoption bör det endast av relevans för lesbiska
pars möjlighet att få tillgång till assisterad befrukt-
ning vara huruvida de uppfyller kriterier för gott
föräldraskap. De som kritiserat förslaget att låta ho-
mosexuella få rätt att prövas som adoptanter på grund
av att kritikerna befarat att adopterade, som enligt
viss forskning bär på en viss sårbarhet, skulle lida
extra men att av att ha homosexuella föräldrar borde
ha välkomnat assisterad befruktning. Vid assisterad
befruktning är barnet biologisk avkomma till en av
kvinnorna, varför den problematik som kan ar hän-
förlig till adoptionsinstitutet inte föreligger.
Avslutningsvis, herr talman! Kärleksfulla föräld-
rar och en god uppväxtmiljö kan nog värna barnet
mot homofobins yttringar och ge det goda instru-
mentet för att hantera fördomsfulla minoriteter i sam-
hället.
Vi ser fram emot en förändring av adoptionslag-
stiftningen så att även sammanboende heterosexuella
och homosexuella kan få rätten att prövas för gemen-
sam adoption.

I detta anförande instämde Mikael Johansson och
Per Lager (båda mp), Tasso Stafilidis (v) och Anders
Bengtsson (s).

Anf.  54  RAIMO PÄRSSINEN (s):
Herr talman! Varje litet barn har all rätt i världen
att känna sig betydelsefull och lika viktig som alla
andra barn. Ingen liten människa ska behöva gå om-
kring och känna sig rädd eller fara illa därför att vux-
na strider. Barnen, de allra minsta människorna, för-
tjänar och har rätt att kräva all den kärlek, trygghet
och omtanke som vi vuxna förmår att ge dem. Barn-
domen är en viktig del i en människas utveckling och
liv. Den går inte i repris. Sår och revor kan vara svåra
att rätta till i vuxen ålder.
Men när det väl kommer till kritan är detta bara
ord. Det spelar ingen roll hur många gånger jag och
andra ledamöter står här i talarstolen och garanterar
"att vi gör det för barnens bästa" om vi inte menar
något med våra högtidstal. Om vi verkligen menar
vad vi säger måste vi gå från ord till handling. I dag,
den 5 juni 2002, har vi chansen att rätta till några av
de orättvisor och fördomar som Sveriges barn utsätts
för.
Herr talman! Jag är glad över att vi nu äntligen
debatterar lagutskottets betänkande Partnerskap och
adoption, m.m. Vägen hit har varit lång och kantad av
bra och konstruktiva diskussioner men också av
märkliga inlägg i den offentliga debatten, kryddade
av fördomar och tyckanden. I betänkandet, som stöds
av utskottsmajoriteten, finns flera goda förslag; goda
därför att de sätter barnens villkor i centrum; goda
därför att ambitionen är att rätta till den diskrimine-
ring som finns i adoptionslagstiftningen. I stället för
den nuvarande lagen, som kräver att föräldrarna har
rätt sexuella läggning, tar det nya förslaget sin ut-
gångspunkt i att det goda föräldraskapet inte sitter i
den sexuella läggningen utan i förmågan att ge barnet
en trygg och kärleksfull uppväxt.
Jag har tänkt att uppehålla mig vid betänkandets
förslag om styvbarnsadoption. Svensk lagstiftning
tillåter bara att vissa par får prövas för adoption: det
gifta, heterosexuella paret. Är det rimligt? Är det en
lagstiftning i takt med tiden? Svaret är nej.
Frågan om homosexuella partner ska kunna prö-
vas för styvbarnsadoption väcker heta känslor. Det
kan tyckas vara en aning märkligt med tanke på att
det inte är nytt att leva i homosexuella familjer. Men
homosexuella familjer är mer synliga än tidigare. Det
sociala tabut kring homosexualitet har brutits. Alltfler
homosexuella föräldrar vågar leva ett öppet liv i en-
lighet med sina livsmål. Tack och lov har samhället
blivit mer öppet och tolerant. Det är ett steg i rätt
riktning, men givetvis finns fortfarande mycket att
göra för att utrota fördomar och vanföreställningar,
och vi som är politiker och folkvalda bör gå i täten.
Tusentals barn i det här landet har en homosexuell
förälder. Om bl.a. de här barnens rättigheter ska de-
batten handla om. Fortfarande i denna vackra som-
mardag år 2002 riskerar många barn att falla offer för
diskriminering och fördomar. Och detta sker med vårt
goda minne.
Det är en självklarhet att lagstiftningen ska skydda
och stötta medborgarna. Speciellt viktigt är det att
lagen skyddar dem som inte kan eller har svårt att
göra sig hörda - barnen. Som medmänniskor, politi-
ker och lagstiftare är det vår plikt att alltid sätta bar-
nens behov och välbefinnande i första rummet. Våra
lagar ska skydda barnen både socialt och ekonomiskt.
Vid styvbarnsadoptioner har barn i heterosexuella
familjer möjlighet att t.ex. adopteras av pappans nya
hustru om mamman inte längre finns med i bilden.
Detta ger barnen en känslomässig trygghet, stabilitet
och arvsrätt. Denna trygghet förnekas motsvarande
barn i homosexuella familjer.
I betänkandet utgår utskottsmajoriteten ifrån prin-
cipen att ett barn som vårdas av två vuxna hellre bör
ha båda dessa som rättsliga föräldrar än bara en av
dem. Det är viktigt att säga att avsikten med styv-
barnsadoption inte är att ta ett barn ifrån en förälder. I
stället handlar det om att med hjälp av lagen se till att
barnet får ett så bra rättsskydd som möjligt.
Det är inte så kontroversiellt - eller hur? Men för
vissa, jovisst. I reservation nr 1 skriver Kristdemo-
kraterna: "Enligt vår mening är det inte ett uttryck för
diskriminering av homosexuella par att anse att barn
har rätt till föräldrar av båda könen." Vidare säger de:
"Adoptionens syfte och innebörd är att ge barnet en
ersättning för dess biologiska föräldrar." Kristdemo-
kraterna säger också att deras ställningstagande inte
inrymmer någon värdering av homosexuella perso-
ners förmåga att ta hand om barn.
Frågan är hur detta ska tolkas. Kristdemokraterna
gör det enkelt för sig. De förser sig med både hängs-
len och livrem för att gardera sig mot att bli beskyllda
för att vara negativa till homosexuella förhållanden.
Men jag vill påstå att det är just vad de är. För Krist-
demokraterna, som inte direkt gjort sig kända för att
stå upp för den homosexuella familjens rättigheter, är
tydligen inte barnens skydd så pass viktigt. Det är
viktigare för detta parti att bevara sitt motstånd mot
sådana förhållanden genom att bibehålla ett otillräck-
ligt skydd för de barn som lever i homosexuella fa-
miljer.
Visst, Kristdemokraterna skulle aldrig erkänna att
de bär på fördomar mot homosexuella. Men jag på-
står att de ändå låter sådana fördomar bilda stommen
i sin argumentation. I stället för att använda lagstift-
ningen som ett levande verktyg för att skapa ett sam-
hälle fritt från diskriminering vill de anpassa lagarna
efter ett samhälle som diskriminerar.
Det är ovärdigt att en hel grupp människor auto-
matiskt stämplas som att de under inga omständighe-
ter kan vara lämpliga föräldrar. Självklart har inte alla
rätt att adoptera ett barn, men alla bör få rätten att
prövas.
Sedan ska ju varje prövning avgöras individuellt
med barnens bästa för ögonen. Att ändra på lagstift-
ningen sänder en tydlig signal till de här barnen att
det är okej att växa upp i homosexuella familjer.
Att använda barn och utge sig för att ha patent på
vad som är barnens bästa, som en del kristdemokrater
gör, är mycket osnyggt. Samtidigt utsätter de barn
och homosexuella familjer för ovisshet om deras
familjer godkänns av samhället. På så vis upprätthål-
ler de den struktur som de sedan använder sig av för
att ta makten att diskriminera dem som inte följer den
heterosexuella familjemallen. Resultatet blir att bar-
nen hamnar i kläm, därför att några tar sig rätten att
bestämma hur andra ska leva. Barnen hamnar emellan
därför att några tycker att det är okej att diskriminera.
Herr talman! Ett vanligt argument mot att ändra
lagstiftningen är att homosexuella skulle använda
barnen som murbräcka för att nå ett sexuellt likabe-
rättigande. Detta är inte bara fördomsfullt, utan det är
också ren och skär dumhet. Det är en orimlig ankla-
gelse mot homosexuella föräldrar som vill ge sina
barn samma rättsliga trygghet som heterosexuella
familjer tar för självklart.
Det är viktigt för dagens homosexuella familjer
och för kommande generationer att känna tryggheten
att de lever i ett samhälle som inte särbehandlar deras
barn eller familjer. Dessa behöver erkännande och
stöd precis som alla vi andra.
Faktum är att barn som växer upp i homosexuella
familjer inte skiljer sig från andra barn. De mår lika
bra, utvecklas på samma sätt och har lika lätt eller
svårt att hitta kompisar. Det är det här som ska vara
vår ledstjärna.
Svensk lag ska inte styras av fördomar och förut-
fattade meningar, utan den ska styras av omsorg om
barnens bästa. Det är fördomar som ska bekämpas,
inte det faktum att människor faktiskt är olika. Det
hoppas jag att vi i Sveriges riksdag kan vara överens
om innan den här dagen är över.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till ut-
skottets förslag till riksdagsbeslut och avslag på
samtliga reservationer.

I detta anförande instämde Nikos Papadopoulos,
Cinikka Beiming, Anders Berglöv, Hillevi Larsson,
Karin Jeppsson, Anders Bengtsson, Marianne Carl-
ström, Christina Nenes, Marina Pettersson, Paavo
Vallius, Per-Olof Svensson och Rune Berglund (alla
s), Kenneth Kvist, Tasso Stafilidis, Kjell-Erik Karls-
son, Jonas Ringqvist, Tanja Linderborg och Sven-
Erik Sjöstrand (alla v) samt Kia Andreasson (mp).

Anf.  55  ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Vi har här resonerat om vilket per-
spektiv som ska vara vägledande i den här frågan.
Efter Raimo Pärssinens inlägg är det ingen tvekan.
Det andades ju så entydigt som någon kan önska att
det är de vuxnas perspektiv. Vi som inte hyser samma
ståndpunkt är då fördomsfulla.
Känns det inte något märkligt, Raimo Pärssinen,
att anse att ungefär hälften av era delegater på den
socialdemokratiska kongressen eller de som skrev
Europakonventionen eller en rad lång rad länder i vår
omvärld då också är fördomsfulla? Känns det inte
något konstigt att vara så säker på vad som är fördo-
mar eller inte fördomar? Och förresten är de expertin-
stanser som skulle yttra sig som remissinstanser fulla
av fördomar, alldeles uppenbart, enligt det sätt att
examinera som Raimo Pärssinen håller sig med.
Sedan fick jag då svar på den fråga som jag ställ-
de till Marianne Carlström. Jag frågade henne alldeles
nyss: Anser Marianne Carlström att det är en fördom
att tycka att varje barn har rätt till en mamma och en
pappa? Då fick jag inget svar. Nu har jag fått det. Vi
är fördomsfulla som har den inställningen. Men det är
i så fall inte bara Kristdemokraterna som är det utan
också många andra. Vi tål att få den beskyllningen.
Men det måste kännas lite märkligt att kasta den över
så många i det egna partiet.

Anf.  56  RAIMO PÄRSSINEN (s) replik:
Herr talman! När det gäller Socialdemokraternas
kongress var det inte en enda som sade nej till styv-
barnsadoption. Också i expertutlåtandet från kom-
mittén var man positiv till det. I det här fallet är det
faktiskt så, Alf Svensson, att det är Kristdemokrater-
na som är isolerade i frågan med sina åsikter.
Vi bär ju med oss våra värderingar. Det är helt
tydligt. Värderingar förändras också över tid. Den
som är mer konservativ håller sig längre kvar vid
gamla värderingar än de som är mer öppna.
I det här fallet handlar det faktiskt om att vi vill ge
de barn som redan finns i homosexuella familjer
samma rättsliga skydd som andra barn. Då menar jag
att om man förvägrar dem det kan det bara bygga på
att man bär med sig en gammal fördom.

Anf.  57  ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Kan jag bara få ett svar på frågan
varför inte Raimo Pärssinen med lika stor iver driver
att sambopar ska få del av denna juridiska rättighet?

Anf.  58  RAIMO PÄRSSINEN (s) replik:
Herr talman! Vad jag förstår har man rätt att bli
utsedd till särskilt förordnad vårdnadshavare om man
lever i äktenskapsliknande förhållanden. Den rätten
vill vi också ge till registrerade partner och de homo-
sexuella som lever i äktenskapsliknande förhållanden.
I övrigt kan jag bara konstatera att retoriken hos
Kristdemokraterna håller ihop på det sättet att den
handlar om kärnfamiljen, alltså en familjebildning
som ser mer och mer olika ut i verkligheten ute i
världen. Det handlar om att Kristdemokraterna vill
göra det lite svårare för folk att skiljas, därför att de
vill ha det som det var i det tidigare samhället. Hela
tiden försöker de bromsa, som de konservativa de
också är, och hålla kvar de här gamla värderingarna.

Anf.  59  PETRA GARDOS (m):
Herr talman! Socialdemokraterna menar att de ser
till barnens rätt och barnens bästa. Men i debatten om
internationella adoptioner hamnar de alltid i en argu-
mentation om att homosexuella ska ha samma rätt
som heterosexuella, alltså från vuxenperspektivet. Då
slutar de plötsligt att prata om barnens bästa.
Många debattörer försöker även, ganska fult, föra
in diskussionen på att det låter som om de som är
emot förslaget om internationella adoptioner skulle
tycka att homosexuella skulle vara sämre föräldrar.
Det har ingen påstått. Detta vill jag verkligen under-
stryka. Ställningstagandet har absolut inte med det att
göra. Återigen ser man alltså genom de vuxnas ögon
och inte barnens.
Flera har varit uppe i denna talarstol i dag och un-
derstrukit att de homosexuella bara ska få prövas.
Men vad händer i förlängningen när homosexuella
par får avslag? Kommer debatten då att drivas om hur
diskriminerade de homosexuella är som inte får ad-
optera?
Vi har också diskuterat hur vi inte ska upprätthålla
gamla värderingar. I dagens moderna samhälle är
många heterosexuella inte gifta, utan de är sambor.
Varför är ni då så omoderna att ni inte går med på en
översyn av hela adoptionslagen?
Regeringen har tillsatt närmare tusen utredningar
sedan den tillträdde 1994, t.ex. Översyn av lagstift-
ningen för handel med skrot och betongvaror. Varför
kunde inte en så här viktig lag vara med bland de
tusen utredningarna?
Slutligen vill jag bestrida att detta är en genera-
tionsfråga. Jag är inte yngst i riksdagen, men jag
räknar mig i alla fall till de yngre. Därför, herr tal-
man, instämmer jag i min äldre partikollega Christel
Anderbergs yrkanden.

Anf.  60  TANJA LINDERBORG (v) replik:
Herr talman! Nej, Petra Gardos, det är uppenbart
att detta inte är en generationsfråga. Det skiljer åt-
skilliga decennier mellan Petra Gardos och mig, och
jag har kommit till en helt annan ståndpunkt.
Det är ju så att det här ärendet egentligen handlar
om två saker. Det ena är att vi utgår från barnens
bästa, att barnen ska ha rätt till bra föräldrar. Det
andra är också, som en bieffekt, rätten att slippa bli
diskriminerad, att som homosexuell ha rätt att bli
likabehandlad.
Jag kan inte förstå varför det skulle vara så kons-
tigt i Petra Gardos ögon egentligen. Med det synsättet
måste jag slå fast att Petra Gardos anser att det är fullt
okej att man blir diskriminerad i det här samman-
hanget, att man inte ska kunna bli prövad som adop-
tivförälder, medan det däremot är fullt tillåtet för
sexualförbrytare och andra våldsverkare att kunna bli
prövade. Jag undrar om Petra Gardos har någon upp-
fattning om det.

Anf.  61  PETRA GARDOS (m) replik:
Herr talman! Jag vet inte hur sexförbrytare kom in
i den här debatten. Jag har väl aldrig stått här och
påstått, och ingen annan heller hoppas jag, att de ska
få adoptera eller något sådant. Jag anser inte att ho-
mosexuella ska få prövas när det gäller internationella
adoptioner. De andra formerna, närståendeadoptioner
osv. som även finns i propositionen, stöder jag och de
flesta i min partigrupp. Så det förstår jag inte.
Jag anser inte att vi vet tillräckligt mycket ännu
för att man ska kunna tillåta internationella adoptio-
ner för homosexuella. Sedan tycker jag att homosex-
uella får göra precis vad de vill, gifta sig eller vad
som helst. Men de ska inte just nu få adoptera barn
från andra länder.

Anf.  62  TANJA LINDERBORG (v) replik:
Herr talman! Jag förstår inte varför inte Petra
Gardos kunde försöka vara så empatisk att hon för-
stod vad jag sade. Det är nämligen så i dag att ett
heterosexuellt par oavsett vad de har för bakgrund, en
kriminell bakgrund eller vad som helst, har rätt att bli
prövade. Det handlar om en prövning. Ett homosexu-
ellt par har inte rätt att bli prövade. Då frågar jag
återigen: Tycker inte Petra Gardos att det är diskrimi-
nering?

Anf.  63  PETRA GARDOS (m) replik:
Herr talman! Nej, jag tycker inte att det är det i
det här fallet. Sedan förstår jag inte varför inte ni i
Vänsterpartiet och andra partier ställer upp på en
översyn där t.ex. heterosexuella sambor ska få prövas
som adoptivföräldrar - om vi nu ska vara så moderna
och så framåttänkande, om det är en ny tid osv. Var-
för får de inte prövas? Man kanske inte vill gifta sig.
Är det inte diskriminerande? Tanja Linderborg nick-
ar, men ändå går hon inte med på förslaget om en
översyn av adoptionslagen.

Anf.  64  MARIANNE CARLSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Det är tydligt att det inte alltid är en
generationsfråga. Men jag måste ändå säga att enligt
de undersökningar som vi gjorde i utredningen är det
helt klart att det är en generationsfråga. Det visar
statistiken, och det är bara för Petra Gardos att gå in
och läsa i den utredningen.
Sedan har vi även de SIFO-undersökningar som
väldigt många tidningar har gjort med anledning av
den här debatten. De visar också att det är en genera-
tionsfråga. Jag är många gånger tveksam till SIFO-
undersökningar, men trots allt har ju alla tillfrågade
fått samma fråga, och det är helt klart. Jag vet inte
vad Petra Gardos gör ute i sin valkrets, men när jag är
ute och pratar, det kan vara på skolor och på andra
ställen, är det helt tydligt att detta är en generations-
fråga.
Sedan måste jag säga att det är lite märkligt att
blanda in heterosexuella sambor. Det är ju inte det vi
diskuterar i dag. Det har varit en utredning om sam-
bolagstiftningen, och det kommer att komma förslag
där också. Då får vi möjligheter att diskutera om inte
också heterosexuella sambor skulle ha rätt att adopte-
ra. Jag kan väl inte se att det är någon särskilt kontro-
versiell fråga, så det kanske vi kan bli eniga om. Men
det är inte det vi diskuterar här och nu. Nu gäller det
faktiskt varför inte homosexuella ska ha rätt att bli
prövade som adoptivföräldrar.
Då tycker jag att det är märkligt, speciellt i fråga
om Moderaterna. Kristdemokraterna tar i alla fall
rejält avstånd. Men Moderaterna säger ja till styv-
barnsadoption. De säger att det är okej för de barnen
att bo med sina homosexuella föräldrar. Men det är
inte okej för andra homosexuella att bli prövade ens.
Det har jag svårt att förstå.

Anf.  65  PETRA GARDOS (m) replik:
Herr talman! Då ska jag försöka förklara det. Jag
anser inte att man ska ta ett barn utifrån till ett homo-
sexuellt par. Då är det, som det tidigare har sagts i
debatten, två belastningar. Handlar det däremot om
en biologisk mamma eller pappa tycker jag att det är
okej. I så fall skulle det vara väldigt märkligt om inte
den närstående skulle kunna adoptera. Då har man sin
biologiska förälder. Det anser jag.

Anf.  66  MARIANNE CARLSTRÖM (s) re-
plik:
Herr talman! Men då är det ju ändå så att alla un-
dersökningar visar att det inte finns någonting som
säger att homosexuella skulle vara sämre föräldrar.
Här handlar det om noggrant utprövade adoptivför-
äldrar.
Det finns en sak här som jag tycker har varit väl-
digt märklig i debatten. Det är detta: Vem säger att
dem som vi i dag ger rätten att adoptera är de allra
bästa att hantera ett utanförskap? Jag tror ju att homo-
sexuella är vana vid att hantera ett utanförskap. De
kanske skulle bli ännu bättre adoptivföräldrar än vad
heterosexuella blir. Då kanske vi slapp de här pro-
blemen som alla drar upp i olika sammanhang men
som man ändå inte vill dra konsekvenserna av, alltså
att i så fall sluta med internationella adoptioner.
Nu tror inte jag att det behövs, men man använder
alltid det här. Det blir en skräckpropaganda. Det är
okej med internationella adoptioner men det är inte
okej för homosexuella att bli prövade. Det finns ingen
konsekvens. Kristdemokraterna är trots allt konsek-
venta, men det kan man inte säga om Moderaterna.

Anf.  67  PETRA GARDOS (m) replik:
Herr talman! Det är märkligt hur man kan använ-
da undersökningar i vissa fall. I andra fall, när de är
väldigt tydliga, kan inte Socialdemokraterna stå och
tala om att de håller med de undersökningarna.
Sedan säger jag återigen, som jag gjorde i mitt an-
förande: Vem har sagt att homosexuella är sämre
föräldrar? Har Socialdemokraterna patent på att lägga
saker i munnen på den som har pratat och som inte
ens har tänkt tanken? Jag förstår inte detta. Homo-
sexuella är inte sämre föräldrar. Det är inte det vi
pratar om.

Anf.  68  TASSO STAFILIDIS (v):
Herr talman! Äntligen har vi nått nästan ända
fram! Som har påpekats tidigare är det fem av riksda-
gens sju partier som står bakom dagens betänkande
Partnerskap och adoption.
Jag måste tillstå att det från början inte var särskilt
självklart vilka slutsatser som Kommittén om barn i
homosexuella familjer skulle ställa sig bakom. Men,
herr talman, med facit i hand kan jag konstatera att
kommittén gjorde ett seriöst arbete som jag och
Vänsterpartiet står bakom. Man har kommit fram till
att det inte finns några sakliga skäl för att behålla
dagens diskriminerande lagstiftning.
Herr talman! Detta betänkande handlar om kärlek.
Nu har ju Alf Svensson och hela kristdemokratin flytt
ur salen. Alf Svensson är den enda representanten för
Kristdemokraterna som har varit uppe i talarstolen,
och det talar väl för sig självt. Det jag ska tala om nu
är vad jag vill att Alf Svensson ska höra. Jag vill att
han ska öppna sina ögon och öppna sina öron.
Det handlar om kärlek och den trygghet alla barn
har rätt till. Det handlar om att alla barn ska ha sam-
ma juridiska rättigheter och skydd. Utgångspunkten
är självfallet barnets bästa. Det handlar i synnerhet
om alla barns bästa, till skillnad från dagens lagstift-
ning vilken rör enbart de barn som har heterosexuella
föräldrar.
Herr talman! Det viktigaste steget vi tar med den-
na lagstiftning är att synliggöra alla de barn som
redan i dag existerar och som redan i dag lever med
sina homosexuella föräldrar. Det handlar om både
biologiska barn och, Christel Anderberg, adopterade
barn. De existerar i dag i Sverige. Jag känner många
barn som har homosexuella föräldrar, och jag känner
många homosexuella som har barn. Hur många barn
som har homosexuella föräldrar känner Alf Svens-
son? Hur många barn som har homosexuella föräldrar
känner Christel Anderberg och Petra Gardos?
Om Alf Svensson hade varit här hade han hört att
det är här jag talar om perspektiv. När Alf Svensson
står i talarstolen i riksdagen och frågar vilket per-
spektiv vi utgår från vill jag svara att det är barnens
perspektiv, de barn som redan existerar och som
Kristdemokraterna gång på gång osynliggör. Är ni
inte medvetna om att det ni gör är att demonisera
dessa barns vardag och dessa barns familjer? Eller är
ni medvetna om det, och tar ni i så fall ansvar för det?
En sak är i alla fall säker: Kristdemokraterna och
Moderaterna har på inget sätt försökt synliggöra des-
sa barn. De har på inget sätt försökt reglera de rättsli-
ga förhållanden för dessa familjer för att ge barn med
homosexuella föräldrar samma skydd och juridiska
rättigheter som barn med heterosexuella föräldrar.
För Vänsterpartiet råder här ingen tvekan, herr
talman. Vår utgångspunkt är alla barns bästa. När det
specifikt gäller adoptivbarn ska varje enskilt barn ha
rätt att komma till de absolut bästa och mest kompe-
tenta och lämpliga föräldrarna utan att vissa av de
presumtiva föräldrarna exkluderas enbart på grund av
sin sexuella läggning. Det är det det handlar om,
Petra Gardos. Petra Gardos har visst också gått.
Herr talman! Kristdemokraterna hävdar i sin re-
servation att deras ställningstagande inte får ses som
en värdering av homosexuella personers förmåga att
ta hand om barn. Så konstaterar de att sexuell lägg-
ning i sig inte är diskvalificerande för föräldraskap.
Men vad är det då vi debatterar i dag?
Homosexualitet är i dag diskvalificerande vad
gäller adoption. Hela den kristdemokratiska reserva-
tionen är ju inget annat än en presentation av de krist-
demokratiska värderingarna om att äktenskapet ska
vara den juridiska formen för samlevnad mellan man
och kvinna, om det naturliga föräldraskapet osv.
Kristdemokraterna ger heteronormativiteten ett ytterst
tydlig ansikte.
Kristdemokraterna har de facto en diskvalifice-
rande inställning mot homosexuella, men de försöker
framställa sig som om de inte hade det. Samtidigt
försöker de gömma sig bakom argumentet "barnets
bästa". Alla vi andra, som är för förslaget, har precis
samma utgångspunkt - barnets bästa. Tydligen drar vi
vitt skilda slutsatser.
Ingen kan ju anklaga Kristdemokraterna för att i
alla andra sammanhang värna för och slåss för homo-
sexuellas rättigheter, men att just i denna fråga värna
barnets bästa - som om barnets bästa och homosexu-
ellas rättigheter skulle stå i motsatsrelation till var-
andra. Varför kan ni inte vara ärliga, Kristdemokra-
terna?
Herr talman! De flesta barnen i homosexuell fa-
miljer tillkommer genom insemination i hemmet eller
assisterad befruktning på någon klinik utomlands,
t.ex. i Danmark. En insemination i hemmet behöver
inte vara mer komplicerad än att kvinnan inseminerar
sig själv med sperma som hon fått av en man. Men
det blir även allt vanligare att två kvinnor och två
män gemensamt bestämmer sig för att ha barn. Dessa
barn existerar också i dag, men osynliggörs av lag-
stiftningen.
En person som har betytt väldigt mycket för att
synliggöra dessa barns existens är Ammi Helmadot-
ter. Ammi var också expert i Kommittén om barn i
homosexuella familjer, och hon var den enda exper-
ten i kommittén som faktiskt var expert just på situa-
tionen för barn i homosexuella familjer. Ingen annan
av experterna hade denna kompetens när det gäller att
veta just hur barn i homosexuella familjer har det.
Ammi tog ofta sig själv som exempel för att påvi-
sa det orimliga i den nuvarande lagstiftningen. Ammi
fick två barn med sin fru och sina barns två pappor,
och varje gång hon berättade om sin verklighet ställde
hon frågan som hon själv var så förtvivlad över: Vad
händer med våra barn om jag dör?
I slutet på förra året dog Ammi efter en tids sjuk-
dom. Frågan Ammi ställde kvarstår fortfarande. Det
är vi, lagstiftare i den här kammaren, som har att
besvara frågan. Det är Kristdemokraterna och Mode-
raterna som också har att besvara denna fråga.
Vilken juridisk rätt har ett barn till sin medmam-
ma, till sin mammas fru, om den biologiska mamman
har dött? Vilket är det rättsliga skyddet? Vilken juri-
disk rätt har barnet till sin medpappa? Styv-
barnsadoption kan det ju knappast vara tal om, efter-
som detta kräver att den biologiska föräldern är gift
med den styvförälder som ska adoptera. Och vad
händer då när den biologiska föräldern plötsligt dör?
Den s.k. styvföräldern kan följaktligen inte styv-
barnsadoptera sin partners barn, i synnerhet inte när
den biologiska pappan existerar och också han är fullt
aktiv i sin föräldraroll.
Vad svarar vi en snart elvaårig pojke? Och vad
svarar vi alla andra barn i samma situation? Vad
svarar ni moderater och krisdemokrater? Vad svarar
Alf Svensson, om han hör mig i någon TV-apparat
någonstans i huset? Rent juridiskt finns inga band,
inga skyldigheter mot ett barn som växt upp tillsam-
mans med en medmamma eller en medpappa. Så är
det oavsett om den biologiska föräldern lever eller ej.
Lägg märke till, Christel Anderberg, att jag enbart har
lyft fram barnperspektivet i mitt anförande!
Herr talman! Vi i Vänsterpartiet vill hävda att vår
nuvarande lagstiftning inte utgår från barnets bästa.
Vår nuvarande lagstiftning är heteronormativ och
diskriminerar alla barn med homosexuella föräldrar.
Den diskriminerar alla barn, Alf Svensson! Genom att
bifalla utskottets förslag tar vi ett steg i rätt riktning.
Det rättsliga föräldraskapet ska övervägas ytterli-
gare, och regeringen uppmanas av lagutskottet att
påskynda utredningsarbetet. Jag vill framhålla hur
viktigt det är att ta ett helhetsgrepp om frågan, så att
den blir belyst även utifrån det konkreta exempel jag
har fört fram. Jag utgår från att detta inte heller är
något som Kristdemokraterna eller Moderaterna
skulle stödja. Eller har jag fel?
När det gäller frågan om assisterad befruktning
specifikt, herr talman, ser inte vi i Vänsterpartiet
varför detta inte skulle kunna avgöras i dag. I dag har
heterosexuella makar och sambor tillgång till assiste-
rad befruktning vid allmänt sjukhus. Moderns make
eller sambo anses som rättslig far till ett barn som
avlats genom insemination. Barn tillkomna genom
insemination i heterosexuella parförhållanden anses
därigenom i alla avseenden som barn till de rättsliga
föräldrarna. Det finns enligt den nuvarande ordningen
ingen möjlighet för spermadonatorn att erhålla rättslig
status som far.
Vänsterpartiet anser att riksdagen redan i dag bor-
de besluta om att lesbiska kvinnor som lever i regist-
rerat partnerskap eller som lever i samboförhållande
ska få tillgång till assisterad befruktning vid allmänt
sjukhus på samma villkor som gäller för heterosexu-
ella par. Vi ser således ingen anledning att utifrån
barnets bästa upprätthålla skillnaden mellan makar
och partner i fråga om möjligheterna att få tillgång till
assisterad befruktning.
Den fråga som är angelägen att ställa är om det är
sakligt motiverat att upprätthålla denna skillnad i
fråga om tillgången till assisterad befruktning vid
allmänt sjukhus. Svaret är enkelt. Det finns inte nå-
gon sådan saklig motivering.
Men när det är fler än två kvinnor som är inblan-
dade, t.ex. en känd donator, en blivande aktiv pappa
eller två pappor, som i Ammis familj, finns det såle-
des anledning att utreda de rättsliga förhållandena på
ett djupare plan. Fru talman! Jag yrkar således bifall
till reservation 7.
Jag vill också passa på att ställa en fråga till Mo-
deraterna. Ni är ju positiva till insemination i er mo-
tion. Men av en ren slump kanske ni missade att ta
med punkten i ert yrkande. Men om det vore en
slump skulle ju Moderaterna stödja Vänsterpartiets
reservation för att ge lesbiska kvinnor lika rättigheter
som heterosexuella till assisterad befruktning. Varför
har inte Moderaterna drivit frågan om lesbiska och
assisterad befruktning? Jag fick för mig att ni var
seriösa i frågan och menade allvar. Vad tycker ni
egentligen om assisterad befruktning?
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla Vänster-
partiets reservationer och vårt särskilda yttrande. I
övrigt står jag bakom förslaget i utskottets betänkan-
de, och det gör jag för barnen. Om Ammi skulle ha
levt i dag skulle även hon med stolthet sitta på åhö-
rarläktaren, och det skulle hon göra för barnen och för
kärleken.
(Applåder)

I detta anförande instämde Mats Einarsson, Ken-
neth Kvist, Kalle Larsson, Alice Åström, Sven-Erik
Sjöstrand, Kjell-Erik Karlsson, Jonas Ringqvist,
Tanja Linderborg, Peter Pedersen, Lena Olsson och
Camilla Sköld Jansson (alla v), Hillevi Larsson och
Anders Bengtsson (båda s) samt Kia Andreasson
(mp).

Anf.  69  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Tasso Stafilidis vände sig särskilt till
mig och sade: Notera nu att jag har barnperspektivet
som utgångspunkt för mitt anförande. Men det är ju
inte sant. Det inleddes nästa triumfatoriskt med: Änt-
ligen står vi här vid den punkt där de homosexuella
inte längre kommer att diskrimineras.
I övrigt kan jag inte svara för Kristdemokraterna.
Alf Svensson är inte här.
Men när det gäller oss moderater är det inte sant
att vi bidrar till att osynliggöra barnen i homosexuella
familjer. Vi ställer upp på regeringens förslag om
styvbarnsadoption av partners biologiska barn. Vi
ställer också upp på regeringens förslag att man ska
fortsätta att arbeta för det rättsliga föräldraskapet för
barnen.
Men Tasso Stafilidis har precis som jag lyssnat till
Frank Lindblad och tagit del av även en del andra
forskningsresultat. Dessa visar att många adopterade
barn, framför allt utlandsadopterade barn, redan nu
har mycket stora svårigheter. Det framgår också att
det krävs jättestora insatser från samhället för att
hjälpa dessa barn till ett så bra liv som möjligt. Då
tycker vi att man ska inrikta insatserna på detta i
första hand och i andra hand avvakta den nya forsk-
ning som är på gång innan man går till beslut i detta
ärende.
Jag fick frågan hur vi moderater ställer oss till in-
semination. Det har vi beskrivit i vår reservation. Det
är bara det att vi instämmer i regeringens bedömning
att .
Jag får återkomma i nästa replik.

Anf.  70  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag inledde med att säga att det inte
finns några sakliga skäl för att behålla dagens diskri-
minerande lagstiftning, och dagens diskriminerande
lagstiftning diskriminerar alltså barnen, Christel An-
derberg, som lever med homosexuella föräldrar.
Fru talman! Christel Anderberg biter sig själv i
svansen när hon lyfter fram studier som har gjorts av
Frank Lindblad och andra som visar att adopterade
barn mår dåligt och far illa. En sak är säker, nämligen
att den majoritet som står bakom detta förslag på
inget sätt försöker förringa den svåra situation som
vissa adoptivbarn faktiskt befinner sig i. De har det
svårt och ska få allt det stöd och all den hjälp som de
behöver från samhället. Och där har samhället brustit
på väldigt många olika plan. Och där ska vi på alla
sätt tillsammans hjälpas åt för att faktiskt ge dessa
barn, som i dag är unga vuxna, det stöd och den hjälp
som de behöver.
Men där Christel Anderberg biter sig själv i svan-
sen är när hon använder den här argumentationen mot
homosexuellt föräldraskap. Det hon framför i sin
argumentation är nämligen ingenting annat än att
eftersom vi i dag har en kunskap om att adoptivbarn i
heterosexuella familjer far illa ska adoptionerna för-
bjudas. Och något sådant förslag har Moderaterna
inte lagt fram.

Anf.  71  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Det sista är inte helt lätt att replikera
på. Först och främst är det inte alls fråga om att det
råder diskriminering av barn som redan i dag befinner
sig i homosexuella familjekonstellationer. Det som
huvuddebatten här gäller är nämligen: Ska vi i fort-
sättningen tillåta att homosexuella partner får rätt att
prövas som adoptivföräldrar? Det rör alltså barn som
fortfarande bor där borta i slummen i Bombay. De
kan rimligen inte känna sig diskriminerade av den
lagstiftning som vi har i dag. Detta är ju bara en om-
skrivning. I själva verket tycker Tasso Stafilidis att
den här frågan gäller diskriminering av homosexuel-
la, vilket vi hävdar att den inte gör.
Som det är i dag råder det ett förbud för hetero-
sexuella sambor att adoptera. Och ingen har i denna
debatt eller under utskottsbehandlingen hävdat att det
skulle vara ett utslag av diskriminering.
Vi har tusentals lagar i Sverige som behandlar
människor, individer eller grupper av individer, olika
och som ger individer olika rättigheter. Lagstiftning
kan vara särskiljande utan att därför behöva vara
diskriminerande.
När det gäller Frank Lindblads forskning och an-
nan forskning säger experterna att dessa barn, vilket
vi är överens om, i många fall har väldigt allvarliga
problem. Forskarna och experterna säger att om dessa
barn skulle ha homosexuella föräldrar skulle det in-
nebära ytterligare en riskfaktor och ytterligare en
belastning på dessa barn som kanske inte alls har
några marginaler för att klara detta.
I avvaktan på att detta läge har klarnat bör vi inte
ta den risken. Vi får inte experimentera med barn.

Anf.  72  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Christel Anderberg säger att vi inte
får experimentera med barn. Tidigare gjorde hon en
jämförelse mellan homosexuellt föräldraskap och
strålning från mobiltelefoner och annat farligt.
Det är också intressant när Christel Anderberg tar
upp att det inte finns någon diskriminering, och ändå
osynliggör Christel Anderberg alla de internationellt
adopterade barn som i dag lever i Sverige med sina
homosexuella föräldrar.
Christel Anderberg vill ju inte tillåta att adoptera-
de barn ska få vara föremål för styvbarnsadoption.
Där är ni väldigt tydliga.
Jag har funderat på om det någonsin har slagit
Christel Anderberg att det kanske t.o.m. skulle vara
så att för vissa barn, för vissa väldigt sårbara interna-
tionellt adopterade barn, skulle homosexuella föräld-
rar vara mycket bättre än vad heterosexuella föräldrar
skulle vara. Har Christel Anderberg någonsin slagits
av den tanken?
Vad Christel Anderberg och Moderaterna i denna
kammare gör är att de förvägrar alla barn den rätten
att komma till de mest lämpliga föräldrarna utan att
vissa exkluderas på det sätt som Christel Anderberg
exkluderar och särskiljer. Ändå vill man inte vill
påstå att det är diskriminering. Men det är diskrimine-
ring, och det är barnen som diskrimineras.
Vid ett senare tillfälle när Christel Anderberg
kommer upp i debatten igen vill jag höra på vilket sätt
Christel Anderberg vill synliggöra de här barnen. Det
är tydligt att Christel Anderberg inte har läst utred-
ningsbetänkandet. Det betänkandet handlar nämligen
om barn som lever i homosexuella familjer. Som jag
sade tidigare i debatten var ingen av experterna i den
utredningen förutom Ammi Helmadotter, som var
positiv till förslaget, expert på just barn i homosexu-
ella familjer.

Anf.  73  ANDERS YGEMAN (s):
Fru talman! Barnens bästa har diskuterats mycket
från denna talarstol.
Barnets bästa talade Alf Svensson om, och barnets
bästa talade Christel Anderberg om. De flyr nu kam-
maren för att slippa debatten. Men låt oss tala om
barnens bästa. Låt oss tala om de tusentals barn som
växer upp och lever med två föräldrar av samma kön.
Låt oss tala om de barnen och deras situation - en
situation där en av dem som barnet uppfattar som
förälder inte kan gå på föräldramöte och ta del av
information om hur det går för barnet i skolan. Eller
också kan det vara en situation där den som barnet
uppfattar som förälder inte, om barnet skulle råka ut
för en olycka, kan få ta del av patientinformation. Om
den ena föräldern är borta får kanske den andra föräl-
dern inte ens veta att barnet har förolyckats. Det
handlar också om barn som saknar arvsrätt.
Om Kristdemokraterna menar allvar med sitt tal
om att homosexuella är lika bra föräldrar och menar
allvar med sitt tal om barnets bästa, varför vill Krist-
demokraterna då inte ge de här barnen rätten till sina
föräldrar - precis som gäller för alla andra barn? Där
är Kristdemokraterna oss svaret skyldiga.
Att se till barnens bästa innebär att alla de barn
som kommer till Sverige ska få möjlighet att få de
absolut bästa föräldrarna. Det är vår skyldighet som
politiker att utforma lagar och regler så att alla barn
kan få de absolut bästa föräldrarna.
Om Moderaterna och Kristdemokraterna menar
allvar när de säger att homosexuella är lika bra för-
äldrar som heterosexuella, varför ska då homosexu-
ella inte få prövas för adoption? Om de är lika bra
föräldrar som heterosexuella föräldrar innebär det att
det bland de homosexuella faktiskt finns människor
som är bättre föräldrar än andra heterosexuella. Om
de är lika bra kommer det i båda grupperna att finnas
de som är bra föräldrar och de som är dåliga föräld-
rar.
Skillnaden är att Kristdemokraterna och Modera-
terna vill förvägra hälften av dem att prövas som
adoptivföräldrar, att prövas om de är bra föräldrar.
Kristdemokraterna tycker att deras egen partiledare
Alf Svensson kan prövas som adoptivföräldrar. De
tycker också att inbrottstjuven kan prövas som adop-
tivförälder och att den som slår sina nuvarande barn
kan prövas som adoptivförälder men inte den som
lever i en samkönad relation. Den personen är per
definition utesluten för att prövas.
Varför ska inte de barn som kommer till Sverige
få tillgång till de absolut bästa föräldrarna? Varför
ska inte de som har valt att leva med en partner av
samma kön prövas på samma villkor som alla andra
om barnens bästa verkligen är det som står för ögo-
nen? Där är Kristdemokraterna och Moderaterna oss
svaret skyldiga.

I detta anförande instämde Hillevi Larsson, An-
ders Bengtsson, Marianne Carlström, Carina Ohlsson,
Christina Nenes, Lars Lilja och Cinnika Beiming (alla
s), Tasso Stafilidis och Tanja Linderborg (båda v)
samt Helena Bargholtz (fp).

Anf.  74  LENNART NILSSON (s):
Fru talman! I det socialdemokratiska partiet, som
jag tillhör, har vi rätt att ha olika uppfattningar utan
att vi för den skull inte blir respekterade som goda
socialdemokrater. Ibland funderar jag på hur det
skulle vara med den saken hos Kristdemokraterna.
Det heter ju att när prästen svär är det rätt. Ibland kan
man fundera på hur en kristdemokratisk riksdagsle-
damot med avvikande mening skulle bli betraktad av
sin partiledare.
I morgon får vi säkert i medierna läsa att riksda-
gen har beslutat att ge homosexuella rätt att adoptera
barn. Jag har sett det på text-TV, och det har stått i
tidningen. Det hör jag också av folk på gatan. Bud-
skapet sprids ju att riksdagen ska ge homosexuella
rätt att få adoptera barn.
Jag är mot att homosexuella ska få adoptera barn.
Jag är mot att Alf Svensson ska ha rätt att adoptera
barn. Jag är mot att Tasso Stafilidis ska ha rätt att
adoptera barn. Bekymret är väl just att det i den all-
männa diskussionen i medierna framställs som att
riksdagen ska besluta att ge människor rätt att adopte-
ra barn. Så är inte fallet.
Jag är för att man ska ha rätt att bli prövad när det
gäller att kunna adoptera barn. Det är lite skillnad
jämfört med att man ska ha den rätten.
Jag skulle önska att jag i morgon - oavsett vilken
uppfattning man har - när jag möter Svensson på
torget eller på gatan kan tala om för Svensson att det
inte alls handlar om att man ska ha rätt att adoptera
barn. I stället ska beslutet i Sveriges riksdag handla
om att man ska ha rätt att bli prövad - det är en väldig
skillnad.
Om alla hjälptes åt här gick det kanske att minska
lite av de fördomar som sprids, inte minst av politiker
i Sveriges riksdag.
Fru talman! Jag ville ha detta sagt eftersom det
blir en diskussion från felaktiga utgångspunkter i den
vardag som vi möter på gator och torg. Det handlar
alltså om att man ska ha rätt att bli prövad, inte om att
ha rättighet att få adoptera barn.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i
betänkandet.

I detta anförande instämde Carina Ohlsson, Hille-
vi Larsson, Anders Ygeman, Anders Bengtsson, Ma-
rianne Carlström, Christina Nenes, Göran Norlander
och Lars Lilja (alla s), Tasso Stafilidis och Tanja
Linderborg (båda v) samt Helena Bargholtz (fp).

Anf.  75  ANNA KINBERG (m):
Fru talman! Kolleger! Åhörare! "Ett modernt
samhälle måste vara öppet och omsluta alla, oavsett
det individuella valet av livsstil, så länge detta inte
begränsar någon annans rätt till frihet. Det är inte
politikens uppgift att avgöra vad som är rätt samlev-
nadsform, hur barn ska tas om hand, att definiera den
bästa musiken eller den främsta litteraturen."
Så står det i Moderaternas idéprogram, På trös-
keln till mänsklighetens bästa tid, som antogs i Jön-
köping i höstas. Jag instämmer fullständigt i det.
Mot den bakgrunden är det bra att enigheten här
inne är nästan total när det gäller närståendeadoptio-
ner. I i alla fall ett avseende erkänner man att homo-
sexuella kan vara minst lika bra föräldrar som andra.
Men det är också tråkigt och lite konstigt att vi inte är
lika överens om att öppenheten och rättvisan ska
omfatta alla och alla barn.
Till skillnad från majoriteten i min partigrupp
tycker jag att alla barn, oavsett var de är gjorda och
av vilka, ska ha rätt att komma till bra föräldrar och
att prövningen av vilka som är bra föräldrar ska göras
just utifrån individernas lämplighet att bli just bra
föräldrar. Det är många faktorer som avgör om man
kan bli en bra förälder, men föräldrarnas kön och
deras orsak att tycka om varandra är inte en av dem.
Om man verkligen menar allvar med att lagstift-
ningen ska utgå från barnets bästa kan man inte ute-
sluta vissa vuxna som vill ge barn trygghet från att
ens prövas, för det är vad det handlar om, på grund av
deras sexuella läggning. Fördomar ska inte styra
lagstiftning.
Inga vuxna har rätt att bli föräldrar - flera har sagt
det i debatten - men alla barn har rätt att växa upp i
en trygg familj. Det finns många varianter på trygga
familjer nuförtiden. Gifta mammor och pappor med
bara egna barn är bara en av de sorters familjer som
finns. I dag är det minst lika vanligt att växa upp med
en mamma och en plastpappa, t.ex., och hans barn
från ett tidigare förhållande, eller med en mamma och
pappa som inte är gifta. Det finns tiotusentals barn
som bor med homosexuella föräldrar redan i dag. Så
här ser verkligheten ut.
Den som menar allvar med att vilja alla barns
bästa kan inte blunda för att barn i dag lever i många
olika sorters familjer. Jag vill inte döma ut dem som
otrygga, eftersom trygghet inte kommer av hur fa-
miljen hänger ihop rent rättsligt tekniskt utan av hur
trygg och kärleksfull den är. Jag ser hellre en snäll
platsmamma eller två snälla pappor än två gifta men
kärlekslösa eller kanske t.o.m. våldsamma föräldrar
av olika kön.
Man kan inte blunda för att många barn inte har
någon familj alls. De biologiska föräldrarna kanske är
döda. De är kanske hemlösa eller prostituerade eller
saknar av andra skäl möjlighet att ta hand om sina
barn. Det är därför det finns adoption över huvud
taget. Alternativet för de allra flesta barn som adopte-
ras är inte att växa upp i en villa med stor trädgård
och sina biologiska lyckligt gifta föräldrar, utan det
kan vara att dö på gatan. Adoption kan vara det bar-
nets enda chans till ett bättre liv eller till ett liv över
huvud taget.
Det är inte alla här inne som håller med om det.
Kristdemokraten Tuve Skånberg, m.fl., menar t.ex. i
en motion att adoption enligt regeringens förslag inte
ens skulle vara till barnets bästa om båda de biologis-
ka föräldrarna var döda. Det tycker jag är en cynisk
inställning. Dessa motionärers inställning verkar vara
att barnet hellre får dö på gatan än växa upp hos två
kärleksfulla homosexuella föräldrar. Det tycker jag är
hemskt tråkigt. Det må vara deras tolkning av vad
som är barnets bästa, men det är definitivt inte min.
Det har av mer nyanserade debattörer påståtts att
homosexuella föräldrar visserligen kan vara trygga
och bra och att det kan vara bra för ett barn att kom-
ma till en sådan familj, men man ska inte tillåta ad-
option från andra länder. De barnen har redan svikits
av sina föräldrar och kanske levt i krig och fattigdom,
och vi vill inte utsätta dem för ytterligare påfrestning-
ar.
Det argumentet skulle jag ta på allra största allvar
om det hade någon grund i forskning eller verklighet,
men det har det ju inte.
I den forskning som framförts och refererats under
denna långa och omfattande debatt syns det att det
inte finns större risker med att växa upp i homosexu-
ella familjer än med att växa upp i heterosexuella
familjer. Det är inte större risk för att man blir retad i
skolan eller får problem med identitetsutveckling
eller könsroller. Det finns inte ens någon ökad risk för
egen homosexualitet, för dem som nu tycker att det
skulle vara problematiskt. Det är inte farligare och
konstigare att ha två mammor än att ha föräldrar som
är politiker, invandrare, religiösa eller har andra
egenskaper som det finns folk som retar sig på. Det
vore i alla fall mig främmande att utesluta alla som
man skulle kunna reta sig på från att bli föräldrar om
de kan ge barn en trygg och stabil uppväxt.
Viss forskning har visat - det har refererats i den-
na debatt - att internationellt adopterade barn är över-
representerade när det gäller psykiska störningar. På
vissa orter är de överrepresenterade på t.ex. ung-
domspsyk. Men den forskningen har ju ingeting alls
med föräldrarnas läggning att göra. Den är t.o.m.
gjord på barn i heterosexuella familjer. Jag tror inte
att det är de föräldrarnas fel om barnen får problem
under sin uppväxt.
I t.ex. Frank Lindblads forskning kunde man se att
det fanns tecken på att barn från Colombia vars
mammor knarkade under graviditeten kunde löpa lite
större risk att få egna missbruksproblem när de växte
upp. Men jag tror, utan att själv vara forskare, att det
mer har att göra med att mamman knarkade när hon
hade barn i magen än vilka sexuella preferenser hon
hade.
Forskningen visar alltså tecken på att adoptivbarn
har ett stort - kanske extra stort - behov av en trygg
uppväxtmiljö. Men den visar inte på något sätt att två
mammor eller två pappor inte skulle kunna ge dem
den miljön. Därför är det bra och viktigt att det ställs
mycket större krav på adoptivföräldrar än på biolo-
giska föräldrar. Svårast av allt är att få adoptera ut-
omlands. Men det är helt irrelevant att utesluta vissa
par och inte ens pröva dem mot kraven på grund av
vad de gör i sängen.
Man kan tycka att homosexuella är avvikande el-
ler konstiga eller att det är lite konstigt med barn som
har två mammor eller två pappor. Det är det många
som gör, även om det nuförtiden är allt färre, vilket
gläder mig. Men lagstiftning ska utgå från alla barns
bästa - inte från vuxnas fördomar. Därför ser jag
framemot att ingå i en majoritet till förmån för alla
barns bästa - inte bara några.

I detta anförande instämde Tasso Stafilidis (v),
Helena Bargholtz (fp), Margareta Cederfelt (m) samt
Hillevi Larsson och Carina Ohlsson (båda s).

Anf.  76  YVONNE OSCARSSON (v):
Fru talman! För mig är det beslut vi ska fatta se-
nare i dag ett av de allra svåraste beslut jag kommer
att vara med och fatta under denna mandatperiod. Det
har heller inte varit lätt för mig, måste jag erkänna, att
besluta mig för om jag över huvud taget skulle delta i
denna debatt. Efter många överväganden bestämde
jag att jag skulle göra det.
Vänsterpartiets syn i dessa frågor har tydligt redo-
visats av både Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis.
Jag har en annan syn när det gäller de internationella
adpotionerna.
Jag tänker inte gå in så mycket på hur jag har
kommit fram till mitt ställningstagande, utan jag kan
hänvisa till de remissinstanser som yttrat sig utifrån
barnens sätt att se det. Framför allt vill jag lyfta fram
Margareta Walchs skrivning i kommittébetänkandet.
Hon är legimtimerad psykolog och psykoterapeut. Jag
instämmer i hennes sätt att se på frågan.
I morse var KG Bergström med i nyheterna och
berättade lite grann om den här debatten och hur vi
skulle rösta. Jag tycker att den här debatten har be-
handlats på ett väldigt speciellt sätt. I vårt parti,
Vänsterpartiet, är det inget konstigt att vi i olika frå-
gor tycker olika, och vi tillåts att rösta utifrån vår
egen övertygelse. Så är det också i den här frågan.
När det gäller den delen är det alltså inget som är
annorlunda i den här röstningen än i andra.
När det gäller barns bästa, som så många har pra-
tat om här, är jag helt övertygad om att alla sätter
barnens bästa och barnen i fokus utifrån sina egna
erfarenheter. Det gör vi utifrån de erfarenheter, den
kunskap, den människosyn och den samhällssyn som
vi har, och vi gör detta utifrån vårt allra bästa för-
stånd. Jag gör det utifrån mitt allra bästa förstånd.
Eftersom jag vet att det finns människor som är duk-
tigare på barns allra bästa än vad jag är har jag valt att
lyssna på dem.
Människor som har mycket kunskap och lång er-
farenhet av barn i allmänhet och adopterade barn i
synnerhet har kommit fram till att det, när det gäller
internationellt adopterade barn, är för tidigt med det
här beslutet. Jag har lyssnat och valt att tro att de vet
bättre än jag vad de pratar om.
Jag hade trott att debatten skulle föras på en högre
nivå. Tyvärr blev det inte så. Jag tycker att det är trist
när debattörer lägger på mig, som jag uppfattar det,
åsikter som jag inte har. Jag vill bli respekterad för att
jag, efter mycket svåra stunder, i mitt hjärta har
kommit fram till mitt ställningstagande - jag har
lyssnat på vad andra människor tycker och tänker. Jag
tycker att detta är trist.
Jag tror att många av oss, framför allt i de olika
politiska partierna, skulle må bra av att ägna lite tid åt
att diskutera respekt, ödmjukhet, yttrandefrihet och
demokrati. Vad har vi för syn på de här frågorna?
Jag måste erkänna att jag för första gången i mitt
liv har fått erfarenhet av hur det känns att bli bemött
med hårda röster, hårda ord, ironi, sarkasmer, miner,
huvudskakningar, gester, tiganden och osynliggöran-
den - alla härskartekniker som finns. Detta har jag
fått vara med om inom partiet och utom partiet. Jag
ser att det behövs prat om hur vi behandlar varandra.
För mig har detta varit en erfarenhet, och jag hop-
pas att andra också har lärt sig saker. Jag hoppas att
jag i framtiden kommer att ha modet att säga vad jag
tycker och våga stå för vad jag säger, att jag kommer
att ha styrka att göra det. Jag kan i dag inte säga att
jag kommer att göra det, men jag hoppas, för jag
tycker att det ska vara så.

Anf.  77  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag har full respekt för Yvonne Os-
carsson. Yvonne Oscarsson har varit en person som
jag har tyckt väldigt bra om sedan vi möttes här i
riksdagen.
Men det intressanta är att den här frågan just
handlar om det som Yvonne Oscarsson talar om i sitt
anförande, nämligen respekt. Jag har en konkret frå-
ga, eftersom Yvonne Oscarsson inte har samma upp-
fattning som jag när det gäller internationella adop-
tioner. Det är ju fritt för Yvonne Oscarsson att tycka
på det sätt som hon gör, men jag undrar hur Yvonne
Oscarsson ser på de internationellt adopterade barn
som i dag finns i Sverige och lever med sina två ho-
mosexuella föräldrar. På vilket sätt vill Yvonne Os-
carsson synliggöra de här barnen, och på vilket sätt
vill Yvonne Oscarsson ge de här barnen samma soci-
ala skydd, samma rättsliga och juridiska skydd och
samma trygghet som andra internationellt adopterade
barn har?
Det tycker jag är en väldigt intressant fråga som
jag gärna skulle vilja ha svar på, för det är egentligen
det sakliga som jag och Yvonne är oense om. När det
gäller respekten och allt det där bygger ju vår grund-
värdering på det.

Anf.  78  YVONNE OSCARSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag har inte fått den här frågan tidiga-
re av Tasso. Därför har jag inte tänkt så mycket på
detta. Men det är riktigt att det naturligtvis är en
grupp som är osynliggjord.
När det gäller den gruppen måste jag väl erkänna
att det finns brister i mitt ställningstagande. Så är det
ju ibland. Det finns brister i andra beslut för andra
grupperingar. Det här är väl en sådan grupp som med
mitt ställningstagande hamnar lite på sidan, och det är
jag jätteledsen över. Men jag hade önskat att Tasso
och jag hade kunnat ta upp det här mycket tidigare
och att det inte kom nu.
Jag glömde, fru talman, att yrka bifall till motio-
nen L19 som kommer från några socialdemokratiska
ledamöter.

Anf.  79  HELENA BARGHOLTZ (fp):
Fru talman! Jag vill börja med att tillsammans
med flera andra här i salen instämma i min partikam-
rat Ulf Nilssons anförande. På grund av ett tekniskt
misstag framgick inte detta tidigare, men jag vill att
det ska komma med i protokollet.
Fru talman! Intoleransen och trångsyntheten har
många skepnader. Detta kan visa sig i allt från för-
flugna kommentarer i hemmet till skränande folkmas-
sor på stadens gator, men den farligaste formen är
ändå den inställsamma och synbart välvilliga, när ett
sken av omtanke och välvilja används för att dölja en
ambition att hindra, stoppa, kontrollera och likrikta.
De värderingar som vi har i samhället är inte av
naturen givna. De formas aktivt och förändras över
åren. Homosexualitet har i olika kulturer värderats på
väldigt olika sätt. Under vissa tider har det setts som
ett ideal och under andra har det mötts av djupt för-
akt. För oss politiker medför detta ett delikat problem.
Vår roll är både att avläsa samhällets åsikter och att
försöka lotsa dem i rätt riktning.
Fru talman! Jag har talat med många ur den yngre
generationen om homosexuellas möjligheter att ansö-
ka om adoption. De flesta av ungdomarna kan inte
förstå vad det stora problemet skulle vara. Jag vill
gärna läsa upp delar av ett mejl som jag fick från en
16-årig flicka. Den här flickan skriver så här: Jag vet
inte om ni har fått mycket mejl från ungdomar, men
jag tycker att det är viktigt att min åldersgrupp gör sig
hörd inför detta beslut. Det är viktigt att ni vet hur
man tänker om homosexuella bland ungdomar i dag.
Jag kan helt klart säga att detta blir mer och mer ac-
cepterat. När man ser ett homosexuellt par reagerar
man inte speciellt mycket. Jag vet de ungdomar som
har haft en mamma som är lesbisk, och det är inte
någon som har tyckt att det har varit något konstigt,
utan man har snarare tyckt att det har varit coolt. Jag
är positiv inför att homosexuella ska få adoptera barn,
och jag vet att det är jättemånga andra ungdomar som
tycker så också. Samhället förändras.
Den här kloka flickan skriver vidare så här:
Många anser att de homosexuella är en utsatt
grupp i samhället och att det adopterade barnet skulle
få dubbelt utanförskap. Men, som sagt, homosexua-
liteten blir mer och mer accepterad och dessutom:
Vilka skulle bättre än homosexuella kunna förstå
barnet när de själva har befunnit sig i utanförskap så
länge? De skulle ju förstå hur barnet kände.
Jag tror inte att barnen skulle bli retade i skolan i
och med att jag vet hur det har varit under mina nio
skolår. På min skola är det en tjej som själv sagt att
hon är lesbisk, och det är inte någon som reagerar på
det. Jag tror också att det är många som någon gång i
livet funderar på om de kanske är homosexuella själ-
va. Det är de vuxna som har en massa fördomar och
säger att barnen inte får det bra om de lever i ett ho-
mosexuellt förhållande och att de skulle bli mobbade
i skolan. Men hur mycket vet egentligen vuxna om
barn? Det är de vuxna som gör fel, skriver den här
kloka flickan.
Så är det säkert. Om det finns trevliga människor
som vill adoptera barn och barn som behöver adopte-
ras bort borde saken vara klar, tycker ungdomarna.
De har ju helt rätt i sak. Jag tror att vi nu har en
mycket bra möjlighet att samtidigt anpassa oss efter
samhällets naturliga utveckling och ytterligare styra
den åt rätt håll.
Är de fördomar som dröjer sig kvar i samhället ett
bra skäl att neka homosexuella lika rättigheter? Låt
oss se vad detta resonemang skulle leda till i förläng-
ningen. De homosexuella är knappast den enda grupp
som drabbas av fördomar. Människor har fördomar
mot alla typer av personer som inte är som dem själ-
va. Infödda svenskar har fördomar mot invandrare.
Skåningar kan ha fördomar mot norrlänningar. Verk-
stadsarbetare kan ha fördomar mot tjänstemän och
vice versa.
Fru talman! Att vara homosexuell är inte fel eller
konstigt. Homosexualitet är inte en avvikande livsstil.
Det är inte onaturligt. Det är en egenskap precis som
att vara brunögd eller musikalisk. Att inte acceptera
detta är precis samma sak som att inte acceptera en
dialekt eller en hudfärg. Framför allt är det en egen-
skap som inte har något att göra med förmågan att
vara en bra förälder. Det är egenskaper som är helt
frikopplade från varandra.
Ett av de vanligaste argumenten mot homosexu-
ellas adoptionsrätt är att det skulle vara skadligt för
barnen. Detta, fru talman, är obegripligt för mig. Att
adoptera bort sitt barn är inget som görs för nöjes
skull. Den förälder som väljer att avstå från att se sitt
barn växa upp har inget alternativ. Dessa barn tillhör
de mest utsatta människorna i världen. Deras framtid
ser extremt mörk ut. Hur kan någon hävda att det
kunde vara bättre för dem att stanna i en förtvivlad
situation än att få komma till en kärleksfull familj,
som är kontrollerad och godkänd efter strikta regler i
ett land fyllt av resurser och framtidsmöjligheter?
Varje gång vi nekar homosexuella att ens prövas
som adoptivföräldrar lyckas vi på en och samma gång
kränka våra medmänniskor, förstärka samhällsfarliga
fördomar och beröva ett behövande barn en chans till
en bättre framtid i en kärleksfull familj.
Fru talman! I en omvärld där intoleransen och
trångsyntheten får ett allt större spelrum anser jag att
vi i Sverige ska visa vägen genom att slå vakt om alla
människors lika värde. Låt oss fatta rätt beslut. Låt
oss tillåta homosexuella att prövas för adoption.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskot-
tets betänkande.

I detta anförande instämde Karl-Göran Biörsmark
och Ulf Nilsson (båda fp), Hillevi Larsson (s), Tasso
Stafilidis och Tanja Linderborg (båda v) samt Yvon-
ne Ruwaida (mp).

Anf.  80  YVONNE RUWAIDA (mp):
Fru talman! Kolleger och åhörare! Detta är en
väldigt stor dag för mig. Äntligen beslutar vi om
denna proposition. Det tycker jag verkligen var på
tiden.
Jag kommer ihåg när jag kom in i riksdagen 1994.
Det är snart åtta år sedan. Då var detta en av de frågor
som jag jobbade med. På den tiden märkte jag att det
fanns lite kunskap här i kammaren och även i lagut-
skottet som jag satt i och som hade hand om dessa
frågor.
Det fanns inte så mycket kunskap om att det fak-
tiskt finns homosexuella familjer, att det finns barn
som lever tillsammans med sina homosexuella föräld-
rar. Den kunskapen var liten i kammaren såväl som
ute i samhället. Det är fortfarande så att kunskapen
inte är särskilt stor ute i samhället, men den har blivit
mycket större här i kammaren bland oss politiker.
Jag mötte även på den tiden fördomar. Det var
fördomar som skrämde mig. Jag kommer ihåg ett
möte där vi tog upp att det faktiskt finns homosexu-
ella familjer. Då var det en person på det mötet som
reagerade med att säga usch, fy, vad äckligt. Jag und-
rar om det är denna typ av reaktioner, åsikter och
okunskap som utgör grunden för att säga sig stå för
barnens bästa.
Det har varit en väldigt lång diskussion och debatt
här i dag. Jag stöder alla de inlägg som hitintills har
hållits till stöd för propositionen. Det har varit många
bra inlägg.
Debatten har handlat väldigt mycket om huruvida
de som stöder propositionen stöder barnets bästa. Jag
känner själv flera barn som lever med homosexuella
familjer som jag känner personligen. Två killar som
har en homosexuell pappa och som lever tillsammans
med pappan och hans blivande partner ibland - de
ska ingå partnerskap i sommar - har jag följt i sex års
tid. Den äldste pojken ska ta studenten nu.
Varken dessa pojkar eller några andra som jag har
träffat tycker att det är konstigt att ha homosexuella
föräldrar, vare sig man har en egen biologisk förälder
som är homosexuell eller om man lever med två ho-
mosexuella föräldrar som dem som jag känner själv.
Däremot tycker de att det är fel att lagstiftningen som
den har sett ut hitintills säger att föräldrarna inte be-
traktas som bra föräldrar. Det är det lagstiftningen
säger. Lagstiftningen, som den ser ut i dag, säger ju
att homosexuella inte är fullgoda föräldrar. Det blir
en diskriminering av dessa barn.
Därför innebär detta lagförslag en förbättring av
dessa barns situation. Det gör att de inte längre dis-
krimineras. Det är en signal som lagstiftningen ger.
Både debatten kring lagen och lagen i sig ser till att
allmänheten får en större kunskap om att det i vårt
samhälle finns många barn som lever med homosex-
uella föräldrar. Dessa barns situation blir bättre.
Föräldraskap är ett väldigt känsligt ämne. Hur
man är som förälder är en känslig fråga. Jag brukar
säga att det inte finns några perfekta föräldrar. Det
finns det inte, men tyvärr finns det en hel del föräld-
rar i vårt samhälle som faktiskt inte tar sitt ansvar
som föräldrar. Det finns mammor och pappor som
inte är närvarande i sina barns liv. Det finns mammor
och pappor som blir alkoholister eller narkomaner
och som på så sätt inte kan ge den trygghet och den
kärlek som alla barn förtjänar.
Detta är väldigt svåra frågor och frågor som fak-
tiskt nästan aldrig diskuteras här i kammaren, enligt
min mening. Däremot har vi diskuterat homosexuella
föräldrar väldigt mycket. Att vara homosexuell gör
dig inte till en dålig förälder. Det är din egenskap att
kunna ge kärlek, att kunna ge trygghet, att kunna ge
regler, att kunna ge ett socialt nätverk till dina barn,
att alltid finnas till hands och prata med dina barn
som är avgörande för om man är en bra förälder eller
inte. Det har ingenting att göra med om man älskar en
person av samma kön eller av ett annat kön. Ändå har
vi diskuterat den frågan så otroligt mycket här i
kammaren. Men den andra frågan, vad vi gör med
alla de föräldrar som faktiskt inte tar sitt ansvar -
ibland behöver de hjälp av samhället, men ibland
väljer de själva t.ex. att vara frånvarande - diskuterar
vi inte lika mycket. Jag tycker att det är en väldigt
viktig poäng.
Jag är väldigt glad att vi i dag fattar beslut om den
här propositionen. Lagen kommer att ge en signal om
att alla barn ska behandlas lika och också en signal
om att homosexuella föräldrar enligt lagen inte be-
handlas som om de inte duger som föräldrar. Det är
en väldigt viktig signal. Och det handlar inte om att
ge homosexuella rättigheter. Det är utifrån barnets
perspektiv som detta är det enda rätta. Men det är
också det enda rätta om vi tittar på vad som i grunden
gör en förälder till en bra förälder. Det handlar om
personens möjligheter att vara en bra förälder, och det
har ingenting med sexuell läggning att göra.
Sedan vill jag bara ytterligare en gång instämma i
reservationen som rör assisterad befruktning. Vi sitter
ju inte från Miljöpartiets sida i lagutskottet under
denna mandatperiod, vilket beror på att vi är färre
ledamöter än vi var förra mandatperioden. Men vi
yrkar liksom Vänsterpartiet bifall till denna reserva-
tion.

I detta anförande instämde Tasso Stafilidis (v) och
Hillevi Larsson (s).

Anf.  81  MARGARETA ISRAELSSON (s):
Fru talman! I likhet med Marianne Carlström vill
jag gärna fromt hoppas att det som förenar oss alla
som deltar i dagens debatt, och jag tycker mig ha hört
det, är ett djupt engagemang för barn och en vilja att
fatta beslut för barnets bästa.
Tillsammans med Susanne Eberstein har Torgny
Danielsson, jag själv och ytterligare sju socialdemo-
krater skrivit en motion om dagens ärende. Vi har
ingenting att invända mot att regeringen och riksda-
gen vill öppna möjligheterna för närståendeadoption
och adoption av barn i Sverige. Vi anser tvärtom att
det är viktigt att i detta avseende bejaka registrerade
partner som föräldrar. Möjligheterna till närstående-
adoption kan också öka tryggheten för barn i homo-
sexuella familjer. Därmed är en lagförändring i bar-
nets intresse.
Däremot känner vi en oro inför de internationella
adoptionerna. Det är inte mer än fem år sedan riksda-
gen diskuterade och beslutade om tillträde till 1993
års Haagkonvention. I den debatten sade dåvarande
ordföranden i NIA, Statens nämnd för internationella
adoptioner, Susanne Eberstein följande:
"Vi glömmer lätt bort den tragedi som alltid finns
i bakgrunden till en internationell adoption. En kvin-
na måste - kanske under stor vånda - lämna bort sitt
barn för att det ska få en framtid i ett fjärran land.
Hon tvingas till detta av fattigdom, av risken för soci-
al fördömelse eller för att arbetsgivaren annars kom-
mer att köra bort henne från hennes arbete. Hon hop-
pas på goda förhållanden för barnet - en trygg upp-
växt."
Detta är vårt ansvar och vår uppgift. Sverige har
av tradition, men främst av djupt engagemang, alltid
ställt sig i spetsen för arbetet för barns rätt. Ett annat
skäl är våra internationella åtaganden, främst i form
av Haagkonventionen om skydd av barn och samar-
bete vid internationella adoptioner. Den tillkom 1993
och ratificerades av Sverige 1997. Konventionen ska
stärka barnets rättsskydd vid internationella adoptio-
ner och är en konkretisering av FN:s barnkonvention
när det gäller adoptioner. Sverige har varit starkt
drivande för att få till stånd en internationell rättsord-
ning och därmed minska riskerna för bl.a. handel med
barn.
"Oroande tecken i form av handel med barn i
form av öppen eller förtäckt form rapporteras dock
från vissa länder bl.a. i form av öppna krav på bi-
ståndsinsatser från adoptionsorganisationerna. I vissa
länder ställs krav på ersättningar i form av donationer
och bistånd för att adoptionsorganisationerna skall få
verka."
Så står det i direktiven till den utredning om vissa
frågor med anknytning till internationella adoptioner
som regeringen beslutade tillsätta förra året. Det är
bra att den har kommit till stånd, och vi är övertygade
om att Annika Nilsson kommer att göra ett bra arbete
som utredare. Vi anser dock att utredningens förslag
borde ha kommit före regeringens proposition. Ut-
redningen har nämligen fått i uppdrag att pröva hur
dagens utveckling stämmer med Haagkonventionen
och vad Sverige kan göra i olika sammanhang för att
minska riskerna för barnhandel. Det är bra men borde
ha varit den inledande åtgärden.
Barn som adopteras av registrerade partner kom-
mer att ställas utanför det skydd som Haagkonventio-
nen ger. Sverige skulle genom det här lagförslaget
vara berett att vid dessa adoptioner gå vid sidan om
denna konvention. Sverige måste också förmå ur-
sprungslandet att genomföra adoptioner vid sidan om
konventionen. Det skickar enligt vår mening märkliga
signaler till de 40 länder som redan ratificerat kon-
ventionen och till dem som nu förbereder en ratifice-
ring: Konventionen är inte så viktig. Man kan ställa
sig vid sidan om när andra intressen tar över.
Regeringen föreslår inte någon ersättning för det
bortfallande rättsskyddet i form av bilaterala avtal,
motsvarande Haagkonventionen, med ursprungslän-
der. Konsekvensen av det blir att vuxna ges nya rät-
tigheter på bekostnad av ett urholkat rättsskydd för
redan utsatta barn.
Vi känner en oro för att Sverige nu slår in på en
väg där vi skiljer på barn och barn. Medan barn som
adopteras av ensamstående eller gifta par kommer att
omfattas av det internationella trygghetssystem som
Haagkonventionen innebär står de barn som adopte-
ras av homosexuella par utanför denna trygghet. Det
kan knappast vara i överensstämmelse med Sveriges
djupt kända engagemang för att stärka barnets rätt.
Vi finner det märkligt att utskottet i sitt betänkan-
de avfärdar vår oro och våra invändningar med en
formulering som lyder: "Enligt Haagkonventionen
finns inte heller några formella hinder för medlems-
staterna att införa bestämmelser som ger registrerade
partner möjlighet att adoptera barn." Vi har aldrig
avsett att peka på några formella hinder. Vi vill tvärt-
om lyfta fram vår oro för att alla barn inte får samma
skydd. Det är ju handeln med barn som är det stora
hotet. Detta är tydligen en oro som regeringen också
känner eftersom man tillsatt en utredning i frågan.
Men denna borde, som sagt, ha redovisat sitt förslag
innan vi tar ett beslut här.
Fru talman! Vi har efter noggrann prövning funnit
det väl motiverat att bifalla regeringens proposition i
den del som rör närståendeadoption och adoption av
barn i Sverige. Däremot kan vi inte bifalla proposi-
tionen när det gäller möjligheten att adoptera barn
från andra länder. Av den anledningen yrkar jag bifall
till motion L19.

I detta anförande instämde Susanne Eberstein,
Torgny Danielsson, Carina Adolfsson Elgestam och
Anne Ludvigsson (alla s) samt Lennart Kollmats (fp).

Anf.  82  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag försökte lyssna väldigt noga på
Margareta Israelssons anförande. Det jag har hört och
som förvånar mig är att Margareta Israelsson gång på
gång tar upp frågan om handel med barn. Är det vad
vi diskuterar i dag? Är det detta beslutet handlar om?
Jag har inte förstått varför Margareta Israelsson lyfter
fram handeln med barn i dagens debatt. Det skulle jag
vilja att Margareta Israelsson utvecklar.
Margareta Israelsson tar också upp att utgångs-
punkten när man skrev motionen var en trygg upp-
växt för barnen. Sedan citerade hon ett uttalande som
den dåvarande ordföranden i NIA, Susanne Eberstein,
gjorde.
Det är klart, fru talman, att det finns många olika
orsaker till att barn behöver nya föräldrar. En av de
orsakerna är den som Susanne Eberstein uttalade som
ordförande i NIA, men det finns många fler.
Så till min fråga till Margareta Israelsson. Hon tar
upp att det skiljer och kommer att skilja mellan barn
och barn. Margareta Israelsson, vad gör lagstiftningen
i dag? Skiljer inte lagstiftningen i dag på barn och
barn? Det är nämligen just det den gör. Jag skulle
vilja höra vad Margareta Israelsson har för synpunkt
på situationen för de internationellt adopterade barn
som existerar i dag och som lever med homosexuella
föräldrar. Det är skillnad på barn och barn. De inter-
nationellt adopterade barnen har inte samma juridiska
rätt och skydd som andra barn. Vad är Margareta
Israelsson beredd att göra för de barnen?

Anf.  83  MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag räknade till två frågor och en
kommentar. Låt oss börja med frågan om handel.
Hela den frågan kommer ur det faktum att vi har en
konvention som ska skydda och reglera hur vi sköter
adoptioner. Det är väldigt betydelsefullt för oss, och
det var mycket svårt att få fram konventionen om att
kunna reglera och se till att vi har säkerhet för hur ett
barn överförs från ett land till ett annat.
Då säger Tasso Stafilidis: Vad har detta att göra
med dagens debatt? Det är klart att om Sverige går in
och säger att det här avtalet ska vi ha, det är väldigt
betydelsefullt, och sedan säger att vi nu vill öppna för
adoption för homosexuella, tycker vi att vi ska se till
att de barnen har samma skydd. Då borde en riktig
väg ha varit att börja med att öppna konventionen, att
förhandla fram en lösning så att alla barn har samma
skydd.
Jag hoppas, jag var tidigare övertygad men jag får
ändra mig och säga att jag hoppas att vi har samma
övertygelse om att det är en viktig fråga att ha samma
trygghet för alla barn som är föremål för internatio-
nella adoptioner.
Sedan kommenterade Tasso Stafilidis mitt citat
vad gällde barn som adopteras. Det finns många som
tycker att hela frågan om adoptioner är obehaglig, att
vi ska adoptera barn från andra länder, att vi ska
komma som några imperialister och säga: Här har vi
det så bra, skicka hit de små fattiglapparna så ska vi
ta hand om dem för vi är så bra på det. Det är ju en
stor politisk fråga internationellt.
Jag tycker att man faktiskt med viss ödmjukhet,
Tasso Stafilidis, kan se på de människor som bor i
dessa länder som i sin förtvivlan får lämna sitt barn
ifrån sig. Jag tror att vi alla här inne kan känna vilken
vånda som ligger i det.

Anf.  84  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag ska bara ställa en fråga till Marga-
reta Israelsson, så att hon hinner svara på den, efter-
som den var viktigast.
Det är inte så att vare sig lagutskottet eller rege-
ringen på något sätt har ställt sig bakom det som
Margareta Israelsson försöker antyda, nämligen att
det skulle vara okej att öppna för handel med barn.
Absolut inte. Majoriteten här i riksdagen, fem partier,
Margareta Israelssons eget parti, står bakom ett lag-
förslag som är väldigt tydligt på den punkten.
Återigen till min fråga: Hur tänker Margareta Is-
raelsson och hennes company lösa problemet med de
barn som redan existerar i dag, som redan lever med
homosexuella föräldrar och som är internationellt
adopterade? Hur ska hon ordna de rättsliga förhållan-
dena för dem?
Jag har ingen annan uppfattning än Margareta Is-
raelsson vad gäller frågan om vår syn på internatio-
nella adoptioner. Självklart ska vi ha en inställning
till internationella adoptioner som är full av förståel-
se, respekt osv. Det är inte heller någonting som det
här förslaget har förändrat. Sverige har och kommer
att ha samma respektfulla inställning till internatio-
nella adoptioner. Det sker ingen ändring genom för-
slaget.
Svara på min fråga! Det var bara en fråga som
Margareta Israelsson fick och den gällde de barn som
existerar i dag.

Anf.  85  MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:
Fru talman! Det är inte just de här barnens situa-
tion som dagens förslag reglerar heller. De är ju redan
adopterade. Vi ska inte fatta ett beslut om att de ska
adopteras en gång till, eller hur? Självfallet måste vi
hitta en metod för att se till att adoptionen av barn
som lever i Sverige med föräldrar som de adopterats
av kan accepteras. Det ligger väl inom de förslag som
fortsatt ska utvecklas.
Men det jag tycker är viktigt i det här samman-
hanget är att omigen peka på att det inte är en lösning
att öppna för adoptioner utanför konventioner. Det är
då vi löper risk att inte vara säkra på att vi får en bra
reglering av internationella adoptioner. Det får aldrig
finnas någon misstanke om att det inte går alldeles
rätt till.
Jag kan dela Tasso Stafilidis känsla av att det inte
ska vara så att barn som kommer hit ska känna sig
otrygga på något sätt. Får jag stanna i den här relatio-
nen? Hur ska min situation bli? Men de fall som vi
har sett har också accepterats i svensk lagstiftning,
man har accepterat den adoptionen.

Anf.  86  STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Det är tre oroande principgenombrott
i dagens betänkande. För det första sätts vuxnas rätt
före barns bästa i adoptionsfrågor, trots att barns
bästa enligt FN:s barnkonvention ska vara styrande
då det gäller alla frågor om internationella adoptioner.
Man kan inte bara själv tycka att man har tillgodosett
ett barnperspektiv. Det är nämligen andra som har
tänkt på hur man ska göra det och vilka krav som ska
ställas.
Den svenska barnkommittén menar att "en önsk-
värd metod för bedömning av vad som är barnets
bästa är att kombinera vetenskap och beprövad erfa-
renhet med att låta barn själva komma till tals". Det
är precis detta som varken utredningen, Kommittén
om barn i homosexuella familjer, regeringen eller
lagutskottet har gjort. Alltså går det inte att ställa sig i
riksdagens talarstol och säga att man känner att vi
visst har ett barnperspektiv på frågan. När Sverige
skulle implementera FN:s barnkonvention tittade vi
på hur det skulle gå till, och de kraven har inte tillgo-
dosetts.
För det andra oroar det mig att många adopterade
känner, har jag förstått, att en grupps intressen över-
ordnas en annan grupps intressen. Risken är att detta
blir prejudicerande. Om det nu är okej att köra över
adopterade för en annan grupps intressen, varför är
det inte nästa gång okej att köra över homosexuella
till förmån för någon annan grupp? Jag vill inte ha
den typen av politik.
Jag vill heller inte att barn används som verktyg
för att förändra attityder i samhället. Det är en uppgift
för oss vuxna, och den är viktig.
Många adopterade berättar om hur de själva har
fullt nog med att fajtas för sin egen situation och för
förståelse för den. Det märks inte minst i riksdagen i
dag. Man vill inte och ska inte behöva ta fajten åt
andra.
För det tredje körs forskares och barnexperters
uppfattning över av politiska skäl. Det riskerar också
att få en oroande och prejudicerande effekt.
Regeringens linje om adoptioner är full av mot-
sättningar. Å ena sidan sägs registrerade partner vara
i alla avseenden lika goda föräldrar som gifta par. Å
andra sidan vill regeringen att adoptivbarn varaktigt
ska garanteras manliga och kvinnliga förebilder utan-
för den egna familjen. Vad är detta om inte ett erkän-
nande, ett understrykande av att regeringen inte tror
att alla delar av föräldraskapet tillgodoses inom ra-
men för det registrerade partnerskapet. Marianne
Carlström sade till TT att för hennes del tyckte hon
att det var ett högst rimligt krav. Varför framförde
hon inte det kravet i utredningen? Det är något som
regeringen har lagt till därefter. Kravet på manliga
och kvinnliga förebilder är ett erkännande av att det
är en myt från regeringens sida att det är fråga om ett
exakt likadant föräldraskap, dvs. kön och sexualitet
kan visst ha betydelse för barns identitetsbildning.
En annan motsättning är att regeringen avfärdar
risken för att givarländerna ska reagera men säger
samtidigt att man ska låta utreda effekterna av den
egna propositionen omedelbart efter det att den har
genomförts. Det är så dags då.
Alla adoptionsfrågor måste avgöras med utgångs-
punkt i adoptivbarnens speciella behov och ingenting
annat. Barns bästa kan bedömas bara på en kunskaps-
grund. När det saknas kunskap är det inte möjligt att
avgöra om internationell adoption för registrerade
partner är till barnens bästa eller inte. Försiktighets-
principen säger oss att om man inte vet effekterna av
ett beslut som rör barn ska man inte fatta det beslutet.
Jag såg Miljöpartiets språkrör på TV säga att vi ska
tillämpa försiktighetsprincipen vad gäller uppväxt-
villkoren för torskar i Östersjön, men man avvisar
blankt att tillämpa principen för barn i Sverige. Det är
inte seriöst.
En annan mycket allvarlig aspekt är att adopterade
inte har ansetts ha med denna fråga att göra. De fick
från början inte någon representant i utredningen.
Adopterade, som är närmast berörda, har inte heller
tillfrågats om vad de tycker. Däremot har RFSL-
aktiva och svenska folket tillfrågats.
Adoption är ett löfte som staten ger till ett barn,
inte bara om ett bättre liv utan också om bästa tänkba-
ra förutsättningar för det berörda barnet. Annars
skulle vi kunna avskaffa prövningen. Det är klart att
det alltid är bättre att leva i ett land i fred än i ett land
i krig, men det är inte vad adoption handlar om. Då
pratar vi snarare flyktingpolitik.
Adoption är också det politiska beslut som har all-
ra mest långtgående effekter för den enskildes liv.
Därför måste kraven på lagstiftning, beslutsunderlag
och uppföljning vara mycket höga. Adoption är - vill
jag understryka - något i grunden mycket positivt,
men Sverige har ett ansvar att söka kunskap om ad-
opterades situation och speciella behov. Det ansvaret
har politiken inte tagit, vilket nu visar sig i forskning
och statistik.
När vi ser en femfaldig överrepresentation i
självmord för kvinnor som adopterats från andra
länder, när vi ser att adopterade är mer än dubbelt
överrepresenterade i barn- och ungdomspsykiatrin
och i dygnsvård för tonåringar i § 12-hemmen, har
politiken svikit. Det innebär inte att internationella
adoptioner bör stoppas men väl att stödet till dem
som behöver det måste öka. Forskningen måste öka,
och hela lagstiftningen måste ses över.
Utredningen om barn i homosexuella familjer av-
färdade i direkt strid med barnexperter och forskning-
en att adopterade barns psykiska hälsa och sociala
anpassning skiljer sig från andra barns. Regeringen
vet att detta är fullständigt fel. Det visar sig i utred-
ningsdirektiven om internationella adoptioner. Där
skrivs rakt ut vilka särskilda behov adopterade har.
Ändå har regeringen tagit ett så uppenbart bristfälligt
betänkande som grund för att utvidga adoptionslag-
stiftningen.
Alla adoptioner börjar med en tragedi när barn
förlorar sina föräldrar. De ofta många och svåra sepa-
rationer som adoptivbarn går igenom som små påver-
kar förmågan till nära relationer senare i livet. Adop-
tion är inte bara en enstaka händelse i barndomen
som går över, utan det är en process för hela livet.
Den är olika intensiv i olika perioder och olika för
olika personer, men den finns där. Att vara adopterad
är att vara utvald, men det är också att vara övergiven
- bortvald. Varför blev man övergiven? Vi vet att
ursprunget är centralt för det egna identitetsbyggan-
det. Vem är jag? Var kommer jag från? Hur kommer
jag att se ut? Vem är jag lik? Alla sådana frågor
präglar tankarna. Men det handlar också om att hante-
ra ett annorlunda utseende än majoriteten. Vi vet att
alla former av avvikelser är känsliga, särskilt under
tonåren. Man ser inte ut som sina föräldrar eller kom-
pisar - fast man känner sig lik. Många barn kommer
då att förneka det egna ursprunget. Man känner sig
som svensk, men man blir behandlad som invandrare.
Den inre och den yttre identiteten kolliderar.
Vi vet att adopterades identitetsbyggande är mer
komplicerat än andra barns. Man har helt enkelt fler
annorlunda och svårare frågor att hantera. Nu lägger
regeringen utan kunskapsgrund till ännu en livsupp-
gift. Hur kan regeringen ens överväga att utvidga
adoptionslagen utan att regeringen vet följderna av
dess nuvarande utformning?
Homosexuella föräldrar är omvårdnadsmässigt li-
ka goda föräldrar som heterosexuella föräldrar. För-
äldrarnas homosexualitet är dock något som barnen
måste förhålla sig till, en extra livsuppgift att hantera.
Här vill jag understryka att det inte är som det har
sagts i debatten hela dagen, nämligen att det är om-
världens tryck gentemot de adopterade, omvärldens
fördomar, som är det problematiska. Inte alls! Det
handlar snarare om ett mer komplicerat identitetsbyg-
gande. Det är någonting som handlar om barnens
relation till föräldrarna, inte omvärldens till familjen.
Barnen måste gå igenom en egen komma-ut-
process. Den egna identitetsutvecklingen komplice-
ras. Detta framkommer genom frågor om den egna
sexualiteten och annorlundaskap, enligt Torgny Gus-
tafsson, barn- och ungdomspsykiater och expert i
utredningen. De barn som finns i homosexuella fa-
miljer i dag är närmast uteslutande den ena partens
biologiska barn. De är i en helt annan situation än
adopterade. De kan identifiera sig med minst en för-
älder. De känner sitt ursprung. De vet var de kommer
från, och de har ofta den andra biologiska föräldern
kvar i sitt liv.
Vad gäller internationella adoptivbarn i homosex-
uella familjer saknas helt och fullständigt forskning.
Det finns ingen kunskap alls om detta - inte vare sig
svensk eller internationell kunskap. Kan internatio-
nella adoptivbarns identitetsutveckling, givet adopte-
rades särskilda förutsättningar, påverkas vid adoption
till en homosexuell familj? När kunskap saknas, räck-
er det inte med att hänvisa till hemutredningar eller
individuell prövning. Saknas kunskap på riksnivå,
saknas den också på lokal nivå där socialnämnder har
att pröva ansökande familjer. Saknas kunskap som
grund för prövning blir det i stället godtycke. Resul-
tatet av det blir olikabehandling över landet och
rättsprocesser.
Ingen vet hur stora adoptivbarns marginaler är.
Klarar man ännu en livsuppgift att förhålla sig till?
Utredningens samtliga barnexperter, liksom Rädda
Barnen, BRIS, Adoptionscentrum, Socialstyrelsen
m.fl. avråder och varnar för att utan bättre kunskaps-
grund utvidga adoptionslagen. Men regeringen går
fram i strid med barnexperterna.
Hur stora effekter för adopterade är majoriteten
beredd att acceptera för att Sverige snabbt ska kunna
införa ny lagstiftning? Ingen kan säga att det inte blir
effekter, att barn som redan nu är överrepresenterade
i olika former av psykosociala problem inte blir än
mer överrepresenterade. När man inte vet kan man
inte på ett ansvarsfullt sätt utvidga lagstiftningen.
Föräldraskap är inte bara kärlek och omvårdnad.
Där är hetero- och homosexuella självklart lika. För-
äldraskap handlar också om identitetsutveckling.
Identitetsbyggande är en inre resa, och då är det vik-
tigt att vara lik föräldrar och andra närstående - också
vad gäller sexualiteten. Det gäller särskilt för adopte-
rade som redan från början har en mer komplicerad
utveckling av den sexuella identiteten.
Fru talman! Om det viktiga verkligen hade varit
att utöka antalet möjliga adoptivföräldrar, som vi
ibland har hört i dag, hade regeringen rimligen före-
slagit att heterosexuella sambos och alla över 18 år
skulle kunna prövas för adoption. Det är alldeles
särskilt som just dessa grupper möjligen av givarlän-
derna skulle tillåtas att adoptera, vilket inget givar-
land i dag medger registrerade partner. Men ingen
politisk kraft har agerat för detta. Det visar än en
gång att det inte är ett resonemang i ett barnperspek-
tiv som majoriteten för. I stället handlar det just om
vuxnas rättigheter och vuxnas rätt till barn. Det reser-
verar jag mig mot.
Fru talman! Det är alldeles uppenbart att hela ad-
optionslagen måste ses över i en parlamentarisk ut-
redning. Vi tycker att möjligheten till närstående-
adoption ska införas för registrerade partner, men den
ska utformas så att lagen inte kan kringgås på så sätt
att en ensamadoption först genomförs med syfte att
sedan låta en närstående partner adoptera barnet.
Internationella adoptioner kan inte på nuvarande
kunskapsgrund utvidgas till att omfatta registrerade
partner. Om det däremot kommer ny forskning och
kunskap som ger en kunskapsgrund för ett ställ-
ningstagande är vi beredda att diskutera frågan igen.
Ingen vet i dag om adopterade skulle klara adderade
livsuppgifter, och barnexperterna avråder.
Slutligen menar vi - vilket Christel Anderberg har
talat om tidigare - att regeringen bör återkomma med
förslag om insemination för berörda kvinnor. Vi me-
nar också att det juridiska föräldraskapet bör likställas
med gifta par.

I detta anförande instämde Elisabeth Fleetwood,
Petra Gardos, Göte Jonsson, Roy Hansson, Lennart
Fridén, Kent Olsson, Lars Hjertén, Berit Adolfsson,
Christel Anderberg och Olle Lindström (alla m).

Anf.  87  MARIANNE CARLSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! I propositionen, och likaså under de-
batten här i dag, har det diskuterats manliga och
kvinnliga förebilder eller, som man också kan säga,
ett stort socialt nätverk. Sten Tolgfors påstår att jag
inte har tagit upp det i utredningen. Det stämmer inte.
Det var uppe vid ett flertal tillfällen.
Det var samma sak när vi talade om ensamståen-
des rättigheter och möjligheter att adoptera. Då tog vi
upp att det även där var viktigt med ett bra socialt
nätverk, så att barnen har många vuxenkontakter.
Jag tycker att det är fullständigt självklart att man
ska ha det, och det är bra att regeringen har skrivit
det. Det ser jag inte alls som att man skulle vara tvek-
sam till de adoptionerna. Det är självklart att det ska
ställas sådana krav i hemutredningarna.
Jag har svårt att förstå att man kan säga ja till när-
ståendeadoptioner men inte till internationella adop-
tioner, och inte heller hur man kan vara så negativ till
internationella adoptioner över huvud taget och sedan
ändå tycka att de är okej.
Vad vi också diskuterade mycket i utredningen
var vem det är som hanterar ett utanförskap bäst. Är
det de som redan hittills har fått adoptera? Eller är det
så att en homosexuell familj skulle kunna hantera
utanförskapet mycket bättre? Det vet vi inte. Jag tror
att det är så. Det är en av anledningarna till att vi
säger ja även till internationella adoptioner.

Anf.  88  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Finns det med i majoritetsskrivningen
från Kommittén om barn i homosexuella familjer?
Nej. Marianne Carlström fick vända kappan efter
vinden.
Regeringen såg att det ni i Kommittén om barn i
homosexuella familjer skrev i majoritetstexten, där ni
fullständigt förnekade att adopterade var särskilt
sårbara, var fel. När ni fullständigt avfärdade att det
kunde finnas skillnader, att sexualitet kunde ha bety-
delse för föräldraskap, såg man att inte heller det höll.
Ni i Kommittén om barn i homosexuella familjer är
överkörda på flera punkter av regeringen.
Svara på detta: Hur kan Marianne Carlström tro
att en grupp som redan från början är särskilt sårbar
skulle må bra av att behöva gå utanför den egna fa-
miljen för att söka förebilder? Det är ett erkännande
av att föräldraskapet inte täcker alla delar.
Den andra delen som Marianne Carlström tog upp
var vem det är som hanterar utanförskapet bäst. Kan
Marianne Carlström ge mig något som helst forsk-
ningsstöd för sitt påstående att homosexuella bättre
skulle förstå internationellt adopterades utanförskap
än folk i allmänhet? Jag vet att det har hävdats.
Samtidigt har vi sett, inte minst i utredningen och
i debatten, att två grupper som absolut aldrig har
förstått varandra är homosexuella, RFSL, och de
adopterade och deras organisationer. Många företrä-
dare för homosexuella har sagt precis det som Mari-
anne Carlström nu sade, samtidigt som adopterade
säger att det är helt olika utanförskap det handlar om.
Nu är vi återigen tillbaka till frågan om hur bar-
nets bästa ska bedömas. Det fanns två kriterier för
svenska Barnkommittén: forskning och att tillfråga de
berörda. Marianne Carlström tycker att det andra ska
gälla lika starkt som forskning och de berörda. Jag
tycker inte det.

Anf.  89  MARIANNE CARLSTRÖM (s) re-
plik:
Fru talman! All forskning som finns visar att ho-
mosexuella är lika bra föräldrar som heterosexuella.
Det måste vi ändå vara överens om. Sedan har vi
gjort olika tolkningar, och jag står för min.
Sten Tolgfors anser att jag skulle vara överkörd av
regeringen. Det har jag inte känt en enda minut. Jag
förstår inte hur Sten Tolgfors läser när han gör en
sådan tolkning.
Som vi sade i utredningen, är det upp till dem som
gör utredningarna att titta på hur det sociala nätverket
kring adoptivbarnen ser ut. Det gäller både hetero-
sexuella och ensamstående, och när det blir aktuellt
även homosexuella.
Det fanns experter i utredningen. Det finns ex-
perter på barn, men det finns ingen som är expert på
barn i homosexuella familjer. Det kommer forskning
hela tiden. Jag är övertygad om att vi kommer att
fatta rätt beslut senare i dag.

Anf.  90  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är ett lågvattenmär-
ke för svensk socialdemokrati att man först tillsätter
en utredning och tar in experter och när experterna
inte gör som man vill ägnar man sig åt att tala om att
de var experter på fel saker. Detta sägs inte förrän i
efterhand, när de har redovisat vilka uppfattningar de
har kommit fram till i den statliga kommittén. Då var
det fel typ av experter. Då behöver man inte bry sig
om dem, för de var inte experter på rätt saker.
Det är självfallet så att homosexuella föräldrar
omvårdnadsmässigt, kärleksmässigt och på alla sätt är
lika bra föräldrar. Det är inte det jag har pratat om.
Det jag har pratat om är utvecklingen av den sexuella
identiteten och hur det kan påverka en grupp som
redan innan ibland har särskilda problem med ut-
vecklingen av sin sexuella identitet. Det är en helt
annan sak.
Låt mig ta ytterligare ett exempel där Marianne
Carlström har ändrat sig från utredningen till debatten
därefter. Hon har nämligen gjort uttalanden till TT
om att orsaken till att man inte kan lägga fram förslag
om insemination är att man ska se över frågan om
barn kan ha fyra föräldrar. Det var inte heller uppe i
utredningen. Jag har TT-citaten här. Vi kom aldrig
fram till hur man skulle fastställa det rättsliga föräld-
raskapet, och det var hindret för att gå fram med ett
förslag till regeringen och därmed ett hinder för att
lägga fram ett förslag för kammaren i dag. Det hade
vi inte gått med på. Vi hade varit beredda att gå med
på att jämställa reglerna med dem som finns i dag.
Jag tror inte att det är till barnens bästa att prata om
fyra föräldrar för barn. Det kan jag säga redan nu.
Fru talman! Vi fick inget svar på frågan om vilket
forskningsstöd Marianne Carlström hade för att påstå
att homosexuella skulle vara bättre på att hantera
adopterades utanförskap än andra. Det enkla svaret är
att det inte finns något.

Anf.  91  ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Trots att det är en lång debatt finns
det vissa frågor som jag skulle vilja ställa. Sten
Tolgfors talade om att ställa grupp mot grupp. Vad
som är en grupp beror på hur man definierar en
grupp. Jag förstod inte riktigt resonemanget. Vi kan
hela tiden göra generaliseringar och undersökningar,
och vi kan konstatera t.ex. att barn från en viss del av
landet har mer problem i snitt än barn i en annan del
av landet, osv.
Jag skulle då vilja fråga: Är Sten Tolgfors beredd
att i olika sammanhang där man kan misstänka eller
är rädd för att det är någon skillnad plötsligt utesluta
en viss grupp?
Det råkar vara så att det inte finns något stöd för
att påstå att barn i den grupp vi talar om, homosexu-
ella, skulle ha det sämre. Min huvudfråga är egentli-
gen en ren sakfråga. Sten Tolgfors sade två gånger att
forskarna har blivit överkörda. Jag har inte sett nå-
gonstans att forskare har sagt nej till att homosexuella
skulle få prövas för adoption. Därför undrar jag var
Sten Tolgfors har hittat dem. Det är möjligt att de
finns, men den övervägande delen av de forskare som
har redovisats här är positiva till att homosexuella får
adoptera.

Anf.  92  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Jag hörde även tidigare i debatten i
dag att Ulf Nilsson påstod att det inte finns några
skillnader mellan barn som växer upp i homosexuella
familjer och barn som växer upp i heterosexuella
familjer. Det är inte korrekt.
Utredningens barnexpert Torgny Gustafsson skri-
ver följande: Den egna identitetsutvecklingen komp-
liceras genom frågor om den egna sexualiteten och
om annorlundaskap. Man kan också se tecken på viss
reservation inför omgivningen och rädsla för att
mobbas, man har frågor kring den egna sexualiteten
osv. Man kan här tala om en adderad livsuppgift.
Det är en helt annan sak när vi tittar på hur det går
för barnen när barndomen är slut, för då landar man
bra. Men barndomen har ett värde i sig själv också.
Det är inte bara slutpunkten som spelar en roll utan
även den utmaning som man ställs inför på vägen.
Det är inte så att jag säger att barn i homosexuella
familjer skulle fara illa. Det jag säger är att om man
lägger till de särskilda behov som just internationellt
adopterade har - de är särskilt sårbara och har sär-
skilda problem och förutsättningar med sig - kan
möjligen också adderade livsuppgifter inom homo-
sexuella familjer spela en roll. Det är då försiktig-
hetsprincipen kommer in. Det finns inte någon forsk-
ning om hur det skulle gå för adopterade barn i ho-
mosexuella familjer. Det finns inte en enda forsk-
ningsundersökning om detta. Då kan man inte bara
tycka sig förbi det faktumet därför att man av politis-
ka skäl vill gå vidare.
Invänta forskningen, gör klart forskningen om ad-
opterades situation och behov över huvud taget, fort-
sätt forskningen om barn i homosexuella familjer och
försök, när det blir möjligt, att initiera forskning om
just internationellt adopterade i homosexuella famil-
jer i andra länder. Då får vi ett kunskapsunderlag. Om
det visar att det inte finns några problem kommer jag
också att vara öppen för att utvidga lagstiftningen.
Om det visar att det finns problem kommer jag att
säga nej. Jag tycker att ett kunskapsperspektiv är
grunden för att man med någon trovärdighet ska kun-
na hävda att man har ett barnperspektiv i adoptions-
frågor.

Anf.  93  ULF NILSSON (fp) replik:
Fru talman! Det där är faktiskt fel. De forskare
som har uttalat sig i frågan och som har forskat kring
barn i homosexuella familjer har dels konstaterat att
det inte finns någon skillnad utan att barnen utvecklas
på samma sätt, dels antagit, med de reservationer som
man kan göra som forskare om att ingenting är hund-
raprocentigt säkert, att det inte finns någon anledning
att tro att de skulle få större problem om de adoptera-
des.
Därför vill jag upprepa min fråga. När man sysslar
med utbildning och högskolor måste man skilja mel-
lan olika typer av remissinstanser och forskare. Efter-
som Sten Tolgfors använde ordet forskare minst två
gånger i sitt anförande skulle jag vilja höra om han
kan ge exempel på någon forskare som har blivit
överkörd här. De akademiska forskare, dvs. i den
meningen experter, som har skrivit och yttrat sig om
detta är positiva till att homosexuella ska få prövas
för adoptioner.

Anf.  94  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Det är faktiskt inte så att majoriteten i
kommittén om barn i homosexuella familjer avfärdar
att det fanns skillnader. Vi konstaterade gemensamt
att barnen har det bra. Men det är skillnad på att påstå
att det inte finns skillnader och att allt är lika och att
hävda att det är lika bra. Jag har hänvisat till en av de
experter som gick igenom forskningen för utredning-
en och vilka slutsatser han kom fram till. Allt det
materialet är publikt. Det är bara att ta del av det, Ulf
Nilsson. Läs Torgny Gustavssons promemorior till
utredningen som ett exempel! Gå igenom det material
som vi hade som underlag! Där finns de svar Ulf
Nilsson söker, och det är de svar jag redovisar här.

Anf.  95  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att lyfta upp den
fråga som Sten Tolgfors tog upp med Marianne Carl-
ström, nämligen vad utredningen har sagt om det
rättsliga föräldraskapet. Sten Tolgfors ger en felaktig
beskrivning av vad kommittén har kommit fram till.
Kommittén kom fram till att vi i Sverige skulle införa
assisterad befruktning för lesbiska kvinnor, vi skulle
införa en moderskapspresumtion. När det gäller det
rättsliga föräldraskapet när fler föräldrar är inblanda-
de föreslog kommittén att det skulle utredas vidare.
Marianne Carlström har helt rätt och Sten Tolgfors
har helt fel i den här frågan.
Jag är väldigt intresserad av att höra Sten Tolgfors
slutsatser. Han har gång på gång hävdat att han ef-
terlyser forskning för att se hur internationellt adopte-
rade barn skulle må i en homosexuell familj. Det
respekterar jag fullt ut. Men jag vill fråga Sten
Tolgfors vilka slutsatser han drar av den forskning
som finns i dag när det gäller internationellt adopte-
rade barn som lever i heterosexuella familjer. Där vet
Sten Tolgfors likaväl som jag att den forskning vi har
i dag om barn som far illa och som är internationellt
adopterade gäller barn som växer upp i heterosexuella
familjer. Vilka slutsatser drar Sten Tolgfors av detta?
För att vara trovärdig måste han i rimlighetens namn
föreslå att vi ska stoppa de internationella adoptio-
nerna helt och hållet i Sverige, och det har han inte
gjort. Det är det hans argumentation går ut på.

Anf.  96  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Detta är en synnerligen beklaglig ar-
gumentation som för övrigt exakt överensstämmer
med Sverigedemokraternas. Tasso Stafilidis drar
fullständigt fel slutsatser av forskningen. För ett par
månader sedan när det uppdagades att ett antal barn
på Gimo flyktingförläggning hade försökt att begå
självmord ledde det till den slutsatsen att vi ska öka
kunskapen och se över hur vi stöder barnet. En del
vill även se över lagstiftningen. Ingen sade att vi
skulle stoppa invandringen, tack och lov.
När det gäller internationellt adopterade är situa-
tionen exakt densamma. Det har kommit ett antal
larmsignaler om överrepresentation när det gäller
självmord. Det finns ett politiskt ansvar för båda de
här gruppernas situation. Slutsatsen blir exakt den-
samma, öka forskningen och se över lagstiftningen.
Där har vi moderata förslag sedan flera år, Tasso
Stafilidis. Vi kräver en parlamentarisk utredning för
att se över hela adoptionslagen och stödet till de ad-
opterade. Det är bara att läsa i tidigare års betänkan-
den.
Sedan gällde det detta med föräldraskapet. Den
utredning som Tasso Stafilidis och jag gemensamt
satt i var inte en välskött utredning, särskilt inte när
det gäller inseminationsdelen. Den kom in på slutet
under de sista mötena utan att vi hade en enda hearing
om det eller en enda expertpromemoria. Den var
föremål för tre olika förslag från sekretariatet de två
sista mötena, varav två kom under sittande sista möte,
och de gick åt direkt olika håll alla tre.
Det har inte gjorts något förarbete kring detta,
men en sak kan jag säga, och det är att Socialdemo-
kraterna inte drev linjen att barn i Sverige ska kunna
ha fyra föräldrar med anledning av insemination. Den
frågan har möjligen hänskjutits till regeringen. Det är
en ny ståndpunkt, och jag beklagar den.

Anf.  97  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Det är väldigt sjyst av Sten Tolgfors
att jämföra mig med sverigedemokrater. Det är de
som alltid hotar och hatar mig.
Det jag lyfter upp är konsekvensen av Sten
Tolgfors moment-22-krav. Han vill inte tillåta och
inte ens inse att det för vissa barn skulle kunna vara
mycket bättre att växa upp i homosexuella familjer än
i heterosexuella. Jag vet inte hur många internatio-
nellt adopterade personer som Sten Tolgfors har träf-
fat som själva är homosexuella, som själva är bögar
och lesbiska. Det får Sten Tolgfors i så fall svara på.
Det intressanta är att Sten Tolgfors gång på gång
lyfter upp krav på forskning. Vad är det han vill att
forskningen ska visa. Han säger ju att han inte vill
tillåta homosexuella att bli prövade för adoption en-
bart på grund av att de är homosexuella. Han säger att
det är för barnets bästa.
Men Sten Tolgfors är inte beredd att dra samma
slutsats när det gäller heterosexuella. Alla vi som är
för det här förslaget i dag vill ju att stödet till dem
som behöver det ska öka, och det är också därför den
här utredningen som Annika Nilsson leder sitter på
Justitiedepartementet. Regeringen och majoriteten här
i riksdagen står ju bakom det.
Därför tycker jag att Sten Tolgfors borde försöka
se igenom de här dimridåerna och inte jämföra min
argumentation med Sverigedemokraternas. Han borde
faktiskt vända tillbaka och se vad det är han själv
säger och vilka signaler han sänder ut. Detta gäller
även alla de barn som är internationellt adopterade
och som faktiskt i dag lever i homosexuella familjer.
Dem har Sten Tolgfors inte sagt ett ord om. Sten
Tolgfors tycker inte ens att dessa barn ska få tillåtelse
att bli styvbarnsadopterade eftersom Moderaterna
anser att det bara ska gälla biologiska barn.

Anf.  98  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Jag jämför absolut inte Tasso Stafili-
dis med Sverigedemokraterna. Jag säger att han har
lånat argumenten i just den här delen. Det är precis
detta de säger. Jag avvisar det i grunden.
Här handlar det om att politiken inte har tagit sitt
ansvar. Vi har haft internationella adoptioner i stor
skala i 30-35 år. Jag vet adopterade som kommit till
Sverige och som i 25-årsåldern tvingats till lever-
transplantationer därför vi var så naiva att vi vägrade
se att de kunde ha särskilda behov. Om vi inte gul-
sotstestade svenska barn, varför skulle vi då gul-
sotstesta adopterade barn? Smällen får inte vi politi-
ker ta, utan den får de adopterade ta i sina liv.
Det är likadant med forskningen som redovisar
väldigt konkreta effekter, tragedier med självmord
och liknande. Det tyder på att politiken inte har tagit
sitt ansvar att söka kunskap om deras behov. Vi har
inte sett till att det finns barnpsykologer som fullt ut
förstår deras behov och kan behandla dem. Vi har inte
sett till att vi har ett tillräckligt bra prövningsförfa-
rande och en tillräckligt bra lagstiftning. Ensamadop-
tioner är aldrig utredda. Dessa barn är fyrfaldigt över-
representerade på barnpsykiatriska mottagningar
t.ex., men det är aldrig utrett. Det finns ett par raders
förarbete från 1917. That's it. Det kallar jag inte att ta
politiskt ansvar, och det är det vi måste göra. Vi
måste söka kunskap för att kunna stödja och hjälpa
barnen.
Fru talman! Sedan tyckte jag Tasso Stafilidis pe-
kade på ett särskilt problem, och det är att utredning-
en om adoptionsfrågor låg under Justitiedepartemen-
tet och inte under Socialdepartementet. Det är sym-
tomatiskt för regeringens sätt att se på detta. Det är
inte en barnfråga utan det är en lagfråga. Jag tror att
det möjligen skulle ha blivit ett annat perspektiv om
ett annat departement hade hållit i detta.
Den utredning som Tasso Stafilides och jag satt i
avvisade kravet på att beakta den holländska forsk-
ningen, som givit resultat som ganska dramatiskt
skiljer sig från de svenska när det gäller adopterade.
Man avvisade t.ex. att ta med uppgifter om de stöd-
program som genomförs i Holland. Majoriteten med
Tasso i spetsen avvisade att adopterade har särskilda
behov eller att de är särskilt sårbara. Jag tycker att
detta om något visar att Tasso totalt har underkänt
barnperspektivet i adoptionsfrågan och ser till andra
intressen, vällovliga ur andra synpunkter, dock inte i
ett barnperspektiv.

Anf.  99  YVONNE RUWAIDA (mp) replik:
Fru talman! Jag är lite förundrad över en sak som
Sten Tolgfors sade. De mekanismer som ligger bak-
om diskriminering, fördomar och utanförskap på
senare tid är enligt alla vetenskapliga undersökningar
desamma, oavsett om det gäller etnicitet, adoption
eller sexuell läggning. Sten Tolgfors! Det är samma
mekanismer, och vi har för lite forskning om adop-
tivbarns och om homosexuellas situation. Sten
Tolgfors vill hävda att dessa mekanismer är olika.
Jag tycker att det är viktigt att se till att få till
stånd mer forskning både om adoptivbarns och om
homosexuellas situation liksom om andra grupper
som upplever olika former av diskriminering och
utanförskap.
I frågan om det är lämpligt att homosexuella ad-
opterar barn hävdar Sten Tolgfors att dessa belastas
med en ytterligare livsuppgift och att de får problem
med den sexuella identiteten. Det som är avgörande
för sexuell identitet är inte föräldrarnas sexuella lägg-
ning utan föräldrars möjlighet att ta upp en diskussion
om sexualitet och sexuell identitet. Det är det som det
handlar om.
Det är inte så att homosexuella föräldrar är mindre
lämpliga än heterosexuella, ibland snarare tvärtom.
Vad händer vidare med de adoptivbarn som kommer
hit och som faktiskt själva är homo- eller bisexuella?
För dem skulle det kanske t.o.m. kunna vara lättare.
Jag tycker att Sten Tolgfors gör det lite lätt för sig.

Anf.  100  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Det är klart att jag förstår att Yvonne
Ruwaida tycker det eftersom hon intar en motsatt
ståndpunkt. Låt mig säga att jag har träffat väldigt
många internationellt adopterade som känner en
rädsla inför det här. Jag har också träffat barn som har
adopterats av vad som senare visat sig vara homosex-
uella familjer. Jag har hört också deras berättelser,
som inte är synliggjorda någonstans. De vittnar om
att det har varit en oerhört svår process.
Det handlar inte om att föräldrarna inte gett kärlek
och omvårdnad eller inte på alla sätt har försökt att
ställa upp. Vad Yvonne Ruwaida uppenbarligen inte
förstår är att det ena utanförskapet inte automatiskt
ger insikt i det andra. Utvecklingen av sexuell identi-
tet och av egen identitet är inte alls bara en fråga om
ytan, om diskussioner. Det är fråga om något mycket
djupare, om identifikation.
Enligt de experter som kommittén hade till sitt
förfogande och enligt remissinstanserna finns det
anledning att vara orolig inför en utvidgning av ad-
optionslagen nu när vi inte har en kunskapsgrund och
när det finns så betydande kunskapsbrister då det
gäller internationellt adopterade. Vi vet att de har
problem men inte varför och inte vad vi kan göra för
att hjälpa dem.
När det gäller barn i homosexuella familjer finns
det t.ex. i princip inte någon forskning om homosexu-
ella fäder och barn. Den alldeles övervägande delen
av forskningen har gjorts på lesbiska  mammor och
barn. Det finns också en lång rad metodproblem.
Framför allt finns det, i alla fall såvitt jag vet, inte en
enda undersökning från något ställe i världen om
internationellt adopterade i homosexuella familjer. Vi
har alltså inte någon kunskapsgrund i detta samman-
hang.
Det är inte så som Yvonne Ruwaida sade att jag är
emot det här. Jag följer vad barnexperterna säger. Ge
mig ett bättre kunskapsunderlag grundat på forskning,
så att vi kan tillgodose det som den svenska barn-
kommittén sade om det som måste föreligga för att
man ska anses ha tagit hänsyn till barnperspektivet:
forskning och kunskap och tillfrågande av de berörda.
Yvonne Ruwaida! Låt oss göra en undersökning
om vad de internationellt adopterade i Sverige tycker
i den här frågan. Någon sådan undersökning har inte
gjorts, varken av regeringen eller av Kommittén om
barn i homosexuella familjer. Dessa barns uppfatt-
ningar har tigits ihjäl.

Anf.  101  YVONNE RUWAIDA (mp) re-
plik:
Fru talman! Det är lite lustigt. Sten Tolgfors häv-
dar att det råder brist på information om internatio-
nella adoptivbarns situation generellt och att det är
problematiskt. När det gäller den nya lag som skulle
göra att även homosexuella ska ha rätt att prövas som
adoptivförälder drar Sten Tolgfors slutsatsen att sådan
prövning inte ska tillåtas på grund av brist på forsk-
ning och kunskap. Men han borde egentligen dra
samma slutsats när det gäller de internationella adop-
tionerna generellt.
Jag tycker att vi borde enas kring att det behövs
mer forskning om internationella adoptivbarns situa-
tion. Vi behöver också mer forskning om t.ex. homo-
sexuellas situation men också om andra grupper i
samhället.
Sten Tolgfors har här i debatten i dag hävdat att
mekanismerna bakom utanförskap är olika när det
gäller diskriminering på grund av sexuell läggning
och på grund av att man är adoptivbarn. Mekanis-
merna är desamma, men som föräldrar, som enskilda
individer, har man olika möjligheter att förstå och
hantera dessa mekanismer.
Det som vi ska fatta beslut om handlar inte om en
rätt att bli adoptivförälder utan om en rätt att bli prö-
vad. Också jag har talat med väldigt många adoptiv-
barn, och många av dem som har homosexuella för-
äldrar är nöjda. Jag har också talat med någon som
har varit missnöjd med detta faktum, men det finns
inte en så enkel sanning som Sten Tolgfors försöker
hävda. Jag tycker faktiskt att den delen av debatten
har kommit fram.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi  ser till
att forskningen på det här området ökas, att kunska-
pen om vad man som adoptivförälder kan göra för att
få sitt barn att må bra blir bättre och att dessa familjer
får stöd.
När det gäller sexuell identitet håller jag med om
att identifikation är viktig. Det är också därför som vi
betonar betydelsen av att ha ett socialt nätverk, och
det gäller egentligen alla internationella adoptioner.

Anf.  102  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Med detta säger Yvonne Ruwaida att
det kan finnas en skillnad i föräldraskapet som inte
handlar om brist på kärlek eller omvårdnad utan just
om möjligheten till identifikation. Hon är därför be-
redd att biträda ett förslag om att det ska vara särskil-
da villkor för registrerade partner vid adoptioner -
inte lika men särskilda villkor. Det tycker jag är
konstigt.
Hon säger vidare: Men låt dem prövas! Ja, men
mot vad? Om vi saknar kunskap - det finns bara en
enda forskningsundersökning gjord här på riksnivå -
vad ska då socialnämnden i Åmål göra? Vilket kun-
skapsunderlag ska den använda att pröva mot? Att
sexualiteten kan ha betydelse just för barn med sär-
skilda och speciella förutsättningar, som internatio-
nellt adopterade barn har, kan inte bara avfärdas.
Om sexualiteten har betydelse och om det inte finns
ett kunskapsunderlag, vad ska vi pröva mot?
Yvonne Ruwaida vill här öppna för godtycke in-
för beslut i varenda socialnämnd. Eftersom det inte
finns någon kunskap kommer sedan dessa beslut att
överklagas, så att vi får en fortsatt debatt om detta. Vi
måste i stället skaffa oss kunskap.
Fru talman! Låt mig också säga att det för mig är
något underligt att man här kan driva två debatter
parallellt. Å ena sidan får vi ofta höra att man med
stort allvar och med fullt berättigande hävdar att det
är oacceptabelt att en fjärdedel av landets homosexu-
ella har varit utsatta för våld, att de diskrimineras och
att de drabbas av fördomar. Å andra sidan får vi höra
att det är problemfritt just för internationellt adopte-
rade. Då finns inte det här.
Det är klart att det finns. Men det är inte barns
uppgift att vara verktyg för att vi ska motarbeta för-
domar. Det ska vi göra, och jag är verkligen beredd
att delta i det arbetet, men det är inte en uppgift för
barn.
Jag tror också att det är så, Yvonne Ruwaida, att
man bör göra en skillnad mellan kvantitativa och
kvalitativa undersökningar. Vi har nu sett resultatet
av 30 år med adoptionslagstiftning i Sverige, och det
är inte uppmuntrande. Vi vet att ett antal av barnen
får problem, men vi vet inte varför. Det finns ett skri-
ande behov av att nu gå vidare och utreda skälen till
detta och av att öka stödet till de adopterade som
behöver det. Om så inte sker tar vi i vår politik inte
ansvar för barnen.

Anf.  103  TANJA LINDERBORG (v) re-
plik:
Fru talman! Det är nästan synd att förlänga de-
batten i den här sena timmen, men det som fick mig
att begära ordet var att Sten Tolgfors vid flera tillfäl-
len har sagt här att de utlandsfödda adoptivbarnen
mår dåligt. Vi har sett skildringar på TV. Det finns
sådana fall. Sten Tolgfors sade också att de är överre-
presenterade när det gäller självmord, och så kan jag
också tänka mig att det kan vara. Det är förskräckligt.
Varje självmord är naturligtvis en stor tragedi. Det
finns också forskning när det gäller unga homosexu-
ella som visar att det finns en överrepresentation
särskilt av unga kvinnor som försökt ta livet av sig.
Det är också en tragedi. Man kan förstå att i båda
fallen kan det kanske handla om en typ av utanför-
skap. Man skulle också kunna göra undersökningar
av hur barn till arbetslösa mår.
Det här ska naturligtvis inte förringas.
Jag tänkte i alla fall ställa en fråga, eftersom Sten
Tolgfors är negativ till att låta andra än heterosexuella
bli prövade som adoptivföräldrar. Sten Tolgfors har
också åberopat experter. Ponera att det skulle finnas
ett lesbiskt par eller ett bögpar där båda besitter en
totalt unik specialkompetens inom barnområdet. Var-
för skulle sådana inte kunna ens bli prövade som
adoptivföräldrar?

Anf.  104  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Det finns sådana fall, säger Tanja
Linderborg. Vi pratar om en femhundraprocentig
överrepresentation i självmord för unga adopterade
kvinnor - om det finns sådana fall. För vilken annan
grupp i vårt samhälle skulle vi acceptera den här
typen av självmordsstatistik eller ohälsostatistik utan
att få extra debatter i riksdagen om det? Barnen finns
till och har ett eget värde. De är inte verktyg för oss.
Är det så som Tanja Linderborg säger, vilket det
förmodligen ligger en del i, att det finns andra grup-
per som också är överrepresenterade vad gäller
självmord så påkallar det också alla former av åtgär-
der, precis som när det gäller adoptivbarn. Men det
går inte att som Tanja Linderborg avfärda risken för
dubbelt utanförskap, som barnexperterna säger, med
att säga att det också finns andra grupper som har
problem. Det hjälper inte de adopterade.
Barnexperterna säger till mig att de ser en risk för
adderade riskfaktorer, och att just för en grupp där
många har fullt sjå att hålla koll på sin tillvaro nu och
klara sin identitetsutveckling vet inte vi vad som kan
bli droppen som får bägaren att rinna över. Jag är inte
beredd att chansa. Tanja Linderborg är beredd att
chansa, utan något som helst forskningsstöd och utan
något som helst underlag. Skulle Tanja Linderborg ha
fel är det de barnen som får betala det priset. Om jag
har fel kan vi återkomma i riksdagen om några år och
fatta ett nytt beslut. Det är skillnaden mellan Tanja
Linderborgs och min linje.
Jag är inte negativ till att låta registrerade partner
prövas för adoption vad gäller närståendeadoption,
därför att de barnen befinner sig i en helt annan situa-
tion. De har koll på sitt ursprung. De vet vilka de
biologiska föräldrarna är. De vet vem de är lika. De
har inte varit med om de tidiga separationer som de
internationellt adopterade har varit. Det är just med
hänsyn till den specifika och speciella situation som
internationellt adopterade har som jag på nuvarande
kunskapsgrund inte är beredd att utvidga lagstiftning-
en.

Anf.  105  TANJA LINDERBORG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag menar att det inte går att addera
på ett matematiskt sätt när det gäller annorlundaskap
eller olikheter på det sätt som Sten Tolgfors gör. Det
går inte! Vi skulle till det då kunna lägga om föräld-
rarna är rödhåriga eller kanske har nedsatt hörsel.
Man kan alltså inte stapla på det sätt som Sten
Tolgfors gör och se det rent matematiskt.
Jag vill bara försäkra Sten Tolgfors att jag känner
mig väldigt trygg i det här beslutet. Sten Tolgfors
säger att jag chansar. Nej, det är sällan som jag har
känt mig så trygg. Jag vet inte om Sten Tolgfors var i
kammaren eller i huset över huvud taget när jag höll
mitt inledningsanförande och beskrev hur jag har
kommit fram till att det här är så rätt. Hade jag varit
det minsta tveksam kan jag försäkra att jag inte hade
stått här och tagit replik på Sten Tolgfors. Jag känner
mig alltså trygg. Jag hoppas att Sten Tolgfors också
känner sig trygg i det beslut som han kommer att fatta
senare i kväll.

Anf.  106  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Ponera att man ser en mamma vara
ute och gå på stan med en barnvagn med sin lilla
ettåring i. Skulle någon här i salen kunna få för sig att
gå fram till henne och säga: Vet du om att det första
året du har haft med det här barnet har varit helt bety-
delselöst för det här barnets framtid? Det är vad man
säger när man förnekar de speciella behov som ad-
opterade har. Vet du om att om det här barnet hade
gått från den ena vuxna till den andra under hela sitt
första år så hade det varit helt betydelselöst för det
här barnets framtid? Vet du om att om det här barnet
hade fraktats till ett annat land, fast det kom ihåg
sånger på sitt ursprungsspråk och sådana saker, så
skulle det vara helt betydelselöst för det här barnets
framtid?
Det är självklart inte på det sättet. De många och
tidiga separationer som internationellt adopterade går
igenom har vi negligerat, och det kan ha effekter för
hur man mår och vilka relationer man formar senare i
livet. De flesta klarar att komma över det med hjälp
av särskilt utvalda familjer, men när snart sagt landets
samlade barnexpertis och en mycket tydlig remis-
somgång säger till mig att man inte vet vad som är
droppen som får bägaren att rinna över och att man
varnar för att på nuvarande kunskapsläge utvidga
adoptionslagstiftningen därför att man inte vet om
barnen klarar det, då behöver jag mer som underlag
än Tanja Linderborgs trygghet, kan jag säga. När
experter som t.ex. Torgny Gustavsson skriver särskil-
da PM och när barnorganisationer och adoptionsor-
ganisationer går igenom den forskning och det mate-
rial som finns och varnar och pekar på att kejsaren är
naken kan vi inte sätta politiskt tyckande före barnex-
perterna och professionen, och det är precis vad Tanja
Linderborg gör. Det är inte matematik. Det är psyko-
logi. Det är fråga om hur många saker man tror att ett
barn klarar på egen hand, och i dag tyvärr utan till-
räckligt stöd. Det är en djupt allvarlig fråga.
Jag blir alltid orolig när politiker ska politiskt
överpröva forskning och profession och sätta sitt
tyckande - i det här fallet sin trygghet - före deras
varningar.

Anf.  107  JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betän-
kandet. Jag står också bakom v-reservationerna och
instämmer helhjärtat i det som Tanja Linderborg och
Tasso Stafilidis har sagt här tidigare, och jag tror mig
kunna tala för en mycket massiv partiopinion.
Jag har respekt för att alla här i kammaren anser
att de handlar för barnens bästa. Jag vet att det också
gäller min partikamrat Yvonne Oscarsson.
Sten Tolgfors säger att barnexpertisen körs över.
Det får mig att rysa, hela begreppet "barnexpertisen".
Alf Svensson talade här tidigare om hur vi vågar ta
ansvar för att gå emot ett antal experter och forskare.
Jag ska försöka förklara varför jag vågar ta det ansva-
ret, och det ska jag göra genom att gå tillbaka lite
grann i historien.
En gång i tiden, då kyrkan ansågs vara den enda
stora auktoriteten på området barn och föräldraskap
hade man oerhört starka krav på lydnad: barn skulle
vara födda inom äktenskapet, ogifta mödrar fördöm-
des och barnamord var mycket vanligt tills lagstiftar-
na vågade sig på att gå emot denna kyrkliga expertis
och 1776 lagstifta om ensamma mödrars rätt till ano-
nymitetsskydd. På 1800-talet tog de världsliga myn-
digheterna över alltmer, men den auktoritära synen på
barn fanns kvar. Man ansåg sig ha rätt att ganska
godtyckligt flytta barn från sina föräldrar. Vi fick det
som kallades fosterbarnsindustrin: barn som utnyttja-
des som billig arbetskraft. Hela Myndighetssverige
stod bakom. Alla barnexperterna stod bakom. Några
vågade frondera.
Sedan fick vi rasbiologin och det rasbiologiska in-
stitut som inrättades här genom ett riksdagsbeslut,
och vi fick tvångssteriliseringarna.
Större delen av Forskar-Sverige stod bakom detta,
och riksdagen anpassade sig. Bara ett fåtal modiga
riksdagsledamöter vågade frondera, eller chansa för
att använda Sten Tolgfors begrepp, mot att forska-
ropinionen - alla professorer - hade fel.
Jag grundar mitt ställningstagande på egna erfa-
renheter och egna värderingar. Jag känner homosexu-
ella som är underbara föräldrar. Jag känner också
homosexuella där jag skulle tveka att rekommendera
dem rätten att adoptera. Jag känner sådana som re-
volterat mot föräldrar som försökt indoktrinera dem
med kristendom. Jag skulle inte gärna ge de föräld-
rarna rätt att adoptera barn. Jag känner barn som har
revolterat mot vänsterföräldrar som velat förbjuda
dem att konfirmera sig. Jag skulle inte heller där vilja
rekommendera att de skulle ha rätt att adoptera.
Alf Svensson sade tidigare i debatten att alla har
rätt till sina föräldrar. Det lät som om han stod på en
båt och passerade ett antal skeppsbrutna och ropade:
Alla har rätt till en båt!
Jag vill väldigt gärna tro att ni som inte vill ställa
upp på den nya lagen handlar i god tro. Men jag
skulle vilja fråga vilket ansvar ni tar för att det beslu-
tet ska uppfattas rätt, så att det inte uppfattas så som
de brevskrivare som hört av sig till oss alla uppfattar
det. Det handlar inte om rätt att adoptera, utan det
handlar om rätt att prövas för adoption.
Ta ert ansvar och förklara för svenska folket och
för medierna vad beslutet handlar om.

I detta anförande instämde Lars Lilja, Raimo
Pärssinen, Marina Pettersson, Christina Nenes, Mari-
anne Carlström, Anders Bengtsson, Karin Jeppsson,
Elisebeht Markström (alla s), Gunilla Wahlén, Tanja
Linderborg, Rolf Olsson, Tasso Stafilidis (alla v) och
Yvonne Ruwaida (mp).

Anf.  108  LENNART KOLLMATS (fp):
Fru talman! Återigen debatterar vi en fråga som
väcker mycket känslor och tyckande. Det är inte så
konstigt. Frågan berör oss så innerligt nära eftersom
det gäller barn.
Jag vill börja med att klargöra att jag uppfattar det
så att i stort sett samtliga som engagerar sig i den här
frågan har en uppriktig tro att de tar ställning för
barnens bästa. Problemet är bara att vi uppenbarligen
tolkar det hela på olika sätt. Samtidigt tror jag att en
och annan har satt vuxenperspektivet först. Jag tycker
att en del av debatten i dag har visat det.
För att kunna bena ut problemen måste vi först
och främst ha klart för oss varför samhället över hu-
vud taget bryr sig om de här frågorna. Detta framgår
med all önskvärd tydlighet av den handledning som
finns för adoptionsutredningar. Där framgår nämligen
att samhällets uppgift vid adoption är att se på de
sökandes lämplighet för barnens bästa. Någon rätt att
få adoptera barn finns inte, utan det handlar om bar-
nens rätt att få föräldrar. Detta står i handledningen.
Samhället tar på sig ett särskilt ansvar för dessa
barn, vilket är viktigt att poängtera. Därför överlåter
man till socialnämnderna att fatta beslut. Social-
nämnderna har experter till sitt förfogande, nämligen
familjerättssekreterare som gör utredningarna. Lämp-
ligheten prövas av socialnämnderna som grundar sina
beslut på de särskilda utredningar som familjerätts-
sekreterarna gjort.
Ett problem, som jag upplevt på senare tid, är när
de sökande som fått avslag överklagar till länsrätten.
Där finns inte sakkunskapen direkt tillgänglig, och
det verkar därför som om man mera prövar laglighe-
ten och mindre lämpligheten. Det blir därmed fråga
om en juridisk bedömning. Det finns en del avskräck-
ande exempel på detta.
Grunden för detta ärende utgörs av omsorgen om
barnens bästa. Det finns emellertid krav från starka
påtryckningsgrupper att utöka grupperna för interna-
tionella adoptioner till att också omfatta homosexu-
ella.
När jag har konstaterat vad som är det gemen-
samma målet har vi att fundera på vilken väg som är
bäst att gå för att nå målet. Vad brukar vi göra? Jo, vi
tillsätter en utredning som ska analysera konsekven-
serna, se olika vägar till lösningar och komma med
någon form av slutsats. Till dessa utredningar kopplar
vi experter.
Den erfarenhet som jag har från utredningen Vård
i livets slutskede är att vi lyssnade, diskuterade och
tog till oss av experternas kunskaper och erfarenheter.
Som parlamentariker kan vi inte kunna allt, men vi
bedömde ändå experternas synpunkter.
Det känns egendomligt, ja nästan sorgligt, att så
många personer som är vana att lyssna till råd, perso-
ner som jag är övertygad om vill barnens bästa, denna
gång uppenbarligen har missat de flesta råden. Detta
ledde till att ett antal experter skrev särskilda yttran-
den. Dessa yttranden är nog så starka i sina slutsatser
när det gäller tillgänglig kunskap och tillgänglig erfa-
renhet.
I propositionen kan man också läsa vilka remiss-
instanser som avstyrker förslaget. Där finns i princip
alla organisationer som professionellt arbetar med
barn- och ungdomsfrågor och med adoptioner, såsom
Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Rädda Barnen
och ytterligare ett antal som har nämnts tidigare. Jag
vill också lägga till familjerättssekreterarnas organi-
sation. Familjerättssekreterarna är ju de som gör ut-
redningarna.
Vad säger då remissinstanserna? Ja, vi har redan
hört en del i debatten. Jag tycker i och för sig att det
är väsentligt att pränta in somliga synpunkter, men än
viktigare är att konstatera hur eniga de är. Man säger
alltså nej till förslaget om internationella adoptioner.
Nyligen presenterades forskningsresultat - några
vill avvisa dem - som visar på de internationellt ad-
opterade barnens utsatthet. Resultatet visar att risken
för självmordsförsök eller fullbordade självmord är
tre till fyra gånger högre för internationellt adoptera-
de än för andra jämförbara grupper i Sverige. De mår
alltså inte fullt så bra som andra jämförbara grupper.
Samma överrisk gäller för psykisk sjukdom, allvarlig
kriminalitet och gravt missbruk. Det handlar om
missbruk som är så gravt att personerna i fråga be-
hövde sjukhusvård.
Studien är mycket omfattande - över 11 000 barn
och ungdomar ingick i den. Den är relevant genom att
den är gjord i Sverige med det samhällsklimat vi har.
Forskarens slutsats, som han tar upp i en debattar-
tikel, är att gruppen internationellt adopterades psy-
kosociala risksituation inte bör förvärras genom att
kretsen av potentiella adoptivsföräldrar utökas till
homosexuella par. Det skulle ytterligare kunna
komplicera identitetsutvecklingen för dem.
I en situation där de som arbetar med barn och
adoptioner - antingen via utredningar eller verkstäl-
lande av adoption - liksom de som företräder de
adopterade själva alla avstyrker förslaget är det för
mig oförsvarligt att bifalla regeringens förslag om att
låta homosexuella par prövas för internationella ad-
optioner.
I en viktig mening i handledningen för adoptions-
utredarna sägs: "Inte minst har det visat sig att vux-
enblivandet i tonåren ofta innebär kluvenhet och
problem hos den unge". Jag tycker att också detta ska
finnas med vid bedömningen av lämpligheten.
En god linje när det gäller känsliga frågor är att
man tillämpar en försiktighetsprincip. Det finns inga
studier om hur internationellt adopterade barn har det
i homosexuella familjer i Sverige.
Jag tror att homosexuella i sig kan vara bra föräld-
rar, vilket också sagts tidigare, och jag har därför i vår
motion tagit ställning för närståendeadoptioner. Där-
emot tror jag inte att det ännu i det svenska samhället
finns en tillräcklig mognad för att låta homosexuella
adoptera internationellt. Även en homosexuell familj
lever i samhället - den är inte en isolerad ö.
Skillnaden mellan närståendeadoption och inter-
nationell adoption har också diskuterats här. I det
förra fallet har barnet en biologisk förälder med i
bilden. Då blir det inte de identifikationsproblem som
finns för de andra. De senare har ju en gång blivit
svikna. Det är ett trauma i sig, enligt de experter som
arbetar med ungdomsfrågor. Jag säger medvetet ung-
domsfrågor, för det är oftast i ungdomen problemen
kommer upp till ytan. Jag vet det av personlig erfa-
renhet.
Jag vill återgå till försiktighetsprincipen. Den är
bra. Den används bl.a. i diskussioner kring våra livs-
medelsfrågor och i andra sammanhang. Det är kons-
tigt att man glömmer den när det gäller barnen.
Mot bakgrund av vad de experter som arbetar med
frågorna tycker är det för mig egendomligt att man
blir så tvärsäker på motsatsen att man vill driva ige-
nom den här lagen. Är ni så säkra att ni inte ens fun-
derar över försiktighetsprincipen? Jag tänker på er
många socialdemokrater som fick oavgjort i en första
votering vid er kongress. Hur kan en så stor majoritet
av er ha blivit så spiksäkra på att det här är rätt? Hur
hade det gått om ett av era ombud hade haft modet att
rösta efter sin övertygelse, något som han redogjorde
för efteråt att han borde ha gjort? Hade ni då varit lika
säkra på att motsatsen till dagens ställningstagande
hade varit rätt? Är ni så bundna av det kollektiva att
en enröstsövervikt vid kongressen låser fast er här i
kammaren?
Dessutom innebär det här förslaget att Sverige
måste säga upp en konvention till barnens skydd vid
adoptioner. Bara det borde göra att man avstår från att
driva igenom lagändringen. För vilken signal sänder
det till länder som är på väg att anta konventionen?
Fru talman! I mina ögon finns det alltså många
skäl att säga nej till förslaget. Jag yrkar bifall till
Christel Anderbergs yrkande om bifall till motionerna
L24 och L19 under punkt 3 i utskottets förslag. Dess-
utom yrkar jag bifall till reservation 10 under punkt
17.

I detta anförande instämde Runar Patriksson (fp).

Anf.  109  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Det är med anledning av att Lennart
Kollmats bl.a. tar upp den statliga utredningen,
Kommittén om barn i homosexuella familjer, och
fräckt påstår från talarstolen att vi inte har lyssnat på
experterna som jag begär replik.
Jag vill tala om för Lennart Kollmats att det i ut-
redningen satt flera olika experter. Jag satt också med
i utredningen och tillhörde majoriteten. Det var fak-
tiskt så att vi verkligen lyssnade till experterna. Våra
experter var väldigt duktiga, det är ingen som har
ifrågasatt det. Lennart Kollmats står i talarstolen i
riksdagen och hävdar att vi inte har lyssnat på våra
experter. Det är en ren och skär felaktighet.
Däremot drog vi i vissa fall i vissa frågor andra
slutsatser än experterna. Experterna drog slutsatser
utifrån sina kunskaper och erfarenheter. Vi drog våra
slutsatser utifrån de politiska överväganden vi gjorde.
Det fanns experter som hade en helt annan syn på
frågan än den som Lennart Kollmats har redogjort
för, nämligen att de var för. Det finns också många
bland de adopterade själva och en organisation med
adopterade som är positiva till förslaget. Det är vik-
tigt att lyfta fram även dem.

Anf.  110  LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Beträffande det senare har jag inte
hört Tasso Stafilidis nämna Adoptionscentrum, NIA
eller Socialstyrelsens yttrande här tidigare. Det kan
bero på att jag har missat en del, eftersom debatten
har dragit ut så långt på tiden. Jag har inte hört hela
debatten. Det är möjligt att jag har fel. Jag sade att jag
inte har hört det.
Det som Tasso Stafilidis sade var väldigt bra. Han
sade att man gjorde de politiska övervägandena. Det
jag sade i mitt anförande var att man uppenbarligen
missade de flesta råden som kom från experterna. Jag
sade inte att ni inte lyssnade. För mig är att lyssna
inte att göra som experter säger. Ni lyssnade säkert
men ni missade att ta till er de råden. Det må vara er
obetaget.
Det är precis som Tasso Stafilidis säger, det är
politiska överväganden. Ni struntar fullständigt i vad
de som är kunniga på det här området har intagit för
ståndpunkt. Jag talar om de som jobbar med barnfrå-
gor och ungdomsfrågor, de organisationer som håller
på med det här. Det gäller inte minst familjerättssek-
reterarna, som man hänvisar till, som sedan ska göra
utredningarna. Hur tänker sig Tasso Stafilidis deras
situation, när de i stort sett enigt gick emot förslaget?
De ska ju sedan göra en utredning om ett homosexu-
ellt par som ansöker om prövning. Vad tror Tasso
Stafilidis händer om de kommer fram till ett nej? Jag
är övertygad om att det direkt kommer att överklagas
och de kommer mer eller mindre att kallas homofo-
ber. De hamnar i den situationen.

Anf.  111  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Det är bra att Lennart Kollmats lyfter
upp familjerättssocionomerna. Jag har haft möjlighet
att åka runt till många av landets kommuner och
träffa familjerättssocionomerna. I vissa kommuner
finns det speciella familjerättsenheter. I andra kom-
muner är det en och samma socionom och socialsek-
reterare som jobbar med både adoptioner och omhän-
dertagande av barn osv.
Det som slog mig var att många av familjerättsso-
cionomerna faktiskt inte hade någon uppfattning om
att det skulle vara till barnets nackdel om homosexu-
ella skulle bli prövade för adoption. Jag mötte också
en del som tvärtom hade väldigt mycket uppfattning-
ar och fördomar kring homosexuellt föräldraskap.
Det var många av familjerättssocionomerna som i
sin arbetssituation inte över huvud taget hade kommit
i kontakt med barn som levde med homosexuella
föräldrar. De hade mycket fördomar. Men de socio-
nomer som hade kommit i kontakt med sådana föräld-
rar och sådana barn hade inte samma inställning.
Det är en av de frågor som regeringen ska arbeta
vidare med. Där har också NIA ett ansvar för att den
handbok som existerar faktiskt ska vara en hjälp för
familjerättssocionomerna. Så det är inte vad det
handlar om.
Jag tycker också att det är viktigt att Lennart
Kollmats är ärlig och lyssnar på det som vi säger. Vi
har lyssnat på barnexperterna i utredningen. Vi har
dragit andra slutsatser. Det innebär inte att vi har
struntat i det de har sagt.

Anf.  112  LENNART KOLLMATS (fp) re-
plik:
Fru talman! Det är uppenbarligen en upprepad di-
alog. Ni har lyssnat på experterna och dragit andra
slutsatser för det var de politiska övervägandena som
tog överhanden över de sakkunskaper som fanns. Vi
har olika uppfattningar. Vi har dragit olika slutsatser.
Jag har respekt för Tasso Stafilidis slutsatser fast jag
inte instämmer i dem.
Det andra jag vill säga gäller familjerättssekrete-
rarna. Det är intressant att de som inte delar Tasso
Stafilidis uppfattning har fördomar. Huvudsekretera-
ren i utredningen var nere i Lund och träffade 300
familjerättssekreterare. De applåderade honom till
slut, för de tyckte att han var så modig som ställde
upp och fick så mycket mothugg - mothugg som var i
stort sett enigt - och ändå fullföljde sin redovisning.
Jag tycker att Tasso Stafilidis ska läsa remissytt-
randet. Där framgår också med all önskvärd tydlighet
vad de som jobbar med adoptionsutredningar tycker i
den här frågan. Jag skulle inte vilja vara i deras kläder
efter att den här lagstiftningen är genomförd, med den
grundläggande inställning de uppenbarligen har. Jag
vet av personlig erfarenhet att det är en mycket lojal
tjänstemannagrupp som naturligtvis kommer att följa
den lag som riksdagen stiftar. Det är jag helt överty-
gad om. Jag kan garantera att det blir så.

Anf.  113  ANDERS BENGTSSON (s):
Fru talman! I dag har vi verkligen kunnat konsta-
tera att vår lagstiftning inte alltid är i takt med tiden.
Om så vore skulle den här debatten inte behöva hållas
över huvud taget. Att vi inte behandlas lika inför
lagen oavsett sexuell läggning blir tydligt när vi dis-
kuterar det familjepolitiska området.
Vi har redan slagit fast att vara en god förälder
inte har något att göra med sexualitet utan med vår
förmåga och kunskap att ge våra barn en kärleksfull
och trygg uppväxt. Trots detta kan vi konstatera att
samhället betraktar och behandlar oss människor
olika utifrån om vi är heterosexuella eller inte.
Ett viktigt avsnitt i lagutskottets betänkandet
Partnerskap och adoption behandlar lesbiska kvin-
nors möjligheter att bli föräldrar. I alla tider har les-
biska kvinnor liksom heterosexuella kvinnor längtat
efter barn. Det är fullt naturligt. Lika naturligt är det
att barn växer upp med lesbiska mödrar. Men det är
här som den stora orättvisan blir tydlig.
En heterosexuell kvinna som inte kan bli gravid
kan låta sig insemineras på klinik i Sverige. Det krävs
att hon sammanbor eller är gift med en man. Men
denna dörr är stängd för den lesbiska kvinna, trots att
hon lever i ett stabilt och kärleksfullt partnerskap med
en annan kvinna. Detta faktum betyder inte att lesbis-
ka kvinnor avstår från att bilda familj. Deras möjlig-
het är dock begränsade till insemination i hemmet
eller på en klinik utomlands.
Fru talman! I de flesta fall när insemination görs
utomlands blir fadern okänd. I många länder saknas
den svenska registreringen av donatorer och rätten för
barnet att få veta vem som är dess biologiska far. I
dag har mycket av debatten handlat om att se till
barnets bästa. Är detta att se till barnets bästa? Jag
tycker inte det.
Barn har rätt att få veta hur de har kommit till och
vem som är deras biologiska pappa. Vi är säkert alla
överens om att ett barn har rätt att grunda sitt liv på
sanningen om sitt etniska ursprung. Allt annat är
otänkbart och en kränkning av barnets integritet.
Därför är det betydelsefullt att föräldrarna vill och
känner att de vill berätta för barnet och att barnet ges
möjlighet att få reda på sitt ursprung, vilket blir fallet
vid insemination på klinik i Sverige. Det är ett av de
viktigaste argumenten för en lagändring.
Ett annat argument är att minimera hälsoriskerna.
Jämfört med privat insemination innebär en behand-
ling inom den allmänna sjukvården också en minskad
risk för att smittsamma sjukdomar förs vidare till
barnet. Kvinnor ska inte bara för att de är lesbiska
utsättas för större risker än andra kvinnor.
Införande av en möjlighet för lesbiska kvinnor att
insemineras på klinik i Sverige blir en välkommen
förändring. Det innebär ett förbättrat skydd både
juridiskt och medicinskt för det barn som blir till
genom assisterad befruktning.
Fru talman! Jag tycker dock att det är riktigt så-
som utskottsmajoriteten föreslår att det rättsliga för-
äldraskapet för barnet ska regleras innan rätten till
insemination för lesbiska kvinnor införs. Barnets
rättigheter måste alltid komma först.
I motion L18 yrkar jag och min partikollega Sonia
Karlsson att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin meningen om assisterad befruktning bereds
skyndsamt. Med glädje konstaterar jag att utskotts-
majoriteten gått oss till mötes och därmed tillgodoser
vårt förslag.
Jag och Sonia Karlsson vill därför passa på att
tacka utskottsmajoriteten för den positiva behand-
lingen av vår motion och för förslaget att bifalla den.
Vi ser med tillförsikt fram emot att utredningen kan
ske så skyndsamt som möjligt.

I detta anförande instämde Hillevi Larsson,
Christina Nenes, Marina Pettersson, Margareta Carl-
ström, Karin Jeppsson, Elisebeht Markström och Eva
Arvidsson (alla s) samt Tanja Linderborg och Tasso
Stafilides (båda v).

Anf.  114  ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Att vara förälder är något stor och an-
svarsfullt. Det är i de flesta fall en ofattbar gåva där
föräldrarollen i normalfallet inte är utbytbar. Barns
behov av harmonisk uppväxt måste tydligt hävdas
och kommer långt före vuxnas önskan att bli föräld-
rar.
Kommittén Barn i homosexuella familjer och se-
dermera regeringen föreslår, som vi har hört många
gånger här i dag, att homosexuella par ska få adoptera
gemensamt och därmed bli prövade för adoption.
Påståendet att det är för barnets bästa kan te sig
märkligt då utredningens experter, utom företrädaren
för de homosexuella, kritiserar kommitténs sätt att dra
sina slutsatser.
Tvärtom menar experterna, med stor kunskap och
erfarenhet, att förslaget om gemensam adoption stri-
der mot det som kan vara just barnets bästa. Den
internationella barnkonventionen slår också fast att
barnets bästa ska vara styrande för alla överväganden
som rör adoption. Även den svenska adoptionslagen
bygger på principen om barnets bästa. Den bärs upp
av tanken att inga andra intressen kan ta över barnets
behov.
Regeringens proposition har många svagheter och
reser många frågetecken. Varför är det så bråttom?
Propositionen är högst motsägelsefull och följer inte
någon rationell eller traditionell linje. Kommitténs
experter, som regeringen själv tillsatt, säger nej.
Tunga remissinstanser är negativa. Regeringen har
ansett att en ny utredning bör tillsättas för att se över
de internationella adoptionerna. Ny forskning styrker
att adopterade som grupp är mycket sårbar. Lagrådet
kritiserar regeringens förslag.
Dessutom har TV-programmet Dokument inifrån
visat att vare sig eller kommittén eller ännu mindre
regeringen har tagit adopterades sårbarhet på allvar.
Det som har kommit fram efter det att kommittébe-
tänkandet lades fram har inte stärkt kommitténs ställ-
ningstagande utan närmast gjort att det ifrågasatts.
Det finns några saker att erinra om. Det var riks-
dagen som i mitten av 90-talet beslutade att homo-
sexuella par inte skulle få adoptera med motiveringen
att det gäller att hävda barnets bästa. Varför gäller
inte detta ställningstagande några år efter det riks-
dagsbeslutet? Underlaget är ju i stort sett detsamma.
Sverige vill gå längre än andra jämförbara länder som
Norge, Danmark, Island och t.o.m. Holland.
Förebilder av båda könen är viktiga. Regeringen
säger att "det inte heller finns anledning att i lagen
kräva att till exempel barn ska vistas i Sverige under
viss tid". Det innebär att ursprungsländerna inte kan
vara säkra på att barnen inte skulle hamna i t.ex. ho-
mosexuella familjer. Varför gör Sverige en annan
bedömning än våra nordiska grannländer och Neder-
länderna?
Samarbetet om internationella adoptioner måste
bygga på förtroende. Det erkänner också regeringen.
Ändå tänker regeringen kringgå Haagkonventionen,
en konvention som Sverige varit med om att arbeta
fram, där ursprungsländerna får en tydlig roll och har
rättigheter. Återigen: Vad har förändrats på dessa få
år då man i argumenteringen kom fram till samma
slutsatser?
Regeringens tal om en svensk öppenhet som på
sikt skulle medföra att inställningen till homosexuel-
las adoptioner i partnerskap skulle förändras även i
andra länder visar på att det för regeringen och ut-
skottsmajoriteten är en symbolfråga som inte handlar
om barn utan om politik. Det påstås att erkännandet
av en sådan familjebildning ger en viktig signal till
dem som lever hos homosexuella vuxna. Men signa-
len innebär också att det inte alls är viktigt för barn
att ha en mamma eller en pappa, vilket regeringen å
andra sidan understryker. Därför finns det en rad både
intellektuella och argumentmässiga kollisioner.
Slutsatsen från regeringen själv är att det nu gäller
att berörda myndigheter får i uppdrag att följa kon-
sekvenserna. Det finns alltså en risk med lagändring-
en, enligt regeringens egna ord.
Fru talman! Barn behöver både manliga och
kvinnliga förebilder under uppväxten. Det är de flesta
överens om. En del påstår dock att dessa förebilder
inte måste vara föräldrarna. Det kan vara så, men det
underlättar om det är människor med föräldraerfaren-
het, särskilt för internationellt adopterade. Under
identitetsutvecklingen är det mycket som inte kan ges
då de biologiska banden saknas.
I en departementspromemoria, Ds 1999:57, påvi-
sas att också barns psykologiska utveckling sker bl.a.
genom ett kontinuerligt växelspel mellan föräldrarna i
deras olika könsroller.
I nästan alla sammanhang i samhällslivet i övrigt
driver vi hårt frågan om vikten av att både män och
kvinnor förekommer som förebilder. Det gäller i
förskolan, i skolan, inom vården, i arbetslivet i övrigt
och i chefsroller. Det ter sig orimligt att de förebil-
derna inte skulle behövas i den mest primära situatio-
nen, dvs. under ett barns uppväxt och inom familjens
ram.
Med tanke på att de flesta adoptioner börjar i nå-
gon form av tragedi som man någon gång under sitt
liv måste bearbeta kommer funderingar om identitet,
utseende och bakgrund att spela en stor roll. Därför är
det viktigt att adoptivbarn inte blir något slags spjut-
spetsar eller slagträn i den svenska inrikespolitiska
debatten om villkoren för vuxna med annan sexuell
läggning. Den statliga Barnombudsmannen, adop-
tionsorganisationer och många adopterade säger nej
eller är tveksamma till homosexuella och internatio-
nella adoptioner. Många gör det utifrån att man inte
anser att det är barns bästa att utsättas för ytterligare
ett utanförskap som de själva inte har valt.
Att vara invandrare och att vara adopterad innebär
att man måste hitta ett förhållningssätt för att klara
påfrestningarna. Att dessutom leva i en annorlunda
familj blir ytterligare en svårighet som för många
adopterade med dess bakgrund kan innebära en stor
påfrestning. Tilläggas kan att många tonåringar med
homosexuella föräldrar har att genomgå sin egen
"komma-ut-process". Detta har understrukits av flera
här i dagens debatt.
Ska det bli något positivt i tesen "barns bästa" så
måste en rad omständigheter iakttas, forskning iscen-
sättas och utvärderas, omvärldsländernas inställning
beaktas och ett rejält mått av försiktighet iakttas.
Detta har den statliga utredningskommittén bortsett
ifrån. Därför behövs det en ny beredning som bygger
på forskning som tar hänsyn till en sammanvägning
av erfarenheterna från adoptionens totala effekter i
förhållande till internationella avtal och konventioner
och som i vid mening kan hävda att de förändringar
som föreslås har sin utgångspunkt i perspektivet
"barns bästa".
Ett par motioner, en socialdemokratisk, L19, och
en folkpartistisk, L24, ser ut att samla en bred upp-
slutning i omröstningen. Skulle det bli en majoritet
för det yrkande som motionerna bygger på så skulle
det bli ett rådrum, och det skulle kunna ske en sam-
ordning med en översyn över hela lagkomplexet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till det tidigare fram-
ställda yrkandet av Christel Anderberg under punkt 3,
som innebär bifall till motionerna L19 och L24. Det
innebär i sin tur yrkan om avslag på regeringens för-
slag om att internationell adoptionern ska tillåtas i
homosexuellt föräldraskap.

I detta anförande instämde Lennart Kollmats (fp).

Anf.  115  LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Vi kan kanske gissa att jag fick det
rådrum som det talades om här alldeles nyligen efter-
som det blev fel i ordningen på talarlistan.
Fru talman! Jag ska börja med ett citat, nästan på
dagen åtta år gammalt. Så här sade talesmannen för
Socialdemokraterna, Maj-Lis Lööw, i debatten den 7
juni 1994 rörande partnerskap - jag hämtar det direkt
från protokollet:
"Några undrar om inte detta bara är det första ste-
get. Sedan kommer adoption, gemensam vårdnad och
insemination. Det har rests krav också kring dessa
frågor. Jag kan bara svara för mig och för det social-
demokratiska partiet. Detta är steget. Det är inte det
första steget. I det lagförslag som i dag ligger på
riksdagens bord tar vi uttryckligen bort allt som har
med barn att göra. Barns rätt i samhället regleras för
övrigt i föräldrabalken, som hela tiden utgår från
barnens bästa, inte från vad föräldrarna vill."
Hon fortsätter sedan:
"Det finns heller ingen lag som säger att man har
rätt att kräva att få bli förälder. Den frågan prövas
alltid utifrån barnets bästa om det gäller adoption och
utifrån vissa etiska regler om det gäller olika former
av konstgjord befruktning. Som jag ser det bygger
samhällets engagemang i dessa frågor på att man
under vissa förutsättningar hjälper barnlösa par att få
ett barn som de kunde ha fått själva. Därmed faller
frågan för homosexuella par."
Fru talman! Jag fick en gång lära mig att för en
viss religiös rörelse var en sanning en sanning i 20 år,
och sedan surnade den och blev en lögn. Det är up-
penbart att i vissa frågor får man se upp med "bäst-
före-datum" även i politiken och inte lita på upp-
giftslämnaren!
Fru talman! Det har redan ordats ganska mycket i
denna debatt i dag. Jag ska inte vare sig bemöta eller
kommentera mycket av det som har sagts eller stryka
under det heller. Vad som har slagit mig är dock att så
fort någon har haft en avvikande uppfattning från det
som är ett slags inneuppfattning just nu så talar man
om fördomar. "Fördomar" är en etikett som man
klistrar på till höger och vänster här. Det har också
talats om dimridåer. Jag vågar säga för egen del att
jag tycker att de som har beskyllts för det snarast står
för klarsynen.
Det är också uppenbart att det finns de som har
bestämt sig för att inte ta argument. Adoptionsorgani-
sationer, adopterades organisationer, psykologer,
kuratorer, Barnombudsmannen och många andra med
insikt har varnat för det steg som nu föreslås, men det
betyder inget för dem som i dag talar för det som
måste kallas för vuxenegoism. För, fru talman, det är
inte utifrån barnets bästa som detta föreslås, som jag
upplever det, utan för en liten grupp vuxna. Det borde
vara som Maj-Lis Lööw sade 1994: "Samhällets
engagemang bygger på att hjälpa dem som annars
kunde fått egna barn. Därmed faller frågan för homo-
sexuella par."
Tydligare än så kan det inte sägas. Man borde inte
behöva argumentera mer.
I den motion i frågan, 2001/02:L17, som Gustaf
von Essen och jag lämnade in med anledning av pro-
positionen finns korta, enkla argument för ett avslag
på densamma, så den läskunnige kan ju själv ta del
därav utan att jag ska upprepa dem. Självfallet yrkar
jag också på bifall till motionen inom ramen för re-
servation 2.
I den nu pågående debatten har jag träffat på de-
battörer som jag känner igen från en annan debatt -
den om de frånvarande papporna. Det har också be-
rörts här tidigare i dag. Där har de rätt. Barn kommer
till genom en handling och inte genom en händelse.
Handlingar är man ansvarig för. Skam åt de män som
smiter undan från sitt pappaansvar! Här skulle vi alla
gemensamt kunna gå till storms på ett helt annat sätt.
Må det då vara mig förlåtet att säga att jag därför
upplever dessa debattörers agerande som ett kvalifi-
cerat hyckleri. Man brukar säga att barn behöver både
sin far och sin mor i den ena debatten, men i den nu
aktuella så vill man hjälpa till att skapa möjligheter
eller, rättare sagt, risker för barn att bara få ha tillgång
till den ena föräldern. Det är ju i det dagliga livet, i
oväntade situationer och i identitetstillblivelseproces-
sen som man har behov av båda föräldrarna - och
kontinuerligt. Dagens förslag är bara till för att låta en
liten grupp vuxna få rätt att hantera barn. Barn får
aldrig hanteras! Barn ska ha en lycklig och harmoni-
fylld uppväxt. De ska utvecklas och skyddas. De ska
inte utsättas för vuxenskapade problem och bekym-
mer. Det kommer bekymmer tids nog ändå! Allt vi
ger dem ska utgå från deras egna behov - aldrig från
de vuxnas.
Jag tycker att inte minst dagens socialdemokratis-
ka ledamöter bör besinna det som jag citerade från
Maj-Lis Lööw. Här finns ju många kvar av dem än i
dag i kammaren från den tiden, som då stödde det
förslagets motiveringar även med avseende på bar-
nen. Det gäller både socialdemokrater och ledamöter
från andra partier.
Fru talman! Lagstiftningen måste alltid i grunden
vara generell och inte fungera som särlagstiftning för
olika begränsade intressegrupper. Jag motionerade i
höstas om det. Förvånansvärt nog ansåg nyligen inte
riksdagen att så skulle vara fallet, så när man nu ånyo
föreslår en särlagstiftning så fortsätter man på denna
för ett rättssamhälle riskabla väg.
Fru talman! I min första debatt här i kammaren för
snart elva år sedan tvingades jag konstatera att frågan
som det gällde då - på skatteområdet - inte kunde
avgöras direkt, som jag ville. Vi skulle avvakta slutet
av en utredning och pågående beredning. Det insåg
både jag och ministern jag debatterade mot. I den här
frågan hade det funnits alla skäl att avvakta pågående
forskning och utredning, men det vill man inte. Man
kan fråga sig varför. Det förhållande som jag då de-
batterade betraktade jag som en björntjänst, ser jag i
protokollet. Fru talman! En björntjänst är nästan det
snällaste man kan säga att ett beslut om det förslag
som i dag läggs fram skulle bli för barnen.
Jag önskade av hela mitt hjärta att detta som av
allt att döma är min sista debatt i denna kammare
hade varit något som jag med glädje skulle minnas.
Dock, som det heter: Människan spår, men Gud rår.
Och det är i den fasta förvissningen, när jag nu läm-
nar att, trots alla tillkortakommanden för oss männi-
skor finns det ytterst en högre makt som kommer att
korrigera - om än ibland ganska hårdhänt - de beslut
som fattar och där vi gått utanför våra ramar.
Fru talman! På det hela taget har dessa elva år va-
rit en otrolig upplevelse, som jag på intet sätt skulle
ha velat vara utan. Jag vill med dessa ord tacka de
många goda kamrater från olika partier som jag haft
att göra med under åren, och ett varmt tack går också
till de många duktiga medarbetare i riksdagen, i
kammaren, i utskott och olika kanslier och avdelning-
ar som hjälpt till att göra arbetet möjligt.

Anf.  116  ELISEBEHT MARKSTRÖM (s):
Fru talman! Det har varit en lång debatt, och det
mesta som är värt att säga har redan sagts. Det inser
jag när jag får komma upp som en av de sista i den
här debatten i dag. Så mycket nytt har egentligen inte
kommit fram, trots att vi har hållit på i flera timmar.
Det är i huvudsak väl kända ståndpunkter som vi
passar på att manifestera i dag i den sista debatten
inför det beslut som komma ska.
Fru talman! Om några timmar, kanske ganska
många timmar, kommer majoriteten av riksdagens
ledamöter att fatta det för mig enda rimliga, för att
inte säga möjliga, beslutet i den här frågan, nämligen
att undanröja den särlagstiftning som exkluderar en
grupp av människor att komma i fråga för prövning
av adoption. På det sättet tar riksdagen i dag ett stort
steg i en fråga som så länge och i många år har dis-
kuterats och debatterats, och jag är glad för alla de
barn och deras föräldrar som får känna att deras fa-
milj är lika okej som alla andras, dvs. de barn som
lever med homosexuella och de föräldrar som är
homosexuella.
Hur det än är finns det en hel del barn i dag i Sve-
rige som lever med en eller två föräldrar som är ho-
mosexuella. Sedan partnerskapslagen kom har antalet
synliga barn som växer upp med homosexuella för-
äldrar ökat. Vi är överens om att det är barnens bästa
som ska leda oss i den här frågan. Även om det här i
dag har kunnat låta som att några har barnens bästa
lite mer för ögonen än andra, är det naturligtvis inte
så, utan vi har barnens bästa för ögonen. Men vi
kommer till olika ståndpunkter, och det får vi lov att
respektera. Jag gör det, och jag hoppas att alla gör
det.
De flesta barn med homosexuella föräldrar i Sve-
rige i dag har kommit till inom ett heterosexuellt
förhållande där föräldrarna så småningom har separe-
rat. En av dem har kommit fram till att hon eller han
egentligen vill leva med någon av samma kön. De
barnen har ofta tillgång till båda sina biologiska för-
äldrar, precis som i andra fall då föräldrar separerar.
Men det finns också en växande grupp av barn till
homosexuella som kommit till genom insemination,
antingen privat här hemma eller på klinik utomlands.
De barnen har ofta bara en vårdnadshavare, även om
föräldern lever samman med en partner. Partnern har
i dag ingen som helst möjlighet att vare sig bli för-
ordnad vårdnadshavare eller adoptera barnet även om
det vore det bästa, fru talman, för barnet.
Även om det kan låta som att det här finns helt
motsatta ståndpunkter och mycket av debatten har
kommit att handla om internationella adoptioner där
vi över partigränserna inte fullt ut är överens, vill jag
lyfta fram att det i dag finns en bred politisk sam-
stämmighet för förslag som det bara för några år
sedan inte hade varit möjligt att samla en riksdags-
majoritet för. Det är egentligen bara Kristdemokra-
terna som säger nej på de flesta punkterna. Om styv-
barnsadoptioner och förordnat vårdnadshavandeskap
är vi överens. Det är en positionsförflyttning som
heter duga jämfört med för några år sedan. Då hade
denna riksdag icke kunnat enas om en sådan lagänd-
ring.
Det är alltså, fru talman, en stor förändring i parti-
ernas hållning i de här frågorna, och det är väl värt att
uppmärksamma även om flera av oss på en punkt,
dvs. internationella adoptioner, inte tycker likadant.
Men i de andra frågorna är vi överens. Hade vi i dag
behandlat frågan om insemination hade vi varit rela-
tivt överens också om den. Det är egentligen bara
Kristdemokraterna som mäler ut sig också där. Jag
ser det här som ett led i att attityden till homosexuella
sakta men säkert har förändrats.
Som flera talare här har påpekat är det alldeles
riktigt att kommitténs barnexperter var oeniga på just
punkten internationella adoptioner, men inte på de
andra punkterna, vill jag understryka. När jag hör
t.ex. Alf Svensson, nu har han ju gått, fråga hur vi i
jösse namn kan ta ansvar för att gå emot barnexper-
terna måste jag ställa samma fråga till Alf Svensson:
Hur i jösse namn kan ni gå emot barnexperterna och
säga nej till styvbarnsadoptioner? Barnexperterna
säger ja till dem men nej till internationella adoptio-
ner. Frågan blir väl hängande i luften eftersom Alf
Svensson inte finns här. Men faktum är att Kristde-
mokraterna inte finner stöd hos barnexperterna när de
avvisar styvbarnsadoption. Experterna talar om att det
är det bästa för barnen att få komma in i en familje-
bildning där båda de vuxna är föräldrar.
Barnexperterna säger att de inte känner sig säkra
på att alla barn skulle klara av den tänkta ökade be-
lastning som det kan innebära att vara adopterad
tillsammans med att ha homosexuella föräldrar. Nej,
jag förstår det, och det är faktiskt ingen av oss som
har svaret på den frågan, inte experterna, inte kom-
mittén, inte utskottet och inte regeringen därför att det
handlar om enskilda individer, och det finns inga
givna svar enligt givna mallar. Det som är en för stor
belastning för en person är det inte för en annan, och
det är en regel som gäller också i de här fallen.
Kommittén menade att man knappast kan stapla
förekommande problem på varandra och göra gällan-
de att alla problem som så att säga kan drabba adopte-
rade ska räknas och staplas på varandra. På något
matematiskt sätt till slut hamnar man i ett läge där de
tippar över, och just i fråga om homosexuella föräld-
rar hamnar man i ett sådant läge. Därför ska de räknas
på det sättet att homosexuella föräldrar blir alldeles
för mycket för adoptivbarn. Det är inte sant. Man kan
inte göra en sådan generell bedömning. Det är därför
som barnkommittén har kommit till ett annat ställ-
ningstagande. Det betyder inte att man inte har lyss-
nat på barnexperterna. Vi har lyssnat väl på barnex-
perterna, vi har lyssnat på andra än barnexperterna, vi
har lyssnat på oss själva och våra egna värderingar.
Barnexperterna är experter på barn och barns utveck-
ling, men de leds lika mycket som vi andra av sina
grundläggande värderingar. Att vi har kommit till
olika slutsatser är inte alls något konstigt, utan så kan
det naturligtvis bli.
Fru talman! Om ett givarland framöver godkänner
homosexuella sökande för adoption kommer svensk
lagstiftning inte att hindra att ett barn får adopteras
till Sverige. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde Carina Ohlsson, Mari-
na Pettersson, Christina Nenes, Anders Bengtsson,
Karin Jeppsson, Hillevi Larsson, Anders Berglöv,
Eva Arvidsson och Marianne Carlström (alla s) samt
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v).

Anf.  117  LARS LINDBLAD (m):
Fru talman! Jag har om en dryg vecka avslutat
min första mandatperiod här i riksdagen. Jag har inte
tidigare under dessa fyra år ställts inför en så svår
fråga som den vi ska besluta om här i dag.
Det hade varit ett lätt ställningstagande om det ba-
ra hade handlat om principer. För mig är principen
om likhet inför lagen en grundläggande princip. Vi
har en partnerskapslag som så gott som likställer
homosexuellas partnerskap med heterosexuellas äk-
tenskap. Det är nästan bara rätten att prövas som
adoptivföräldrar som skiljer dessa relationsformer åt.
För mig är det viktigt att samhället inte ska föror-
da någon relationsform i lagstiftningen. Människors
egna livsval ska styra vilken relationsform man väl-
jer, inget annat.
Jag tycker att det i denna debatt, som pågått ett
par år nu, finns en del absurditeter. Jag skräms av den
verklighetsfrämmande syn som vissa för fram. För
vissa verkar det finnas en övergripande ideologi som
kallas kärnfamiljen. En familj ska bestå av mamma,
pappa, barn, annars är det ingen familj. Det verkar
vara så oavsett vilka problem familjen har. Detta
anses vara bäst för barnen. Vad som göms bakom
husets stängda dörr och fördragna fönster spelar ing-
en roll.
I verkligheten, fru talman, lever många barn i helt
andra situationer. En del lever med en ensam mam-
ma, en del med en ensam pappa. Vissa lever med två
mammor, andra med två pappor. Barnet kan vara
lyckligt och välmående ändå. I denna debatt får man
för sig att mamma, pappa, barn är det enda sättet för
ett barn att bli lyckligt. Den ståndpunkten har varken
förankring i verkligheten eller i någon seriös forsk-
ning.
Men denna fråga handlar inte bara om principer.
Principen om likhet inför lagen får inte genomföras
till varje pris. Individens, i detta fall barnets, rättig-
heter måste stå över alla andras rättigheter. Det har
varit extremt viktigt för mig att ta in all den informa-
tion som har kommit fram i debatten under många år
för att ta slutlig ställning.
Vissa hävdar att Sverige är ensamt om att införa
denna typ av adoptionslagar och att det kommer att få
negativa konsekvenser för heterosexuellas möjlighet
att adoptera i framtiden. Det finns en rädsla att de s.k.
givarländerna ska stoppa adoptionerna till ett land på
grund av att man har tillåtit homosexuella att adopte-
ra.
Men för det första är vi inte ensamma om denna
debatt. De flesta delstater i USA tillåter homosexuella
att adoptera. I april detta år godkände de kanadensis-
ka delstaterna Newfoundland och Labrador detta. I
Storbritannien har regeringen lagt fram ett liknande
förslag till parlamentet.
För det andra bör man fråga sig om andra länders
hot ska vara normgivande i vår lagstiftning. I andra
sammanhang är detta givetvis helt otänkbart. Ett
exempel var när vissa barnhem i givarländer vägrade
adoptioner till Sverige på grund av den svenska ab-
ortlagstiftningen. Det förändrade inte våra abortlagar
då. Det vore otänkbart att anpassa svensk adoptions-
lagstiftning till detta resonemang. Dessutom är det
ren spekulation. Det finns lite som visar att något land
skulle förvägra Sverige möjligheten att ta emot adop-
tivbarn om vi tillät även homosexuella att prövas.
Den statliga utredningen Barn i homosexuella famil-
jer ställde frågan till olika länder men fick svar som
det inte går att dra några slutsatser av.
Viss forskning om barn som adopterats från andra
länder tyder på att adoptivbarn löper större risk än
andra att få psykiska problem. Man menar att adop-
tivbarnets identitetsbyggande är mer komplicerat än
andra barns på grund av deras bakgrund. Varnings-
signaler som dessa måste givetvis tas på största all-
var, och vi borde ta reda på mer om detta. Men det är
inget argument mot homosexuellas möjligheter att
adoptera. Det är möjligen något som bör väcka en
diskussion om adoptioner som helhet. Vi behöver få
reda på vad det är för mekanismer som eventuellt
leder till detta. Samtidigt är det väldigt viktigt att
framhålla att de allra flesta adoptivbarn mår mycket
bra.
Har då homosexuella par möjlighet att erbjuda en
trygg uppväxtmiljö? Vissa hävdar i debatten att barn
till homosexuella löper större risk att t.ex. utsättas för
mobbning i skolan. Det är argument tagna helt ur
luften. Man kan konstatera att barn mobbas av många
olika orsaker. De studier som finns om barn i homo-
sexuella familjer har visat att dessa barn mår lika bra
som de som växt upp med heterosexuella föräldrar -
varken bättre eller sämre. Det finns ingen saklig
grund för att påstå att barn till homosexuella mobbas
mer än andra barn eller för att påstå att de på något
sätt skulle ha en sämre uppväxt.
Alla föräldrar - oavsett om de är hetero- eller ho-
mosexuella - är inte lämpliga föräldrar. När en adop-
tion genomförs är det viktigt att barnet ges de bästa
möjliga förutsättningarna till en bra framtid. Därför är
just prövningen ett viktigt instrument vid varje adop-
tion. Man ska inte ha rätt att adoptera, men alla ska ha
rätt att prövas som adoptivförälder.
Principen om barns bästa borde utgå från om bar-
net kan få en stabil och god uppväxt. Det borde
handla om rätten att få kärlek av sina föräldrar. Det
kan vi möjliggöra för flera barn genom att tillåta
homosexuella att prövas som adoptivföräldrar.
Jag kan respektera att man i denna svåra fråga bå-
de kan hamna på att vara för och att vara mot adop-
tioner. Det finns så mycket värderingar i botten. Men
detta är också en fråga som bör ställas i ett historiskt
perspektiv. I USA var det i viss delstater så sent som
fram till 1968 förbjudet för män och kvinnor av olika
raser att gifta sig. Man kan undra hur myndigheterna
hade ställt sig om ett svart par hade velat adoptera ett
vitt barn.
Ännu tidigare hade vi i Sverige såväl som i vår
omvärld vetenskapsmän som i sin forskning hävdade
faran i att blanda olika raser. Det är bara ett par de-
cennier sedan som Sverige sjukförklarade homosexu-
ella, och tidigare än så var det olagligt med s.k. ho-
mosexuella aktiviteter. Jag tror att vi om några år
kommer att titta tillbaka på den här debatten och
säga: Hur kunde människor tycka så här? Hur kunde
vissa anse att homosexuellas möjlighet att bli prövade
som adoptivföräldrar per automatik strider mot prin-
cipen om barnets bästa? All samhällsförändring är
omtumlande, men tiden förändras och värderingarna
likaså.
Fru talman! Det är med viss ödmjukhet som jag
tar ställning, men jag tror att jag gör rätt när jag i dag
kommer att rösta för lagen och tillåta homosexuella
att prövas som adoptivföräldrar.

I detta anförande instämde Carina Ohlsson, Mari-
na Pettersson, Christina Nenes, Anders Bengtsson,
Marianne Carlström, Anders Berglöv, Elisebeth
Markström, Eva Arvidsson, Karin Jepsson och Raimo
Pärssinen (alla s), Anna Kinberg och Margareta Ce-
derfelt (båda m) samt Tanja Linderborg och Tasso
Stafilidis (båda v).

Anf.  118  HILLEVI LARSSON (s):
Fru talman! Jag hade också tänkt instämma i det
förra anförandet, men jag fick precis reda på att man
måste vara uppe i sin stol. Jag gör det i alla fall
muntligt.
Jag har all respekt för det som har kommit fram
hittills. Jag tror verkligen att de flesta som har varit
uppe i talarstolen har barnens bästa för ögonen och
det oavsett hur de tar ställning i sakfrågan, för eller
emot. Därför hoppas jag också att man kan hålla
debatten på en sådan nivå att man inte går in och
anklagar varandra för att vilja offra barnen för sitt
ställningstagande. Det tror jag inte.
I mitt ställningstagande ser jag ingen motsättning
mellan att bekämpa diskriminering i det här fallet och
barnens bästa - speciellt inte med tanke på att huvud-
principen för adoption kommer att kvarstå. Huvud-
principen i dag är att i varje enskilt fall är det barnets
bästa som ska vara vägledande vid adoptionen, ing-
enting annat. Det kommer att vara huvudprincipen
även om homosexuella ges rätt att ansöka.
Jag hade tänkt bena upp några av huvudargumen-
ten. Det är väldigt mycket som har besvarats och
tagits upp på ett väldigt bra sätt, så jag tar bara upp
några saker som jag vill utveckla ytterligare.
Det första gäller fördomar i Sverige, att det skulle
vara ett hinder, och därför borde inte homosexuella få
adoptera. Många har ju redan varit inne på den forsk-
ning som visar att barnen inte blir mobbade i skolan.
Till det kan man lägga attitydundersökningar som
visar att barn och unga blir alltmer positiva till homo-
sexuella. Det har även börjat smitta över på äldre
generationer. Svenskarna blir mer och mer positiva.
Det är ett helt nytt samhälle vi har i dag.
Ett annat argument är att barn behöver manliga
och kvinnliga förebilder. Men i dag har ensamstående
rätt att ansöka om adoption. Varför är det bättre med
en mamma än två mammor eller en pappa i stället för
två pappor? Det är också intressant att se att inget
parti, inte heller de partier som är emot detta, som har
yrkat på att ensamståendeadoption ska förbjudas.
Speciellt kunde man vänta sig detta av Kristdemo-
kraterna, som har pratat väldigt mycket om att man
måste ha en mamma och en pappa.
Ett annat huvudargument är omvärldens fördo-
mar, och Lars Lindblad bemötte det på ett strålande
sätt. Jag skulle vilja lägga till att om vi nu ska rätta
oss efter omvärldens fördomar kan det vara så att
vissa länder tar kanske 50 eller 100 år på sig att bli av
med de här fördomarna. Ska vi då sitta passivt och
vänta med vår lagstiftning i Sverige? Nej, jag tycker
inte det. Dessutom tror jag att det t.o.m. skulle un-
derlätta för givarländerna.
Om ett internationellt adopterat barn i dag kom-
mer till homosexuella föräldrar sker det i hemlighet.
Det är naturligtvis något som givarländerna inte vill
se. Det drabbar barnen - inte det faktum att det är
homosexuella föräldrar utan det att det blir en skam-
lig hemlighet, på samma sätt som alkoholism eller
något annat. Det är alltså inte homosexualiteten i sig,
utan det att det är något man ska skämmas över. Så
blir det inte i framtiden om man öppet redovisar att
det är två kvinnor eller två män som vill ansöka inter-
nationellt om adoption. Om givarlandet inte accepte-
rar det blir det självfallet ingen adoption. Man går ut
med öppna kort.
Ett annat huvudargument som har förts fram är
utanförskapet, både när det gäller adoptioner inom
landet och internationella adoptioner. Framför allt när
det gäller internationella adoptioner har man fört fram
att det är ett utanförskap att komma från ett annat
land och dessutom ha homosexuella föräldrar. Samti-
digt visar forskning att ungdomar inte ser det som
något större utanförskap än en massa andra faktorer.
T.o.m. sådana saker som föräldrarnas klädstil tas upp
som något som i tonåren kan vara jobbigt. Man kan
känna lite skuld. När man är ute och går på stan med
föräldrarna går man ett par steg bakom. Det här är
ändå smärre saker.
Det finns andra grupper, t.ex. funktionshindrade.
Ett barn kan kanske bli mobbat för att föräldrarna är
funktionshindrade. De kan tillhöra vissa religiösa
grupper, kanske t.o.m. någon sektliknande grupp, och
barnen kan bli mobbade för det, förutom att de blir
indoktrinerade i en lära som de kanske inte tror på.
Sjuka, t.o.m. överviktiga skulle kunna bli aktuella.
Man kan säga att de dels är en dålig förebild för sina
barn, dels kan de ha dåliga matvanor - i många fall är
det ju inte så - och barnen kan bli mobbade för det.
Föräldrar som är anorektiska eller bantar är väl inte
heller bra för barnen?
Vi kan stå här i en timme och räkna upp alla de
olika grupper som i så fall skulle kunna skada barnen
på ett eller annat sätt. Det intressanta i sammanhanget
är att vi inte gör det. Vi ser människorna i alla dessa
grupper som individer i första hand, inte som företrä-
dare för en grupp. Så är det inte när det gäller homo-
sexuella. Homosexualitet är av någon anledning en
avvikelse som gör att man inte ser de homosexuella
som människor utan som homosexuella. Det innebär
att i lagstiftningen i dag ser man alla andra fall fram-
för allt till att det ska vara bra föräldrar, men i det här
fallet ska det inte vara bra föräldrar utan heterosexu-
ella föräldrar. Det är inte samma sak. Det finns näm-
ligen bra och dåliga föräldrar i alla grupper.
Vilken signal sänder man ut till barn i homosexu-
ella familjer? Det är något av det mest allvarliga i det
här sammanhanget. Man sänder ut signalen att deras
familj inte är lika bra som andra familjer. Jag tror att
det skadar barnet mycket mer än att växa upp i en
homosexuell familj.
Forskningen visar att barn med homosexuella för-
äldrar mår lika bra som andra barn. De blir inte ens
homosexuella i större utsträckning. De blir inte mob-
bade. Ingenting påverkas negativt. Det finns ett avse-
ende där man har sett en viss avvikelse: De är något
mer toleranta mot avvikande grupper. Slutsatsen av
detta borde bli att det är en större risk för barnen att
bli adopterade av fördomsfulla föräldrar än av homo-
sexuella föräldrar.
Slutsatsen kan bara bli en: Låt alla ansöka om ad-
option. Sedan får vi i varje enskilt fall se vad som är
bäst för barnen. Det ger fler adoptanter möjlighet att
ansöka. Det blir fler att välja mellan. Det ger rättslig
trygghet för de barn som redan i dag bor i homosexu-
ella familjer. Det är dessutom antidiskriminerande.
Lagstiftningen befäster i dag fördomen att homosexu-
ella är sämre föräldrar, vilket inte är sant.
Vilket budskap sänder vi ut till barnen i dag? Vil-
ket samhälle är det de växer upp i? Lär vi barnen att
alla människor har lika värde och att alla står lika
inför lagen? Nej, genom att ha en diskriminerande
lagstiftning för vi vidare de här fördomarna och dis-
krimineringen till den nya generationen.
Jag tycker att alla ska stå lika inför lagen, oavsett
sexuell läggning, kön, ålder, religion, etniskt ursprung
eller någonting annat.
Jag vill tacka för en bra debatt. Framför allt är det
glädjande att vi har hört företrädare från alla partier
utom Kristdemokraterna gå upp i talarstolen och
kräva att vi ska gå hela vägen, dvs. att man inte bara
ska kunna ansöka om adoption inom landet utan även
om internationella adoptioner. Jag tror att det skulle
vara för barnens bästa att man i varje enskilt fall låter
alla människor söka på lika villkor. Sedan får man se
vad som gynnar barnet bäst.
Jag hoppas att detta också kommer att bli riksda-
gens beslut - att vi vågar gå hela vägen, att vi inte
diskriminerar till hälften eller säger att föräldrarna är
bra till hälften.

I detta anförande instämde Raimo Pärssinen, Ma-
rina Pettersson, Christina Nenes, Marianne Carlström,
Anders Bengtsson, Karin Jeppsson, Anders Berglöv,
Elisebeht Markström, Eva Arvidsson (alla s) samt
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v).

Anf.  119  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Hillevi Larsson gör det klassiska att
hon räknar upp ett antal argument som hon påstår är
de som får motståndarna mot förändringen att komma
till slutsatsen att man inte ska utvidga adoptionslagen.
Jag ägnade mitt anförande åt att avfärda precis de
argumenten! Det handlar inte om rädsla för mobbning
av barn i homosexuella familjer, det handlar om ad-
opterades identitetsbildning. Det är bara ett exempel.
Hillevi påstår också att det inte är någon som vill
se över reglerna för ensamståendes adoptioner. Jag
ägnade i mitt anförande en god del av tiden åt att
prata om att vi behöver en översyn av hela adop-
tionslagstiftningen, inte minst vad gäller just ensam-
ståendes adoptioner.
Hon påstår också att hon vill ha en adoptionslag
där alla prövas lika. Då är hon välkommen att rösta
med de moderata reservationer som handlar om en
översyn av hela adoptionslagstiftningen. Det är inte
så det ser ut, även om Socialdemokraternas förslag
går igenom i dag. Personer under 25 år har fortfaran-
de ingen generell rätt att adoptera. Det är likadant när
det gäller heterosexuella sambor.
Hade det varit barnens bästa som Hillevi hade i
åtanke och man ville skapa förutsättningar för fler
barn att adopteras hade det varit rimligt att börja med
de grupper som åtminstone initialt skulle ha någon
chans att få ta emot barn från andra länder.
Den alldeles avgörande frågan, som Hillevi Lars-
son verkligen inte berörde någon del av, är: Mot vad
ska man göra prövningen? Saknas det kunskaper på
riksnivå saknas det också på lokalnivå. Saknar vi
forskning om eventuell påverkan på den sexuella
identiteten för internationella adoptivbarn i homosex-
uella familjer här, så saknas den också runtom i lan-
dets kommuner. Alltså blir prövningen godtycklig.
Man kommer inte runt att det saknas forskning och
kunskap.
De flesta av de saker som Hillevi Larsson räknade
upp och som eventuellt skulle hindra adoption gör
också det, fast det sker i prövningen. NIA har tidigare
velat se över adoptionslagen så att man för in kriteri-
erna redan i lagen. Är det vad Hillevi Larsson vill?

Anf.  120  HILLEVI LARSSON (s) replik:
Fru talman! Det är sant att jag inte tog upp alla ar-
gument. Det sade jag också inledningsvis. Dels var
det av tidsskäl, dels på grund av att andra har bemött
argumenten väldigt bra.
När det gäller frågan om identitet ifrågasätter jag
om det verkligen är belagt att det generellt sett skadar
identiteten. Man har tidigare hävdat att det skulle
beröra den sexuella identiteten, men forskning visar
ju att de inte blir homosexuella i större utsträckning
och att de inte lider mer.
Jag är naturligtvis öppen för det som gäller hete-
rosexuella sambor och dem som är under 25 år. Det
pågår för närvarande adoptionsutredningar.
Men man kan inte jämföra detta med den diskri-
minering som pågår mot homosexuella. Heterosexu-
ella sambor kan ta steget och gifta sig för att få ansö-
ka om adoption. Möjligtvis ska de inte behöva ta det
steget. Men för homosexuella gäller det att antingen
inte få ansöka alls om adoption eller att göra det un-
der täckmantel, dvs. att låtsas att man är heterosexuell
för att få ansöka. Det tycker jag är betydligt mer all-
varligt.
När det gäller åldersgränsen på 25 år vill jag säga
att man ju blir över 25 år förr eller senare. Naturligt-
vis ska vi se över detta. Men det kan på intet sätt
jämföras med de homosexuellas situation.
Det sägs att det saknas forskning. När jag hör det
argumentet blir jag livrädd. Ska vi gå in och forska
när det gäller alla dessa grupper som jag räknade upp,
de överviktiga, de funktionshindrade, vissa religiösa
grupper, sjuka, osv, där man kan tänka sig att barnet
kanske påverkas negativt. Det skrämmer mig oerhört
mycket om vi ska gå in och forska om detta. Jag tror
nämligen att en bra förälder inte i första hand är smal,
har ett bra jobb, inte är sjuk, inte är homosexuell, inte
är funktionshindrad, osv. Jag tror inte att föräldraskap
handlar om detta i första hand.

Anf.  121  STEN TOLGFORS (m) replik:
Fru talman! Låt mig då inledningsvis upplysa
Hillevi Larsson om att det finns forskning på en del
av dessa områden. Det finns t.ex. amerikansk forsk-
ning som visar att det inte på något sätt, vilket vi
också skulle förutsätta, skulle vara skadligt för ett
svart barn att adopteras av vita föräldrar. Den typen
av forskning finns. Då får Hillevi Larsson bli skrämd
eller inte. Jag tycker att det här är ett bra argument
som visar att internationell adoption verkligen kan
vara till barnets fördel. Men vi måste öka kunskapen
så att vi vet vad vi gör.
Jag vill ställa en fråga till Hillevi Larsson. Hon
avfärdar uppenbarligen hela detta kunskapsperspek-
tiv. Den svenska barnkommittén sade att det var två
saker som man skulle göra för att bedöma barnets
bästa. Man ska se till den forskning som finns och ta
hänsyn till den och man ska tillfråga de berörda. Jag
konstaterar att barnexperterna i utredningen och re-
missinstanserna avråder och att det saknas forskning
på en god del av beslutsområdet. Och ingen har till-
frågat de allra mest berörda hur de ser på saken, dvs.
internationellt adopterade. Inget av dessa båda krite-
rier är tillgodosett, utan det som vi har är Hillevi
Larssons och andras politiska tyckande som ska slå
forskares och experters utredningar och kunnande.
Barnets bästa är därmed inte tillgodosett.
Det är intressant att höra Hillevi Larssons syn på
diskriminering, att viss diskriminering tydligen inte är
lika farlig som annan. Nyss handlade det om att ad-
optionslagstiftningen skulle vara sådan att alla prövas
lika. Men när man testar denna uppfattning backade
hon. Då är det inte lika farligt att sambor inte får
prövas eller att personer under 25 år inte får prövas.
Det är ju inte konsekvent.
Diskriminering är när det finns skillnader i en lag-
stiftning som inte är sakligt motiverade eller sakligt
underbyggda. Varje skillnad i lagstiftning är inte
diskriminering.
Svara på följande, Hillevi Larsson. Hur kan Hille-
vi Larsson vara så säker på barnets bästa när hon inte
tar hänsyn till forskning och inte har tillfrågat de barn
som detta berör?

Anf.  122  HILLEVI LARSSON (s) replik:
Fru talman! Sten Tolgfors nämnde en grupp som
det fanns forskning om, nämligen vita föräldrar med
svart barn. Men alla andra grupper som jag räknade
upp, de överviktiga, de funktionshindrade, de sjuka,
de arbetslösa, osv., finns det ingen forskning om.
Innebär det att vi ska stoppa alla adoptioner till dessa
grupper fram till den dagen då vi har forskning som
belägger att detta inte skadar barnet?
Sten Tolgfors säger att barnexperter avråder. Men
de som är experter på barn i homosexuella familjer
avråder inte. Och jag tycker inte att det räcker med
halva delen, dvs. att vara expert på barn, utan man
måste vara expert på det som frågan gäller, dvs. barn i
homosexuella familjer. Och där finns forskning som
visar att det inte är sämre för barnet att växa upp i en
homosexuell familj.
Jag undrar: Varför skulle det vara så mycket värre
för ett internationellt adopterat barn att växa upp i en
homosexuell familj jämfört med i en familj med en
funktionshindrad förälder eller någon annan familj
som innebär detta extra utanförskapet, det dubbla
utanförskapet?
Det har t.ex. visat sig att fördomarna mot homo-
sexuella minskar alltmer i skolorna. Därför kanske
det t.o.m. är värre att bli adopterad av en funktions-
hindrad utifrån mobbningssynpunkt. Detta har Sten
Tolgfors inte svarat på.
När det gäller diskriminering förespråkar ju inte
Sten Tolgfors, såvitt jag har förstått, forskning i fråga
om människor som är under 25 år. Det finns nämligen
ingen under 25 år som har adopterat, så jag förstår
inte hur den forskningen skulle se ut.
Jag vill återvända till att jag är öppen för föränd-
ringar i adoptionslagen. Men det är inte det som frå-
gan i dag gäller. I dag gäller det de homosexuella, och
jag vill återigen understryka att det är en milsvid
skillnad mellan att få vänta ett par år med att adoptera
eller att gifta sig när man redan lever som sambor och
den totala diskriminering som drabbar homosexuella
och som gör att de inte kan göra någonting alls för att
få möjlighet att ansöka.

Anf.  123  ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Det har varit en lång debatt. Tyvärr
har den inte hela tiden präglats av ödmjukhet och
ledamöternas respekt för varandra, och det tycker jag
är synd.
Alla har talat om barnens rätt, och jag hoppas vid
Gud att det är sant. Men detta har tyvärr ibland slirat
över till att uppfattas som en politisk rättighet. Och
det är flera talare som har börjat tala om barnens rätt,
men sedan har de talat om den politiska rättigheten
för homosexuella att få adoptera barn.
Jag har vid flera tillfällen haft möjlighet att besö-
ka föreningar där homosexuella har utgjort den stora
majoriteten och diskuterat med dem. Vid ett tillfälle
var det en av debattörerna som sade att han hade
vuxit upp i ett heterosexuellt föräldraförhållande,
vilket för honom var självklart. Men hans uppväxt
hade varit mycket olycklig och en plåga. Han använ-
de t.o.m. ordet h-e. Jag säger så för att vara försiktig i
talarstolen. Vi diskuterade detta, och flera instämde i
det som han sade. Vi diskuterade varför och vad det
var som gällde.
Eftersom vi räknar med att 10 % av befolkningen,
av mänskligheten, är homosexuell och 90 % är hete-
rosexuell frågade jag honom vad som händer med det
lilla barnet som adopteras och som till 90 procents
säkerhet är heterosexuellt och hamnar hos homosexu-
ella föräldrar. Blir det då som han sade? Hade han
och hans meddebattörer rätt när de sade att det var en
fruktansvärt svår tid, framför allt puberteten, innan
man hittade sin egen sexualitet? Vi vet alla, tror jag,
att sexualiteten är en viktig del av människans liv. För
honom hade det varit mycket svårt att växa upp som
tonåring med sina heterosexuella föräldrar.
Jag blev väldigt förskräckt när jag tänkte på vad
en majoritet här kommer att besluta om. Blir det så att
en lång rad heterosexuellt födda barn växer upp bland
homosexuella föräldrar? Och detta har ingenting med
fördomar mot homosexuella att göra. Jag känner
många, och jag har t.o.m. släktingar som är det. Men
jag måste säga att vårt ansvar för att se till att barn
inte råkar illa ut på grund av skilda sexuella beteen-
den är mycket stort. Det är barnens trygghet som vi
har att värna om. Och jag förstår inte att ni som talar
för majoriteten och som också, åtminstone först, har
satt barnens trygghet som rubrik inte kan avvakta
vissa pågående utredningar och forskning från utlan-
det för att se om vi kan undvika svårigheter och risker
för dessa små barn. Kan vi på något sätt spåra hur
dessa barn ska kunna växa upp om det nu visar sig att
de har ett annat sexuellt beteende än sina föräldrar?
Hur ska vi bära oss åt? Men ni är inte som vi, så pass
ödmjuka att ni kan vänta ett tag till. Vi säger ju inte
nej, vi säger vänta.

Anf.  124  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag begärde replik därför att jag inte
riktigt håller med om den analys som Elisabeth Fle-
etwood här gör.
Visst kan vi konstatera att de flesta av oss homo-
sexuella i Sverige har växt upp med heterosexuella
föräldrar. Men flertalet av oss homosexuella som har
växt upp med våra heterosexuella föräldrar har inte
haft några problem med våra föräldrars heterosexua-
litet.
På samma sätt visar all den forskning som i dag
finns - det finns mer än hundra studier, Elisabeth
Fleetwood - just att barn som har homosexuella för-
äldrar inte har några som helst problem med sina
föräldrars sexuella läggning. Den är inte en belastning
för de här barnen och ger dem inte heller en problem-
situation när de själva upptäcker sin egen sexuella
läggning. Det som jag tycker är positivt är att de
flesta av de här barnen inte är lika helt normativa som
många andra barn som i dag tvingas växa upp på det
sättet i Sverige.
Det som jag ändå på allra ödmjukaste sätt vill frå-
ga om är följande: Är det just det här som har gjort att
Elisabeth Fleetwood är orolig? I så fall undrar jag vad
Elisabeth Fleetwood vill säga till alla som berörs. Jag
känner flera och har pratat med väldigt många adop-
tivbarn som själva är homosexuella och som har växt
upp med heterosexuella vita föräldrar men som har
farit illa på grund av föräldrarnas inställning till att
homosexualitet inte är bra.

Anf.  125  ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! Jag förstod att Tasso Stafilidis inte
skulle hålla med mig, men det hindrar inte att jag
redogör för min ståndpunkt.
Det här är naturligtvis inte den enda punkten som
gör att jag har intagit den ståndpunkt som  jag har. Av
respekt för kammaren anser jag att jag inte bör upp-
repa vad alla andra har sagt - det trodde jag att t.o.m.
Tasso skulle ha respekt för. I stället tog jag upp det
som jag tyckte att jag kunde bidra med och som jag
själv har upplevt.
Tasso Stafilidis säger här att de som Tasso känner
inte har några problem i sammanhanget - det är ingen
belastning, ingen problemsituation, för dem. Ja, det
må vara sant - kanske. Men jag har träffat andra som
säger motsatsen. Jag förstår inte varför Tasso Stafili-
dis kontakter skulle vara mer trovärdiga än de som
jag har haft. Därför anser jag att jag har rätt att skaffa
mig min uppfattning och att ta ställning efter det som
jag har läst, upplevt och lärt av andra. Låt mig säga
att jag har lyssnat. Att lyssna är inte bara att ta in via
örat, utan att lyssna betyder också att man verkligen
lyssnar - att man tar till sig något och bildar sig en
uppfattning utifrån det man lyssnat till - och det har
jag gjort.

Anf.  126  TASSO STAFILIDIS (v) replik:
Fru talman! Jag ifrågasätter inte vare sig Elisabeth
Fleetwoods förmåga att fatta beslut eller hennes käl-
lor och trovärdigheten i det avseendet. Vad jag i stäl-
let ifrågasätter och som jag vill lyfta upp - Elisabeth
Fleetwood har själv faktiskt lyft upp detta i riksda-
gens talarstol - är just att det hela skulle ha med för-
äldrarnas sexuella läggning att göra.
Vad jag vill säga när det gäller de som jag känner
och som jag varit i kontakt med och som har haft
problem med sina heterosexuella föräldrar är att pro-
blemen inte har haft att göra med att föräldrarna varit
heterosexuella. Problemen har inte haft något som
helst att göra med föräldrarnas sexuella läggning,
utan de har haft att göra med de normer och de värde-
ringar som det heterosexuella samhället strukturellt
har gett oss - alltså de fördomar som väldigt många
människor tyvärr fortfarande har. Elisabeth Fleet-
wood vet lika väl som jag, eftersom hon också har
nära kontakter med homosexuella och även har släk-
tingar som är homosexuella, att det inte beror på den
sexuella läggningen om heterosexuella föräldrar är
bra eller dåliga föräldrar. Att mina föräldrar t.ex. har
varit som de varit har inte berott på deras sexuella
läggning.

Anf.  127  ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Fru talman! Jag har aldrig påstått, och heller ald-
rig trott, att homosexuella föräldrar i stort är dåliga
föräldrar. Den kunskap som jag fått från de här sexu-
ella personerna, bl.a. i samband med den ganska
långa debatten, övertygade mig om att föräldrarnas
sexuella läggning hade varit ett problem för dem.
Framför allt under puberteten hade det varit något
som de hade svårt att leva med. Detta sade jag redan i
mitt första inlägg.

Anf.  128  RIGMOR STENMARK (c):
Fru talman! Jag har i dag lyssnat på den här de-
batten och konstaterar att det är väldigt lätt att ta till
överord såväl från dem som är positiva till som från
dem som är negativa till den lagändring som föreslås.
Jag skulle nästan önska, och många kan nog dela
den åsikten, att vissa ord kunde raderas. Det kan gälla
ålderdomliga värderingar eller konservativa inställ-
ningar, eller också kan det handla om att inte se till
barnens bästa. Det kan också vara fråga om ord att
använda till att säga annat om oss som har en avvi-
kande mening.
Nu, i slutet av debatten, kan jag ändå märka att en
lite ödmjukare ton på något vis har kommit in i de-
batten. Det tycker jag är väldigt bra eftersom den här
frågan är så svår. Detta visar sig bl.a. i det faktum att
vi även inom partierna har olika åsikter. Kanske kan
det i sig vara en varning för att vi ännu inte är färdiga
med den här frågan. Några är tvärsäkra och säger ja.
Andra är tvärsäkra och säger nej. Andra åter tvekar
och kommer att avstå från att rösta.
Min åsikt är att riksdagen borde avvakta. Det på-
går på nytt en utredning om internationella adoptio-
ner. Regeringen har ju tillsatt en ny utredning som
ska se över vissa frågor med anknytning till just in-
ternationella adoptioner. Utgångspunkten är FN:s
konvention om barnens rättigheter samt Haagkon-
ventionen om skydd av barn och samarbete vid inter-
nationella adoptioner.
Utredningen ska studera vilka erfarenheter som
finns i andra länder och också samråda med berörda
myndigheter.
Vidare är det min åsikt att riksdagen även i detta
ärende ordentligt borde ha tagit till sig vad andra
remissinstanser och vad experter har fört fram.
Ibland känns det som att det inte finns någon logik
när riksdagen har att fatta beslut i skilda frågor. I
vissa ärenden är det otroligt viktigt att lyssna in vad
både experter och lagråd säger. Trots noggranna ut-
redningar skickas frågor ut på ytterligare en bred
remissrunda. I andra ärenden däremot går man ganska
snabbt fram.
Erfarenhet kan aldrig negligeras. Genom mitt
uppdrag i Nämnden för internationella adoptioner har
jag haft möjlighet att så att säga komma i direktkon-
takt med adoptionsfrågorna på den nivån. Det är med
den erfarenheten i bagaget som jag här i dag kommer
att rösta nej till förslaget om en lagstiftning om att
införa prövning för homosexuella när det gäller inter-
nationella adoptioner.
Det kan låta trovärdigt när man säger att det här
beslutet handlar bara om att låta homosexuella få
rätten att prövas. Javisst, men det måste väl ändå
också innebära att det ska vara en praktisk möjlighet
för dessa personer, att det ska ges en verklig möjlig-
het att få bli adoptivföräldrar. I dag kan jag inte se
den möjligheten eftersom de flesta givarländer säger
nej till detta.
Världen är på något vis inte riktigt mogen för
detta beslut, men den kanske blir det. Kanske kan vi
alla här i riksdagen en gång i framtiden enas om det-
ta, men just nu är oenigheten stor.
Debatten här i dag tycker jag har gett mig kunska-
per och synpunkter som jag menar att det är värt att ta
fasta på - både från dem som är negativa och från
dem som är positiva.
Jag skulle önska att jag kunde få sätta mig ned, lä-
sa igenom protokollet - kanske tillsammans med
människor från andra partier - och noga penetrera
frågorna, för att sedan på nytt återkomma. I dag är jag
inte mogen att säga ja.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 18 §.)

11 §  Mål och inriktning för det svenska arbetet
med konsumentfrågor i EU

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2001/02:LU28
Mål och inriktning för det svenska arbetet med kon-
sumentfrågor i EU (skr. 2001/02:148).

Anf.  129  TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! Jag hade gärna önskat att vi hade haft
möjlighet att votera om det förra ärendet nu, men det
har vi inte. Många står i kö och vill komma upp i
talarstolen i flera andra ärenden, och jag ska göra vad
jag kan för att försöka förkorta mitt inlägg.
Under en tidsrymd av drygt sex månader har lag-
utskottet haft förmånen att få diskutera något som rör
oss alla, och det är konsumentpolitik. Jag kan bara
konstatera att konsumentministern inte har deltagit i
en enda debatt som vi har haft. Det tycker jag är högst
anmärkningsvärt, ja, t.o.m. häpnadsväckande. Jag
tycker att det är nonchalant mot oss folkvalda och
Sveriges riksdag, särskilt med tanke på att konsu-
mentministern också är demokratiminister.
Nu har vi Karin Jeppsson här, och hon får som
alltid vara ställföreträdande konsumentminister. Det
tycker jag inte är dåligt. Tvärtom tycker jag att det är
alldeles utmärkt, för Karin Jeppsson besitter nämligen
en oerhört stor kompetens på detta område. Hon är
dessutom engagerad och påläst. Karin är också de-
battglad.
När vi nu efter åtta år går skilda vägar för att göra
annat i livet vill jag från mitt innersta tacka dig, Ka-
rin, för ett oerhört stimulerande samarbete. Jag önskar
dig allt gott i ditt nya liv. Jag ser framemot att lite
längre fram kunna utbyta odlingstips via nätet med
dig.
Jag vill naturligtvis också tacka Berit Adolfsson,
Viviann Gerdin, Ana Maria Narti och Kjell Eldensjö
för alla roliga debatter vi har haft. Tillsammans med
flera av er har jag också haft reservationer, så i många
stycken har vi samma uppfattning när det gäller kon-
sumentpolitiken.
Detta är egentligen en oerhört viktig debatt. Den
konsumentpolitik som regeringen avser att föra i EU
får konsekvenser för vårt dagliga liv, eftersom vi alla
är konsumenter.
Nu konstaterar jag att regeringen lägger om kur-
sen när det gäller konsumentpolitiken. Det går inte att
dra någon annan slutsats när man läser skrivelsen.
Det gör regeringen i strid med vad en enig riksdag
flera gånger tidigare har uttalat, i strid med Konsu-
mentpolitiska kommitténs uttalade vilja och i strid
med konsumentorganisationerna. Nu överges princi-
pen om minimiregler, och man öppnar för en harmo-
nisering.
Ett centralt syfte med principen om minimiregler
är ju att de enskilda medlemsländerna ska kunna
erbjuda sina konsumenter en högre skyddsnivå om de
skulle vilja det. Att regeringen och utskottsmajorite-
ten nu är beredd att frångå den principen är knappast
en fördel för konsumenterna.
En fråga som hör ihop med frågan om minimi-
regler är frågan om ursprungslandsprincipen. Jag vill
uppehålla mig lite grann vid det. Jag vill först poäng-
tera att handeln på Internet befinner sig i ett upp-
byggnadsskede. Den utgör bara en begränsad del av
den totala handeln. Men med Internet har det öppnats
en möjlighet för oss konsumenter att på ett enkelt och
snabbt sätt köpa varor och tjänster på distans av både
svenska och utländska näringsidkare. Det finns
mycket som tyder på att e-handeln har en jättestor
potential, och den kan förväntas öka de närmaste
åren.
Den elektroniska handeln aktualiserar frågeställ-
ningar ur konsumentskyddssynpunkt. Eftersom rege-
ringen inte har tagit ställning till ursprungslandsprin-
cipen och heller inte problematiserat den i skrivelsen
verkar det inte som om regeringen har några invänd-
ningar. Jag befarar att regeringen i det fortsatta arbe-
tet i EU kommer att överge effektlandsprincipen, som
till dags dato har varit förhärskande inom svensk
konsumentpolitik.
Vi kan fråga oss vilka betänkligheter man har som
konsument när det gäller ursprungslandsprincipen. Jo,
principen innebär att näringsidkaren kan nöja sig med
att följa konsumenträtten i det egna landet även om
han eller hon bedriver marknadsföring och försäljning
i de övriga medlemsländerna, eftersom hela EU
kommer att betraktas som en enda stor konsument-
marknad. Om vi gör en intresseavvägning mellan
näringsidkaren och konsumenten är det inte så svårt
att se att denna princip är mycket mer fördelaktig för
näringsidkaren än för konsumenten.
Ponera att jag skulle vilja köpa en tröja. Jag gör
det genom att koppla upp mig på nätet. Jag hittar den
tröja jag vill ha. Näringsidkaren har sin verksamhet i
Frankrike. Jag beställer tröjan. Det som är utmärkan-
de för elektronisk handel och för postorder är att
konsumenten - i detta fall jag - inte har möjlighet att
fysiskt undersöka varan före köpet. När jag inte köper
varan i en affär löper jag en risk att köpa en vara med
en defekt eller att varan inte alls är som jag hade tänkt
mig.
Hur ska jag då veta att det inte är den svenska
konsumenträtten som gäller? Jag kanske kan ana mig
till att det är så. Men om jag hade köpt tröjan i en
affär i Sverige eller på postorder i Sverige och det
skulle vara något fel vet jag med säkerhet att det är
den svenska konsumenträtten som gäller. Det blir
alltså två parallella rättsliga institut som jag som
konsument måste hålla reda på i fortsättningen om
man överger den princip jag pratade om. Det finns ett
för fysisk handel och ett för handel på Internet.
Detta tror jag dessutom kan komma att inverka
hämmande på e-handeln, för man vågar helt enkelt
inte ta risken att handla på nätet.
Jag befarar också att ursprungslandsprincipen kan
bli besvärlig för Konsumentverket att hantera, efter-
som verket kommer att behöva utöva tillsyn i enlighet
med ett stort antal olika konsumenträttsliga system.
Vinner ursprungslandsprincipen ytterligare ter-
räng kommer det inte att vara meningsfullt för Sveri-
ges riksdag vare sig att upprätthålla eller stifta lag om
konsumentskydd som är bättre än i de andra med-
lemsländerna. Jag tycker också att ursprungsland-
sprincipen urholkar den demokratiska beslutsgången.
Konsumenterna behöver ett starkt konsument-
skydd inte för att de är värnlösa, Berit Adolfsson,
utan för att de har helt andra intressen än näringsidka-
ren. Regeringen anför visserligen att konsumentskyd-
det i EU ska ligga på samma nivå vid elektronisk
handel som vid traditionell handel, och Vänsterpartiet
är naturligtvis positivt till den ambitionen. Men vi
skulle ha önskat att regeringen i enlighet med de
uttalandena klart tog ställning för effektlandsprinci-
pen och principen om minimikrav på konsumenträt-
tens område. Nu har man inte gjort det. Vi har reser-
verat oss.  Därför yrkar jag bifall till vår reservation,
som rör den delen.
Ana Maria Narti kommer upp senare i debatten. I
Folkpartiets motion, som Vänsterpartiet har valt att
stödja, behandlas också vilka konsekvenser som ur-
sprungslandsprincipen kommer att få för den svenska
tryck- och yttrandefriheten. Tänk på det. Det är som
motionärerna hävdar ytterst problematiskt att upprätt-
hålla dessa friheter om ursprungslandsprincipen ska
vara vägledande.
Avslutningsvis vill jag bara rikta ett stort och
varmt tack till alla i det finaste bland fina utskott.
Tack, Anders Norin, för att du alltid så generöst har
delat med dig av din outsinliga kunskapsbank. Tack,
alla fantastiska tjänstemän i detta hus, som har un-
derlättat tillvaron för mig. Tack, alla talmän, för att ni
har behandlat oss med fast och varlig hand.

Anf.  130  BERIT ADOLFSSON (m):
Fru talman! Jag vill också tacka Tanja Linderborg
för ett utmärkt kvinnligt ledarskap. Hon kan vara ett
föredöme både för män och kvinnor. Tack för de ord
som även gällde mig.
Fru talman! Den sista debatten för denna mandat-
period inom konsumentpolitiken handlar om rege-
ringens skrivelse om mål och inriktning för det
svenska arbetet med konsumentfrågor i EU.
Hela idén med EU är ju att stimulera den inre
marknaden. Under denna period har jag sett EU-
direktiv av olika slag som direkt verkar som käppar i
hjulet på denna marknad. Man kanske kan misstänka
att t.ex. e-handels- och distansköpsdirektiven mer är
till för att stoppa marknaden för länder utanför EU.
På annat sätt kan inte jag tolka det otroligt sofistike-
rade sättet att bjuda med armbågen. I det avseendet
har jag en diametralt annan åsikt än Tanja Linder-
borg, men jag går inte in i polemik i den frågan.
Övergripande frågor i propositionen är harmonise-
ring, tillsyn och inflytande. I vissa fall är Socialde-
mokraterna för en harmonisering. I andra fall ska
minimiregler gälla.
Nåväl, fru talman, ärendet gäller nu det svenska
arbetet med att implementera svenska lagar i EU.
Detta är frågor som man fortsättningsvis får diskutera
i EU-parlamentet. Vi har att ta ställning till betänkan-
det LU28, där sju motioner med sammanlagt 32 mo-
tionsyrkanden behandlas. Därutöver behandlas två
gamla yrkanden. Samtliga yrkanden avslås.
Jag vill yrka bifall till reservation nr 1 men står
naturligtvis bakom de andra moderata reservationer-
na.
Jag vill redovisa vårt ställningstagande när det
gäller de mål och inriktningar som Sverige ska driva i
EU. Utskottet har avvisat vårt yrkande i L29. Vi kriti-
serar där konsumentpolitiken på det nationella planet,
som syftar till att styra köparnas val, en strategi där
konsumentens egen kapacitet förringas och där varor
och tjänster fördyras. Vi menar att människor måste
ges utrymme att själva fatta beslut om sin konsum-
tion. Vi vill öka den konkurrensutsatta sektorn, vidga
området för privat näringsverksamhet, avveckla of-
fentliga monopol och minska offentligt ägande i nä-
ringslivet. Därutöver anser vi att skattesänkningar
ökar köparens disponibla inkomster och att avregle-
ringar stimulerar marknaden. Det är den viktigaste
anledningen till att EU över huvud taget har kommit
till. Nu drivs en konsumentpolitik, anser jag, som
motverkar den idén. Förhoppningsvis kommer en
annan majoritet i EU att driva en sådan politik som
stimulerar den inre marknaden, inte stryper den.
Vi hade en liknande motion i november, men då
gällde det nationen. Nu gäller det hela EU. Då är det
inte så konstigt att vi har samma argument. Naturligt-
vis ska det finnas lagar som styr handel, dvs. köpande
och säljande. Det har vi, och det har man i EU.
Det bästa som kan hända köparna är att det mål
uppfylls som innebär att köparna ska få information
och utbildning så att de kan hushålla med sina pengar
och vet vilka lagar som gäller. Då faller de andra
bitarna på plats - inflytandemålet, hushållningsmålet,
säkerhetsmålet och miljömålet. Kan det vara så att
man anser att svenskarna och européerna inte är ka-
pabla att ta emot utbildning och information eller att
de inte ska kunna hushålla med sina egna medel? Vi
moderater tror, eller snarare vet, att svenska folket
klarar detta eller kommer att klara det om man får
utbildning i privaträtt. I Europa är det säkert lika bra
ställt med förståndet. Då är det som att skjuta mygg
med kanoner att driva detta mastodontkomplex i EU.
Se till att lagarna är gemensamma och lätta att förstå!
Då klarar européerna detta.
Fru talman! Jag började med att redovisa de di-
vergerande uppfattningar som regeringen har vad
gäller harmonisering och minimiregler. Ibland, när
det passar, stöder man en harmonisering som beräk-
nas utgå från den svenska inställningen till tingens
ordning. Annars ska det vara minimiregler. För detta
ändamål ställer sig majoriteten bakom inriktningen på
regeringens arbete, att harmoniseringsgraden ska
bedömas från fall till fall. Blir vi inte utskrattade då
blir vi väl aldrig det.
Vad sedan gäller konsumentinflytandet kan man
fråga sig: Hur ska det bildas många konsumentorga-
nisationer? Är det meningen att alla blommor ska
blomma i konsumentinflytandet? Har fria konsu-
mentorganisationer inflytande i EU? När lagutskottet
var på besök hos konsumentavdelningen i EU hade
man särskilda konsumentinformatörer som reste runt
till kommande medlemsstater för att stävja att rege-
ringarna var inblandade i konsumentorganisationerna.
Konsumentverket kan hävda regeringens mening men
är ingen konsumentföreträdare, anser jag.
Av vår motion L29 framgår att vi vill att konsu-
mentorganisationerna ska få finansiellt stöd av staten.
Detta gör dem varken bundna eller beroende. Natur-
ligtvis ska alla organisationer ha lika stöd, och något
sådant är vi inte vana vid i Sverige.
Fru talman! Jag väljer att ta bort lite grann i mitt
anförande, för att jag tycker att vi ska göra annat i
kväll än att stå i talarstolen.
Reservation nr 7 handlar om konkurrensens bety-
delse för konsumenterna. I skrivelsen säger man att
Sverige ska verka för att Europas konsumenter ska
erbjudas ett brett utbud av varor och tjänster av god
kvalitet till konkurrenskraftiga priser. Med tanke på
vad jag hittills har utrönt om majoritetens intentioner
kan jag inte göra annat än att hålla tummarna.
Vi har i vår motion visat på ett sätt att lyckas. Den
bästa garantin för att konsumenter ska få så bra varor
och tjänster som möjligt till rimliga priser är - hör
och häpna - konkurrens. Det har Sverige fått lära sig
den hårda vägen. Vi har den sämsta konkurrensen och
de högsta priserna.
Utskottets majoritet kan inte se att det skulle före-
ligga någon avgörande motsättning mellan motionä-
rernas uppfattning och den skrivelsen. Den lilla skill-
naden gäller ord och handling. Att öka konkurrensen
är inte något kännetecken när det gäller inställningen
hos majoriteten. Matvarupriserna i Sverige är ett
bevis så gott som något.
Jag hoppar vidare över en del saker och avslutar
så här:
Med detta, fru talman, har jag redovisat några av
våra moderata synpunkter på regeringens skrivelse
om mål och inriktning för det svenska arbetet med
konsumentfrågor i EU. Vi stöder naturligtvis alla våra
moderata reservationer, men för att ransonera kam-
marens tid i denna ljuva sommartid yrkar jag bifall
bara till nr 1.
Jag tackar för arbetet under denna mandatperiod
och önskar alla lycka till i framtiden oavsett om det
blir här i riksdagen eller utanför.

Anf.  131  KJELL ELDENSJÖ (kd):
Fru talman! Jag vill också börja med att tacka
Tanja Linderborg för de här fyra åren, då Tanja har
hållit i klubban på ett mycket fint sätt i lagutskottet.
Vi har haft en del olika åsikter, men vi har också varit
överens i en del frågor. Tack så mycket!
Jag har anmält ett kort anförande, och jag tänkte
försöka göra det ännu lite kortare.
Konsumentpolitiken har ju varit uppe flera gånger
under den här perioden. Det är väldigt lätt att man då
upprepar sig, och det blir väl något så nu med, men
jag ska försöka fatta mig kort.
Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 4
under punkt 7.
Kristdemokraterna har i betänkandet ett motion-
syrkande som vi har haft med i flera konsumentpoli-
tiska betänkanden tidigare. Det handlar om frågan om
ursprungsmärkning av allt kött. Vi upprepar kravet
med anledning av att denna fråga, enligt vad man kan
förstå av skrivelsen, tycks röra sig mycket sakta
framåt och på grund av att vi tror att det för konsu-
menterna är angeläget med en sådan märkning. I
skrivelsen verkar det inte som om regeringen är sär-
skilt aktiv i frågan. Vi menar att Sverige borde vara
mer offensivt i EU-arbetet när det gäller ursprungs-
märkning av kött, men det är också viktigt att Sverige
arbetar kraftfullt även generellt för att ursprungs-
märkningen ska utvecklas inom EU. Kristdemokra-
terna har därför tillsammans med Centerpartiet en
reservation där de här frågorna tas upp.
Sedan vill jag ännu en gång ta upp frågan om obe-
ställd e-postreklam, s.k. spam. Frågan har varit uppe
vid flera tidigare tillfällen, och vid det senaste tillfäl-
let nöjde vi kristdemokrater oss med ett särskilt ytt-
rande, eftersom det då såg ut som att det gick vår väg
med en s.k. opt in-lösning. Sedan tycker jag att det
har varit en lite vacklande hållning. Det har gått fram
och tillbaka. Det senaste är väl att vägen tycks öppnas
för en opt in-lösning. Det tycker vi i så fall är alldeles
utmärkt. Vi har dock en reservation på den här punk-
ten med anledning av den vacklande hållning som har
varit tidigare.
Sedan vill jag bara kort nämna att vi också har
haft två motionsyrkanden som handlar om standardi-
sering. Vi vill speciellt att man tar till vara de funk-
tionshindrades synpunkter och kunnande i EU:s stan-
dardiseringsarbete. Vi vill också att man verkar för
globala standarder.

Anf.  132  VIVIANN GERDIN (c):
Fru talman! Jag kommer att i mitt anförande berö-
ra bara det som gäller märkning av livsmedel.
Centerpartiet har länge arbetat för att stärka kon-
sumenternas ställning. Ett led i detta arbete är att
konsumenterna ska ges en god information om vad de
köper och vad de äter. En konsekvent märkning av
livsmedel avseende produktionsland och produk-
tionsmetoder är första steget, men konsumenterna ska
också kunna få vetskap om förekomst av genmodifie-
rade produkter, hormoner och övriga tillsatser. Först
då kan konsumenterna göra egna val.
I tider när livsmedelsmarknaden blir alltmer inter-
nationell är det än viktigare att vi ställer krav på ett
heltäckande märkningssystem. Vi vet redan nu att ju
längre bort ifrån oss som våra livsmedel produceras
ju mindre vet vi om produktionsteknik och innehållet
i livsmedlen. Det är fel tågordning att i efterhand få
kunskap om olika tillsatser.
Frågor som rör mat blir allt viktigare för männi-
skors hälsa och välbefinnande, inte minst våra barns.
De återkommande larmrapporterna om olika tillsatser
i våra livsmedel visar också att det är befogat att
granska vad vi äter. Den debatten måste vi hålla liv i.
Nya trender, där man ägnar allt mindre tid åt att
laga maten själv, ställer också ökade krav på livsme-
delsmarknaden att tydligt märka både hel- och halv-
fabrikat. Människor med allergier måste ges möjlig-
heter att undvika de livsmedel som påverkar deras
hälsa negativt.
Grundförutsättningen för att stärka konsument-
skyddet är att människor får god information om den
mat de köper. Får de inte information ligger makten
hos livsmedelsproducenterna. Konsumenternas efter-
frågan ska styra livsmedelsproduktionen och inte de
multinationella företagens experiment med männi-
skors hälsa.
Under förra året diskuterades inom EU-
kommissionen en liberalisering av reglerna för gen-
modifierade produkter. Man ansåg att det var hårda
restriktioner för GMO-produkter och att de därmed
utgör handelshinder. Men EG:s nuvarande regler
innebär bara ett visst krav på märkning, och det är
långt ifrån heltäckande. Därför försvarar vi att en
tydlig märkning av GMO-produkter ska bibehållas
och utvecklas.
EU måste också enas om att prioritera kvalitet
framför kvantitet inom livsmedelsproduktionen. Vår
uppfattning är att regeringen måste vara mer aktiv
inom EU och arbeta mot målet för en tydlig märkning
av alla våra livsmedel.
Utskottet delar den uppfattning som vi motionärer
har och hänvisar till det pågående arbetet på EU-nivå
som anses ligga i linje med våra krav. Jag hoppas att
majoriteten får rätt, men ännu har vi inte nått dit.
Därför vill jag yrka bifall till reservation 4 men står
naturligtvis även bakom reservation 10.
Jag vill också i slutet på denna mandatperiod
framföra ett stort tack till alla ledamöter i lagutskot-
tet. Jag vill rikta ett speciellt tack till ordförande
Tanja Linderborg som på ett skickligt sätt och med
värme har lotsat oss genom lagstiftningsfrågorna.
Jag vill även rikta ett tack till lagutskottets perso-
nal. Tack för ett gott samarbete.

Anf.  133  ANA MARIA NARTI (fp):
Fru talman! När människor vill vara elaka mot
folkpartister säger de att vi är både-och. I den me-
ningen är jag i dag en äkta folkpartist. Jag är både
mycket glad och mycket ledsen.
Jag är glad över allt som jag har fått lära mig och
över att ha haft så gott stöd från kansliet, utskottets
ledamöter och ordföranden. Jag vill tacka dem en
gång till, fast jag redan har gjort det en gång.
Jag är också glad över att en av våra reservationer
i detta betänkande har fått mycket fina skrivningar.
Det gäller reservation 11 under punkt 17 som jag
kommer att yrka bifall till.
Men jag är ledsen för att den vackra skrivning
som finns där och lyfter fram frågans betydelse ändå
inte når fram till ett klart och bestämt ställningstagan-
de. Frågan är viktig, men vi nöjer oss med att vänta
och se vad regeringen kommer att göra. Då är det
bara en halvmesyr.
Det gäller något som har en mycket komplicerad
rubrik: "Tillämplig lag i utomobligatoriska tvister".
Det är rent juridiskt språk, vilket betyder krånglighe-
ter i språksammanhang. Men det gäller en mycket
viktig situation.
Det handlar om en möjlig kollision mellan skydd
av tryck- och yttrandefrihet och skadeståndsregler.
Det gäller den fara som kan resa sig när man tilläm-
par skadeståndsregler som inte tar hänsyn till tryck-
och yttrandefriheten. Vi kan hamna i en mycket
komplicerad situation eftersom yttrandefriheten och
tryckfriheten skyddas på olika sätt i olika europeiska
länder. Då uppstår faran för att länder med lite skydd
för denna frihet lyckas bestämma över länder som
Sverige som har en mycket avancerad lagstiftning på
området.
Det gäller ett utkast som kommer från EU-
kommissionen. Regeringen har tid fram till september
för att komma med kommentarer och ställningstagan-
de till utkastet. Jag tycker fortfarande att ett tillkän-
nagivande från riksdagen skulle ha varit mycket be-
tydande i detta sammanhang.
Eftersom denna dag är en dag med alldeles för
långa debatter och alldeles för många ärenden gäller
det att försöka vara kortfattad. Jag ska bara säga någ-
ra ord om vårt särskilda yttrande om livsmedelsfrå-
gor. Varför är det bara ett särskilt yttrande och inte en
reservation? Det är helt enkelt för att vi tar upp frågor
som inte rymdes i regeringens skrivelse.
Det handlar om en omvänd situation. Vanligtvis
när vi diskuterar politik i Sverige och politik i EU är
vi övertygade om att vi har någonting att lära ut till de
andra. Efter erfarenheter direkt från EU-politiken, där
Folkpartiet är mycket aktivt i livsmedelsfrågor, kan vi
se att vi har väldigt mycket att lära från andra länder
och från EU. Det kan gälla kontroll av livsmedel
producerade i kök för stora grupper av brukare, t.ex.
barn och äldre. Där visar det sig att Sverige har
mycket svagare kontroll än många andra länder i EU.
Det finns länder där man kontrollerar denna mat fyra
gånger om året via oanmälda kontrollbesök. Det finns
många kommuner i Sverige där det inte förekommer
ett enda sådant besök om året. Vi har alltså någonting
att lära av andra länder.
Det är också bra att komma ihåg att man är myck-
et avancerad inom EU när det gäller diskussionen om
livsmedelssäkerhet. Vi är väldigt nära den punkt där
salmonella inte längre kommer att spridas, tack vare
det arbete som har pågått på EU-området.
Vår entusiasm för Europaunionen visar sig alltså
vara helt berättigad i detta sammanhang.
Med det vill jag en gång till tacka alla mina ar-
betskamrater i utskottet och önska alla en trevlig
sommar och en mycket lyckad valkampanj till dem
som tänker gå ut i denna.

Anf.  134  KARIN JEPPSSON (s):
Fru talman! Jag måste säga att det känns som en
lång dags färd mot talarstolen.
Det betänkande som vi nu behandlar är lagut-
skottets sista betänkande för den här perioden och
handlar om mål och inriktning för det svenska arbetet
med konsumentfrågor i EU. Som alla andra talare i
ärendet har sagt är det ett viktigt ärende, men på
grund av att vi har haft en lång debatt har vi beslutat
oss för att försöka korta ned våra anföranden lite
grann.
Det här är ett arbete som har stor betydelse för
den nationella konsumentpolitiken. Konsumentpoliti-
ken har fått en allt större betydelse i takt med att
gemenskapssamarbetet fördjupats och kommer att
fördjupas ytterligare. Från 1975 och framåt har arbe-
tet intensifierats och förbättrats. Det innebär att kon-
sumentskyddet successivt förstärks, något som jag
hälsar med tillfredsställelse.
Genom Maastrichtfördragets särskilda insatser
som understödde och kompletterade medlemsstater-
nas politik inriktades insatserna på att skydda konsu-
menternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen
samt att uppnå en god konsumentupplysning.
Genom Amsterdamfördraget har konsumentskyd-
det ytterligare förstärkts. Enligt artikel 153 ska kon-
sumentskyddskrav även beaktas vid utformningen
och genomförandet av gemenskapens övriga politik
och verksamhet. Dessutom har artikel 95.3 förstärkts
på så sätt att inte bara kommissionen utan även rådet
och Europaparlamentet strävar mot en hög skyddsni-
vå när det gäller hälsa och säkerhet samt miljö- och
konsumentskydd när regler ska beslutas för den inre
marknaden.
Kommissionens grönbok och de synpunkter som
lämnats på denna behandlas för närvarande inom
kommissionen.
Enligt Meddelande med en konsumentpolitisk
strategi som kommissionen beslutade om den 7 maj
ska målen vara en hög gemensam skyddsnivå, en
effektiv tillämpning av konsumentskyddslagstiftning-
en och inflytande för konsumentorganisationerna.
Den svenska handlingsplan för konsumentpoliti-
ken som vi beslutade om den 23 november 2001
ligger till grund för regeringens arbete i EU.
Fru talman! Inom det konsumentpolitiska arbetet
vet vi att regeringen varit pådrivande. Det har lett till
att konsumentpolitiken inom EU förbättrats. Bra
konsumentpolitik på gemenskapsnivå gynnar svenska
konsumenter såväl som konsumenter i övriga Europa.
Vi får väl konstatera att en del har gått väldigt bra.
Det har blivit tuffare krav. Tyvärr har en del inte
blivit lika väl behandlat i EU, men vi fortsätter natur-
ligtvis att kämpa.
Vi har nyligen debatterat och beslutat om ett be-
tänkande som handlade om konsumenterna och mil-
jön. Under mina snart åtta år i riksdagen har vi aldrig
debatterat konsumentpolitik med sådan intensitet och
så ofta som vi har gjort under det senaste dryga halv-
året. Vi har haft fyra debatter inom en tid av sju må-
nader. Med andra ord är det mesta vi har att behandla
i dag väl känt av oss alla.
Det finns dock en reservation som inte förekom-
mit tidigare. Det är den som Ana Maria Narti tog upp
och som handlar om tillämplig lag i utomobligatoris-
ka tvister, dvs. reservation 11. Reservationen handlar
egentligen inte så mycket om konsumentpolitik utan
mera om ärekränkning. Frågan är oerhört svår och
mycket viktig. Jag kan upplysa reservanterna om att
regeringen håller på med den här frågan. Vad jag
erfarit kommer den att behandlas som alla andra vik-
tiga frågor, dvs. skickas ut på remiss till berörda par-
ter.
Med det vill jag alltså ha sagt att jag inte tror att
reservanterna behöver vara så oroliga. Frågan kom-
mer att beaktas. I dagsläget finns det ett utkast från
kommissionen - och det är det som regeringen arbe-
tar med - vilket, som jag tidigare sagt, kommer att
behandlas på vanligt sätt.
Eftersom alla de andra reservationerna ganska
nyligen behandlats tänker jag inte upprepa det jag
sade för några veckor sedan, utan jag nöjer mig med
att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och
samtidigt avslag på samtliga reservationer. Skulle det
finnas någon som läser protokollet och vill veta på
vilka grunder jag vill avstyrker reservationerna hänvi-
sar jag till de tidigare debatterna.
Fru talman! Eftersom det här är min sista debatt i
riksdagens kammare vill jag ändå göra några reflex-
ioner.
Det har varit åtta fantastiskt roliga år, och mycket
intensiva dessutom. Inom konsumentpolitiken har det
hänt mycket. Det här är en kort och enkel samman-
fattning - ni känner igen det:
År 1995 beslutade vi om aktiv konsumentpolitik.
Sedan kom konsumenterna och EU i första omgången
och därefter konsumenterna och miljön. Utredningen
Starka konsumenter i en gränslös värld, som jag satt
med i, har behandlats, och vi har utifrån den beslutat
om en nationell handlingsplan för konsumentpoliti-
ken. För några veckor sedan hade vi konsumenterna
och miljön igen, och i dag är det konsumenterna och
EU.
Varje gång tar vi steg framåt och, som jag tycker,
steg i rätt riktning.
Fru talman! Som socialdemokrat kan jag aldrig
komma överens med Moderaterna i synen på vad god
konsumentpolitik är. Men en sak är säker: Det har
varit uppfriskande att debattera med Berit Adolfsson.
Berit är en ärlig politiker som på ett tydligt sätt före-
trätt Moderaterna. Det är därför våra debatter blivit
extra kryddade.
Jag vill också naturligtvis passa på att tacka Tanja.
Jag vill dessutom tacka alla er andra för de debatter vi
har fört här, och inte bara här utan också i utskottet
och före och efter utskottsmötena. Jag kommer att
sakna det. Det nya livet, som någon talade om, kom-
mer att bli ett bra liv, hoppas jag. Men jag kommer
också att med stor glädje tänka tillbaka på de här
åren. Jag kommer säkert att sakna en del av de här
roliga debatterna. Men så är livet.
Förutom alla utskottskamrater vill jag rikta ett
varmt tack till utskottskansliet. Nu sitter Anders No-
rin här, en god företrädare för detta - åtminstone för
mig som har debatterat konsumentpolitik - och får ta
emot det tacket. Jag vill också tacka alla andra kam-
rater i riksdagen som lyssnar på den här debatten.
Som sagt: Er som ska vara kvar önskar jag lycka till.
Alla ni andra hoppas jag ska göra som jag: leva det
goda livet. Det vet jag att sittande talman också tän-
ker göra.

Anf.  135  CHRISTINA AXELSSON (s):
Fru talman! I dag fortsätter debatten om EU:s
framtidsfrågor. Konsumentfrågor är framtidsfrågor i
EU-samarbetet. De blir dessutom mer och mer viktiga
ju mer EU-samarbetet utvecklas. Inre marknaden
möjliggör en omfattande handel med varor. Då behö-
ver vi också ha en omfattande verksamhet bland kon-
sumenter.
Fru talman! Vi socialdemokrater anser att konsu-
mentinflytandet är viktigt och att konsumentperspek-
tivet behöver lyftas fram. Men jag är varken stolt eller
nöjd med att vi inte har kommit längre med konsu-
menters påverkansmöjligheter i EU.
Vårt medlemskap har möjliggjort att vi fullt ut
och aktivt kan vara med och påverka, men konsu-
menterna har inte getts förutsättningar att nyttja den-
na möjlighet fullt ut. Visst får både Konsumentrådet
och Konsumenter i Samverkan såväl statliga medel
som inbjudningar att delta i arbetet. Men de är pa-
raplyorganisationer och ska företräda sina medlem-
mar. Sålunda borde även deras medlemsorganisatio-
ner få möjligheter att arbeta med dessa frågor och
kunna vara med i olika EU-sammanhang för att kon-
sumenternas röster ska bli hörda.
I Amsterdamfördraget sägs att gemenskapen ska
främja konsumenternas intressen och deras rätt att
organisera sig. Men hur främjas det i Sverige?
De EU-bidrag som finns att söka kräver höga in-
satser, är svåra att finna och krångliga att söka. De
medel som finns för frivilligorganisationer hos Kon-
sumentverket räcker inte åt alla som söker. Vi har
tidigare uttryckt en viljeinriktning och uppmanat både
miljö- och ungdomsorganisationer som arbetar med
konsumentfrågor att söka dessa medel.
Jag stöder den viljan, de organisationerna når vik-
tiga medlemsgrupper. Men behov finns också hos
konsumentorganisationer som vill fortsätta att arbeta
med konsumentfrågor. Vi får säkert anledning att
återkomma till det i den fortsatta diskussionen kring
EU:s strategi på konsumentområdet.
Fru talman! Konsumentorganisationerna behövs
för att representera Sverige i europeiska samman-
hang. Under de europeiska konsumentdagarna i Mad-
rid för några veckor sedan inbjöd EU till en över-
läggning om just konsumentrepresentation. Där före-
träddes Sverige av departementsråd och departe-
mentssekreterare från Justitiedepartementet, en repre-
sentant från Svenskt Näringsliv och endast en kon-
sumentrepresentant från Sveriges Konsumentråd.
Jag har förstått att en del andra länders konsu-
menter har det lättare att finna medel för att delta i det
viktiga EU-arbetet genom sina ideella organisationer.
Det är viktigt att alla länders konsumenter kan göra
sina röster hörda, och jag tycker att Sverige ska gå i
framkant i den här frågan.
Fru talman! Jag förstår också att mina motionsyr-
kanden avslås, det gör de alltid. Men jag hoppas att
de ändå ger några ringar på vattnet och att konsu-
menternas ställning blir starkare i framtiden, både här
hemma i Sverige och i EU-sammanhang.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 18 §.)

12 §  Lag om elektronisk handel och andra
informationssamhällets tjänster, m.m.

Föredrogs
lagutskottets betänkande 2001/02:LU29
Lag om elektronisk handel och andra informations-
samhällets tjänster, m.m. (prop. 2001/02:150).

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut fattades under 18 §.)

13 §  Folkhälsofrågor

Föredrogs
socialutskottets betänkande 2001/02:SoU19
Folkhälsofrågor.

Anf.  136  LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Årets folkhälsobetänkande är tunt.
Det har sin förklaring. Sedan i höstas har regeringen
utlovat en folkhälsoproposition, men man har inte
levererat någon sådan. Nu lär den komma till hösten,
ett år försenad. I väntan på den propositionen har
naturligt nog få motioner lagts fram. Självklart ter det
sig inte så meningsfullt att ta upp debatt och fatta
beslut i enskilda folkhälsofrågor då alla väntar på ett
mer sammanhängande förslag.
Det finns emellertid enskilda områden där ut-
vecklingen är sådan att åtgärder bör vidtas så snabbt
som möjligt, åtgärder som inte bör vänta på en plan
och inte heller på något avgörande sätt påverkas av en
sådan. Vi brukar i vårt parti undvika att prioritera
speciella sjukdomar utan överlåta det till verksamhe-
terna, men ibland är utvecklingen inom ett område så
alarmerande och de basala bristerna så tydliga att
riksdagen måste påtala dessa brister även inom ett
enskilt vårdområde.
Så är det med osteoporos, fru talman. Den när-
mast epidemiska utvecklingen har påtalats många
gånger, men lite har hänt. I ett land som har flest
höftfrakturer i världen och flest kotfrakturer inom
EU, med allt vad det innebär av lidande och samhäll-
skostnader, borde åtgärder för att bättre komma till
rätta med problemet ligga högt på prioriteringslistan.
Det rör sig ju faktiskt om en av våra största folksjuk-
domar.
Orsakerna till sjukdomen är många, bl.a. att vi bor
där vi bor. Solen står lågt i Sverige största delen av
året, och skillnaden mellan nord och syd i landet är
stor både vad gäller solståndet och antalet frakturer på
osteoporotisk grund. Svenskar är alltså predestinerade
att ha större besvär med osteoporos än de flesta andra.
Sjukdomen och dess följder kräver här fler vårddagar
på sjukhus än vad hjärtinfarkt, lungsjukdomar, reu-
matoid artrit och diabetes gör tillsammans.
Det kunde anses rimligt då sjukdomen är så fre-
kvent i Sverige och kostnaderna för dess följdtillstånd
så stora att vi tog till vara alla diagnostiska och be-
handlingsmässiga möjligheter. Vi borde leda den
tekniska och medicinska utvecklingen och verkligen
utnyttja de tekniska möjligheter som finns för att i tid
kunna upptäcka och åtgärda sjukdomen. Men så är
inte fallet. Sverige har näst Storbritannien den lägsta
förekomsten av bentäthetsmätare per miljon invånare.
Det finns landsting som inte har någon mätare alls.
Inom den offentliga primärvården, som ju ska vara
människors första och tillgängligaste vårdgivare och
vårdkontakt, speciellt när det gäller de vanliga folk-
sjukdomarna, förekommer bentäthetsmätare och
därmed mätning ytterst sällan. Självklart ställs då
också diagnosen förhållandevis sällan. Osteoporos är
vår mest underdiagnostiserade och underbehandlade
folksjukdom med jättelika kostnader för samhället.
Visst kan mycket vinnas med sedvanliga folkhäl-
sopolitiska åtgärder som mer motion och förbättrad
livsstil, men det löser inte problemet. Vi måste un-
derlätta diagnostiserandet och öka den medicinska
behandlingen bl.a. med tanke på dem som redan är i
farozonen för frakturer och där det förebyggande
arbetet så att säga redan är litet sent påkommet.
Fru talman! Det brådskar alltså med insatser för
att lösa detta folkhälsoproblem, insatser som varken
behöver eller ska vänta på en uppenbarligen osäker
folkhälsoproposition. Här kan riksdagen klart indike-
ra för huvudmännen att vi ser det som ett påtagligt
folkhälsoproblem, att vi anser att åtgärder måste prio-
riteras och att vi inte kan se några ursäkter för att
vänta på att det görs något åt osteoporosproblemet.
Med det, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 13. Jag vill samtidigt ta tillfället i akt att tacka
mina utskottskamrater för de gångna fyra åren, som
har varit stimulerande och som jag har upplevt i ett
gott kamratskap trots motsatta uppfattningar i många
frågor. Jag vill också tacka vårt eminenta kansli som
har stått ut med rätt mycket påfrestningar från vår
sida.

Anf.  137  ROLF OLSSON (v):
Fru talman! Förebyggande hälsoarbete är ett ut-
omordentligt viktigt politiskt område, och det borde
vara naturligt att vid alla samhällsförändringar nog-
grant överväga konsekvenserna av dessa ur folkhälso-
synpunkt. Det gäller naturligtvis både positiva och
negativa konsekvenser. Sveriges internationellt sett
goda folkhälsoresultat har till en stor del samband
med årtionden av samhälleliga förbättringar av områ-
den som hygien, kost, bostadsförhållanden och ar-
betsmiljö - för att ta några viktiga fält.
Vi diskuterar naturligt nog väldigt mycket i soci-
alutskottet och i denna kammare kring hälso- och
sjukvårdspolitik. Även om vi bland partierna före-
språkar olika vägar att förstärka sjukvården, är vi i
mycket överens om att sjukvården är ett av de mest
centrala samhällsområdena. Det borde förhålla sig
likadant med folkhälsoarbetet. Kanske finns det före-
ställningar om tydliga och linjära samband mellan
satsningar på en förstärkt sjukvård och satsningar på
ett förbättrat folkhälsoarbete? Det sambandet finns
inte med automatik.
Sverige har fortfarande ganska goda folkhälsore-
sultat att uppvisa. Medellivslängden är bland den
högsta i världen för både kvinnor och män, och späd-
barnsdödligheten är den lägsta i världen. Det finns ett
flertal andra områden på folkhälsosidan där vårt land
ligger mycket bra till.
När man studerar ohälsotalen lite närmare fram-
träder dock en mer komplicerad och mörkare bild.
Hälsotillståndet i befolkningen är klart relaterat till
vilken samhällsgrupp man tillhör och under vilka
sociala betingelser man lever i. Klass och kön har en
signifikant betydelse för ohälsotalens fördelning.
Dessa klyftor i ohälsotalen syns över hela landet. I
landets storstadsområden är skillnaderna i ohälsotal
oerhört tydliga.
De klyftor som vidgades under 90-talet måste
motverkas, och det är ett arbete som har inletts under
denna mandatperiod. Det är angeläget också mot
bakgrund av att det finns internationella forsknings-
rapporter som pekar på att samhällen med stora eko-
nomiska klyftor tenderar att uppvisa högre ohälsotal
och sämre resultat vad avser folkhälsan än länder med
jämnare ekonomisk och social fördelning. Stora soci-
ala klyftor tenderar att åtföljas av stora folkhälsok-
lyftor, och fler människor drabbas och dör av sjuk-
domar och skador som skulle kunna förebyggas. En
sådan utveckling är oacceptabel för oss i Vänsterpar-
tiet, och därför menar vi att arbetet för en bättre folk-
hälsa måste gå hand i hand med arbetet för minskade
klassklyftor.
Fru talman! Det är också viktigt att notera att
kvinnor genomgående uppvisar högre ohälsotal än
männen. Kvinnor har längre genomsnittlig livslängd
än männen, men de drabbas i högre utsträckning av
skador, sjukdomar och ohälsa. Bland det mest an-
märkningsvärda är att vi under senare år kan konsta-
tera en sjunkande dödlighet bland alla grupper utom
en, nämligen kvinnor i s.k. outbildade arbetaryrken.
De här skillnaderna är självklart aldrig någonsin ac-
ceptabla. Forskning och samhällsutveckling måste ta
fasta på dessa skillnader och verka för förändringar
som kommer kvinnorna till godo.
Vi ser självklart fram emot den utlovade folkhäl-
sopropositionen i höst. Vår förhoppning är att vi då
fortsätter ett samarbete i den nuvarande majoriteten.
Vi menar att det möjliggör en inriktning på folkhälso-
arbetet som inkluderar satsningar på att minska de
klass- och könsrelaterade skillnaderna i hälsohänse-
ende. Det är också avgörande att i samband med mål-
och strategiformuleringar på folkhälsoområdet ta upp
de växande problemen med de många långtidssjuk-
skrivningarna i samhället och formulera planer för
förebyggande arbete på området arbetsrelaterad ohäl-
sa. Här handlar det om samordnade insatser från ett
flertal samhällsområden. Det finns anledning till
förnyade diskussioner om företagshälsovård och
hälsofrämjande arbetsplatser. Frågor om ökat infly-
tande för de anställda över sin arbetssituation är cent-
rala i sammanhanget.
Fru talman! Tobak, alkohol och narkotika är vik-
tiga områden för förebyggande folkhälsoarbete. Vi
har ganska nyligen behandlat alla dessa tre områden i
särskilda betänkanden, och jag ska inte uppehålla mig
vid dem i dag. Det måste ändå understrykas att vi har
all anledning att se med största oro på den pågående
kraftiga ökningen av alkohol- och droganvändningen
i samhället. De åtgärder vi beslutat här i riksdagen
ska naturligtvis avvaktas, men det finns anledning att
ha en beredskap för att kunna vidta ytterligare åtgär-
der.
Fru talman! Vänsterpartiet har i ett antal reserva-
tioner valt att markera ståndpunkter kring ett antal
viktiga folkhälsoområden. Ett sådant område är ljud-
nivåerna i samhället där vi är bekymrade över ut-
vecklingen med ett ökat antal hörselskador. Inte minst
de unga riskerar tidigt att få nedsatt hörsel. Vi vill
kraftigt understryka de åtgärder som föreslås i reser-
vationen.
Vidare pekar vi i en annan reservation på bekym-
ren med den ökade övervikten bland barn och unga i
samhället. Vi pekar på att det är angeläget med åtgär-
der för att stimulera och förbättra den fysiska aktivi-
teten både i skolan och på fritiden.
Vi markerar i en reservation behovet av särskilda
åtgärder mot osteoporos. Den reservationen har sin
grund i en moderat motion. Vi vidhåller, precis som
tidigare, att det inte ankommer på riksdagen att uttala
sig om förebyggande insatser och behandling av
sjukdomar, men vi vidhåller behovet av att det utar-
betas en nationell handlingsplan för att bromsa ut-
vecklingen med ett ständigt ökat antal skador till följd
av osteoporos, som är en mycket allvarlig folksjuk-
dom.
Fru talman! Vänsterpartiet noterar med stor till-
fredsställelse att ett enigt utskott utifrån motioner från
flera partier beslutat föreslå att riksdagen ger rege-
ringen till känna att anta mål för det självmordspre-
ventiva arbetet. Det är en utomordentligt angelägen
uppgift.
Vänsterpartiet står bakom alla sina reservationer,
men jag yrkar för tids vinnande bifall endast till re-
servation 1.
I likhet med föregående talare vill jag tacka fru
talman och utskottskamraterna för de gångna fyra
åren.

Anf.  138  LARS GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Folkhälsan, dvs. hälsan hos befolk-
ningen, återspeglar på flera sätt ett lands tillstånd.
Försämringar och förbättringar av det generella häl-
soläget sker med en viss fördröjning i tid. Normalt
ökar ohälsan vid ekonomisk lågkonjunktur. Det är
därför alarmerande att många människor uppenbart
mår dåligt även efter en längre tids högkonjunktur. i
landet. Sjukskrivningstalet har rusat i höjden och
beräknas under 2002 kosta ofattbara 113 miljarder
kronor. Vi vet också att barns hälsa har försämrats
under de senaste åren, såväl den fysiska som den
psykiska. Alltfler utredningar visar att barn långt ned
i åldrarna upplever stress och plågas av huvudvärk
och magont.
När det gäller den vuxna befolkningen kan säkert
en del av den faktiska och upplevda försämringen av
hälsan relateras till arbetslivet - men inte stå för hela
förklaringen. Eftersom människor vistas till två tred-
jedelar av sitt liv utanför arbetslivet måste självklart
en del svar stå att finna i hur man mår i sitt sociala
liv, i sin familj och på sin övriga fritid. Vi vet att
människor som har komplikationer i sin sociala situ-
ation givetvis inte kan frikoppla detta under arbetstid.
Detsamma gäller omvänt. Undersökningar har visat
att fler använder lugnande mediciner för att kunna
klara sin situation. Det är en oroväckande utveckling.
Droger i olika former blir lätt en kompensation för
välbefinnande när man inte mår bra.
Årligen tar 1 600 personer sina liv i Sverige.
Bland ungdomar är suicid den vanligaste dödsorsa-
ken. Som jämförelse kan nämnas att antalet personer
som omkommer i trafiken är ca 600. Det är inte ac-
ceptabelt, utan insatser fordras för att motverka
självmord, exempelvis genom att stödja organisatio-
ner som har kunskap och arbetar med dessa frågor.
Det är därför glädjande att utskottet har beslutat sig
för att uttala sig i denna riktning.
En människas totala livssituation är det som avgör
hennes välbefinnande. För detta finns både ett per-
sonligt och ett offentligt ansvarstagande. Det offentli-
ga kan och ska skapa förutsättningar för god folkhäl-
sa. Den del där det ofta brister är kunskapsöverfö-
ringen, då det tar längre tid för informationen och
kunskapen att etablera sig i befolkningen. Det gäller
särskilt när det finns motstridiga intressen från andra
aktörer. Vidare måste politiska beslut också skapa
utrymme för individen att göra goda val.
Kristdemokraterna anser att folkhälsoinsatser
måste ha ett brett anslag över många områden och
inte i längden kan avgränsas till tillfälliga insatser.
Det behövs en genomtänkt och uthållig politik med
folkhälsoperspektiv såväl nationellt som regionalt och
lokalt. Detta har påtalats av Nationella folkhälso-
kommittén i deras slutbetänkande.
Om man ser till barnens situation finns det alar-
merande signaler inte minst på det psykosociala pla-
net. Många barn upplever redan i tidiga år stress och
oro, i förskolan och skolan. Flera samverkande orsa-
ker bidrar till detta, men framför allt brist på tid och
lugn uppges vid undersökningar vara en starkt bidra-
gande faktor. Vi kristdemokrater pläderar för mer tid
för barnen, då vi vet att de första åren i ett barns liv är
avgörande för framtiden. Tyvärr är tid för barnen en
bristvara i det svenska samhället.
Vi vet också att andelen överviktiga ökar och att
fler ungdomar behöver förbättra sin kondition. Ökad
konsumtion av alkohol och andra droger är andra
tillkommande negativa faktorer. Barns och ungdo-
mars hälsa är en framtidsfråga, och det går inte att
vänta med att sätta in åtgärder. Då kan det vara för
sent.
Om man ser till den gångna mandatperioden
måste man tyvärr konstatera att regeringen misslyck-
ats när det gäller alkohol- och drogpolitiken. Det-
samma gäller sjukskrivningstalen, vilka också åter-
speglar hälsotillståndet.
Nu kan vi skönja resultatet av experimentet med
lördagsöppet på systembutikerna. Försäljningen slår
alla rekord. Återigen bekräftas att tillgänglighet och
konsumtion relaterar till varandra.
Den narkotikapolitiska handlingsplanen visar ock-
så brister i konkreta förslag, även om det var ett för-
sök i rätt riktning. Ett glädjeämne är att regeringen i
årets tilläggsbudget avsätter 15 miljoner kronor för
stöd till organisationer och föreningar som verkar
förebyggande inom området - exakt den summa och
det förslag som vi kristdemokrater hade i vårt budge-
talternativ för 2002.
Många kommuner har fortfarande ekonomiska
problem och problem att avsätta nödvändiga resurser
till arbetet på drogområdet. Enligt Svenska kommun-
förbundet kommer det ekonomiska läget inte heller
att ljusna, utan man räknar med ökade budgetunder-
skott i kommunsektorn under kommande år.
Med denna bakgrund, fru talman, är det lindrigt
sagt beklagligt att regeringen trots omfattande be-
slutsunderlag inte orkat framlägga en folkhälsopropo-
sition för riksdagen före sommaren.
Det behövs också, enligt vår uppfattning, en över-
syn av ljudnivåerna vid olika tillställningar. Det kan
inte vara så svårt, när många kommuner har flera
kontroller att utöva på många områden, att också göra
det vid tillställningar av olika slag. Det har visat sig
att gällande rekommendationer inte efterlevs eller
kontrolleras. Det är vanligt att ungdomar exponeras
för mycket höga ljudnivåer. Därför vill vi, tillsam-
mans med Vänsterpartiet, att man ser över möjlighe-
terna att efterleva rekommendationerna.
Det finns fler saker som jag kunde beröra, men då
vi avvaktat den utlovade propositionen om folkhälsa
har vi valt att i vår folkhälsomotion inte lägga några
konkreta förslag på andra områden.
Jag vill också passa på tillfället att tacka mina
kolleger i utskottet och utskottskansliet för den gång-
na perioden. Om vår Herre står oss bi kanske vi kan
träffas till hösten igen - vi får se.
Vi står givetvis bakom våra reservationer, men jag
nöjer mig med att endast yrka bifall till reservation
nr 9.

Anf.  139  KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Människan har många önskningar.
Förloras hälsan, återstår bara en. Att ha hälsan och
må bra är en förutsättning för livskvalitet, upplevelse
av lycka och tillfredsställelse med livet. Hälsan på-
verkas av hur vi lever. Men även samhällets villkor
och sätt att behandla sina medborgare har stor bety-
delse för hälsan. Därför krävs det en debatt om vikti-
ga hälsofrågor. Hur klarar vi av att hela de sociala
och regionala hälsoklyftorna? Hur uppnår vi en jäm-
likare hälsa?
Låt mig från början slå fast: Det handlar inte i
första hand om kampanjer. Det handlar om att göra en
god folkhälsa till ett centralt mål för hela samhällets
politik.
Folkhälsopropositionen, som regeringen aviserat
till den 15 mars, skjuts på framtiden. Det är illa,
mycket illa, dels för att folkhälsofrågorna inte priori-
teras tillräckligt, dels för att dagens debatt enbart
bygger på ett tunt betänkande, i avsaknad av rege-
ringsförslag. Vi behöver handlingskraft och konkreta
förslag, inte tomt prat om någonting som kommer.
Åtgärder krävs på många nivåer och inom alla
samhällssektorer, med tanke på den dramatiskt ökade
ohälsan, med rötter i arbetslivet, sjukskrivningarna
som fortsätter att skena mot oerhörda höjder och
alltför många som lever under ekonomisk stress. Det
är inte acceptabelt. Hela arbetslivet måste utgå från
ett hälsoperspektiv. Decentralisering åstadkommer
helheter och sammanhang.
Vi måste förebygga och rehabilitera i stället för att
utförsäkra och pensionera. Därför är regeringens
passivitet på området så otroligt tråkig, framför allt
för alla de människor som drabbas av bristen på åt-
gärder.
Centerpartiet har bl.a. i boken Hela Sverige redo-
visat förslag för en god folkhälsa. Speciellt viktiga
områden när det gäller att förbättra folkhälsan är
enligt vår uppfattning arbete, jämställdhet, utbildning,
social gemenskap, bra bostäder och boendemiljöer,
friluftsliv, motion, hälsosamma matvanor, drogpoli-
tik, rehabilitering, en hälsoinriktad sjukvård och
forskning. Kulturen, folkbildningen och föreningsli-
vet är underskattade områden som helande och lä-
kande kraft.
Ett lyckat folkhälsoarbete kräver många aktörer.
För Centerpartiet är den lokala nivån särskilt angelä-
gen. Enskilda, föreningslivet, kommuner och lands-
ting har stor betydelse för den lokala miljön.
Centerpartiet har pekat på det stora och eftersatta
forskningsbehovet inom folkhälsoområdet. Vi före-
slår att riksdagen initierar ett omfattande forsknings-
program om den sociala gemenskapens betydelse för
folkhälsan. Det behövs ny kunskap om social integ-
ration och vilka mekanismer som påverkar männi-
skors livsvillkor och levnadssätt. Forskning för att
beskriva de sociala klyftorna finns. Däremot är un-
derlag och analyser kring geografiska hälsoskillnader
mer sällsynta.
Det finns många andra områden där forsknings-
behovet är stort: ohälsan i arbetslivet och sambanden
mellan god arbetsmiljö och ökad lönsamhet. Grönyte-
forskningen är intressant, med hänsyn till bl.a. kopp-
lingen mellan motion och naturupplevelser å ena
sidan och hälsa å andra sidan.
Kvinnoperspektivet i folkhälsoarbetet glöms ofta
bort. Vi anser därför att regeringen ska återkomma
med förslag om ett vidgat kvinnoperspektiv i folkhäl-
soforskningen.
Jag har i ett särskilt yttrande markerat behovet av
insatser för ett intensifierat arbete mot hörselskador
och om ökade resurser för att sprida kunskaper om
och öka informationen om hur man förebygger och
botar tinnitus. Det är viktiga frågor, för enskilda
människors livskvalitet och deras rättmätiga krav på
ett samhälle tillgängligt för alla. Flera av mina parti-
kolleger har förtjänstfullt aktualiserat detta, och även
kolleger i övriga partier. Skrivningarna i utskottsbe-
tänkandet är dock acceptabla i denna del.
Fru talman! Även om jag anser att betänkandet är
tunt vill jag lika tydligt framhålla att jag och Center-
partiet är tillfreds med just tillkännagivandet om att
mål bör fastslås för det självmordspreventiva arbetet.
Det är viktigt.
Jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation
nr 7.

Anf.  140  KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Den senaste tidens uppmärksamhet
kring de många och långa sjukskrivningarna har
verkligen också satt fokus på folkhälsofrågorna. Vi
har ju sedan några år känt till att sjukskrivningstalen,
och därmed kostnaderna, har ökat, men varningssig-
nalerna har tydligen inte varit tillräckligt höga. Rege-
ringen har inte förmått att lägga fram en proposition
med anledning av Folkhälsokommitténs utredning.
Det hade säkert kunnat sätta fart på det folkhälsoar-
bete som är så oerhört viktigt.
Fru talman! Jag vill hänvisa till det särskilda ytt-
rande som Folkpartiet tillsammans med Moderaterna,
Kristdemokraterna och Centern har lämnat till det här
betänkandet.
En framgångsrik folkhälsopolitik måste grunda
sig på goda kunskaper om den pågående samhällsut-
vecklingen, om ohälsans orsaker och om vilka meto-
der som är framgångsrika. Den måste bygga på kun-
skap om olika befolkningsgruppers värderingar och
kultur. Den måste också grunda sig på en insikt om
att människor ser olika på nytta och risk med olika
handlingsalternativ. Livet är ju mycket mer än att
minska hälsorisker. Vid val av strategier i folkhälso-
arbetet behövs också en sammanfattande etisk be-
dömning.
Fru talman! Det är viktigt att vanor och livsstilar
som får bestående effekt för hälsan kan påverkas så
tidigt som möjligt. Förskola och skola har här en
viktig uppgift. Det gäller matvanor, motionsvanor och
bruk av tobak, alkohol och droger. I skolan finns
unika möjligheter att öka elevers kunskap och påver-
ka deras attityder till livsstilsfrågor. Här handlar det
också mycket om lärarnas inställning. Det är därför
viktigt att lärarutbildningen innehåller avsnitt om
folkhälsofrågor och skolans möjligheter att till ele-
verna förmedla kunskaper om hälsans och ohälsans
bestämningsfaktorer.
Med en sådan utbildning ökar sannolikt motiva-
tionen för skolan att prioritera folkhälsofrågorna i
utbildningen. Det här behöver inte vara speciellt
krångligt och inte heller speciellt teoretiskt. Ett ex-
empel som jag såg i ett inslag i TV var en skola där
elever och lärare varje dag före lunch tog en gemen-
sam promenad. Det gav bättre matlust och bättre
koncentration inför eftermiddagens lektioner. Samti-
digt gavs tillfälle till gemenskap både mellan elever
och mellan elever och lärare.
Andelen barn och unga som får diabetes ökar ock-
så oroväckande. Därför är det viktigt att eleverna får
undervisning om kost och motion och att idrottsämnet
inte teoretiseras utan att eleverna får utöva fysiska
aktiviteter.
En positiv fritid utgör ofta en av de viktigaste
friskfaktorer för alla åldersgrupper. Tyvärr når inte
det utbud som finns alla samhällsgrupper, t.ex. funk-
tionshindrade, vissa invandrargrupper och ensamför-
äldrar. I måndags var jag ute och tittade på tillgäng-
ligheten i några kommuner i Västmanland. Jag kunde
tyvärr konstatera att flera av de lokaler som används
för olika kulturella ändamål inte är tillgängliga för
funktionshindrade. Lokaler för konserter ligger fler
trappor upp utan hiss. Det går inte ens ta sig in i
byggnaden på grund av trappor. Hörselslingor funge-
rar dåligt, är fel inställda eller trasiga. Det är klart att
om man som funktionshindrad upplever detta ett antal
gånger minskar ju lusten att ens försöka besöka ett
kulturellt arrangemang.
De här frågorna måste lösas. Vi har ju antagit ett
handlingsprogram här i riksdagen om tillgänglighe-
ten. Det är bara det att det har tagit tid. Det verkar ta
lång tid innan det händer något.
Fru talman! Varje enskild person kan ta ett betyd-
ligt större ansvar för sin hälsa, men det är också så att
man måste få veta vad man ska göra själv. Här har
t.ex. apoteken spelat en stor roll. Samarbetet med
Folkhälsoinstitutet och även med olika patientorgani-
sationer har haft stor betydelse när det gäller att in-
formera hur man kan förebygga sjukdomar och hur
man själv hanterar hälsoproblem. Oavsett vilken
ställning apoteken kommer att få i framtiden är det
viktigt att de också i fortsättningen får spela en aktiv
roll i folkhälsoarbetet. Apotekens kundkrets är myck-
et vid, och därför når de också ut med sin information
till alla befolkningsgrupper.
Fru talman! Det självmordsförebyggande arbetet
är av största vikt. Vi i Folkpartiet har under en rad år
motionerat i den här frågan. Under förra året fick vi
gehör för vår motion angående självmord och barn.
Det blev till ett tillkännagivande till regeringen om att
de riktlinjer som WHO har utarbetat om hur själv-
mordsförebyggande arbete bör bedrivas snarast bör
omsättas till svenska förhållanden.
I det här betänkandet har vi tagit ytterligare ett
steg med anledning av en folkpartimotion, flerparti-
motioner och motioner från Kristdemokraterna om att
vi ska sätta upp mål när det gäller det självmordspre-
ventiva arbetet. Jag hoppas att vi nu kan nå de mål
som WHO har satt upp i projektet Hälsa för alla
2000.
Buller har blivit ett stort problem. Ungefär var ti-
onde person lider av hörselskada. Att höra illa och ha
problem med hörseln är ofta stigmatiserande och
skapar många problem. Det är därför viktigt att mins-
ka bullerstörningar så att ljudnivåerna sänks och färre
människor utsätts för det skadliga bullret. Utskottets
majoritet har ganska bra skrivning kring detta i be-
tänkandet. Jag förutsätter att bullerfrågan kommer att
få en framträdande plats när folkhälsopropositionen
äntligen läggs fram i riksdagen. Jag kan i alla fall
lova att vi i Folkpartiet kommer att fortsätta att arbeta
för att de bullerstörningar som leder till hörsel-
problem ska bekämpas med full kraft.
Fru talman! Kunskap behövs för ett målinriktat
och effektivt folkhälsoarbete. Det finns områden där
forskningen visat att förebyggande arbete lönar sig.
Det gäller t.ex. skadeprevention, åtgärder mot to-
baksbruk, suicidprofylax, screening mot cancer i
livmoderhalsen och mammografi. För andra områden,
som primärprevention av hjärt- och kärlsjukdom och
cancer behövs mer forskning för att utröna vilka me-
toder som är mest kostnadseffektiva. Folkpartiet
anser därför att det är viktigt att forskningen om vilka
förebyggande insatser som är mest effektiva utifrån
en mänsklig och hälsoekonomisk utgångspunkt sti-
muleras och prioriteras.
Ett annat forskningsfält som måste stimuleras är
forskningen kring hur kunskap om livsstilars betydel-
se för folkhälsan bäst kan förmedlas så att kunskapen
kan bli tillvaratagen på det individuella planet. Det är
viktigt att Folkhälsoinstitutet i sitt folkhälsoarbete för
systematiska kunskapsöversikter. De bör också initie-
ra och stödja forskning som är viktig för det hälso-
främjande och förebyggande arbetet. Institutet bör
naturligtvis också systematiskt utvärdera olika arbets-
sätt i förebyggande syfte.
Fru talman! Jag står bakom samtliga mina reser-
vationer men yrkar bifall endast till reservation nr 8.

Anf.  141  KENT HÄRSTEDT (s):
Fru talman! Kolleger! Det är tillfredsställande att i
dessa yttersta dagar av innevarande mandatperiod
delta i ännu en folkhälsodebatt. Jag vill passa på att
tacka mina kolleger och särskilt Leif Carlson från
Moderaterna som har sett till att folkhälsodebatterna
har blivit särskilt heta.
Det är tillfredsställande att ha ännu en folkhälso-
debatt eftersom detta är högaktuella och ytterst ange-
lägna frågor, men också eftersom det ger oss en bra
bild av att vi på område efter område flyttar fram
positionerna. Vi påminns dock ständigt om att det
finns mycket kvar att göra.
För att spara tid ska jag fatta mig kort.
Samhället i stort förändras, och det får också kon-
sekvenser på folkhälsans område. I dessa dagar talas
mycket om sjukskrivningar och ohälsa i arbetslivet.
Ett allt högre tempo, större krav och förväntningar
har ofta konsekvenser som leder till fysiska och psy-
kiska åkommor. Det finns sedan en lång tid tillbaka
en debatt om de s.k. välfärdssjukdomarna, t.ex. stress
och övervikt. Detta ger oss en påminnelse om att vi
inte kan luta oss tillbaka och känna oss nöjda med
tidigare framgångar på området när vi vet att så
många människor mår dåligt i vårt samhälle.
Vi vet att folkhälsoområdet inte är något statiskt
område som förblir detsamma år efter år. I takt med
att samhället förändras blir det följdverkningar på vår
arbetsmiljö, på vår boendemiljö och på våra konsum-
tionsvanor, kort sagt på över huvud taget alla områ-
den som rör vår livsstil. Det är tillfredsställande att
folkhälsofrågorna väcker ett sådant engagemang och
har fått en central plats i den socialpolitiska debatten.
I dagens betänkande behandlas en rad motioner
om folkhälsomål, inriktningen av folkhälsoarbetet
m.m. Det har också väckts motioner om folkhälso-
forskning. Många av dem   är kloka och tänkvärda,
och flera har tagit sin utgångspunkt i Nationella folk-
hälsokommitténs slutbetänkande. Utskottet utgår från
att dessa och liknande frågeställningar kommer att
behandlas i regeringens proposition på området sena-
re i år. Jag ser med tillförsikt fram emot denna. Jag
vet att arbetet med den, trots det som har sagts från
denna talarstol, är i full gång och att det inte kommer
att tappa tempo.
Utgångspunkten för folkhälsoarbetet är att folk-
hälsan ska förbättras för de grupper i samhället som
är mest eftersatta ur folkhälsosynpunkt. Detta är en
solidarisk och naturlig utgångspunkt. Man har fokus
på att minska ojämlikheten vad gäller hälsofrågorna.
Det är också självklart att vi samtidigt strävar efter att
förbättra hälsan för befolkningen som helhet.
Regeringen  arbetar nu med att utforma en natio-
nell folkhälsopolitik. I detta ingår nationella mål och
indikatorer för folkhälsoarbetet. Vidare redovisar
regeringen att Folkhälsoinstitutet haft regeringens
uppdrag att utveckla och pröva metoder för hälsokon-
sekvensbedömningar/beskrivningar. Man har arbetat
för att hitta en principmodell för detta. I detta arbete
har man utgått från Nationella folkhälsokommitténs
förslag  till hälsomål, som formulerats med utgångs-
punkt i  hälsans bestämningsfaktorer.
Utskottet vidhåller att folkhälsoarbetet även fort-
satt ska ges hög prioritet. Vi ser fram emot att en
proposition om nationella folkhälsomål kommer att
läggas fram under hösten och presenteras i samband
med budgetpropositionen.
Utskottet utgår från att Nationella folkhälsokom-
mitténs slutbetänkande, SOU 2000:91, som remiss-
behandlats, kommer att utgöra ett viktigt underlag för
regeringens kommande förslag på området. Detsam-
ma gäller Folkhälsorapport 2001, Miljöhälsorapport
2001 och rapporterna från Kommittén Välfärdsbok-
slut över 1990-talet. Utskottet utgår även från att
folkhälsoforskningen kommer att behandlas i den
aviserade propositionen.
Vad beträffar olika folkhälsoproblem har bl.a.
frågan om psykisk ohälsa och stress tagits upp. Det är
utan tvivel så att det behövs kraftfulla insatser både
centralt och lokalt för att motverka den negativa ten-
densen. Utskottet förutsätter att regeringen särskilt
beaktar detta vid den kommande mål- och strategi-
formuleringen på detta område.
När det slutligen gäller insatser mot sjukdomar
som benskörhet, tuberkulos och elöverkänslighet har
utskottet samma inställning som tidigare. Mot bak-
grund av de riktlinjer för prioriteringar inom hälso-
och sjukvården som riksdagen ställt sig bakom vid-
håller utskottet att riksdagen inte kan tillmötesgå
motionskraven på insatser mot olika sjukdomar eller
på att vården bör organiseras på ett visst sätt.
Med detta yrkar jag bifall till förslagen i betän-
kande SoU19 och avslag på samtliga reservationer.

Anf.  142  THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Tyvärr är den viktiga propositionen
om folkhälsan försenad. Jag tycker att det är olyck-
ligt, men jag hoppas att den prioriteras och kommer i
början av hösten. Vi har i detta betänkande inga egna
reservationer eftersom vi förväntar oss en snar propo-
sition.
Fru talman! I betänkandet behandlas ett antal mo-
tioner från Miljöpartiet där vi tar upp den stora frågan
om höga ljudnivåer och de skador som uppstår på
grund av dessa bl.a. i offentliga lokaler och på of-
fentliga platser.
I motioner av Barbro Feltzing, Kia Andreasson
och Helena Hillar Rosenqvist framläggs lagförslag
om reglering av högsta tillåtna ljudnivåer. Det före-
slås också att personer som sköter ljudanläggningar
ska genomgå utbildning för att få tillstånd att sköta
dessa. Vi anser att det också måste finnas bättre
sanktionsmöjligheter än i dag för att komma till rätta
med oseriös användning av höga ljudnivåer, som
många gånger kan ge livslånga problem för den som
drabbas.
Alltför många skadas tyvärr av de höga ljudnivå-
erna. Vi i Miljöpartiet känner ett särskilt ansvar när
det gäller barnen. Vi anser att det snarast bör tas ett
särskilt initiativ och att frågan om höga ljudnivåer
och hörselskador inte ytterligare får skjutas upp. År
efter år har gått utan att det skett något radikalt på
området.
Fru talman! Många av de frågor som tas upp i
betänkandet återkommer år efter år. En fråga som inte
kommer upp så ofta men som jag tycker borde få
större uppmärksamhet är de s.k. miljörelaterade sjuk-
domarna. Genom en förbättrad kunskap och en tydli-
gare redovisning av sambandet mellan miljöpåverkan
och vissa sjukdomar kan vi i Sverige skapa betingel-
ser som gör det möjligt att lättare välja bort och fasa
ut t.ex. skadliga kemikalier. Vi bör eftersträva att vara
föregångare på det här området.
Gudrun Lindvall har i sin motion om ohälsa orsa-
kad av miljöföroreningar på ett bra sätt tagit upp den
här frågan. Hon har utan att förfalla till skräckpropa-
ganda beskrivit en del hotande problem med skador
på ozonskiktet, luftföroreningar och farliga ämnen
som kan påverka folkhälsan.
Vi anser att det behövs en genomgripande studie i
Sverige av de miljörelaterade sjukdomarna och deras
utbredning. En sådan studie bör resultera i en skrivel-
se till riksdagen där situationen belyses allsidigt och
orsakssamband förklaras och analyseras. Ohälsa or-
sakad av miljöproblem behöver diskuteras mer för att
i framtiden kunna hanteras på ett konstruktivt sätt.
Om inte denna fråga kommer upp i den förväntade
propositionen i höst, ämnar vi återkomma i frågan.
Fru talman! Även om vi inte har några reservatio-
ner står jag bakom förslagen i Miljöpartiets motioner.
Jag hoppas att de kommer att kunna tillgodoses vid
ett kommande tillfälle.
Jag biträder reservation 10 om skadliga ljudnivå-
er. Det yrkas där bifall till tre av Miljöpartiets motio-
ner, och jag får tacka Vänsterpartiet och Kristdemo-
kraterna för att de här reserverat sig till förmån för
Miljöpartiets motioner.
Fru talman! Eftersom det här är mitt sista anfö-
rande som riksdagsledamot och ledamot i socialut-
skottet vill jag passa på att tacka mina vänner i soci-
alutskottet för att de bidragit till den trivsel som jag
känt där. Mitt tack gäller både ledamöter och tjänste-
män. Jag vill också rikta ett allmänt tack till alla er
andra som genom gott kamratskap har gjort mina
riksdagsår så givande. Tack så mycket!
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.58 på förslag av tal-
mannen  att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00
för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

13 § (forts.) Folkhälsofrågor (forts. SoU19)

Anf.  143  RONNY OLANDER (s):
Fru talman! Jag har motionerat ett antal gånger
om koloniträdgårdar och lokal odling. Senast den 6
mars i år försvarade jag en sådan motion här i kam-
maren, men då var det miljö- och jordbruksutskottet
jag resonerade med.
Den motion jag försvarar här i dag, So593, är
inom samma härad fast nu mera med betoning på
folkhälsan, något som förresten i dag känns extra
aktuellt i belysning av diskussionerna om vad vi kan
göra åt långtidssjukskrivningar och ohälsa, ett område
där jag har ett djupt engagemang.
Dagens motion har jag lagt fram tillsammans med
kolleger som också har engagerat sig i dessa viktiga
frågor under många år. I motionen har vi hänvisat till
undersökningar som beskriver naturens och trädgår-
darnas betydelse för hälsa och livskvalitet. Det finns
studier som visar att när det gäller livsstil och miljö så
har rekreation och fritid den allra största inverkan.
Särskilt värdefullt är det med naturbaserade aktivite-
ter och miljöer som friluftsliv och trädgård. Träd-
gårdsskötsel ger fysisk, psykisk och social stimulans
och aktivitet och har därför stor inverkan på vårt
hälsoläge. Därför tycker jag det är utmärkt att det är
så många som ägnar sig åt just trädgårdsskötsel: 70 %
av den vuxna befolkningen arbetar i trädgården åt-
minstone någon gång om året och 40 % gör det mer
än 20 gånger per år. Av dem som bor i någon tätort är
det ungefär hälften som har tillgång till en egen träd-
gård.
Men även bland dem som bor så att de inte själva
har någon trädgård finns det många som har ett stort
trädgårdsintresse och gärna skulle vilja ha någonstans
att odla trädgårdsväxter. Många av dem skulle aldrig
kunna köpa en villa med trädgård. Det kostar ju som
alla vet minst ett par miljoner kronor, i alla fall i stor-
städerna.
Då är det bra att det finns ett fastställt miljökvali-
tetsmål som heter "God bebyggd miljö" som bl.a.
innefattar att det ska finnas möjlighet till lokal odling
i den byggda miljön. Mindre bra är att det nyligen
fattade riksdagsbeslutet om hur miljömålen ska börja
uppnås inte säger något alls om hur möjligheter till
lokal odling ska åstadkommas, om man nu inte läser
in detta i att "program och strategier behöver utveck-
las bl.a. för hur grönområden skall tas till vara".
I regeringens nu aktuella skrivelse 2001/02:173
En samlad naturvårdspolitik står det bl.a. att "gröna
områden i form av parker och trädgårdar . kan ha
stor betydelse ur naturvårdssynpunkt" och att "exem-
pelvis koloniträdgårdarna kan vara värdefulla som en
länk mellan stad och land".
Nationella folkhälsokommittén har gått ett steg
längre och formulerat en uppmaning till kommunerna
att öka möjligheten att odla själv. Kommittén har
uppmärksammat värdet av att trädgårdsodling innebär
fysisk aktivitet och även noterat att koloniträdgårdar
kan skapa social gemenskap. Möjlighet till odling är
särskilt viktig för de grupper som inte har tillgång till
fritidshus, menar kommittén.
I sitt utlåtande över vår motion 2001/02:So593
hänvisar socialutskottet till regeringens kommande
förslag till åtgärder för att förbättra folkhälsan. Jag
utgår från att Folkhälsokommmitténs insikter om
trädgårdsodlingens betydelse kommer att ge avtryck i
regeringens förslag och att vi här i riksdagen då kan
fatta beslut som innebär att regeringen ger ett konkret
uppdrag till de statliga myndigheterna att på olika sätt
se till att kommunerna antar Folkhälsokommitténs
utmaning om möjlighet att odla själv på allvar och
samtidigt uppfyller miljökvalitetsmålet om möjlighe-
ter till lokal odling.
Det behöver inte vara alltför svårt att uppnå dessa
mål. Koloniträdgårdar har vi ju haft i mer än hundra
år i vårt land, och det är ingen tvekan om att det finns
plats för fler. Jag har själv sett att det nu anläggs ett
litet kolonistugeområde på Årstafältet här i Stock-
holm, bara ett par kilometer från innerstaden. Så visst
går det att åstadkomma. Det enda som behövs är att
statsmakterna ställer upp med tydliga råd och anvis-
ningar och börjar tala i klartext om att detta är ett
kommunalt ansvar.
Fru talman! Även om jag självklart helst hade sett
att min motion hade tillstyrkts, börjar jag ändå se
tecken på att vår envetenhet ger effekt. Medvetenhe-
ten om sambandet mellan lokal odling och folkhälsa
ökar. Bland andra gör Folkhälsokommittén goda
ansatser. Jag, mina medmotionärer och den organise-
rade koloniträdgårdsrörelsen kommer hur som helst
inte att ge oss förrän vi nått ända fram.
Jag vill därmed också yrka bifall till förslaget i ut-
skottets betänkande.
Jag lägger märke till att när man nämner just ko-
loniträdgårdens betydelse ur ett folkhälsoperspektiv
eller ur andra aspekter får man oftast ett litet leende,
ända tills man påtalar hur många, uppemot 40 000,
som är engagerade i just denna rörelse. Det har ett
stort värde, inte minst, som jag sade tidigare, ur folk-
hälsoperspektivet. Så egentligen skulle jag vilja ställa
en mycket kort fråga till utskottets föredragande,
Kent Härstedt. Socialutskottet är ett av de utskott som
berörs av de här frågorna. Är detta en stor och viktig
fråga för er? Det skulle vara intressant om Kent
Härstedt ville säga någonting om det.

Anf.  144  KENT HÄRSTEDT (s) replik:
Fru talman! Den fråga som Ronny Olander tar
upp är naturligtvis en mycket stor och övergripande
fråga. Från utskottets perspektiv kan jag säga att
rekreation, naturupplevelser och friluftsliv över hu-
vud taget självklart är något som vi i allra högsta grad
ser positivt på, inte minst i dessa tider då vi ser att vi
får alltmer stressrelaterade problem. Just möjligheten
att komma ifrån ett tag är någonting som fler männi-
skor skulle behöva.
Just kolonister, som Ronny Olander tar upp -
40 000, som han nämner att de är - har ju tillfälle att,
utan att behöva planera och göra någon stor sak av
det, snabbt kunna komma undan från turbosamhället
för en stunds avkoppling och rekreation. Vi ser
mycket positivt på det här. Det är ju en del av våra
beaktanden vad gäller folkhälsan.

Anf.  145  RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Jag tackar för det svaret. Jag vet att
fler och fler, även i den här kammaren, anser att det
är en viktig fråga ur många olika perspektiv, inte
minst folkhälsoperspektivet. Vi som har deltagit i den
här rörelsen upplever att det verkligen är en folkrörel-
se. Tack så mycket för svaret!

Anf.  146  ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Om jag börjar med att säga: Fru tal-
man! Nu står jag här igen! så är det nog bara fru tal-
man och statsrådet Thalén som vet vad jag syftar på,
nämligen en moderat ledamot som hette Filip Fri-
dolfsson som åkte ut och in här i kammaren som en
liten jojo. Han kom väl in fem sex gånger, och när
han kom in sista gången, som var den sjätte, tror jag,
sade han just: Herr talman! Nu står jag här igen! Då
fanns det ju ingen fru talman. Jag kom att tänka på
honom efter de här veckorna då jag har varit uppe så
ofta.
Jag ska fatta mig mycket kort. Jag vet att Leif
Carlson har talat om osteoporosen. Jag fick ju ett
väldigt positivt svar av socialministern i veckan, som
vi är väldigt glada för. Jag skickade protokollet till
Riksföreningen osteoporos om att de skulle få komma
när rapporten är klar och uppvakta socialministern,
och det uppfattade de som mycket positivt.
Den andra frågan som jag ville beröra helt kort är
tinnitus. Jag har väckt motioner, interpellationer osv.
om tinnitus i många år. Jag har aldrig talat om nå-
gonting personligt, men det här är kanske, fru talman,
sista gången jag står i talarstolen - jag lovar ingenting
säkert - och jag kan inte låta bli att tala om vad som
drabbade mig och hur jag fick tinnitus.
En helgdagsafton var jag på väg ut för att handla.
Det var en sådan där helgdagsafton då man gärna
kastade smällare. Jag hörde att det kom en rad pojkar
springande runt mig. Plötsligt spridde de sig runt mig,
fyra fem stycken. Alla hade en handfull smällare, och
de slängde dem runt mig. Det blev ett sådant dån. Det
blev alldeles vitt i huvudet. Och efter det fick jag
tinnitus.
Anledningen är som ni förstår allihopa inte att be-
skriva mitt besvär, utan det är att försöka att för dem
som nu följer upp de här frågorna kunna påpeka hur
viktigt det är att vi motarbetar de här höga ljuden. Det
är faktiskt 15 % av våra ungdomar i grundskolan som
i dag lider av tinnitus, och det är ju en åkomma från
vilken man i dagsläget icke kan bli fri.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 18 §.)

14 §  Barnpolitiken - arbetet med strategin för
att förverkliga FN:s konvention om barnets rät-
tigheter

Föredrogs
socialutskottets betänkande 2001/02:SoU23
Barnpolitiken - arbetet med strategin för att förverk-
liga FN:s konvention om barnets rättigheter (skr.
2001/02:166).

Anf.  147  INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Debatten ska nu handla om socialut-
skottets betänkande Barnpolitiken - arbetet med
strategin för att förverkliga FN:s konvention om
barnets rättigheter. Betänkandet behandlar dels rege-
ringens skrivelse Barn - här och nu, dels en rad mo-
tioner från allmänna motionstiden.
Det finns en stor politisk enighet i riksdagen om
att barns villkor och barnens bästa ska komma i
främsta rummet. Barnets bästa är också den bärande
principen i FN:s konvention om barnets rättigheter,
och mycket följdriktigt står det i artikel 3 att "barnets
bästa ska komma i främsta rummet". Konventionen
bygger på två grundläggande tankar:
- att barn har fullt och lika människovärde som
vuxna; de är alltså inte mindre värda än vuxna,
och
- att barn är sårbara och behöver särskilt stöd och
skydd för att kunna åtnjuta sitt fulla människovär-
de.
Principen om barnets bästa ska ses som en etisk
grundregel för samhället som helhet. Det betyder att
barnets bästa ska vara vägledande på alla områden,
inte bara i verksamheter som är särskilt avsedda för
barn, utan i alla beslut på alla områden. Detta är nog
alla överens om över partigränserna.
Men trots det fattas hela tiden beslut som inte har
barnets bästa för ögonen. Det är inte minst stora delar
av 90-talet ett bevis för. Detta finns också dokumen-
terat i Rädda Barnens rapport Barnfattigdomen i
Sverige. Där redovisas att antalet barn som lever i
fattigdom ökade dramatiskt från början av 90-talet
fram till 1998, då trenden bröts och blev nedåtgående.
Antalet har minskat efter 1998, men ett skrämmande
stort antal barn lever fortfarande i fattigdom. Enligt
rapporten och den definition som där ges handlar det
om 345 000 barn.
I rapporten redovisas också att barn som har ut-
ländsk bakgrund löper tre gånger så hög risk som
barn med svenskt ursprung att framleva sin barndom i
fattigdom.
Varför är det så viktigt att lyfta fram detta? Ja, för
mig blir rapporten ett facit över att 90-talets ekono-
miska åtstramningar inte kan sägas ha haft barnets
bästa för ögonen. Fattigdomen ökade och stora grup-
per av barn betalade priset. Priset var alltså fattigdom.
Detta skedde trots den politiska enigheten kring barn-
konventionens skrivningar om barnets bästa. Det
räcker alltså inte, fru talman, med en politisk enighet
om de stora orden, utan det handlar också om de
konkreta åtgärderna.
Vi kan också konstatera att när vi diskuterar möj-
ligheten att stärka ekonomin för de barn som i dag
lever i fattigdom möts vi av en debatt om marginal-
och inlåsningseffekter. I den debatten har det, inte
minst från borgerligt håll, lyfts fram en bild av bi-
dragsfällan som den faktor som håller nere männi-
skors ekonomi och handlingsförmåga. Man har på-
stått att den generella välfärdens stödsystem skulle
skapa incitament för människor att uppleva det som
meningslöst att ekonomiskt försöka stå på egna ben.
Lösningen från den sidan tycks vara extremt låga
bidrag och sänkta skatter.
Det resonemanget vittnar enligt vår uppfattning
om en förlegad och konservativ människosyn. En
sådan politik innebär att familjer med mycket små
ekonomiska möjligheter låses in i en fattigdomsfälla,
och det är för oss mycket allvarligare än allt tal om
bidragsfällor.
Vi anser att det tveklöst mest träffsäkra sättet att
nå de barn som lever i fattigdom är att förstärka bo-
stadsbidragen, höja barnbidragen och se till att även
barn till föräldrar med försörjningsstöd får del av de
höjningarna, höja underhållsstödet som varit konstant
lågt alldeles för länge och, inte minst, driva en integ-
rationspolitik värd namnet. Det här är frågor som vi
avser att återkomma till.
Fru talman! Den flyktingpolitik som bedrivs i
Sverige kan inte sägas utgå från barnets bästa. I så
fall skulle vi inte utvisa barn som riskerar att bli blin-
da om de sänds till ursprungslandet, väntetiderna för
asylsökande barn skulle inte vara så oacceptabelt
långa och asylsökande barn skulle inte tas i förvar.
Vi har i betänkandet reserverat oss på en rad
punkter till förmån för en kd-motion som lyfter fram
just flyktingbarnens situation utifrån barnkonventio-
nens perspektiv på ett sätt som vi tidigare motionerat
om. Vi står i betänkandet inte bakom reservation 23,
som handlar om ensamkommande flyktingbarn. I
stället har vi ett särskilt yttrande.
Det uppdrag som utskottet hänvisar till har emel-
lertid nu redovisats, och vi menar att redovisningen
av vad man tänker göra inte är tillfyllest. Vid en
eventuell omröstning kommer vi därför att stödja
Kristdemokraternas reservation 23. Nu är det dock så
lyckosamt att kammaren i går gav ett tillkännagivan-
de i ärendet så detta behövs kanske inte i dag. Jag vill
ändå göra en markering.
Vi står också bakom reservationen om en barnbi-
laga till statsbudgeten. Vi har försökt få statsbudge-
tens förslag belysta ur ett barnperspektiv men miss-
lyckats - inte alltid för att det har funnits en ovilja
hos regeringspartiet, det förtjänar att understrykas,
utan för att det saknats underlag, konsekvensanalyser
m.m. som inte kunnat presteras under en snabb bud-
getprocess.
Vår slutsats blir att riksdagen bör ge ett tillkänna-
givande om en barnbilaga så att barnperspektivet blir
en naturlig del av budgetprocessen. Att det behövs
visar de förskräckande spåren av 90-talets nedskär-
ningspolitik sett ur ett barnperspektiv.
Vi har även en reservation om behovet av en ut-
redning om barns livssituation, och en reservation om
nödvändigheten av att förebygga psykisk ohälsa hos
barn och ungdomar. Det handlar om en satsning på
skolhälsovård, barn- och ungdomspsykiatri m.m. Vi
menar att regeringen bör lägga fram en proposition
som bygger på Barnpsykiatriska kommitténs slutbe-
tänkande. Frågan är redan utredd, så det är bara att
skriva förslagen. Vi står också bakom en rad andra
reservationer.
Slutligen vill jag säga att barn inte är någon ho-
mogen grupp. Det innebär att även om vi i ett inter-
nationellt perspektiv lyckas bra när det gäller att för-
bättra barns situation i stort i Sverige, dvs. om vi får
fram ett acceptabelt medelvärde, så finns det stora
grupper av barn som lever under icke acceptabla
förhållanden i Sverige.
Vi anser att det är dags att lyfta fram dessa grup-
per. Det handlar om barn som lever i fattigdom, flyk-
tingbarn, barn som lever i miljöer med psykisk ohälsa
eller missbruk och barn i miljöer där misshandel
förekommer. Det är dags att fokusera mera på dessa
barns livsvillkor.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga
våra reservationer, men för tids vinnande nöjer jag
mig med att yrka bifall till reservation 5.
Fru talman! Det är sommartid och det är upp-
brottstid. Visserligen är det ont om tid i kammaren
men jag vill ändå använda någon minut till att tacka
mina vänner i socialutskottet för denna mandatperiod.
Den har för mig varit intressant, lärorik och givande.
Vi är ett arbetstyngt utskott, och min bild är att vi har
tagit ett stort gemensamt ansvar. Tack för det!
Jag vill också tacka socialutskottets kansli. Det är
ett kansli med hög kompetens. Ni ska ha tack för allt
vad ni har bidragit med under den här mandatperio-
den.

Anf.  148  CRISTINA HUSMARK
PEHRSSON (m):
Fru talman! Welcome to our tree of life, stod det
på ett vackert konstgjort träd som jag fick se i efter-
middag. Löven som hängde på trädet skickade häls-
ningar till oss. Det stod: Stop child abuse, love child-
ren. Jag var och besökte framtidsskeppet. Framtids-
skeppet speglar unga människors hopp och drömmar
inför framtiden. Det är en plats där barn och ungdo-
mar från Sverige och hela världen möts för att lära av
varandra om barnkonventionen och Agenda 21. Det
är något som pågår nu i Globen.
Det var en upplevelse att se dessa barn som ska-
pade framtidsbilder och visioner och byggde samman
det till en helhet. Det var barn från alla världsdelar
utom Australien. Det var tusentals barn, och barn från
40 kommuner i Sverige, som möttes till något som
jag tycker är ganska fascinerande. Där levde barn-
konventionen. Från att ha kommit därifrån och vara
uppfylld av detta kändes det lite svårt att återgå till ett
betänkande.
Jag har i alla fall en hälsning till er från barnen
från Kenya, som hade skrivit hälsningar på löven på
trädet, och jag har en hälsning från de döva barnen
från Lund. De hälsade till barnministern och sade: Vi
behöver fler som kan alfabetet med teckenspråket,
och vi behöver fler tolkar. Vad de nu hade problem
med i Globen var att få tolkar, och att få tolkar som
kunde engelska. Har ni inte varit där beklagar jag det.
Det tar slut i kväll. Där möttes astronauter, kosmo-
nauter, indianhövdingar och mycket annat. Det var
många vackra och intressanta möten.
Fru talman! I mitt anförande tänker jag kort hålla
mig till de reservationer som Moderaterna bifogat
detta betänkande. Andra reservationer på barnområ-
det inom andra utskotts område kommer några av
mina kolleger förhoppningsvis att mycket kort tala
om här efter mig.
Fru talman! Jag yrkar redan här bifall till reserva-
tion nr 1, men står självklart bakom också våra övriga
reservationer.
Fru talman! Vi anser att det absolut största sam-
hällsproblemet i dag är arbetslivet och den gräns, den
klyfta, som går mellan dem som har arbete och kan
försörja sig och sin familj och dem som för en bi-
dragsberoendes tillvaro. I dag finns i Sverige den
största arbetslösheten i modern tid vid ingången till
en ekonomisk sämre tid. Det är inte jag som säger
det. Det säger AMS-chefen Anders L Johansson.
Var fjärde vuxen arbetar inte. Var femte skatte-
krona används i statsbudgeten för att betala alla långa
sjukskrivningar, förtidspensioneringar och arbets-
marknadspolitik. Det motsvarar kostnaden för alla
fritidshem, grundskolor och gymnasieskolor i Sveri-
ge. Det tål att begrundas.
Fru talman! I väntan på hjälpmedel till de fysiskt
handikappade riskerar många att få en försvårad in-
validitet och funktionshinder. Detta gäller särskilt för
barn och ungdomar, som dessutom riskerar att förse-
nas i utvecklingen om de inte får de rätta förutsätt-
ningarna. Vi anser därför i vår reservation att en stat-
lig hjälpmedelsgaranti bör införas. En sådan garanti
ökar dessutom valfriheten för den enskilde.
Fru talman! Vi har ganska nyligen i denna kam-
mare diskuterat narkotikamissbruket bland barn och
ungdomar. Vi anser att det behövs snara och effektiva
åtgärder. Det behövs lagändringar som underlättar att
man tidigt upptäcker missbruk. Det kan vara helt
avgörande för ungas framtid. Vi har tidigare anfört att
vi behöver få möjlighet till provtagning på barn under
tolv år, ökad undervisning i skolan om alkohol, nar-
kotika och tobak samt fler enheter av typen Maria
ungdom m.m. Jag behöver inte upprepa det nu.
Dessutom kan jag och Ingrid Burman glädja oss
över att det blev ett tillkännagivande i kammaren i
går vad gäller ensamstående barn. Nu finns ett till-
kännagivande, och en utredning har inkommit till
regeringen. Jag hoppas att vi snart får se resultat.
Som många andra här i dag kan jag konstatera att
det är lite kort om tid. Jag använder en mycket liten
del av min talartid till våra reservationer. De som vill
läsa våra reservationer mer utförligt kan göra det i
betänkandet.
Jag vill också säga några ord om mobbning, som
är ett av skolans största problem. En av orsakerna är
att man länge valt att blunda för de problem, eller
bagatelliserat de problem, som har uppstått i skolan.
Det måste finnas mer konkreta åtgärder när en ung
person gör sig skyldig till förseelser eller allvarliga
gärningar som skulle varit straffbara om personen
varit över 15 år.
Fru talman! Slutligen till frågan om läs- och
skrivsvårigheter till följd av dyslexi. Det kan fram-
gångsrikt, eller åtminstone delvis, justeras genom
habilitering. Det är emellertid viktigt att insatser sätts
in tidigt i förskolan och helst ännu tidigare. Vi vill
påpeka att sådana insatser förutsätter att förskole- och
specialpedagogerna är utbildade för det. Men insat-
serna måste också ske tillsammans med familjen och
utifrån ett tvärvetenskapligt synsätt där alla kompe-
tenser kring barnet tas till vara. Lägger en vetenskap
beslag på vetandet kan detta få svåra konsekvenser
den dagen nya fakta läggs på bordet.
Jag vill också tacka kolleger i utskottet och kans-
liet. Jag tycker att det har varit en spännande ny första
period, och jag ser fram emot nästa.

Anf.  149  INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Jag tänker inte använda min replik till
att kommentera inlägget, utan jag tänker använda den
till att korrigera mitt yrkande. Jag yrkar bifall till vår
reservation nr 15. Jag förstod att det uppfattades som
nr 5, men det är alltså nr 15.

Anf.  150  ROSITA RUNEGRUND (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation nr 40. Vi står naturligtvis också bakom
våra övriga reservationer.
I förra barnskrivelsen lovade regeringen att
tyngdpunkten i regeringens barnpolitik de kommande
åren skulle ligga i förbättringar för barnfamiljerna.
Det skulle innebära ökade resurser till skola, vård och
omsorg och stöd för utsatta barn samt ökade möjlig-
heter för barns och ungdomars inflytande. Sedan
säger regeringen att det därutöver är viktigt att upp-
märksamma frågor om barns stress och föräldrars tid
för barnen.
Kristdemokraterna välkomnar ett barnperspektiv i
statsbudgeten. Men man kan undra vilken barnanalys
regeringen egentligen gjorde när man beslutade om
maxtaxan. Vi får i dag rapporter om 55 timmars ar-
betstid för barn. Det rimmar dåligt med det regering-
en säger om att man ämnar uppmärksamma föräldrars
tid med barnen.
Likadant är det med ensamföräldrars ekonomiska
situation. Många ensamma mammor fick inte ta del
av maxtaxan på samma sätt som kanske familjer fick
som var i samma situation när det gällde antalet barn
men med två föräldrar. Det kunde skilja flera tusen
kronor för familjen med en ensamförälder. Var finns
barnperspektivet i det?
Fru talman! Jag vill uppmärksamma stödet för de
utsatta barnen. Det finns många utredningar men få
förslag. Samma artiklar återkommer nästan varje år.
Det är väl ingen av oss som har undgått de tidnings-
artiklar som en av våra kvällstidningar har publicerat
den senaste tiden. Det är artiklar som beskriver hur
barn till missbrukare och psykiskt sjuka har det i dag.
Trots problemen uppmärksammas detta gång på
gång. Man kan fråga sig vad det är som görs. Fortfa-
rande är det över 100 000 barn som växer upp i fa-
miljer där en eller båda föräldrarna är alkoholist eller
knarkare. Känns summan igen, jag tror att jag såg
samma siffror för ett par år sedan. Det är ingenting
annat än en skam för oss politiker. Rubrikerna lyder:
Bara ett av hundra barn får hjälp, Utred mindre och
gör mer, Vi vuxna måste se de glömda barnen.
Kristdemokraterna presenterade en rapport för
några år sedan, Se till mig som liten är. I de offentliga
utredningar som finns, och även i tidningsartiklar,
pratas det om osedda barn eller de glömda barnen.
Men vi måste komma ihåg att det inte finns några
osedda eller glömda barn. Barn föds in i ett socialt
nätverk med föräldrar, släktingar, grannar och vänner
till familjen. Dessutom kantas barnets liv av en lång
rad privat- och offentliganställd personal. I späd-
barnsåldern möter det sjuksköterskan och läkaren på
barnavårdscentralen. De flesta barn går sedan på
förskola eller hos en dagmamma flera timmar varje
dag. Alla går de så småningom i skolan och en del
också till fritidshem.
Problemet, mina kära vänner, är inte att vissa barn
försvinner ur sikte utan snarare att vi ibland blundar
för barnens svårigheter. Var finns vår syn på barnen?
Vi måste våga fråga när vi ser att något är på tok. Det
är för att visa solidaritet och för att ord som omtanke
och social välfärd inte ska klinga falskt som vi, för
barnens skull och för deras föräldrars och anhörigas
skull, radikalt måste börja uppmärksamma alkoholens
och drogernas roll som orsak till fattigdom, misär och
utanförskap.
De artiklar som säger att bara ett av hundra barn
får hjälp är alarmerande. Men allt är inte nattsvart.
Från Västra Götaland har det kommit ett pressmed-
delande om att 27 miljoner kronor hade getts dit. Nu
såg man hur mycket som kunde hända för 27 miljo-
ner! Intresset från kommunerna var jättestort och
ansökningarna har vida överstigit den summa pengar
som länsstyrelsen disponerar. Här kommer alltså
storebror och fördelar pengar som kommunerna så
väldigt gärna vill ha. Detta ledde till att 30 samordna-
re anställdes i 29 av länets kommuner. Det ledde till
start av grupper för barn till missbrukare eller barn
som möter våld i hemmiljön i 19 kommuner i länet
och start av fyra öppna mottagningar för rådgivnings-
verksamhet för ungdomar och deras föräldrar. Det
ledde också till elva pågående och åtta nya öppen-
vårdsprojekt för ungdomar och missbrukare i länet.
Det finns ljus. Det gäller att vi är beredda att ge
mer pengar så att kommunerna kan klara av detta.
Detta är nämligen ett underbetyg till kommunerna; de
ser inte de här barnen.
I vår reservation lyfter vi fram frågan om de barn
som har psykiskt sjuka föräldrar och föräldrar med
missbruk. Att ständigt leva med en förälder som är
psykiskt sjuk kan leda till att man inte vågar säga
emot eller tänja på gränsen med risk för att det ska
förvärra situationen. Vi tycker att vården ska ta an-
svar för att föräldrarna uppmärksammas på barnet
eller ungdomens behov vid allvarliga tillstånd hos
föräldrarna. Många barn säger i dag: Varför var det
ingen som såg mig eller förklarade mammas eller
pappas sjukdom? Jag trodde att det var mitt fel att
mamma eller pappa var sjuk.
Vi tycker att det måste finnas en samordning
mellan socialtjänst och sjukvård för att se till barnens
bästa.
I skrivelsen tar man upp familjerådslag, och det
finns ett tillkännagivande. Vi tycker att man har mis-
sat lite grann när det gäller familjerådslagen. Det har
visat sig att de barn som placerades i samband med
familjerådslag i större utsträckning blev placerade hos
släktingar än barn som placerades efter traditionella
utredningar.
Slutligen vill jag också nämna lite om de ensam-
kommande barnen. Vi tycker att det är bra att det blev
ett tillkännagivande. Men vi saknar förslag på insatser
för att skydda barnen från att hämtas från förlägg-
ningar av obehöriga personer. ECPAT har tydliggjort
detta.
I vår motion tar vi upp att personal som arbetar på
förläggningar snarast bör få direktiv och befogenheter
i sitt arbete. Här kanske statsrådet Ingela Thalén kan
ge mig ett svar på vad hon ämnar göra i frågan, för
det måste ske någonting snabbt.
ECPAT:s upprop om de försvunna flyktingbarnen
är också en angelägen fråga. Hur kan det vara möjligt
att Migrationsverket tappar bort 48 barn? Var finns
förslagen om hur man ska lokalisera dessa barn?

Anf.  151  KENNETH JOHANSSON (c):
Fru talman! Centerpartiet vill skapa ett barnvän-
ligt samhälle - ett samhälle som ser och tar barnen på
allvar. Barns och ungdomars tillvaro måste präglas av
trygghet. De måste mötas med respekt och få känna
gemenskap, delaktighet och tillit. Alla barn och ung-
domar behöver vuxna som har tid och ork att möta
deras behov. Vi har alla ett ansvar för att ge barn och
ungdomar goda levnads- och uppväxtmiljöer. Vi
måste tillägna oss barnperspektiv såväl i vardagslivet
som i politiska församlingar och andra beslutande
organ. FN:s konvention om barns rättigheter ska vara
den självklara utgångspunkten för en gemensam
grundsyn i allt arbete med barn och ungdomar.
Familjepolitikens främsta syfte är att ge alla barn
goda uppväxtmiljöer och ge familjerna stor frihet att
utforma sin egen vardag. För Centerpartiet är det
viktigt att stödet omfattar alla barn och underlättar för
föräldrar att förkorta sin arbetstid och få mer tid med
barnen. Både män och kvinnor ska ha möjlighet att
förena yrkesliv med familj. En ny familjepolitik ska
garantera en barnomsorg av god kvalitet till låga
avgifter och med en bättre fördelningspolitisk profil
än vad vi har i dag. En mångfald av omsorgsformer
och utförare ska garanteras. Det är Centerpartiets
utgångspunkter. Dessutom måste barnfamiljernas
ekonomiska situation generellt förbättras.
Ett stort antal av barnen i Sverige lever i dag i fat-
tigdom. Precis som kära fru utskottsordförande
nämnde är det enligt Rädda Barnen-studien en situa-
tion som är helt oacceptabel. Vart femte barn lever i
en familj som antingen har låg inkomststandard eller
är beroende av socialbidrag. Det handlar om hundra-
tusentals barn som lever under socialstress och i utan-
förskap. Enligt Rädda Barnen lever 40 % av alla barn
med utländsk bakgrund i fattiga familjer. En annan
grupp som har det ekonomiskt kärvt är ensamstående
föräldrar. Så här kan vi inte ha det!
Centerpartiet har föreslagit skattesänkningar för
låg- och medelinkomsttagare, dit många barnfamiljer
hör. Vi har föreslagit en höjning av garantinivån i
föräldrapenningen till 200 kr, en skattereduktion för
hushållstjänster och att avdragsrätten för arbetsresor
även ska omfatta resor till och från barnomsorg.
Dessutom vill vi höja barnbidraget rejält - med minst
500 kr per barn och månad för de allra yngsta barnen.
Rädda Barnen har så riktigt påtalat att ingen ska
behöva bli diskriminerad till följd av det utanförskap
som familjens bristande ekonomiska resurser kan
skapa. Centerpartiet anser att regeringen bör analyse-
ra siffrorna om barnfattigdom och vidta åtgärder för
att förhindra att barn diskrimineras på grund av för-
äldrarnas ekonomiska situation. Detta framgår av
reservation nr 3, som jag yrkar bifall till.
Under flera år har jag och Centerpartiet, och även
några andra partier, förordat att statsbudgeten bör
kompletteras med en barnbilaga, där samtliga depar-
tement tydligt markerar vilka utgifter som är riktade
till barn och unga och där det framgår vilka barnpoli-
tiska ambitioner som regeringen har och hur man
lyckas. Vi fortsätter med kravet på en barnbilaga och
ämnar inte ge oss förrän det är tillgodosett.
Den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar
oroar verkligen. Förebyggande insatser är nödvän-
digt. Barn- och ungdomspsykiatrin, ätstörningsvård
och andra vårdinsatser för barn måste prioriteras. Det
gör vi också i det förslag till nationell vårdgaranti
som Centerpartiet tillsammans med övriga borgerliga
partier har utarbetat. Centerpartiet har även i motioner
tagit upp hur viktigt det är att ytterligare åtgärder
vidtas för att ge stöd till barn till psykiskt sjuka,
missbrukare och intagna inom kriminalvården.
Vi återkommer även med förslaget om en second
opinion vid vårdnadsutredningar, dvs. möjlighet till
ytterligare en social prövning om endera part anser
sig missbedömd.
I ett särskilt yttrande har jag markerat Centerparti-
ets synpunkter när det gäller barn i asylprocesser.
Anledningen till att jag nöjt mig med ett särskilt ytt-
rande är att förslag är på gång. I går presenterades
t.ex. en del konkreta förslag av Socialstyrelsen och
Migrationsverket, som avser just de ensamkommande
barnen. Jag hade tänkt kommentera de förslagen, men
för att dra ned på talartiden avstår jag från det.
Fru talman! Det återstår mycket att göra för att
alla barn ska få en trygg och god uppväxt. Det arbetet
måste oförtrutet gå vidare. Våra barn och ungdomar
är ju det viktigaste och finaste vi har - de är vår
framtid.
Allra sist vill även jag tacka utskottsordförande,
utskottsledamöter och utskottskansli för ett mycket
gott kamratskap och ett gott samarbete under dessa
fyra år.

Anf.  152  KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Detta betänkande innehåller dels re-
geringens skrivelse kring barnpolitiken, dels motioner
från allmänna motionstiden.
Barnpolitiken berör i stort sett alla politikområ-
den, och därför behandlas de motioner om barn som
inlämnats av olika utskott. Det är bara delar av Folk-
partiets syn på barnpolitiken som återspeglas i detta
betänkande. Jag kommer i huvudsak att ta upp de
frågor som behandlas i detta betänkande.
Internationellt sett har barn i Sverige det väldigt
bra, men det finns tydliga djupa revor i välfärden inte
minst när det gäller många barnfamiljers ekonomiska
situation. Det finns också folkhälsoproblem som
drabbar barn under uppväxtåren, t.ex. fysisk ohälsa,
psykisk ohälsa och utveckling av beteenden som
utgör hälsorisker i vuxen ålder. Folkpartiet har lagt
fram en rad förslag för att förbättra barnens villkor.
FN:s konvention om barnets rättigheter måste ge-
nomsyra allt arbete som direkt eller indirekt rör barn
på såväl det nationella som det internationella planet.
Av det följer att alla barn ska ha rätt till en god tillsyn
och omsorg samt utbildning anpassad till det enskilda
barnets behov, förmåga och förutsättningar.
Barnens situation påverkas av flera sinsemellan
olika och av varandra oberoende beslut i riksdag,
kommuner och landsting. Folkpartiet tycker därför att
det vore önskvärt med en översyn av hur barnen
sammantaget påverkas av alla transaktioner, parallella
system m.m. som berör barnfamiljerna. Syftet med
översynen bör vara att finna en helhetssyn, minska
marginaleffekterna och eliminera underliga kilar i
systemet.
Fru talman! Jag vill i anslutning till detta yrka bi-
fall till reservation nr 6.
I dag finns en jättestor brist inom barn- och ung-
domspsykiatrin. Väntetiderna är orimligt långa, vilket
leder till att barnets psykiska hälsa försämras ännu
mer. Skolhälsovården, som skulle kunna ta tag i tidi-
ga problem, har skurits ned, vilket också gör att det
förebyggande arbetet får stå tillbaka. Det förebyg-
gande arbetet måste för barnens skull förstärkas.
Invandrarbarnens situation är också allvarlig, ef-
tersom den gruppen av lättförståeliga orsaker har en
någon högre förekomst av psykiska och sociala pro-
blem. De har ofta utsatts för sådant som barn över
huvud taget inte skulle behöva uppleva. Krafttag
måste alltså till för att förebygga problemen och för
att förbättra för de barn som redan har psykiska pro-
blem.
Folkpartiet anser att regeringen snarast bör före-
lägga riksdagen en samlad proposition kring barns
psykiska problem. Underlag finns ju i Barnpsykiat-
riska kommitténs betänkande Det gäller livet. Jag är
tacksam för att Vänsterpartiet har stött vårt yrkande
när det gäller detta.
Fru talman! Läs- och skrivsvårigheter är i dag ett
stort problem som många människor lider av. Det
finns mellan 300 000 och 500 000 människor i vårt
land som har svårigheter. Många barn med läs- och
skrivsvårigheter har andra psykiska eller emotionella
störningar, som grundläggs i frustrationen över att
inte kunna läsa och skriva. Insikten om att läs- och
skrivsvårigheter i en del fall beror på språkfunktio-
nella svagheter, som t.ex. dyslexi, får inte tas som
intäkt för att ifrågasätta möjligheterna till framgångs-
rik rehabilitering. Tvärtom finns det en mycket god
teoretisk och klinisk grund för påståendet att habilite-
ring fungerar.
Det är viktigt att hjälpen sätts in tidigt, så att det
går snabbare och lättare att justera svagheterna. Helst
skulle hjälpen sättas in redan på förskolenivå. Sådana
tidiga insatser förutsätter att förskole- och specialpe-
dagoger har fått en gedigen utbildning om dyslexi,
om habiliteringsmetoder och om åtgärdsprogram.
I Sverige finns flera dyslexicentra. Dessa centra
ska ge specialhjälp åt personer med dyslexi, men
deras resurser är otillräckliga för alla dem som behö-
ver hjälp. Det behövs flera centra, så att alla barn med
läs- och skrivsvårigheter kan få hjälp med sina pro-
blem.
Fru talman! Stamning är ett långt vanligare pro-
blem än många tror. Det finns i dag ingen säker hy-
potes eller teori om vad som orsakar stamning. Det
finns inte heller någon medicinsk eller annan be-
handling som botar stamning. Det finns dock en stor
samlad kunskap hos logopederna om hur stamning
kan förebyggas och om miljöns påverkan på barnets
inre och yttre utveckling. Att förbättra barnets kom-
munikativa miljö är en viktig del av målsättningen i
den logopediska behandlingen.
Det är viktigt att diagnosen ställs och att behand-
lingen sätts in tidigt. Personal på barnavårdscentraler,
skolhälsovårdspersonal och lärare måste därför med-
vetandegöras om detta och få utbildning om stamning
och om hur man kan hjälpa barn med detta problem.
Resurserna för behandling av stamning måste förde-
las jämnare över landet. Det är också brist på logope-
der vid barnavårdscentralerna.
I dag har vi en organiserad hörselvård, men vi har
ingen organiserad talvård. Barn får vänta i flera år på
att komma till en specialist.
Vi tycker från Folkpartiet att Socialstyrelsen och
Skolverket bör få i uppdrag att utarbeta ett rikstäck-
ande program för hur barn och ungdomar och natur-
ligtvis även vuxna som stammar ska kunna få hjälp
med sina problem.
På många håll i landet finns fortfarande ingenting
att erbjuda barn till missbrukare. Inom de flesta verk-
samheter intar barn till missbrukare en undanskymd
plats. Verksamheten bedrivs ofta i projektform med
osäkerhet om finansieringen. Området bollas mellan
olika tjänstemän.
Det här är totalt otillfredsställande och inte i linje
med FN:s barnkonventions intentioner. Vi anser att
Socialstyrelsen bör få i uppdrag att tillsammans med
Folkhälsoinstitutet utveckla metoder för hur arbetet
med barn till missbrukare kan implementeras i olika
ordinarie verksamheter inom socialtjänsten, skolan
och hälso- och sjukvården. Även utbildning av olika
personalgrupper om dessa barns behov måste komma
till stånd.
Fru talman! Vi stöder också Moderaternas reser-
vation när det gäller mobbning. Våra förslag när det
gäller mobbning har behandlats i ett annat betänkan-
de, men vi står alltså bakom den här. Jag står bakom
samtliga mina reservationer men yrkar, som jag tidi-
gare har sagt, bifall endast till reservation nr 6.

Anf.  153  KERSTIN-MARIA STALIN
(mp):
Fru talman! Ledamöter i socialutskottet, där jag
har fått äran att hoppa in, och åhörare!
Det har i dag varit en mycket märklig "barnens
dag". Det har sedan i morse varit kanske inte tidernas
längsta men en av de längsta debatterna här i kamma-
ren, och debatten handlade om huruvida homosexu-
ella par ska få adoptera barn eller inte. Från alla parti-
er och från båda lägren uttalades gång på gång: Vi
brinner för barn, och vi har alla barnens bästa för
ögonen.
Glöm inte det, alla barn, vill jag nu hälsa, för nu
är vi uppe i en debatt som handlar om barnpolitiken -
arbetet med strategin för att förverkliga FN:s kon-
vention om barnets rättigheter. Nu är det inte en så
lång talarlista. Jag vet dessutom att alla vill att vi ska
fatta oss kort, så att flertalet får åka hem.
Vad beror den här skillnaden på? Jo, i den förra
debatten handlade det egentligen om vuxna och inte
om vilka vuxna som helst. Då blev det intressant. Det
blev hetsiga känslor, och det var då lämpligt att
svämma över med uttryck om hänsyn till barn. Jag
tycker att det borde ha handlat mest om vuxna männi-
skors skyldighet och förmåga att ta hand om, skydda
och handleda barn och ge dem ett bra liv. Jag tycker
att det borde ha handlat om vuxenhet, om mogenhet
hos vuxna människor. Om man behöver hjälp i den
rollen ska det finnas sådan. För att ingen ska miss-
förstå mig vill jag säga att jag kommer att rösta ja till
utskottets förslag i LU27.
Nu handlar det om barnets bästa på riktigt i FN:s
barnkonvention. Om jag hade tyckt att den skrivelse
som vi behandlade hade visat tecken på att man ar-
betar för barnets bästa hade jag inte behövt skriva
någon motion, men det gör den inte, så jag har skrivit
en motion.
Nu är det här endast en skrivelse, och i skrivelser
redogörs det ju för vad som har gjorts och för vad
som görs, men inte heller det känns särskilt tillfreds-
ställande. I stort sett får vi veta att det pågår ett arbete
för att förverkliga barnkonventionen, men vi får inte
veta hur man gör konkret. Samtidigt står det: I den
ekonomiska obalans som rådde under 1990-talet var
det nödvändigt att begränsa de offentliga utgifterna.
Detta drabbade bl.a. ett antal verksamheter helt eller
delvis riktade till barn.
Det var ärligt skrivet, tycker jag. Men hade man
haft en barnbilaga till budgeten, som Ingrid pratade
om förut, hade man antagligen inte skurit ned så
mycket.
Det finns mycket kvar att göra. Hur kommer det
sig t.ex. att det bildas nätverk av föräldrar och för-
skollärare över hela Sverige som är förtvivlade över
barnens situation på dagis? Jag var inbjuden till en
manifestation som förskollärare hade ordnat med
Barnverket. Regeringen var också inbjuden men kom
tyvärr inte.
Här är ett litet axplock från en alldeles fantastisk
bra panel med många barnexperter, inklusive Stefan
de Vylder som har skrivit en bok om barn och eko-
nomi:
Besparingar i förskola och skola har varit hutlösa.
Barnen saknar skyddsombud. 1-2-åringar är oftast en
eftersatt grupp som behandlas alldeles för generellt.
Knappt några barn får möjligheter att bearbeta nega-
tiva upplevelser under förskoletid och skoltid, upple-
velser som också är orsakade av förhållanden i skola
och förskola. Barn är en investering, inte en kostnad.
Det är absurt att nya maskiner i en fabrik är en solklar
investering medan satsning på barn är en kostnad.
Staten har abdikerat från sitt ansvar för barn. Det
behövs en barnrörelse.
Enligt en norsk filosof är människan det enda djur
som kan prioritera svaghet. Var tionde flicka i Stock-
holm har försökt begå självmord. I en undersökning i
Bohuslän svarar 27 % av flickorna i nian att det
skulle vara bättre i världen om de inte fanns. Kunska-
per om barn och barns behov har minskat under 90-
talet. Kurser har t.ex. dragits in för personal på BVC,
och barnläkare, barnpsykologer m.fl. har plockats
bort.
Medicinska rön brukar väcka lite intresse. Stress
hos barn kan, precis som hos vuxna, utvecklas både
till fysiska sjukdomar och till psykiska besvär. 50 %
av flickorna har regelbundna psykosomatiska besvär.
Stressymtom, magont, huvudvärk och depressionsbe-
svär är ungefär dubbelt så vanligt hos flickor som hos
pojkar. Barn som tidigt utsätts för kraftig stress riske-
rar också att utveckla tidig åderförkalkning redan
under tonåren. Dessutom riskerar de att drabbas av en
sorts åldersdiabetes, typ 2-diabetes, samt bukfetma.
Det här är inga roliga saker att läsa.
Kommer någon ihåg Carlslund och hur det var
ställt med barnen på flyktingmottagningen för en-
samkommande barn? Då går det väl inte att säga att
man håller på att jobba så där värst mycket med att
förverkliga barnkonventionen.
Förra fredagen hade Rädda Barnen en debatt i
folkets hus i Borlänge om barnfattigdom. Rubrikerna
i tidningarna var inte så där väldigt översvallande
dagen därpå, och det stod ingenting om alla förslag
till kommuner om att de inte skulle dra in på mu-
sikskolor, bibliotek, simhallar osv. Just när det hand-
lar om barnfattigdom är ju sådant så viktigt. Här fick
barnen återigen stryka på foten för andra mediala
händelser.
Av Rädda Barnen fick jag en tröja. Jag har den
inte på mig, för då skulle jag inte kunna läsa vad som
står på baksidan. Räkna med mig, står det på framsi-
dan, och på baksidan är det 21 punkter. Rädda Barnen
är det bästa parti för barnen som jag vet, och jag yrkar
bifall till alla de här 21 punkterna, men för tids vin-
nande läser jag bara upp tre: Stärk barns och ungdo-
mars skydd mot diskriminering! Stoppa mobbning
och annan kränkande behandling i skolan! Ta bort
köerna till barn- och ungdomspsykiatrin! Och i be-
tänkande SoU23 yrkar jag bifall till reservationerna 7
och 28.

Anf.  154  MARGARETA ISRAELSSON
(s):
Fru talman! I dag är det inte fotbolls-VM som så
där direkt tränger sig på, men jag hittade en historia
om Kalle som kom hem från skolan och sade till
pappa något som jag tyckte passade så här i fotbolls-
VM-tider: Pappa! I dag har jag fått så mycket läxor,
så det blir nog ingen TV för dig i kväll.
Det var någon som pratade om pappas betydelse,
och då tänkte jag att jag skulle ta med den där lilla
historien.
Jag kan säga precis som Kerstin-Maria Stalin, att i
dag har barnen på ett sätt stått på agendan. I och med
den här debatten kan man väl säga att det i slutet av
en valperiod är bra att både summera barnfrågorna
och blicka framåt. Jag kan inte heller låta bli att anta
att ett av skälen till att vi har så många reservationer i
det här betänkandet är att vi just är i slutet av en val-
period.
Det är ju inte riktigt så att vi egentligen är alldeles
oense. Men det är nog ganska naturligt att vi vill visa
våra skillnader i synen på barnpolitiken.
Låt mig börja med barnfamiljerna och deras eko-
nomi. Utgångspunkten för den socialdemokratiska
familjepolitiken är barnets bästa och jämställdheten
mellan kvinnor och män. Men det är också att utjäm-
na ekonomiska villkor mellan dem som har och dem
som inte har barn.
Det krävs många samverkande åtgärder för att
minska pressen på landets barnfamiljer. Den ekono-
miska tryggheten måste vara god. Men det måste
framför allt finnas utrymme för både mammor och
pappor att variera sin arbetstid så att barnen kan få
komma i första hand. Vi vill att familjepolitiken ska
stödja föräldrarnas möjligheter att kombinera arbete
med föräldraskap.
Välfärdssystemet bygger på att de flesta arbetar.
På så sätt betalar vi för välfärden tillsammans, vilket
gör föräldraledighet, barnbidrag, fri mödra- och barn-
hälsovård möjlig. Alla är med och bidrar med arbete,
skatter och avgifter och alla får del av välfärden efter
behov oavsett ekonomiska möjligheter.
Barnen och deras familjer måste stå främst när vi
formar politiken. Vi vill att arbetstidsförkortningen
ska fortsätta. Föräldraförsäkringen har gjorts mer
flexibel och förlängts till 480 dagar. Taket i föräldra-
försäkringen ska höjas så att fler får ut 80 % av in-
komsten vid föräldraledighet. Dessutom höjs garanti-
nivån från 120 kr till 150 kr år 2003. År 2004 höjs
den till 180 kr. Barnbidraget har höjts till den högsta
nivån någonsin. Det finns möjlighet till deltid och
tjänstledighet. Bostadsbidraget bidrar då till möjlig-
heten att vara hemma längre.
Vänsterpartiet efterfrågar en utredning av barns
livssituation i enlighet med en socialdemokratisk
motion. Jag har stor sympati för det förslaget. Samti-
digt är ju det här ett arbete som pågår fortlöpande.
Det centrala i sammanhanget, tror jag, är att hitta
lämpliga former för samordningen av detta.
Vi har tidigare beslutat här i kammaren om resur-
ser för Barnombudsmannen för framtagande av sta-
tistiska uppgifter om barn. Men regeringen under-
stryker också i den skrivelse vi nu diskuterar att bar-
nen själva bör finnas med som viktiga informatörer
och kunskapsgivare om barns och ungas situation.
Kanske är det detta, eller rättare sagt dem som vi
behöver prioritera just nu framför ytterligare vuxna
runt ett sammanträdesbord. För flera av oss i kamma-
ren står det säkert klart efter barntoppmötet i New
York i början av juni, då vi klart och tydligt av värl-
dens barn och ungdomar fick veta att de inte längre
nöjer sig med att stå vid sidan om. De vill vara med i
diskussionerna på samma villkor.
Fru talman! "Förverkligandet av barnkonventio-
nen i Sverige är en ständigt pågående process som
måste hållas levande. Arbetet med att förankra det
synsätt som genomsyrar konventionen är långsiktigt."
Så står det i regeringens skrivelse.
Så måste det vara tycker jag, nästan som ett själv-
ändamål. Efter hand som världen och vårt samhälle
utvecklas, efter hand som vi höjer ribban för barnets
rätt och vad som egentligen är bäst för barnen bör vi
arbeta med att utveckla de lagstiftningar som har
beröring med barnfrågorna.
Jag tycker ändå det finns skäl att notera den
mängd frågor på området som varit föremål för ut-
redning eller lett till förändring eller är på förslag att
ses över. Sticker man ned handen i burken och bara
plockar upp några finner man där vårdnadsreformen,
förmyndarskapet, den allmänna förskolan, familjeut-
redning, underhållsstöd, adoption, olovligt bortförda
barn m.m. Allt finns att läsa i den faktaspäckade
skrift som regeringens skrivelse utgör. Vi ser med
spänning fram emot den uppdatering av strategin som
med femårig regelbundenhet läggs på riksdagens bord
under våren.
Kristdemokraterna har i två reservationer lyft
fram behovet av stöd till föräldrar och familjer. I det
förstnämnda fallet har regeringen gett Folkhälsoin-
stitutet i uppdrag att samla fakta, beskriva och analy-
sera vad som sker i dag. Jag tror inte att det finns
anledning att slå in öppna dörrar i denna fråga. I stäl-
let skulle vi kunna ta ett gemensamt initiativ och
bjuda in Folkhälsoinstitutet att inför utskottet, när vi
träffas igen i höst, berätta om arbetet och hur det
fortskrider. Det bör ligga bra till då. Då kan vi också
förvänta oss en proposition på förslagen från bl.a.
Kommittén mot barnmisshandel. Vi föreslog ju att
man skulle utreda möjligheten att öppna s.k. föräld-
rastödsmottagningar.
Fru talman! Så här i periodens sista barndebatt,
som jag inte tänkte säga något ytterligare i, vill jag
också rikta ett tack till utskottets engagerade leda-
möter och kansli för ett gott samarbete.
Jag tycker också att det är på sin plats att en dag
som denna med en barndebatt också rikta ett tack till
riksdagens talman. Jag vet nämligen av egen erfaren-
het att om det inte hade varit för Birgitta Dahl så hade
inte riksdagen varit en barnvänlig arbetsplats. Här
hade då sannerligen inte funnits någon barnverksam-
het. Jag tycker att det finns skäl för oss som försöker
förena yrkesliv med föräldraliv att rikta ett alldeles
speciellt tack till Birgitta Dahl en kväll som denna.
Jag tror att jag frångår ordningen och också hälsar
från dottern i denna fråga.

Anf.  155  Statsrådet INGELA THALÉN (s):
Fru talman! Jag som inte har suttit i kammaren
hela dagen men ändå har lyssnat på debatten via
etermedia kan instämma i de synpunkter som har
förts fram om att det under alla omständigheter har
varit en stor koncentration på barnen även om in-
gångarna i debatten har varit lite olika.
När vi frågar barn och unga i Sverige om hur de
har det blir faktiskt svaret väldigt ofta att de har det
ganska bra. Svenska barn och ungdomar är också
kompetenta och kunniga. Om jag jämför min egen
generations barndom med dagens barn och unga är
det nog ingen tvekan om att deras kunskaper och
insikter om vad som händer och sker, både här hem-
ma och ute i världen, är väldigt goda och väldigt
stora.
Genom att de är unga nu är de en alldeles särskilt
viktig resurs som vi vill ta vara på så bra som möjligt,
inte minst när vi ska forma deras miljö, tillvaro och
vardag. Jag blir ofta påmind om unga människors
klokskap, även om jag inte alltid delar deras åsikter.
Jag tror att det vore bra om vi vore lite fler vuxna som
systematiskt lyssnade på vad barn och ungdomar har
att säga. Det vore också bra om vi inte bara hör dem
utan också lyssnar på dem och tar till oss deras syn-
punkter. Jag tackar Cristina Husmark Pehrsson för det
överlämnande ifrån de döva barnen som jag fick
alldeles nyss.
Den materiella standarden för våra unga är i regel
sådan att de grundläggande behoven tillgodoses om
man ser det ur ett svenskt perspektiv och framför allt
om man ser det i ett vidare perspektiv. Föräldrar är
också väldigt intresserade av sina barn. Förskola,
skola, hälso- och sjukvård och barnsjukvård fungerar
normalt tillfredsställande. Det är en väldigt bra grund.
Vi ska inte glömma bort att vi har ett bra utgångsläge.
Men det finns varningssignaler. Ni som har varit
inne i debatten före mig har lyft fram dem. Vi ska
vara vaksamma inför dessa varningssignaler. Vi ska
lyssna på de varningssignaler som kommer från bar-
nen själva i olika former, i Barnombudsmannens
årliga rapporter och i andra rapporter.
Vi har nyligen fått en del rapporter som också har
varit föremål för debatt i kammaren. Jag tänker när-
mast på det välfärdsbokslut som regeringen beställde
för att svart på vitt få veta hur de påfrestningar vi gick
igenom under 90-talet har påverkat alla grupper i
samhället och framför allt barn och gamla. Av detta
ska vi dra lärdom. Vi ska utnyttja den kunskap som
de här rapporterna och slutsatserna ger oss. Det kom
också alldeles nyligen en rapport från Rädda Barnen,
Barnfattigdom i Sverige.
Om vi använder de här varningssignalerna och
rapporterna på ett bra sätt har vi också en god ut-
gångspunkt för att forma det samhälle som vi vill ha
och som gör det möjligt för alla barn att växa upp
under goda förhållanden. Och när jag säger alla barn
menar jag naturligtvis alla barn.
Cristina Husmark, Rosita Runegrund och Kerstin
Heinemann tog upp frågan om barn till missbrukande
föräldrar och barn som lever i en riskzon. Jag vill
peka på det som står under punkt 4.2.3 i regeringens
skrivelse, där vi lyfter fram de 75 miljoner kronor i
handlingsplanen som är avsedda att fördelas via
kommunerna till förebyggande arbete och till stöd för
barn i dessa familjer. Att detta arbete kommer att
följas upp på ett systematiskt sätt vet jag. På nationell
nivå ska det följas upp av Socialstyrelsen och Folk-
hälsoinstitutet. Man ska också utvärdera hur de här
pengarna har använts. Syftet är naturligtvis att stötta
just de barn som lever i en speciell riskzon.
Frågan om ensamkommande barn var också uppe
i de tidigare inläggen. Jag vill peka på den rapport
som har kommit - några av er har nämnt den - från
Socialstyrelsen och Migrationsverket. De förslag som
finns där har lite olika sikte. Några kan man genom-
föra med mycket kort varsel, andra kanske kräver lite
mer förarbete. Det som definitivt kan påbörjas snabbt
är det som det också kom synpunkter på i inläggen
nu, nämligen att barn ska kunna bo i mindre gruppbo-
enden och i sådana boendeformer som gör att de kan
få ett tryggt boende och en trygg omvårdnad, att man
bygger upp specialkompetens kring detta boende och
tecknar särskilda avtal med särskilda resurser till de
kommuner som är beredda att ta på sig en sådan upp-
gift. Jag tror att det är en av de centrala frågorna just
nu.
Sedan handlar det naturligtvis också om att ge de
här barnen en bra god man och att det institutet kan
utvecklas. Här har frivilligorganisationerna uttalat sig
mycket positivt och sagt att de i det korta perspektivet
kan medverka till att förstärka det system vi har i dag
för att på längre sikt kanske utforma ett starkare sys-
tem än de gode män vi har i dag.
Fru talman! Eftersom inte allt fungerar bra i bar-
nens och ungdomarnas värld är det viktigt att gå in på
selektiva insatser men också att peka på de behov
som finns av generella insatser. Det finns generella
problem. Ett av dem är t.ex. att föräldrar är arbetslösa
eller har sjukdomar vars effekter också drabbar barn
och unga.
Nu är fattigdom ett relativt begrepp. Det är viktigt
för mig att säga att jag talar om detta gör jag det uti-
från det svenska perspektivet. Det hindrar inte att jag
menar att vår utgångspunkt i Sverige är mycket bättre
än i de flesta andra länder. Det är de redovisningar
och rapporter vi har fått som är vår utgångspunkt när
vi diskuterar inkomstknapphet och resursknapphet
och då kanske också använder begreppet fattigdom,
även om jag vet att man i andra länder reagerar när vi
talar om fattigdom i Sverige. Man upplever det inte
så. Jag tror dock att det är enklare att använda detta
uttryck också i vår debatt.
Ett av de problem som har påpekats är att in-
komstfördelningen har blivit ojämn och att fler barn
därför lever i familjer med knappa resurser. Som jag
sade, och som några av er också varit inne på, är
naturligtvis tillgång till arbete och en fast förankring
på arbetsmarknaden det centrala. Men hur vi utformar
skatte- och bidragssystemen är naturligtvis också en
central fråga.
Jag hävdar också mycket bestämt att maxtaxan är
viktig för att barn inte ska stängas ute från förskolan
av ekonomiska skäl. Jag vill säga till Kerstin-Maria
Stalin att även om det finns fog för att diskutera kva-
litet i barnomsorgen så tillförs förskola och skola i
regeringens budgetförslag och i den planering som
finns framöver kvalitetsresurser för att förstärka för
barn i förskolan. Jag tycker därför inte att man ska
sätta maxtaxan emot kvalitetsfrågan i förskolan.
Även om vi vet åtskilligt, fru talman, om hur våra
barns uppväxtvillkor ser ut vet vi faktiskt alldeles för
lite om hur barnen själva upplever sin situation och
hur de reagerar på att leva i familjer där resursknapp-
het eller fattigdom kan anses vara det största proble-
met. Välfärdsbokslutet hade en del i sin analys och
sina rapporter, men det finns fortfarande alldeles för
lite kunskaper för att man ska kunna tala om detta i
ett mer fördjupat sammanhang. Vad säger barnen
själva om att aldrig kunna köpa det andra betraktar
som naturligt och vardagligt eller att sällan kunna
vara med om de aktiviteter de övriga i gruppen eller
klassen deltar i? Vi hör en hel del kommentarer om
hur föräldrar tycker att det är men väldigt lite om hur
barnen själva reagerar.
Den barnskrivelse regeringen har lämnat till riks-
dagen syftar till att beskriva det arbete som pågår och
som planeras. Arbetet med att förbättra situationen
för våra barn, oavsett orsak, måste hela tiden gå vida-
re. Regeringen har i sina budgetförslag prioriterat
barnen. Vi vet också att staten måste se till att kun-
skaper och metoder utvecklas även i den lokala verk-
samheten. Vårt arbete måste hela tiden präglas av ett
tydligt barnperspektiv.
En viktig del av arbetet med barnkonventionen är
att rapportera hur vi genomför och arbetar med kon-
ventionen och hur denna rapport till FN ska se ut. Nu
ska Sverige i höst skicka sin tredje rapport. Rapporten
är viktig därför att Sverige faktiskt pekas ut som ett
föregångsland när det gäller arbetet med barnkonven-
tionen.
Vid förra rapporteringstillfället fick Sverige kritik
från FN:s barnkommitté för att vi inte tillräckligt
belyste hur konventionen används i det direkta arbetet
med barn och ungdomar. Vi har tagit åt oss av den
kritiken. I den rapport som vi ska skicka in i höst
kommer vi därför att ge en tydligare beskrivning av
vad som händer ute i kommuner och landsting. Vi
samarbetar naturligtvis med Barnombudsmannen, och
vi kommer också att ha dialoger med olika företräda-
re för kommunerna och landstingen. Även de frivilli-
gorganisationer som arbetar med barnkonventionen är
en viktig grupp.
Men de som vet bäst hur det är, fru talman, är
barnen själva. Vi inrättade i höstas en referensgrupp
som består av ett femtiotal barn och ungdomar från
hela landet. Vi har haft regelbundna möten med den
gruppen, det senaste för knappt ett par veckor sedan.
Det är väldigt viktigt att den här gruppens synpunkter
kommer att vara bärande i den rapport vi kommer att
lämna till FN. Vi genomför dessutom en serie träffar i
landet för att fånga upp just synpunkterna ute om hur
det fungerar.
Fru talman! Barnskrivelsen är en del av redovis-
ningen av barnpolitiken. Som flera av er har tagit upp
är det naturligtvis också viktigt att man i budgeten har
ett barnperspektiv. Vi skriver i vår skrivelse att de
områden vi har barnperspektivet på kommer vi att
fördjupa. Det är också vår avsikt att vidga politikom-
råden för att just beskriva barnperspektivet ur ett
budgetperspektiv.
Nästa år kommer vi att komma till riksdagen med
en uppföljning av strategin. Dess nuvarande utform-
ning har vi arbetat starkt med, och vi är på god väg att
få den genomförd. Men en strategi får naturligtvis
inte vara statisk. Eftersom samhället förändras och vi
ställs inför nya utmaningar är det viktigt att strategin
utvecklas. Vi kommer alltså att starta arbetet med den
nya strategin. Den kommer säkert att här och var
omformuleras för att bättre kunna möta de behov och
de utmaningar som samhället står inför och för att vi
på det sättet ska kunna göra Sverige till ett barnvän-
ligt land för alla barn och därmed också, fru talman,
ett barnvänligt land som passar alla generationer.

Anf.  156  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! I mitt anförande tog jag upp att ingen
ska behöva bli diskriminerad till följd av utanförskap
som familjens bristande ekonomiska resurser kan
skapa. Därför bör barnfattigdom tas på största allvar.
Det är vi nog helt överens om.
Jag skulle vilja fråga Ingela Thalén: Varför lägger
inte regeringen mycket större kraft på att förbättra för
barnfamiljer med de allra smalaste ekonomiska mar-
ginalerna? Det vill vi från Centerpartiet. Då kan vi ju
få bort eller åtminstone kraftigt begränsa barnfattig-
domen.

Anf.  157  Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! Enligt min uppfattning skyddar vi
med de insatser regeringen gör också i så stor ut-
sträckning vi någonsin kan barn i hushåll med knappa
resurser. Vi kan säkert göra mer. Och inför det kom-
mande budgetarbetet pågår naturligtvis också den här
gången en avvägning så att vi kan prioritera de här
barnen.
Jag vill peka på grundnivån i föräldraförsäkringen
som ett exempel, men också det faktum att vi nu går
igenom underhållsstödet. Vi tittar också på den delen
av stödet till barnfamiljerna som handlar om bostads-
stödet för att på så vis se på vilket sätt vi kan rikta
insatserna till familjer med barn.
Ändå är den viktigaste insatsen att kunna göra det
möjligt för de här familjerna att få en varaktig förank-
ring på arbetsmarknaden så att de långsiktigt kan
försörja sig själva på sin inkomst.

Anf.  158  KENNETH JOHANSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Alldeles uppenbart är att regeringen
inte lyckas särskilt bra med sin politik eftersom situa-
tionen är som den är. Många barnfamiljer har det
mycket kärvt ekonomiskt. De satsningar som har
gjorts tycker jag har profilen att rikta sig till dem med
höga inkomster. Vi behöver kanske inte en bakvänd
fördelningspolitik utan snarare en rättvis fördelnings-
politik som just prioriterar barnfamiljerna med de
lägsta inkomsterna.
I Centerpartiets budget har vi lagt mer resurser än
regeringen har gjort på familjepolitiken, och vi har
ansträngt oss för att ha en profil för att underlätta för
dem som har det ekonomiskt mest kärvt. Alltifrån
skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare till
en högre höjning av garantinivån i föräldrapenningen
och en rejäl höjning av barnbidraget är vad vi aviserar
för vår del, för att nämna några förslag. Jag skulle
nog vilja upprepa frågan: Kan inte Ingela Thalén mer
konkret redovisa förslag på vad som kan göras utifrån
regeringens sätt att se för att ännu tydligare ge barn-
familjerna med de allra sämsta ekonomierna ett stöd
och på det viset ge alla barn i det här landet en dräglig
tillvaro?

Anf.  159  Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! Jag känner väldigt stark sympati för
flera av de förslag som Centerpartiet har presenterat,
och regeringen kommer ju tillbaka i höst med förslag
till budgeten för 2003. Men jag hävdar nog ändå att
det är viktigt också för barnfamiljer med knappa
resurser att helheten hänger ihop. Det är inte någon
särskilt bra framgångspolitik att göra enskilda insatser
för stunden som sedan stjälper de här familjerna i
nästa ögonblick.
Det är väldigt viktigt att de förslag som läggs
fram, oavsett om det är kraftigt höjda barnbidrag eller
ännu högre grundnivåer i föräldraförsäkringen, som
Kenneth Johansson nämner, fogas in i en ekonomisk
helhet som gör att budgeten för 2004, 2005, 2006 och
2007 också hänger ihop. Det är viktigt av just det
skälet att man ser till hur skattesystemet är konstrue-
rat och hur arbetsmarknadspolitiken och arbetslivets
villkor är utformade tillsammans med både direkta
stöd till barnfamiljer och de generella stöden för för-
skola och skola.

Anf.  160  INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Jag ska fortsätta prata om barnfattig-
dom. Låt mig först konstatera att andelen barn i Sve-
rige som lever med låg inkomststandard har sjunkit
från 14 % till 11 % från 1997 till 1999, från 12 % till
9 % när det gäller socialbidrag från 1997 till 2000.
Det tycker jag är bra. Det visar att de politiska initia-
tiv som har tagits under den här mandatperioden har
burit frukt, men inte i den omfattning som jag önskar
och inte i den omfattning som jag tror att statsrådet
önskar heller.
Det Vänsterpartiet tycker är viktigt vid sidan av
rätten och möjligheten till arbete, som långsiktigt är
det enda riktiga, är att vi måste vidta åtgärder för att
inte barn ska fortsätta att framleva hela sin barndom i
fattigdom. Då handlar det om de riktade bidragen.
Man kan inte låta barnen betala priset för att det tar
en stund för föräldrarna att etablera sig på arbets-
marknaden.
Då är det två bidrag som vi vet är oerhört träffsäk-
ra. De träffar just de grupper som finns i de här sys-
temen. Det är bostadsbidraget. Mycket träffsäkert för
stora barnfamiljer, och vi vet att det handlar om stora
barnfamiljer, ofta med invandrarbakgrund.
Det andra är underhållsstödet. Vi talar om de stora
grupper av ensamföräldrar som finns. Det här skulle
ge utslag direkt. Jag vill höra statsrådets syn på detta.

Anf.  161  Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! Jag tror att Ingrid Burman och jag är
överens om det grundläggande. Det är ändå viktigt att
säga det varje gång så att man inte tappar bort det. Att
kunna gå från deltid till heltid, att kunna få en fast
förankring på arbetsmarknaden, att veta att man lång-
siktigt kan ha en löneutveckling som är bra därför att
arbetslivet och arbetsmarknaden fungerar och att
familjepolitiken med förskola, skola och allt det fun-
gerar tillsammans.
Till den direkta frågan. Jag är inte nu, Ingrid
Burman, beredd att ta ställning till hur en justering av
bostadsbidraget skulle kunna se ut.
När det gäller underhållsstödet har vi gett en utre-
dare i uppdrag att titta alldeles speciellt på hur ut-
formningen skulle kunna utvecklas. Jag är väl med-
veten om att utvecklingen av underhållsstödet har
legat stilla och att det är väldigt träffsäkert. Men jag
är inte beredd att så här inför diskussionen av priori-
teringarna i budgeten säga någonting om hur det
skulle kunna utformas inför 2003. Men jag är, precis
som Ingrid Burman säger, väl medveten om dess
träffsäkerhet.
Nu finns det säkert en del annat man också skulle
kunna göra för att ge ett stöd åt just de här familjerna,
utöver bostadsbidrag och underhållsstöd.

Anf.  162  INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Jag tror också att det är mycket annat
som behöver göras. Jag delar som sagt statsrådets syn
på vad vi långsiktigt ska göra. Det handlar om rätten
och möjligheten till löneinkomster.
Mitt problem är, om man enbart skulle fokusera
på det långsiktiga, vilket jag vet att statsrådet Ingela
Thalén inte gör, men fokus i debatten hamnar så lätt
på den delen, att barn lever i fattigdom under långa
perioder som för dem är mycket långsiktiga. När man
dessutom tar del av Rädda Barnens rapporter och
andra rapporter får man veta att många av de här
barnen är barn till grupper med invandrarbakgrund.
Vi vet att integrationsarbetet för dessa grupper tar
oändligt mycket längre tid än vi tidigare har sett
bland de grupperna. Därför tror jag att det också är
nödvändigt att vi förmår fokusera ganska mycket på
kortsiktiga saker som är viktiga för barn.
Men jag vill lyfta fram ännu en fråga. Den handlar
om kommunernas ansvar och den skillnad som finns
mellan olika kommuner.
Det går att se i olika rapporter att det är väldigt
stor skillnad på hur barn framlever sina liv. Vi vet att
en av de bästa sakerna vi har gjort under mandatperi-
oden har varit att förstärka socialtjänstlagen. Det har
blivit mer jämlikt över landet för barn med små mar-
ginaler i levnadsvillkoren. Den kommunala mu-
sikskolan har nämnts. Vi vet att kostnaderna för friti-
den ser olika ut över landet.
Har statsrådet några funderingar över hur vi ska
säkra barns uppväxtvillkor på ett mer rättvist sätt över
landet?

Anf.  163  Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! På några områden är det naturligt att
man från ett riksperspektiv lägger fram mer generella
riktlinjer. På andra områden är det absolut nödvändigt
att man använder den parlamentariska demokratin för
att påverka utvecklingen i kommunerna, dvs. våra
respektive partier arbetar för det som är partiernas
uppfattning i kommunerna. Det går att göra jämförel-
ser på olika sätt. Med hjälp av de jämförelserna går
det att föra en diskussion om just dessa medborgares
intressen och engagemang.
Det är naturligtvis viktigt att det finns en mer ge-
nerell tolkning av socialtjänstlagen och den grundläg-
gande tryggheten. Vi har gjort en del insatser. Nu
talar vi om barns fattigdom, men vi har maxtaxan
som ett exempel på att från ett riksperspektiv göra
mer generella ingrepp. Det gäller även en annan de-
batt, nämligen de äldres villkor. Det är fråga om att få
mer jämförbara levnadsförhållanden över landet.
I de övriga frågor Ingrid Burman nämnde är det
viktigt att den kommunala och landstingskommunala
demokratin fungerar.

Anf.  164  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Något som oroar mig mycket är barns
och ungdomars psykiska hälsa och de i dag långa
väntetiderna för att få hjälp och behandling.
Det fanns en barnpsykiatrisk kommitté som lade
fram sitt betänkande 1998. Jag vet att det har kommit
fram vissa bitar ur betänkandet.
Finns det planer på ett mer samlat grepp kring
problemet, som tyvärr växer år från år?

Anf.  165  Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! Som framgår i regeringens skrivelse i
avsnitt 4.2.3, där bl.a. utvecklingen på det barnpsyki-
atriska området beskrivs, redovisar regeringen att mot
den bakgrund Kerstin Heinemann beskriver - jag
behöver inte läsa upp den igen - har regeringen,
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
i ett avtal om utvecklingsinsatser enats om att lands-
tingen ska utveckla vårdinnehåll för barn och ungdo-
mar med psykiska problem och samtidigt missbruk. I
det avtal som har tecknats pekar man på att man ock-
så tillgodoser vårdbehov hos de ungdomar som är i
gränslandet mellan att vara ungdom och vuxna. Det
ska inte finnas något avbrott i den vård och behand-
ling de får bara för att de går över till att bli "vuxna".
Insatserna mellan barn- och ungdomspsykiatrin och
vuxenpsykiatrin ska samordnas på ett för barnen bra
sätt.
Jag vill än en gång understryka att i den resursför-
delning som är gjord från stat till landstingen i an-
slutning till hälso- och sjukvårdsplanen lyfter man
alldeles särskilt fram stödet till barn- och ung-
domspsykiatrin. Det jag sade tidigare knyter an just
till resursöverföringen till landstingen. Jag utgår från
att det avtal som har tecknats fullföljs på ett sådant
sätt att det sker en bra metodutveckling och att ut-
vecklingsinsatserna fullföljs på ett vettigt sätt.

Anf.  166  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag känner naturligtvis till avtalet.
Det är bra att man har kommit en bit på väg. Men när
det gäller dessa barn med psykiska problem handlar
det också om att förebygga. Det berör skolhälsovår-
den och kanske också andra områden. Det här är inte
en fråga bara för sjukvården utan det är en fråga för
hela samhället. Hur kan vi se till att våra barn mår bra
även psykiskt, så att de inte så småningom slutar i en
psykisk sjukdom som ger problem för hela livet?
Därför behöver det tas ett samlat grepp som rör flera
olika områden. På så sätt kan vi så gott det går före-
bygga och när det händer något snabbt ingripa så att
sjukdomen inte blir värre.

Anf.  167  Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! Jag delar Kerstin Heinemanns upp-
fattning. Här är det naturligtvis viktigt med det arbete
som pågår med utvecklad elevhälsa. Resursförstärk-
ningen i form av 5 miljarder till utveckling av skolor
och förskolor ska leda till sådana förstärkningar som
gör det möjligt att också utveckla den elevsociala
hälsan för att kunna uppmärksamma t.ex. barn som
lever i riskzonen när det gäller psykisk eller annan
ohälsa som kan utvecklas till sjukdom. Det handlar
också om sådana saker som har nämnts i debatten
tidigare; stress, magont och mycket annat som barn
kan känna av därför att situationen till vardags är så
pressad för dem. Men detta ska leda till att barn inte
drabbas av långvarig ohälsa. Jag har ingen annan
uppfattning än Kerstin Heinemann på den punkten.
Huruvida detta ska göras genom att ta ett stort
uppföljningsgrepp eller inte är jag inte beredd att ta
ställning till just nu.

Anf.  168  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag var tagen av det stora mötet jag
hade med Barnverket och förskollärarna. De hade
krav på normer för gruppstorlek i förskola, personal-
täthet och lokalytor. De ville även att arbetsmiljöla-
gen ska omfatta barn under sju år. De menade på att
som det är nu kunde de i stort sett bara passa barnen
så att de inte springer ut, slår varandra, ramlar och
slår sig. De kände att de inte kunde utöva någon pe-
dagogik. De kunde inte följa skollagen, läroplanen,
ingenting. Det kändes hemskt otillfredsställande.
Jag vet att en del pengar har satts av, men det är
jättebrådis.

Anf.  169  Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! Precis som andra nationella politiker,
riksdagsledamöter och statsråd, har jag förmånen att
resa runt på arbetsplatsbesök. Min mesta tid handlar
om arbetsplatsbesök på förskolor och inom andra
omvårdnads- och omsorgsformer. Där finns personal
som arbetar med barn, gamla och med människor
med olika funktionshinder.
Jag möter den oro Kerstin-Maria Stalin tar upp
om att barngruppernas storlek kommer att påverka
barnens uppväxt på ett negativt sätt. Men den oro jag
möter är inte lika deprimerande utan mer aktiv med
förslag på vad som ska göras. Man pekar på att man
ser förändringar - tack och lov - tack vare den resurs-
förstärkning som sker både genom nya statsbidrag
men också av att det i många kommuner har varit en
positiv effekt av skattekraftsutvecklingen. På så sätt
kan kvaliteten i förskolan och skolan utvecklas.
Jag vill understryka att det är viktigt att det inte
alltid är mer personal i förskolegrupperna som avgör
kvaliteten utan att det är ofta färre barn i varje grupp
som ger en ökad kvalitet. Varje barn blir synligt. Jag
vet att det är en strävan hos alla socialdemokratiska
förtroendevalda runtom i detta land - precis som det
är en strävan hos mig själv - att skapa det långsiktiga
ekonomiska utrymmet genom att vara noga med hur
den ekonomiska politiken och skattepolitiken sköts i
vårt land.

Anf.  170  KERSTIN-MARIA STALIN (mp)
replik:
Fru talman! Jag har också varit mycket på dagis
under mitt civila liv. Det var redan tidigare stressigt
och för stora barngrupper. Därför blev jag orolig, om
problemen nu är så mycket större. Jag började också
fundera varför hela jag uppfylldes av en känsla: Kära
nån! Det är bråttom!
Det har lite att göra med det som Ingrid Burman
också berörde. Ett till två år kan vara en väldigt lång
tid för barn. Om det händer en ettåring något negativt
är det fantastiskt stämplande eller förödande. Något
som händer ett barn mellan ett och två år som inte är
bra kan vara mycket mer förödande än vad det är för
en vuxen mellan t.ex. 40 och 42 år. Det är därför jag
har denna enorma känsla av att det är så väldigt bråt-
tom.
Jag har ett önskemål här på slutet. Det är att den
här debatten inte ska bli ett tomtebloss eller ett fyr-
verkeri som är glömt i morgon, utan att vi ska fort-
sätta precis lika mycket nästa dag.
Allra sist vill jag tacka Ingela Thalén, som är här
och har förhöjt statusen på debatten. Om statsrådet är
med blir det lite bättre. Jag är jätteglad för att hon är
här, trots den sena timmen. Nu blev det en debatt. Jag
var rädd för att det skulle bli avslaget och att alla
skulle korta ned sina anföranden till nästan ingenting.
Det känns som att det inte har varit så. Jag tackar
väldigt mycket för närvaron.

Anf.  171  Statsrådet INGELA THALÉN (s)
replik:
Fru talman! Det känns naturligtvis väldigt till-
fredsställande att statusen på debatten höjdes.
Får jag återgälda vänligheten med att säga att jag
alltid har haft förmånen att få delta i väldigt spännan-
de och stimulerande debatter, både med socialutskot-
tet och med socialförsäkringsutskottet, i olika sam-
manhang. Vi har sällan varit överens över partigrän-
serna, men hade vi varit det hade vi ju inte haft någon
debatt. Jag tycker att det har varit väldigt bra.
Fru talman! Kerstin-Maria Stalin sade i sin inled-
ning att hon av Rädda Barnen hade fått en väldigt fin
tröja. Jag kan konstatera att Rädda Barnen, som är en
mycket klok organisation, har givit alla partier var sin
tröja. Man är medveten om att det är viktigt att alla
partier lyssnar och tar till sig de krav som organisa-
tionen ställer på alla politiker för att barn ska kunna
växa upp i ett barnvänligt samhälle.

Anf.  172  CECILIA MAGNUSSON (m):
Fru talman! Fru statsråd! Kolleger! Jag uppfattade
att statsrådet Thalén hade lite problem med att defini-
era fattigdomen. I den rapport från Rädda Barnen
som många har nämnt finns det en väldigt bra be-
nämning:
"Att vara fattig i Sverige innebär inte att barn
svälter eller fryser. Modern fattigdom i ett samhälle
som det svenska syns inte heller på ytan, på kläder
eller yttre attribut. Ekonomisk knapphet betyder att
tvingas leva utan marginaler och därmed utan trygg-
het."
Trygghet är viktigt i alla avseenden, och speciellt
för barn.
Det finns många grader av utsatthet för Sveriges
barn och därmed en mångfald av insatser som måste
göras. Den sittande regeringen har haft åtta år på sig
att förbättra situationen för Sveriges barn. Faktum är,
tyvärr, att flera av de insatser som regeringen har
gjort har förvärrat förhållandena och ökat riskerna för
att barn ska fara illa.
Flera tidigare talare har tagit upp problemen, svå-
righeterna och utsattheten i att leva i ett socialbi-
dragsberoende. Att få ned socialbidragsberoendet är
ett mycket viktigt arbete för att just öka tryggheten
för barnen.
I den rapport som har nämnts så många gånger
finns resultat av hur sådant här arbete kan gå till och
när det lyckas. Där kan man läsa på vilka ställen det
har lyckats någorlunda, där man har kommit längre,
och där man inte har lyckats.
Där man inte har lyckats är i socialdemokratiskt
styrda kommuner, där den socialdemokratiska politi-
ken har visat sig helt verkningslös, eller där man har
lyckats väldigt mycket sämre att få ned socialbi-
dragsberoendet.
Här i Stockholm, som är ett annat exempel, har
man lyckats halvera socialbidragsberoendet sedan
1998. Man har kommit en bra bit på väg, men det
återstår väldigt mycket arbete. Man måste få hjälp
från statsmakterna i det fortsatta arbetet.
Man måste vilja se problemen för att kunna hitta
lösningar.
Precis som flera av kollegerna här i kammaren
deltog jag i Barnmisshandelskommittén. Tyvärr av-
stod majoriteten i denna kommitté, aktivt styrd från
regeringen, från att närmare studera de bakomliggan-
de faktorerna till barnmisshandel. Kommittén hade
tillgång till forskningsresultat, som säger att en trång
ekonomisk situation med liten möjlighet att styra sin
vardag ger frustrerade föräldrar. Och frustration är en
stor riskfaktor när det gäller barnmisshandel.
För att ha möjlighet att komma till rätta med en
stor del av barnmisshandeln måste man börja med
den främsta orsaken: den familjesituation som barnen
lever i. Frustration urholkar tryggheten. Känslan av
trygghet är viktig för alla, men framför allt för barn.
Tryggheten skapas inom familjen men påverkas
mycket starkt av hur samhället och staten prioriterar
familjen och föräldransvaret. Den egna förmågan att
försörja sin familj är en väldigt stor trygghetsfaktor i
en familj. Denna faktor påverkas mycket starkt av
politiska beslut.
Det är faktiskt så att statsrådet Thalén under åtta
år medvetet har beskattat barnfamiljerna allt hårdare.
Regeringen har under de här åren fördubblat skatte-
bördan för ensamstående med barn. Visserligen har
man höjt vissa bidrag till barnfamiljerna, men bi-
dragshöjningarna har långt ifrån kompenserat skatte-
höjningen och har urgröpt den egna försörjningsför-
mågan för föräldrarna.
Fru talman! Dessutom har de bidrag som riktar sig
till barnfamiljerna varit direkt styrande, alltså utan
möjlighet för familjerna att själva styra och göra sina
val i vardagen. Maxtaxan inom barnomsorgen, som vi
har pratat om här, tvingar familjer att välja kommunal
förskola - annars får man inte del av bidraget. Rege-
ringen har direkt påverkat frustrationsgraden hos
föräldrar i negativ riktning.
För att komma ur den onda cirkeln måste famil-
jens egen försörjningsförmåga stärkas. Det görs enk-
last genom skattelättnader. Att ta hänsyn till försörj-
ningsförmågan vid beskattning av föräldrar är först
och främst en trygghetsbefrämjande åtgärd, inte en
skattefråga. Dessutom måste övriga stöd till barnfa-
miljer ge ett stort utrymme för deras egna val.
Om jag något håller mig kvar vid barnmisshan-
deln, är det för mig en gåta hur vår självutnämnda
barnminister stillatigande kan acceptera att polisen
och övriga rättsväsendet i sitt arbete inte på ett effek-
tivare sätt hanterar barnmisshandelsärenden. För min
del skulle jag för länge sedan ha sett till att regeringen
i regleringsbrev ålade polismyndigheterna att organi-
sera arbetet på ett mycket mer effektivt sätt än i dag,
t.ex. i familjevåldsenheter. Men ett sådant initiativ får
väl anstå, som så mycket annat.
Många barn lever i familjesituationer där föräld-
rarna är separerade. Här är det viktigt att politiska
beslut inte förvärrar en redan rätt svår situation.
De regeländringar som gjordes i föräldrabalken
för fyra år sedan har definitivt gett en negativ effekt.
Grundtanken att så många föräldrar som möjligt ska
ha gemensam vårdnad är den rätta, och de allra flesta
föräldrar kommer själva överens om en sådan inrikt-
ning. Skrivningarna i lagen om den allt annat över-
skuggande vikten av gemensam vårdnad har dock
inneburit att barn i svensk domstol döms till att för
evigt leva i en pågående konflikt mellan föräldrarna.
Regeringen har varit medveten om de allvarliga pro-
blem som lagändringen orsakade.
Redan 1999 uppmanade riksdagen regeringen att
skyndsamt utreda föräldrabalken och de ändringar
som gjordes. Men ingenting har hänt sedan dess. Det
skulle vara bra om Ingela Thalén i dag gav ett besked
till riksdagen om när utredningen om ändringarna i
föräldrabalken kommer.

Anf.  173  STEN TOLGFORS (m):
Fru talman! Jag vill ta upp ett ämne som anknyter
till barnkonventionens artikel 23 om funktionshindra-
de och artikel 28 och 29 som gäller skolan. I den
moderata reservationen nr 30 i betänkandet i dag
berörs valfriheten och rätten att välja skola för alla
barn. För att spara tid kommer jag att ta detta så kort
som möjligt i denna sena timma.
Ett grundläggande problem är att barn och ung-
domar med funktionshinder inte har rätt eller möjlig-
het att välja skola efter kvalitet, profil på undervis-
ningen eller social miljö. I stället hänvisas man till en
kommunal skola utifrån om den har hiss eller inte.
Riksdagen har upprepade gånger avslagit yrkan-
den från Moderaterna om att ge barn med funktions-
hinder rätt att välja skola. Barn med funktionshinder
hindras också aktivt från att välja skola av rena kom-
munala avslagsbeslut, av utebliven information och
inte minst av det faktum att det finns alldeles för få
bra alternativ för dessa barn i dag. Det beror inte
minst på att dagens finansieringssystem inte är gjort
för att säkerställa barnens behov. Det är inte heller
tänkt att uppmuntra att alternativ skapas inom skolan.
Många funktionshindrade barns behov kostar sto-
ra summor att tillgodose. Det är alldeles för vanligt
att det viktigaste för kommunerna blir att behålla
funktionshindrade barn i de egna skolorna i stället för
att låta dem söka bästa tänkbara alternativa skola
oavsett var den ligger eller vem som driver den. Men
då utgår kommunen från fel sak. Kommunernas egna
intresse av att slå vakt om verksamhet och budget
ställs i vardagen mot barnens behov. Långt ifrån alla
föräldrar till barn med funktionshinder känner till
vilka alternativ som finns för barnen. Det bör vara så
att kommunerna aktivt understöder de berörda famil-
jerna och deras möjligheter att välja den skola som
passar det funktionshindrade barnet och dess behov
allra bäst.
Vi moderater avser att skapa en statligt garanterad
och finansierad rätt att välja skola för barn med funk-
tionshinder. Den ska gälla kommunala skolor likväl
som specialskolor eller andra skolor med särskild
förmåga att undervisa i just deras situation. För att
valfriheten ska vara reell måste finansiering av boen-
det vid skolan också garanteras för de barn för vilka
internatboende är nödvändigt. För detta anvisar vi
300 nya miljoner.
Valfrihet, etableringsfrihet och möjlighet att välja
profilering kommer att ge förutsättningar för en
mängd nya alternativ. Föräldraföreningar, organisa-
tioner och eldsjälar får då möjligheter att förverkliga
sina visioner om goda skolmiljöer för barn med funk-
tionshinder. Frågan om specialskolornas vara eller
icke vara, som vi så många gånger har diskuterat här i
kammaren, upphör då att vara en politisk fråga och
blir i stället en vardagsfråga för barn och föräldrar.
Om skolornas huvudmän är staten, kommuner eller
privata är ointressant. Det viktiga är att alternativ av
hög kvalitet växer fram.
I praktiken innebär detta att en del barn, t.ex. de
med multifunktionshinder, kommer att kunna ha en
skolpeng på kanske 1 ½ miljon därför att det är vad
det kostar att tillgodose deras behov. Ett barn med
dyslexi eller hörselskada får ett annat tillägg på skol-
pengen i enlighet med sina behov. Vi bibehåller re-
surscentrumen.
Poängen med förslaget är att resurserna följer bar-
net till den skola där han eller hon vill gå. Det gör att
skolans möjligheter att möta just det barnets behov
ökar. För föräldrar till barn med funktionshinder
kommer den ständiga kampen med hemkommunen
om resurser för barnet och dess behov att upphöra.
Att tillräckliga resurser anslås för varje barn blir en
del av statens ansvar och åtagande. Staten har, och
har länge haft, ett särskilt ansvar för skolan för barn
med funktionshinder.
Vi menar att beslutet att avveckla specialskolor
ska upphävas. Statens huvudmannaskap för special-
skolan bör kvarstå, men när en statligt garanterad rätt
att välja skola införts för alla barn, och inte minst för
dem med funktionshinder, kan en annan huvudman
vara ett alternativ för specialskolor och regionala
skolor. Föräldrar och skolans medarbetare får då
ekonomiska möjligheter att driva skolan under statlig
kvalitetstillsyn.
Vi menar också att det är alldeles nödvändigt att
tillsätta en parlamentarisk utredning för att granska
den kommunala skolans kvalitet för barn med funk-
tionshinder.

Anf.  174  Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v):
Fru talman! Ingrid Burman har på ett föredömligt
sätt framfört Vänsterpartiets synpunkter på det här
betänkandet från socialutskottet. Det behöver jag inte
gå närmare in på. Jag vill göra några personliga re-
flexioner utifrån mitt arbete under åren här i riksda-
gen.
Självklart kan ingen av oss slå sig till ro med den
situation som råder för barn i Sverige eller ute i värl-
den. Ingen av oss kan vara nöjd när vi vet att så
många barn lever i fattigdom, att så många ensam-
kommande flyktingbarn inte får det stöd och den
behandling de behöver. Ingen av oss kan heller vara
nöjd med det som har drabbat barnen under nedskär-
ningarna på 90-talet. Det finns inte heller någon an-
ledning att slå sig för bröstet när vi tittar ut i världen.
30 000 barn dör i "onödan" därför att de inte får nöd-
vändig mat eller mediciner av väldigt enkelt slag. Vi
vet också att det är flera 100 miljoner barn som inte
har tillgång till skola. Det finns också en rad andra
problem.
Fru talman! Jag skulle vilja lyfta blicken och se
vad som ändå har åstadkommits sedan den dag då
barnkonventionen lades fast och Sverige sedan skrev
under och ratificerade den här i riksdagen.
Jag menar att det har skett väldigt stora framsteg
under den tiden. Vi måste se vad som ändå har skett.
Bara det att vi i dag har en barnpolitik är ett stort steg
framåt. När jag började här i riksdagen för elva år
sedan fanns ingen barnpolitik. Det var uppsplittrat på
olika utskott. Det fanns ingen sammanhållen diskus-
sion om hur man skulle främja barnens intresse. Den
strategi som beskrivs i det här utskottsbetänkandet,
och där är vi helt överens, lyfter fram rättighetspers-
pektivet, delaktigheten, barnkonsekvensbeskrivningar
och en rad andra centrala begrepp.
Jag vill också peka på framsteg som har skett här i
riksdagen. Det gäller inte bara innehållet, utan jag
tänker t.ex. på Ungdomens riksdag som vi har haft
vartannat år. Där har ungdomar själva fått komma till
tals.
På det internationella planet har också stora fram-
steg faktiskt skett fast vi inte alltid ser dem varje dag
på grund av de problem som finns. Jag tänker på
millenniemålen som lades fast i september 2000 och
de löften som avgavs där. Många sjukdomar har ut-
rotats, och flera hundra miljoner fler barn får tillgång
till utbildning än tidigare.
Barntoppmötet har flera nämnt här. Flera av oss
var närvarande där. Det var en stor besvikelse när det
gäller nya åtaganden och speciellt USA:s roll när det
gäller att förvägra barn och ungdomar rätten till t.ex.
rådgivning om familjeplanering och en rad andra
frågor. Men det som var ett stort framsteg var barns
och ungdomars delaktighet. De av oss som varit med
under tio års tid kan se att det har skett en markant
förändring. Barn och ungdomar tar för sig och talar
själva i stället för att vi alltid ska tala för dem.
Jag skulle också vilja peka på hur deltagandet
också har växt i vårt eget land. Cristina Husmark
Pehrsson nämnde Framtidsskeppet där också jag hade
möjlighet att vara med i dag. Det var fantastiskt. Man
blir entusiastisk över vad som görs. Där förde man
också fram att vi inte bara ska lyssna till barn och
ungdomar och de konkreta råden och synpunkterna,
utan deras deltagande måste också stärkas på deras
egna villkor. Det känner jag är viktigt inför framtiden.
Vi måste finna nya former och inte bara inbjuda dem
att vara med i debatter på vårt sätt, som vi är vana
vid.
Därför menar jag att det är viktigt att lyssna, att
försöka lyfta fram de frågorna och att inte tro att vi
kan nöja oss med de former och det innehåll som vi
hittills har kommit fram till.
Herr talman! Jag stannar med detta. Men jag vill
gärna inte bara tacka socialutskottet och dess leda-
möter, som jag tidigare gjort, utan liksom tidigare
talare också tacka Birgitta Dahl för det som hon som
person betytt för att i riksdagen lyfta fram barnfrå-
gorna och barnperspektivet.
Jag vill också tacka statsrådet Ingela Thalén. Hon
är ju barnminister - kan det bli så mycket bättre? Det
är ett viktigt uppdrag.
Herr talman! Till slut vill jag yrka bifall till reser-
vation nr 7 om betydelsen av barnbilagan, som också
andra har talat om.
Jag vill också inför den valrörelse som kommer i
gång i höst peka på Rädda Barnens krav, som jag
tycker att alla partier måste studera och ta till sig. Det
är kloka råd och även förslag som bör omsättas i
praktiken.
Men jag menar också att vi inte ska stanna där
utan att partierna själva måste fundera över hur vi på
ett helt annat sätt ska få med barn och ungdomar i det
politiska arbetet och ändra våra egna former för detta
arbete. Och ungdomar ska också få vara med om att
göra upp agendan, inte bara behöva tala på våra vill-
kor.

Anf.  175  MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag har tidigare yrkat bifall till för-
slagen i betänkandet, och jag vill nu få ordet för en
liten tackstund. Jag vill rikta ett tack till Eva Zetter-
berg för hennes engagemang i barnfrågor och för
initiativet att söka få oss att träffas också över parti-
gränserna för att finna minsta gemensamma nämnare
när det gäller att lyfta fram barnfrågorna på diskus-
sionsnivå. Tack för det, och lycka till fortsättningsvis!

Anf.  176  Andre vice talman EVA ZETTER-
BERG (v) replik:
Herr talman! Tackandet fortsätter, men jag vill
inte stanna där utan vill också skicka med ett tack till
Margareta Israelsson, som för det gemensamma ar-
betet med barnfrågorna över partigränserna vidare.
Det är ett viktigt uppdrag som ni som stannar kvar i
riksdagen har att arbeta över partigränserna för att se
till vad som kan göras gemensamt när det gäller att
åstadkomma en bättre situation i framtiden för barnen
än vad de har haft hittills.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 18 §.)

15 §  Riksbankens Jubileumsfonds verksamhet
under år 2001

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2001/02:UbU14
Riksbankens Jubileumsfonds verksamhet under år
2001 (redog. 2001/02:RJ1 och redog.
2001/02:RR6).

Förste vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut fattades under 18 §.)

16 §  Rekryteringsbidrag vid vuxenstudier

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2001/02:UbU15
Rekryteringsbidrag vid vuxenstudier (prop.
2001/02:161).

Anf.  177  TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Herr talman! Vi föreslår att regeringens förslag
om inrättande av rekryteringsbidrag vid vuxenstudier
avslås. Förslaget innebär att de som är mellan 25 och
50 år, som har kort tidigare utbildning och som upp-
fyller vissa krav ska erhålla hela studiestödet som
bidrag, med möjlighet för dem som har haft inkomst
att få förhöjt studiemedel.
Förslaget framstår som orättvist, framför allt i
jämförelse med dem som väljer att studera före 25 års
ålder. Riskerna för nya tröskeleffekter är uppenbara.
Många som är 23-24 år kan komma att vänta med sin
utbildning tills de uppnått den ålder som förslaget
avser, då de blir kvalificerade för det förhöjda bidra-
get.
Förslaget strider dessutom mot grundprincipen för
det statliga studiestödssystemet, nämligen att den
studerande och samhället på något vis ska dela på
insatserna.
Vi anser att en särskild rätt ska tillerkännas dem
som behöver komplettera grund- och gymnasieut-
bildningen, men den föreslagna åldersdifferentiering-
en får sådana effekter att vi motsätter oss den.
Vuxenutbildningen är en personlig investering,
och det är rimligt att den innehåller ett åtagande av
personligt slag. Vi har i tidigare motioner redovisat
de principiella förändringar som vi anser vara nöd-
vändiga i studiestödssystemet samt därutöver lagt
fram förslag om införande av s.k. utbildningskonton,
detta i syfte att skapa ökade möjligheter för vuxna att
studera och vidareutbilda sig. Regeringen bör åter-
komma med förslag i den riktning som vi redovisat.
Herr talman! Därmed yrkar jag bifall till reserva-
tion 1 under punkt 1.

Anf.  178  ERLING WÄLIVAARA (kd):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 3 under punkt 7.
Vi behandlar nu rekryteringsbidrag vid vuxenstu-
dier med anledning av regeringens proposition 161.
Regeringen har ju visat en ambitionen att skapa en
andra chans för de vuxna som inte har slutfört sin
grundskole-  och gymnasieutbildning. Ambitionen är
bra, men med det här förslaget fortsätter lappandet
och lagandet.
Fortfarande kan den som vill börja studera mötas
av följande besked från kommunen: Tyvärr! Pengarna
är slut. Du får vänta till nästa år.
Regeringen orkar tyvärr inte ta fram ett enhetligt
och sammanhållet studiefinansieringssystem. Försla-
get är som det föreligger i flera avseenden oförutsäg-
bart och orättvist. Kristdemokraterna har ändå valt att
inte avstyrka propositionen rakt av eftersom den i
vissa stycken ändå är ett steg i rätt riktning.
Herr talman! Vår främsta kritik mot det föreslagna
rekryteringsbidraget är att det maximalt ska kunna
utgå under 50 veckor och fram tills den studerande
fyller 50 år. Jag vill fråga: Varför just 50 veckor och
50 år? Inga möjligheter till dispens ges vad gäller
vare sig studietid eller åldergräns.
Jag vill fråga Socialdemokraterna: Vad händer om
studierna skulle behöva fortsätta en månad ytterliga-
re, alltså upp till 54 veckor, för att den studerande ska
uppnå gymnasiekompetens? Och vart vänder sig den
studerande om hon eller han i samma veva råkar fylla
50 år?
Såsom bidragen är konstruerade i dag stängs såvitt
jag kan förstå alla möjligheter att slutföra studierna.
Enda möjligheten är att själv bekosta slutförandet
med egna medel, om nu sådana finns att tillgå.
Enligt vår mening måste dispensmöjligheter fin-
nas vad gäller både studietid och åldersgräns. Krist-
demokraterna anser att rekryteringsbidraget ska ingå i
och fungera på samma sätt som övriga studiemedels-
system - som ett sammanhållet studiestödssystem
med flexibla lösningar för alla.
Vårt förslag är att vuxenstudiestödet för grundut-
bildningarna ska vara 100 % av studiemedlens total-
belopp med en möjlighet att låna upp till 3 000 kr per
månad. Principen att lånet ska återbetalas ska gälla.
Vi tror att med vårt förslag minimeras risken för s.k.
först-till-kvarn-effekter.
Herr talman! För att i framtiden kunna trygga fi-
nansieringen av studier i det livslånga lärandet behö-
ver nya studiefinansieringsvägar sökas. Vi anser att
det är viktigt att de statliga bidragen inte blir den enda
vägen till studiefinansiering. Ett utbildningskonto är
en uthållig finansieringsväg, som möjliggör lärande
under hela livet och som bör införas så snart som
möjligt.
Herr talman! Jag slutar här eftersom timmen är
sen. Jag vill tacka samtliga ledamöter i utbildningsut-
skottet för gemenskapen, för arbetet och för frejdiga
debatter under mandatperioden. Jag vill också säga ett
varmt tack till utbildningsutskottets kanslipersonal.

Anf.  179  SOFIA JONSSON (c):
Herr talman! För Centerpartiet har krav på kom-
petensutveckling, livslångt lärande och vuxenutbild-
ning varit centrala politiska mål tillsammans med
förbättrad grund- och gymnasieutbildning och ut-
byggd högskoleutbildning. Det är i dag klara skillna-
der i utbildningsnivå mellan olika kategorier av ar-
betstagare, mellan befolkningen i olika regioner i
landet men även mellan män och kvinnor.
Under 90-talet blev utbildningens betydelse klar-
gjord. De med kortast utbildning var de som först
blev arbetslösa och de som sist fick ett nytt arbete när
konjunkturen vände.
Framtidens utbildningspolitik måste därför inrik-
tas mer på att stärka den enskildes möjligheter och
val, såväl för dem som i dag befinner sig i arbetslös-
het som för dem som har ett arbete.
Utifrån det välkomnar vi stora delar av regering-
ens förslag, men vi menar, till skillnad från majorite-
ten i utskottet, att det inte finns skäl att ha en övre
åldersgräns för rekryteringsbidraget. När det livslånga
lärandet står i fokus för utbildningspolitiken är det
både märkligt och oacceptabelt att personer som är
kring 50 år och däröver utestängs från rekryteringsbi-
draget. Det finns ju många människor kring 50 som
varken har grundskole- eller gymnasiekompetens.
Skulle de här personerna bli arbetslösa blir de med
regeringens förslag hänvisade till kortvariga lågavlö-
nade arbeten eller långvarig arbetslöshet. Dessutom
kanske de har 15 år kvar på arbetsmarknaden.
Den koppling som man också gör vad gäller ål-
dersgränsen mellan rekryteringsbidraget och studie-
medelssystemet kan heller inte göras, anser vi. Studi-
emedelssystemet ska ju vara ett renodlat system för
studier på högskolenivå.
Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till reser-
vation 4 under punkt 3.

Anf.  180  ULF NILSSON (fp):
Herr talman! När det nya studiemedelssystemet
infördes gjorde regeringen en stor sak av att Sverige
skulle få ett enhetligt studiestödssystem. Men redan
nu kommer regeringen med förslag som ger helt and-
ra, olika villkor för olika grupper av studerande.
Folkpartiet vänder sig mot den nya idén om att vissa,
som väntar med studier till de blir 25 år ska slippa
låna pengar ett helt år, medan den som börjar studera
tidigare måste låna pengar. Den som lyckats få hyfsad
lön och är över 25 år får med regeringens förslag
ännu mera pengar utan att behöva låna än den som
varit arbetslös eller har haft låg lön.
Vi tycker att det här förslaget är orättvist, och jag
tycker att det skapar konstiga gränser mellan olika
grupper. Det känns mycket märkligt att gå in i ett
klassrum på komvux t.ex. och se en grupp elever där
alla har svårt med ekonomin, men där en del måste
låna pengar medan andra inte behöver göra det.
Annars tillhör Folkpartiet de partier som tycker att
vuxenutbildning är väldigt viktigt. Därför har vi här i
riksdagen vid ett antal tillfällen motionerat om en
lagstadgad rätt till vuxenutbildning för människor
som inte har genomgått en gymnasieutbildning i
ungdomen. Det är den typen av orättvisa villkor mel-
lan kommunerna osv. som regeringen i första hand
borde rikta in sig på när det gäller att reformera vux-
enutbildningen.
Vi vill från Folkpartiets sida göra helt andra prio-
riteringar i studiestödssystemet, så vi säger nej till
regeringens förslag och vill i stället göra förbättringar
som gäller alla studerande: vuxenstuderande på
grundskole- och gymnasienivå, studenter på högsko-
lan, studerande med barn och funktionshindrade. De
förslag som vi redovisar även i den här motionen
innebär att vi vill höja totalbeloppet för alla studeran-
de omedelbart med 2 000 kr om året med inriktning
på att skriva upp det ytterligare, vi vill avskaffa fri-
beloppsgränsen som straffar extraarbete och vi vill att
tilläggslånet i första hand ska ges till studerande med
barn och till studerande med funktionshinder.
När det gäller totalbeloppet, herr talman, har ju
kostnaderna för datorer, läromedel osv. gjort att stu-
denternas kostnader är mycket högre nu än för några
år sedan. Senast i dag kom det en rapport från Hög-
skoleverket om att studenter får allt svårare att klara
ekonomin. Jag tror det var 15 % fler än förra året som
uppger att de inte klarar ekonomin. När det gäller
studerande med barn har Folkpartiet ett stort antal
andra förslag i sitt familjepolitiska program, t.ex. ett
barnkonto och höjd ersättning även för studerande
som har barn.
Och som sagt var: I stället för att lägga så mycket
pengar på ett system som kommer att skapa konstiga
gränser mellan olika grupper tycker vi att regeringen
borde ha prioriterat en förbättring för alla studerande.
Alla behöver motiveras, och alla behöver stöd. Även
fattiga vuxenstuderande som faktiskt är motiverade
för sina studier behöver stöd. Den som är 20 år ska
inte känna att han måste vänta med att börja läsa till
han blir 25, för om han inte gör det så ska han straffas
genom att han får låna pengar.
Avslutningsvis, herr talman, tycker jag att rege-
ringen är inne på helt fel spår i den här frågan. Börja
som sagt var i stället med att rätta till alla nuvarande
brister i studiemedelssystemet! Tänk då särskilt på
studerande med barn och på studerande med funk-
tionshinder.
Jag har kortat ned mitt anförande med tanke på
den korta tid vi har och nöjer mig med att yrka bifall
till reservation 2 under punkt 2. Jag står i övrigt na-
turligtvis bakom alla våra andra yrkanden.

Anf.  181  TOMAS ENEROTH (s):
Herr talman! Jag ska inledningsvis yrka bifall till
förslaget i betänkandet i sin helhet, så har jag det
gjort. Jag ska sedan fortsätta med att bara kort ändå
påpeka att vi faktiskt har ganska stolta traditioner av
vuxenutbildning i det här landet. Vi är internationellt
berömda, inte bara för de satsningar som gjordes i
början av 70-talet, som gjorde att vuxenutbildningen
tog ett ordentligt skutt framåt i Sverige. Även de
satsningar som gjordes på 90-talet i form av Kun-
skapslyftet är ju nu världsberömda och eftersträvans-
värda för många länder ute i världen. Kunskapslyftet
innebar ju i sig att över en miljon vuxna människor
fick möjlighet att läsa in gymnasiekompetens för att
bättre kunna möta de krav som samhället men också
arbetsmarknaden ställer i det samhälle vi lever i nu
för tiden.
Alla minns vi debatten - vi hade den här i kam-
maren och vi hade den ute på gator och torg - där
flera företrädare för borgerliga partier sade: Ni göm-
mer de arbetslösa i Kunskapslyftet. Jojo, så lät det!
Det sade man aldrig när vi satsade på Handelshög-
skolan, Chalmers eller KTH: då var det investeringar
minsann. Men Kunskapslyftet var att gömma de ar-
betslösa.
Eftervärlden har visat att detta var en av de klo-
kaste satsningar vi gjorde under 90-talet, inte bara för
att stora grupper slapp gå öppet arbetslösa och kunde
få satsa på sin egen kompetens och personlig utveck-
ling, utan också för att vi sedan, när det vände på
arbetsmarknaden, kunde möta risken för arbetskrafts-
brist med en välutbildad arbetskraft vilket var oerhört
viktigt för hela Sveriges ekonomi och framför allt för
många individer.
En viktig förutsättning för många var ett bra stu-
diestöd, och då hade vi det särskilda utbildningsbi-
draget som gav goda möjligheter för många att stude-
ra. Detta tillsammans med vägledning, uppsökeri och
andra insatser som vi gjorde för att öppna vuxnas
möjligheter att lära gav fantastiska möjligheter för
alla.
Det här har vi dragit erfarenheter av när vi nu har
byggt en struktur efter Kunskapslyftet som vi kallar
Vuxnas lärande, där kommunerna nu fortsätter med
att bygga en infrastruktur för vuxnas lärande med
vägledning och uppsökeri och med att hitta de grup-
per som har svårast att söka sig till vuxenutbildning.
I det läget är fortsättningen på studiestödet oerhört
viktigt. Första steget för oss var att reformera hela
studiestödssystemet så att det blir angeläget för alla
vuxenstuderande att få ett bra stöd. Vi ersätter svux
och svuxa och ger i stället generösa möjligheter till
vuxenstudier. Men därutöver inför vi nu ett rekryte-
ringsbidrag som ger ett användbart instrument för att
nå de grupper som har svårast att komma in i vux-
enutbildning.
Detta är ett flexibelt rekryteringsbidrag som gör
att man kan läsa på 20 %, 50 %, 75 % eller 100 %,
dvs. man kan gå i väg en dag i veckan och läsa för att
pröva på, för vi vet att det finns grupper som inte för
sitt liv kan tänka sig att sätta sig på skolbänken igen,
men som genom agitation och diskussion vågar när-
ma sig detta och på det sättet kanske kommer ur en
långvarig arbetslöshet eller slipper bli arbetslösa i en
verksamhet som står inför omställning. Vi ger denna
möjlighet under hela 50 veckor, vilket är en fantastisk
möjlighet. Därefter gäller det generella studiestöds-
systemet som är generöst och bra för alla.
Framför allt ser vi till att vi får plats och stöd
samtidigt. Ett misstag vi möjligtvis gjorde ibland
under kunskapslyftstiden var att en del fick plats i
utbildningen men sedan inget stöd två månader sena-
re, och det är klart att det är oacceptabelt ur rekryte-
ringssynpunkt. Här öppnar vi möjligheten att man får
reda på att man får både utbildningsplatsen och vilket
studiestöd man ska få samtidigt. Det är oerhört viktigt
för att kunna nå just den målgrupp vi pratar om. Se-
dan är ju detta studiestöd både skattefritt och pen-
sionsgrundande.
Alla som arbetar med vuxenutbildning har väl-
komnat detta och sagt att det är perfekt. De säger att
det möter precis de behov de har just nu. De kan
använda detta direkt ute i kommunerna genom att
söka upp grupper som annars inte kommer in i vux-
enutbildningen.
Detta är viktigt därför att om vi inte tar det kom-
pensatoriska ansvaret politiskt kan man säga som
Folkpartiet nyss gjorde att folk får väl sköta det här
själva. Varför skulle vi ta ett särskilt ansvar för dem
som inte själva söker sig till utbildningsanstalter eller
till utbildningsmöjligheter?
Jag tycker att vi ska ta det ansvaret. Det är viktigt
för individerna, men också för hela samhällets ut-
veckling.
Om vi ser på de förslag som finns från oppositio-
nen är Moderaterna och Folkpartiet på traditionellt
sätt emot. Det har de varit hela tiden, både när det
gäller Kunskapslyftet och det särskilda utbildningsbi-
draget. Den här gången är man alltså emot ett rekryte-
ringsbidrag med argumentet att det finns risk för att
en del väntar med vidare studier tills de kommit upp i
25-årsåldern och då försöker bli arbetslös för att kun-
na få ett studiestöd.
Det är en helt verklighetsfrämmande argumenta-
tion. Det fungerar inte riktigt så. Jag tror att man får
hitta bättre argument och tala om varför man vill
skära ned stödet till de vuxenstuderande.
Det handlar som sagt om en skillnad i synen på
om vi ska ha ett kompensatoriskt ansvar i vuxenut-
bildningen eller inte. Det anser inte Moderaterna eller
Folkpartiet att vi ska ha.
Ulf Nilsson talar om en lagstadgad rätt till vux-
enutbildning inom gymnasiet. Det låter trevligt, men
om det ska kunna bli verklighet måste man också ha
rätt till ett studiestöd som ger rimliga förutsättningar
att studera. Det kan inte Folkpartiet föreslå; tvärtom
lägger de ett ganska detaljerat förslag om ordentliga
sänkningar av vuxenstudiestödet.
I övrigt har många ställt sig bakom den proposi-
tion som föreligger. Jag noterar att Centern och
Kristdemokraterna har detaljsynpunkter som jag dock
inte ska bemöta i så stor utsträckning eftersom det tar
tid för kammaren.
En sak som ändå är viktig att poängtera är diskus-
sionen kring åldersgränsen. Det kan synas viktigt att
påpeka att man borde ha en bättre åldersgräns än 50
år. Jag delar Sofia Jonssons uppfattning att vi gene-
rellt måste förbättra möjligheterna för människor över
50 år att kunna studera.
Redan den studiestödsreform som vi nu genomför
innebär att vi höjer åldersgränsen från 45 till 50. Det
var ett stort steg att ta eftersom det var dyrt. Men det
var ett viktigt steg.
När det gäller rekryteringsbidraget måste vi vara
medvetna om vad vi pratar om. Det handlar om ett
bidrag som är tänkt att användas för att rekrytera till
vidare studier. Väldigt många skulle nog känna sig
lurade om vi först använde ett stöd för att rekrytera
och det sedan visade sig att övriga studiestöd var
stängda efter 50 års ålder.
Jag tror att det i så fall är viktigare att generellt
göra förändringar i åldersgränserna i studiestödet.
Den dag vi kan hitta finansieringsmöjligheter väl-
komnar jag det. Vi kommer att behöva göra dessa
förändringar med tanke på hur samhället och arbets-
marknaden utvecklas. Möjligtvis kan kompetensspa-
rande eller andra modeller vara avlastande i det sys-
temet. Det återstår dock att se hur vi utvecklar de
modellerna.
Jag vill kort bemöta det som Erling Wälivaara
nämnde om de funktionshindrade och rekryteringsbi-
draget. Jag tror att Erling Wälivaara har missat po-
ängen. Tanken med rekryteringsbidraget är just män-
niskor med funktionshinder - de är den ena målgrup-
pen. Det innebär att de får extra tid för förberedelser
innan de går in i de ordinarie studierna och det ordi-
narie studiestödssystemet. Att sedan inom rekryte-
ringsbidraget öppna för andra flexibiliteter verkar lite
ogjort. Här är möjligheten riktad just till de funk-
tionshindrade.
Sofia Jonsson anmärkte från Centerns sida att stu-
diemedelssystemet i allmänhet ska vara riktat bara för
högskolestudier. Det var ett för mig okänt argument
från Centern. Jag läste det också i reservationen. Om
man säger, som Centerpartiet gör, att studiemedels-
systemet bör vara ett renodlat system för studier på
högskolenivå, och i övrigt överför vuxenstudiestöd
till arbetsmarknaden, finns det en uppenbar risk för
att möjligheterna till vuxenutbildning enbart knyts till
den situation som är på arbetsmarknaden.
Jag vill mena att folkbildning och annat är nog så
viktiga och angelägna utgångspunkter för att man ska
kunna söka sig till folkhögskoleutbildning eller till
vuxenutbildning, oavsett om man har en trygg an-
ställning eller inte.
Jag kan konstatera att vi ibland delar uppfattning-
en om vikten av att vuxna studerar och ibland skiljer
vi oss åt. De debatterna har vi ofta fört och jag tackar
för dem för den här mandatperioden. Jag tror att vi
återkommer i dessa frågor. Det är oerhört viktigt att
vi har generösa möjligheter för vuxna att studera
vidare. Det gäller både från samhällssynpunkt och
demokratisynpunkt, men också för den egna person-
liga utvecklingens skull.

Anf.  182  ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Herr talman! Thomas Eneroth sade att man efter
50 veckor med rekryteringsbidrag kan gå över till det
vanliga studiemedelssystemet. Men om personen i
fråga i samma veva som han eller hon studerar för
grundskole- och gymnasiekompetens fyller 50 år är
alla vägar stängda enligt det studiemedelssystem som
vi i dag har.
I och för sig är de funktionshindrade en väldigt
viktig grupp för oss, men jag nämnde dem faktiskt
aldrig i mitt anförande. Protokollet får väl utvisa i
morgon hur det var, men jag hade det i alla fall inte i
mitt manus.

Anf.  183  TOMAS ENEROTH (s) replik:
Herr talman! Det är möjligt att det var i Erling
Wälivaaras reservation jag läste det. Det är ett gott
argument för varför man bör formulera sig annorlun-
da från Kristdemokraternas sida.
Det är sant att det efter 50 är svårare att studera
vidare med rekryteringsbidrag. Det finns dock dis-
pensmöjligheter i det ordinarie studiestödssystemet
på samma sätt som innan vi höjde åldersgränsen från
45 till 50.
För att slippa först-till-kvarn-effekten väljer
Kristdemokraterna att argumentera för att man ska få
en rättighet. Man vill alltså stryka "i mån av tillgång
på medel" i lagförslaget.
Jag vill fråga Erling Wälivaara om han har någon
beräkning på vilka statsfinansiella effekter ett sådant
rättighetsbaserat generöst vuxenstudiestöd skulle ha.
Det är vällovligt och ambitiöst, men jag tror att det
kan bli väldigt dyrt.

Anf.  184  ERLING WÄLIVAARA (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag förstår inte riktigt vad Thomas
Eneroth åsyftar när han säger att man kan gå in i det
vanliga studiestödssystemet efter att man fyllt 50 år.
Så här skriver CSN: "Du kan få studiebidrag längst
t.o.m. det år du fyller 50 år. Det finns ingen möjlighet
för CSN att medge undantag från denna regel. Efter
50 års ålder kan studiebidrag bara komma att ges för
yrkesinriktade utbildningar." Det vi nu diskuterar
handlar om grundutbildningar, dvs. grundskole- och
gymnasiekompetens.

Anf.  185  TOMAS ENEROTH (s) replik:
Herr talman! Jag noterar att Erling Wälivaara inte
tog hänsyn till vilka statsfinansiella effekter förslaget
har. Men jag ska svara på frågan. För vissa typer av
utbildningar, de som är särskilt yrkesinriktade, finns
det möjlighet att få dispens när man är över 50.
Återigen: Jag delar uppfattningen att det vore an-
geläget att framöver kunna hitta möjligheter att höja
åldersgränserna i de generella studiestödssystemen.
Men för att kunna göra detta måste det dels vara stats-
finansiellt möjligt, dels måste vi få breda överens-
kommelser om det.
Detta kanske är möjligt med några av partierna i
kammaren, men det finns en del andra som regelbun-
det under denna mandatperiod återkommit med bru-
tala besparingar på vuxenstudiestödet.

Anf.  186  ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Thomas Eneroth sade helt felaktigt
från talarstolen att Folkpartiet vill försämra för de
vuxenstuderande. Det måste vara ett missförstånd.
Debatten handlar ju om att vi vill förbättra för alla
studerande, inklusive de vuxenstuderande, genom att
omedelbart höja totalbeloppet med 2 000 kr om året.
Dessutom vill vi ha en inriktning och en medveten
plan för att skriva upp beloppet ytterligare, höja fri-
beloppsgränsen så att extrajobb inte bestraffas, ge en
speciell prioritering för föräldrar med barn som stude-
rar samt även för föräldrar som studerar.
Jag kan inte riktigt förstå att man vill kalla det för
att försämra systemet. Det handlar helt enkelt om att
vi lämnar förslag som skulle förbättra för alla vuxen-
studerande, medan ni lägger väldigt mycket pengar på
att gynna en väldigt liten grupp. De flesta vuxenstu-
derande kommer ju inte att ha glädje av rekryterings-
bidraget.

Anf.  187  TOMAS ENEROTH (s) replik:
Herr talman! Det är en underlig definition av för-
bättring som Ulf Nilsson i så fall använder sig av.
Rekryteringsbidraget innebär ungefär 30 000 stöd.
30 000 eller fler individer har möjlighet att få ett helt
bidrag under 50 veckor. Inom det ordinarie studi-
estödssystemet har stora grupper möjlighet att få ett
82-procentigt stöd, alltså 82 % bidrag av totalbelop-
pet i studiemedlen.
Mot detta kan ställas det som Folkpartiet beteck-
nar som förbättringar, nämligen att man gör en höj-
ning på 2 000 kr av totalbeloppet. Sedan får man nöja
sig med 60 % i bidrag för gymnasiestudier. Ingen ska
i Folkpartiets förslag kunna ha möjlighet att studera
utan att behöva sätta sig i skuld. Det ska alla göra. De
på grundvuxnivå får 80 %, eller 20 % i skuld, och för
dem på gymnasienivå är skuldsättningen 40 %. Man
skulle inte få några möjligheter till rekryteringsbi-
drag.
Vi är nu allihop är överens om att den stora utma-
ningen utbildningspolitiskt är att hitta ett antal mål-
grupper i landet som vi vet är i stort behov av vux-
enutbildning men som tvekar inte minst på grund av
skuldaversionen, rädslan att sätta sig i skuld. Det är
då ett underligt instrument som Folkpartiet aviserar
genom att ta bort möjligheten och i stället lägga 200
kr mer på totalbeloppet och ordna ordentliga skuld-
sättningar för de flesta vuxenstuderande.

Anf.  188  ULF NILSSON (fp) replik:
Herr talman! Med de erfarenheter av vuxenutbild-
ning som jag har måste jag säga att det är väldigt
viktigt när människor är i 20-årsåldern och börjar bli
intresserade av att ta igen det de har missat i skolan
av olika skäl att de får komma i gång med en gång. I
det läget är jag ganska övertygad om att ett höjt total-
belopp kan betyda ganska mycket för att klara varda-
gen. Det gäller inte minst om de redan har skaffat sig
barn.
Först som sist blir ändå resultatet att Tomas Ene-
roth ger en kraftig förbättring för en liten grupp vux-
enstuderande. Jag tror att Tomas Eneroth nämnde
30 000-35 000 personer. Folkpartiet föreslår ett högre
belopp för 80 000-90 000, dvs. det totala antalet
vuxenstuderande i dag.

Anf.  189  TOMAS ENEROTH (s) replik:
Herr talman! Jag tror att det t.o.m. behöver redas
ut vad man menar med vuxenutbildning. Ulf Nilsson
engagerar sig i 20-åringars möjligheter. Det är ange-
läget och viktigt. Vi måste komma ihåg vilka som
utgör en stor del av dem som vi nådde med Kun-
skapslyftet och dem som är målgruppen för rekryte-
ringsbidraget, och en stor del av dem som ingår i den
grupp som vi alla vet och är överens om behöver
utbilda sig för att slippa längre arbetslöshet eller ut-
slagning.
Det handlar om 25-, 30-, 35- och 40-åringar som
varit etablerade på arbetsmarknaden under en lång
tid. De har kommit i arbetslöshet och har en försörj-
ningsbörda. De måste vi hitta möjligheter att försörja
sig. Till en sådan person säger Folkpartiet: Nja, du
ska låna ordentliga summor för att t.o.m. kunna läsa
in grundvux och även läsa på gymnasieskolan.
Vi säger: Vi förstår din situation. Det är viktigt att
du har möjligheter att tidigt komma in och få ett bra,
generöst vuxenstudiestöd. Sedan får du precis som
många andra, inte minst när det gäller eftergymnasi-
ala studier, använda dig av lånemöjligheten. Men här
går samhället in och tar ett kompensatoriskt ansvar.
Det arvet i utbildningstraditionen har uppenbarli-
gen Folkpartiet lämnat.

Anf.  190  BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Herr talman! Vänsterpartiets principiella uppfatt-
ning är att satsningar på utbildning och forskning inte
ska betraktas som kostnader för samhället utan som
investeringar. De är kanske de viktigaste förutsätt-
ningarna för ökad tillväxt, internationell konkurrens-
kraft och en utbyggd generell välfärd. En allmänt hög
utbildningsnivå är också avgörande för utvecklingen
av demokratin och en betydelsefull kraft mot de-
struktiva politiska krafter, främlingsfientlighet och
rasism.
Vänsterpartiets långsiktiga mål är studielön till
alla vuxna som studerar, oavsett på vilken nivå. Vi
tycker att studier ska jämställas med arbete och ge
samma tillgång till de sociala trygghetsnäten. Stude-
rande ska inte exkluderas från socialförsäkringssys-
temen, a-kassan, det kommunala försörjningsstödet
etc. Det är den enskildes behov som ska vara avgö-
rande, inte om man befinner sig i studier eller arbete.
För att belysa studenternas totala studiesociala
situation har utbildningsministern efter många poli-
tiska turer fattat beslut om att tillsätta en studiesocial
utredning, vilket Vänsterpartiet har krävt länge.
Herr talman! Vad som är önskvärt är inte alltid
politiskt möjligt eller ekonomiskt försvarbart vid en
viss tidpunkt. Vänsterpartiet har under den gångna
mandatperioden deltagit i arbetet med att utforma det
nya enhetliga och sammanhållna studiestödssystem
som trädde i kraft i juli 2001 och som ersatte studie-
medel, svux och svuxa och utbildningsbidraget.
Höjningen av bidragsdelen från tidigare 27,8 %
till nuvarande 34,5 % är ett steg i riktningen mot ett
till lika delar fördelat ekonomiskt ansvar mellan indi-
vid och samhälle och mot slutmålet studielön. Sett ur
ett feministiskt och klassmässigt perspektiv är möj-
ligheten för kortutbildade att studera med den förhöj-
da bidragsdelen på 82 % en klar framgång eftersom
det särskilt gynnar lågavlönade kvinnor och grupper
som inte är etablerade på arbetsmarknaden.
I jämförelse med andra länder i Europa är det
svenska studiestödet mycket generöst. Trots det me-
nar vi att det under nästa mandatperiod bör finnas
finansiellt utrymme för att i första hand höja totalbe-
loppet så att studenterna kompenseras för de ökade
levnadsomkostnaderna. Studenterna är kanske den
grupp som förlorat mest konsumtionsutrymme under
senare år.
Till det nya studiesystemet kan man nu också läg-
ga till möjligheterna till ett individuellt kompetens-
sparande där både den enskilda och arbetsgivaren
genom att göra avsättningar för ett individuellt kom-
petenssparkonto får del av skattesubventioner som
stimulansåtgärd.
Ytterligare ett komplement till ett brett upplagt
stöd till vuxenstuderande är rekryteringsbidraget. Det
är inte ett studiestöd i traditionell mening utan riktar
sig mot dem som har behov av kompetensutveckling
på grundskole- eller gymnasienivå och för vilka stu-
dier känns som något främmande och ibland svår-
överstigligt.
Rekryteringsbidraget är ingen generell rättighet
utan avser arbetslösa, varslade eller funktionshindra-
de under en viss begränsad tid på 50 veckor. Det går
heller inte att ansöka om rekryteringsbidraget. Det är
menat som ett snabbt, effektivt verktyg för kommu-
nerna att använda i den uppsökande verksamheten
och i samband med vägledningssamtal.
Genom att rekryteringsbidraget är i hög grad de-
centraliserat kan man uppnå en ökad flexibilitet, för-
korta handläggningstiderna och förhoppningsvis få
verksamheten mer kostnadseffektiv. Kommunerna
ska nu i samverkan med arbetsmarknadens parter,
berörda myndigheter, handikapporganisationer etc. ta
fram riktlinjer för hur bidraget ska kunna användas.
Moderaterna talar i sin motion om att det ska löna
sig att studera och att den s.k. utbildningspremien är
för låg. Om Moderaterna menar att lönerna är för låga
i många kvinnodominerade akademikeryrken i den
offentliga sektorn håller jag helt med. De orättvisorna
måste vi komma till rätta med. Men jag är inte så
säker på att det är omtanken om dessa grupper som
ligger till grund för Moderaternas tal om låg avkast-
ning på kunskapsinvesteringar.
Jag tror att man i stället syftar på det moderata
förslaget om att sänka marginalskatterna med totalt ca
100 miljarder kronor. Det är ett förslag som för det
första skulle gynna höginkomsttagarna och som för
det andra skulle innebära kraftigt minskade samhälle-
liga inkomster. Det skulle i sin tur med nödvändighet
innebära minskade stödåtgärder, dvs. stora ingrepp i
de generella stödsystemen, av vilka studiestödssys-
temet är ett. Det är något som alltid drabbar dem med
låga inkomster, till vilka de lågutbildade hör, mycket
hårt. Att detta skulle kunna motivera lågutbildade till
studier, som Moderaterna menar, tycker jag är en
absurd tanke.
Till skillnad från Moderaterna menar vi att utbild-
ningspremien ska komma de studerande till del under
själva studietiden i form av ett generöst och tryggt
studiestöd. Min erfarenhet som vuxenlärare säger mig
att för studerande utan egentlig studietradition är den
ekonomiska tryggheten under studietiden avgörande.
Det gäller särskilt vuxenstuderande med barn. Många
är mycket tveksamma till att sätta sig i stor skuld.
Förutom den ekonomiska barriären finns det en
barriär som är social och som hör ihop med negativa
skolerfarenheter som gjort att man uppfattar sig själv
som någon som inte är lämpad för studier. Som vux-
enlärare vet jag också hur orättvis och fel den upp-
fattningen ofta är.
Till sist kan jag inte låta bli att förundras över hur
långt ifrån varandra de två största borgerliga partierna
som säger sig vilja utgöra basen för ett alternativt
regeringsunderlag står i viktiga principiella frågor.
Jag tar ett exempel från det ärende som vi ska be-
handla här i dag.
Moderaterna riktar kritik mot det föreslagna hund-
raprocentiga rekryteringsbidraget för att det "tar ifrån
den enskilde det egna ansvaret" för utbildningssats-
ningen och menar att det i praktiken är en studielön.
Det är något som vi i och för sig inte har något emot
utan ser som något positivt.
Kristdemokraterna däremot vill i sin motion inte
ha några som helst förbehåll varken när det gäller
tidsomfattning eller antal studerande som kan komma
i åtnjutande av bidraget utan vill införa "en gemen-
sam garanterad bidragsnivå på 100 %" vilket skulle
innebära ett mycket kraftigt utökat generellt studi-
estöd. Det är ett förslag som i runda tal skulle kosta
minst 4 miljarder till. De pengarna kan man definitivt
inte hitta i Kristdemokraternas budgetförslag. För år
2003 har det i förhållande till regeringens och stöd-
partiernas förslag en minuspost på 300 miljoner.
Herr talman! För Vänsterpartiet är det viktigt att i
alla sammanhang utgå från en klar ideologisk upp-
fattning och att formulera just det önskvärda, men
också att göra realistiska bedömningar utifrån vad
som är politiskt möjligt och ekonomiskt försvarbart i
den situation vi befinner oss i nu.
Därmed yrkar jag bifall till utbildningsutskottets
förslag i betänkandet.
Innan jag slutar vill jag också tacka mina värdera-
de kamrater från utbildningsutskottet för den här
mandatperioden. Det är alltid med glädje som åt-
minstone jag går till utbildningsutskottets samman-
träden. Jag vill också tacka vårt eminenta kansli för
allt stöd och all hjälp under den gångna mandatperio-
den och önska er alla en skön, lång och härlig som-
mar.

Anf.  191  GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Regeringens förslag om rekryte-
ringsbidrag vid vuxenstudier har tagits fram i sam-
verkan mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet. Kunskapslyftet håller på att trappas
ned, och det är naturligt att vi nu ser till dem som inte
av egen kraft har tagit del av Kunskapslyftets möjlig-
heter.
Rekryteringsbidraget riktas till en grupp vuxna
med liten eller ingen studievana och ofta med en
sviktande tilltro till sin förmåga att studera. Det är
den gruppen som nu aktivt ska sökas upp och ges
möjlighet att under 50 veckor komplettera sina kun-
skaper och pröva på hur det är att studera.
Det är därför viktigt att villkoren för rekryterings-
bidraget inte är avskräckande. Det gäller både eko-
nomiska risker och prestationskrav. Därför har re-
kryteringsbidraget fått en generös utformning som
innebär att bidraget åtföljs av olika stödåtgärder.
Kommunerna ska aktivt söka och stödja människor
som är i behov av den här formen för att kunna våga
påbörja och satsa på egna studier även i fortsättning-
en.
Invändningarna från oppositionen mot förslaget
berör egentligen inte så mycket själva rekryteringsbi-
draget utan till stor del brister i studiemedelssystemet
sett i dess helhet. Det gäller t.ex., som några anför, att
nuvarande studiemedelssystem inte är anpassat efter
det livslånga lärandet. Moderaterna efterlyser ett
generellt studiestöd som är lika för alla, och föreslår
också införandet av kompetenskonton. Centern har
ställt sig tveksam till åldersgränserna 25-50 år, som
skär i principen som gäller för studiemedel i sin hel-
het.
Jag kan hålla med om att vårt nuvarande studie-
medelssystem inte är konstruerat för att passa det
livslånga lärandet, men det är en annan och större
fråga som kräver både utredning och parlamentarisk
behandling. Frågan är alltså rätt omfattande, så den
får vi väl återkomma till. Miljöpartiet har motionerat
om en sådan utredning.
Individuella kompetenskonton har införts som ett
led i den skatteväxling som Miljöpartiet har fått gehör
för i regeringsförhandlingarna. Självfallet stöder
Miljöpartiet den formen. Men det är naturligtvis inte
en riktigt lämplig form för den grupp som i nuläget
behöver hjälp för att komma i gång och pröva hur det
är att studera.
Vi vill naturligtvis allihop ta bort åldersgränserna.
Vi tycker att de är en begränsning som vi borde ha
sluppit se. Det gäller framför allt begränsningen upp-
åt. Men det skulle innebära en kostnadsökning för
staten som ligger långt utöver de resurser som fanns
tillgängliga i budgeten när förslaget lades fram.
Som jag ser det kommer rekryteringsbidraget i
den föreslagna form det nu har att ha en mycket vik-
tigt funktion och vara till stor hjälp för många männi-
skor som annars hade lämnats utanför möjligheten att
delta i det livslånga lärandet.
Miljöpartiet står bakom förslaget, som stöds av
utskottsmajoriteten. Jag yrkar bifall till förslaget i
utskottets betänkande.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 18 §.)

17 §  Etik i forskningen

Föredrogs
utbildningsutskottets betänkande 2001/02:UbU16
Etik i forskningen.

Anf.  192  PER BILL (m):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 1 i betänkandet.
Stamcellsforskningen och framför allt de stora
framstegen inom terapeutisk kloning har gjort att det
är nödvändigt att föra en debatt och ställa upp en del
riktlinjer för etiken i forskningen.
En proposition som skulle avhandla detta var ock-
så på gång. Vi har väntat, och vi har väntat och vi har
väntat! Nu ser det ut som om vi kommer att få vänta
till efter valet. Det blir med andra ord en ny regering
som får försöka att så blocköverskridande som möj-
ligt hitta ramar för etiken inom forskningen. Den här
regeringen klarade tydligen inte av det.

Anf.  193  YVONNE ANDERSSON (kd):
Herr talman! Först yrkar jag bifall till vår reserva-
tion nr 2.
Sedan vill jag redan nu tacka för tiden och samar-
betet med mina utskottskamrater och kansliets perso-
nal.
Därefter vill jag beklaga att vi under mandatperi-
oden inte har fått någon proposition av regeringen i
det angelägna ärende som etik i forskningen är. Nu är
det en ny regering som får försöka sig på uppdraget.
Timmen är sen, och därför vill jag sist men inte
minst berätta något, och mycket kort, om vår substans
och våra synpunkter, som vi vill skicka med dem som
ska arbeta med etik i forskningen. De handlar om den
värdegrund som riksdagen fattade beslut om 1994
och som ska gälla i samhället genom skolans verk-
samhet, nämligen människolivets okränkbarhet och
människans lika värde. Det är också den som ska vara
ledstjärna i alla de sammanhang där forskning utförs.

Anf.  194  ULF NILSSON (fp):
Herr talman! Jag inleder med att rikta ett mycket
varmt tack till mina utskottskolleger för en stimule-
rande debattmiljö och för många både roliga och
spännande samtal. Ett mycket varmt tack också till
den kanslipersonal som har gjort detta arbete möjligt
över huvud taget.
När det gäller fri forskning är vår liberala ut-
gångspunkt att forskningens frihet inte får inskränkas.
Tvärtom finns det ett samband i den högre utbild-
ningens och forskningens historia mellan självstyre å
ena sidan och vetenskapligt nytänkande å den andra.
Genomgående har den vetenskapliga utvecklingen
varit överlägsen i sådana kulturer där universiteten
har stått fria från politisk och religiös styrning.
Det är många forskningsuppslag som för sin egen
tid har verkat helt vansinniga eller helt omoraliska
men som hundra år senare visar sig vara banbrytande.
Det är just det som skapar en god forskningsmiljö -
att forskare ibland ställer fel frågor, som inte leder
någonstans, men ibland också av en slump hittar en
fantastisk öppning för användbar forskning.
När det gäller etiska aspekter kan det naturligtvis
låta rimligt när man hör att staten ska uttrycka vilka
värdegrunder forskningen ska vila på. Men jag tror att
det är en farlig väg när man börjar resonera på det
sättet. Då öppnar man ju för en styrning som är nega-
tiv för forskningen.
Folkpartiet är tydligt i sitt budskap här. Vi säger
att det inte finns några frågor som forskaren inte får
ställa och inte heller några resultat som forskaren inte
får komma fram till. Börjar den politiska ledningen
lägga sina värderande aspekter på vad forskningen
ska syssla med så kommer den självständiga forska-
ren att hindras, och forskningspolitiken riskerar att bli
så styrande att nya vägar inte hittas. Sedan är det en
helt annan sak att det måste finnas lagar och regler för
metoder som forskningen ska använda. Varken fors-
kare eller andra människor har t.ex. rätt att utsätta
andra människor för lidande eller över huvud taget
göra något mot deras vilja. Forskarna har naturligtvis
inte heller rätt att t.ex. förstöra miljö och natur. La-
garna ska gälla lika för alla.
Jag tror att en del människor ibland blandar ihop
dessa saker. Forskningens frågor och resultat måste
alltid vara fria, men forskningens metoder måste
kunna begränsas.
De etiska kommittéer som i dag finns inom veten-
skapssamhället tycker vi är ganska bra forum för
forskarna att diskutera och bedöma etiska forsknings-
frågor.
Det återstår att se vilka förslag om forskningsetik
som så småningom kommer från regeringen. Redan i
dag vill jag säga att Folkpartiets utgångspunkt är att
eventuella nya regler i första hand ska handla om
metoder och inte om forskningens innehåll.
Jag avslutar, herr talman, med att yrka bifall till
Folkpartiets reservation 3.

Anf.  195  INGER LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
förslaget i betänkandet och instämma i det Per Bill
sade om den mycket snabba utveckling som nu sker
på bioteknikområdet, som också gör att diskussionen
om etikprövning är väldigt angelägen. Det gäller
också till dels på det samhällsvetenskapliga området.
Det är mot den bakgrunden regeringen nu bereder en
proposition om etikprövning av forskning som berör
människor.
Vi återkommer i höst till en ingående debatt kring
de frågorna. Det är självfallet den socialdemokratiska
regeringens intention att få så bred uppslutning som
möjligt kring dessa frågor. Jag vill försäkra Per Bill
om att vi är inställda på att det ska vara en socialde-
mokratisk regering som lägger fram den propositio-
nen.
Jag vill inte gå in i någon sakdebatt. Men med
anledning av Yvonne Anderssons uttalande om att
Kristdemokraterna kommer att slåss för att forskning-
en ska baseras på kristen etik och västerländsk huma-
nism vill jag väldigt starkt markera att vi har en annan
uppfattning. Där har övriga riksdagspartier också en
annan uppfattning. Vi får återkomma till den debatten
i valrörelsen.
Slutligen, herr talman, vill jag önska alla ut-
skottskamrater en trevlig sommar. Jag riktar ett varmt
och innerligt tack till Eva Johansson och Torgny
Danielsson - två fantastiskt fina och engagerade
kamrater i utskottet som har betytt mycket i debatter-
na. Tack ska ni ha. Ni kommer att betyda mycket i
den politiska debatten framgent.

Anf.  196  YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag vill bara fästa er uppmärksamhet
på att det jag talade om var att människolivets
okränkbarhet och människors lika värde ska vara
ledstjärnor. Det ville jag skicka med inför det fort-
satta arbetet.

Anf.  197  INGER LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Det jag reagerade på var inte Yvon-
ne Anderssons uttalande om människors lika värde
utan den markering Kristdemokraterna har gjort i sina
motioner och reservationer kring att kristen etik och
västerländsk humanism ska skrivas in som grundpela-
re för svensk forskning. Låt oss återkomma till den
debatten i valrörelsen.

Anf.  198  SOFIA JONSSON (c):
Herr talman! Som flera har sagt skulle det egent-
ligen ha funnits en proposition som underlag för da-
gens diskussion, men den har blivit uppskjuten.
Jag vill kort tala om Centerpartiets syn på forsk-
ningen och friheten. Den fria, kritiskt tänkande och
granskande forskningen är ett av de viktigaste insla-
gen i det öppna samhället. Därför är två av huvud-
uppgifterna för utbildnings- och forskningspolitiken
att slå vakt om ett fritt kunskapssökande och stimule-
ra det öppna samhället.
Det är inte kunskapen i sig som är farlig eller oe-
tisk. Däremot kan tillämpningen av kunskapen vara
både oetisk och ibland farlig. Ibland är det t.o.m.
svårt att skilja mellan kunskapen i sig och dess till-
lämpning.
En sak som är viktig att tänka på och ha med sig
framöver i den diskussion vi ska föra är vikten av att
på något sätt skapa ett regelverk för etikprövning av
forskningen. Men det får vi återkomma till under
hösten, herr talman.
Jag vill som flera andra passa på att tacka för den-
na mandatperiod - för de fyra åren. Jag tackar både
ledamöterna och personalen i utbildningsutskottet.

Anf.  199  GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Vi får, precis som Sofia Jonsson sa-
de, tillfälle att återkomma till frågan om etik i forsk-
ningen när regeringen kommer med sin aviserade
proposition i ärendet. Nu behandlar vi motioner från
allmänna motionstiden. Det finns tre reservationer i
betänkandet - en från vardera Moderaterna, Folkpar-
tiet och Kristdemokraterna. De handlar samtliga om
forskningens frihet och relationen till etik och moral
vad framför allt gäller forskningens tillämpning. Både
Per Bill och Ulf Nilsson har i sina anföranden dekla-
rerat det som också står i reservationerna, dvs. att
forskningens frihet ska vara stor och orörd. Det fram-
går väldigt tydligt i motionerna från båda partierna.
Jag vill ta upp frågan därför att det i Kristdemo-
kraternas reservation framförs åsikter som jag tycker
är djupt oroande. Man skriver i sin reservation att
"det är viktigt att forskningens värdegrund är tydlig.
Denna bör enligt vår mening vara förankrad i den
kristna etiken och västerländsk humanism".
Man skulle kunna tro att det är den kortfattade
sammanfattningen av motionen som gör att reserva-
tionstexten blir så här, men så är det inte. Resone-
manget utvecklas i stället ytterligare i motionen. Ar-
gumentationen är i mina ögon underlig och glidande
på ett sätt som väcker farhågor.
Man börjar visserligen med att säga att den fria
forskningen ska sträva efter en objektiv hållning till
kunskap, men sedan konstaterar man raskt att kun-
skap aldrig är värdeneutral. Man tar sedan steget fullt
ut och säger att "Kristdemokraterna har som målsätt-
ning att forskningen ska vara värdeförankrad". Efter
det talar man i motionen om att den värdegrund som
ska gälla ska vara förankrad i den kristna etiken och
västerländsk humanism. Så knyter man ihop säcken
genom att deklarera följande: "Vi anser att denna
värdegrund bör vara vägledande även för forskning-
en". Vart tog forskningens frihet vägen?
Jag tror att alla idéhistoriker är överens om att de
perioder under vilka kristen värdegrund har varit
vägledande för forskningen hör till de mörkaste i den
västerländska vetenskapens historia. Tiden fram
t.o.m. 1500-talet - medeltiden - då just den kristna
värdegrunden var, för att uttrycka det milt, vägledan-
de, brukar snarast beskrivas som en period av stagna-
tion och vetenskapligt mörker. Vägledningen från den
då starka kyrkan var som bekant mycket konkret när
det gäller forskare vars forskning eller resultat stod i
strid med den kristna värdegrunden.
Jag tror inte att Kristdemokraterna pläderar för ett
medeltida förhållningssätt till forskningens frihet,
men jag tycker att de skrivningar man nu presenterar
tydligt pekar i den riktningen. Om Kristdemokraterna
inte alls tycker att denna kristna värdegrund bör vara
vägledande för forskningen finns det nu möjlighet att
tala om det. Det är faktiskt angeläget, för det står så i
motion 2001/02:Ub438 under rubriken
"Värdeförankrad forskning".

Anf.  200  YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Min uppfattning är att Gunnar Gou-
de här har valt att missförstå vår ambition, som jag
försökte förtydliga i mitt mycket korta anförande.
Först och främst kan jag deklarera att vi vill ha fri
forskning. Jag kan också deklarera att vi inte vill ha
den etik som vägledde medeltidens forskning. Vi vill
ha den etik som är mixen av västerländsk humanism
och kristen etik, och den symboliseras starkast av
människolivets okränkbarhet och människors lika
värde.
Vår uppfattning om de här frågorna kom fram rätt
så tydligt i debatten kring stamcellsforskningen, där
människolivets okränkbarhet började diskuteras och
där vi ville lyfta fram de här frågorna.
Jag sade också tidigare i mitt anförande att vi vill
återkomma till detta i samband med de diskussioner
som en ny regering måste ha med riksdagens leda-
möter och förtydliga detta. Men det är den värde-
grund som beslutades 1994 i Sveriges riksdag, som
bygger på människolivets okränkbarhet och männi-
skors lika värde, som ska vara ledstjärnan.

Anf.  201  GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Kan jag då uppfatta det som att det
som nu står om att den kristna värdegrunden bör vara
vägledande för forskningen egentligen inte alls gäller
forskningen utan att det, precis som det står i Mode-
raternas och Folkpartiets motioner, handlar om valet
av metodik och om hur forskningsresultaten ska till-
lämpas?

Anf.  202  YVONNE ANDERSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det är en rad överväganden som
görs. Jag säger att detta ska vara ledstjärnan. Det
innebär att man i de överväganden som görs hela
tiden måste beakta människolivets okränkbarhet. Så
ska man tolka det här.
Man gör överväganden i val av forskningsfält, i
val av metoder, när det gäller konsekvenserna och när
det gäller hur man ska presentera resultat. Överallt
har vi överväganden, och det är inget märkligt. Vi har
alla ett raster av värderingar som tränger igenom vid
viktiga överväganden.

Anf.  203  GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag tror att det är bra för den fort-
satta diskussionen om Yvonne Andersson ser över
texterna, för den som läser texten får ju ett annat
intryck när det står att den kristna värdegrunden bör
vara vägledande för forskningen. Tyvärr uttrycker
också texten i motionen någonting mycket bredare än
det som Yvonne Andersson säger nu.
Därmed skulle jag vilja sätta punkt och tacka för
tiden i utskottet under den här mandatperioden. Det
tacket riktas både till kollegerna i utskottet för alla
trevliga diskussioner och för ett bra samarbete och
naturligtvis till vårt kansli som betyder så mycket för
hela utskottet.

Anf.  204  EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag vill gärna återgälda Inger Lund-
bergs tack, men jag vill rikta mitt tack till alla kam-
rater i utskottet och till kansliet. Jag vill också rikta
det till alla ledamöter, både partivänner och andra
vänner, i kammaren.
Utbildningsfrågor är stimulerande. Det har också
stimulerat debatten många gånger, ibland till en sådan
gräns att det har frestat på talmännens tålamod. Jag
vill tacka talmännen för att ni har haft detta tålamod.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under 18 §.)

18 §  Beslut om ärenden som slutdebatterats vid
dagens sammanträde

KU35 Redogörelse för behandlingen av riksdagens
skrivelser till regeringen
Kammaren biföll utskottets förslag.

KU26 Östersjömiljarderna
Kammaren biföll utskottets förslag.

LU24 Utökad resegaranti för konsumenter
Kammaren biföll utskottets förslag.

LU26 Ändringar i förmånsrättsordningen, m.m.
Kammaren biföll utskottets förslag.

LU27 Partnerskap och adoption, m.m.
Punkt 1 (Avslag på propositionen såvitt avser adop-
tion och vårdnadshavare)
1. utskottet
2. res. 1 (kd)
Votering:
198 för utskottet
38 för res. 1
71 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 9 m, 34 v, 12 c, 15 mp, 9 fp, 1 -
För res. 1:     1 m, 37 kd
Avstod: 60 m, 4 c, 6 fp, 1 -
Frånvarande:    13 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp
Anne-Katrine Dunker (m) och Runar Patriksson (fp)
anmälde att de avsett att avstå från att rösta men mar-
kerats ha röstat ja.

Punkt 2 (Avslag på propositionen såvitt avser adop-
tion)
1. utskottet
2. res. 2 (m)
Votering:
193 för utskottet
66 för res. 2
49 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 6 m, 34 v, 12 c, 15 mp, 8 fp
För res. 2:     1 s, 62 m, 1 c, 2 -
Avstod: 2 m, 37 kd, 3 c, 7 fp
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp

Punkt 3 (Avslag på propositionen såvitt avser inter-
nationella adoptioner m.m.)
Yrkanden:
1. utskottet
2. under överläggningen framställt yrkande (m)
Votering:
183 för utskottet
115 för yrk.
10 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  109 s, 6 m, 33 v, 12 c, 15 mp, 8 fp
För yrk.:       4 s, 63 m, 1 v, 37 kd, 2 c, 6 fp, 2 -
Avstod: 6 s, 1 m, 2 c, 1 fp
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp

Punkt 12 (Assisterad befruktning vid allmänt sjukhus)
1. utskottet
2. res. 7 (v)
Votering:
209 för utskottet
49 för res. 7
50 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 59 m, 1 v, 14 c, 14 fp, 2 -
För res. 7:     1 m, 33 v, 15 mp
Avstod: 10 m, 37 kd, 2 c, 1 fp
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp

Punkt 17 (Allmän översyn av adoptionslagstiftning-
en)
1. utskottet
2. res. 10 (kd, m)
3. res. 11 (c)
Kammaren fastställde med acklamation res. 10 som
kontraproposition i huvudvoteringen.
Huvudvotering:
175 för utskottet
108 för res. 10
24 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 34 v, 15 mp, 8 fp
För res. 10:    63 m, 37 kd, 6 fp, 2 -
Avstod: 7 m, 16 c, 1 fp
Frånvarande:    13 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

LU28 Mål och inriktning för det svenska arbetet
med konsumentfrågor i EU
Punkt 1 (Principiella frågor)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
234 för utskottet
72 för res. 1
1 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 34 v, 35 kd, 16 c, 15 mp, 15 fp
För res. 1:     70 m, 2 -
Avstod: 1 kd
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 6 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp

Punkt 2 (Lagstiftning)
1. utskottet
2. res. 2 (v)
Votering:
257 för utskottet
49 för res. 2
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 69 m, 37 kd, 16 c, 15 fp, 2 -
För res. 2:     34 v, 15 mp
Frånvarande:    13 s, 12 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp

Punkt 7 (Livsmedelsfrågor)
1. utskottet
2. res. 4 (kd, c)
Votering:
216 för utskottet
53 för res. 4
39 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 69 m, 4 v, 7 mp, 15 fp, 2 -
För res. 4:     37 kd, 16 c
Avstod: 1 m, 30 v, 8 mp
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp

Punkt 17 (Tillämplig lag i utomobligatoriska tvister)
1. utskottet
2. res. 11 (v, fp)
Votering:
243 för utskottet
64 för res. 11
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 69 m, 37 kd, 16 c, 2 -
För res. 11:    34 v, 15 mp, 15 fp
Frånvarande:    12 s, 12 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

LU29 Lag om elektronisk handel och andra in-
formationssamhällets tjänster, m.m.
Kammaren biföll utskottets förslag.

SoU19 Folkhälsofrågor
Punkt 1 (Allmänt om folkhälsoarbete)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
Votering:
205 för utskottet
34 för res. 1
68 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 69 m, 15 mp, 2 -
För res. 1:     34 v
Avstod: 1 m, 37 kd, 15 c, 15 fp
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 3 c, 1 mp, 1 fp

Punkt 3 (Folkhälsoforskning)
1. utskottet
2. res. 7 (c)
3. res. 8 (fp)
Förberedande votering:
21 för res. 7
15 för res. 8
272 avstod
41 frånvarande
Kammaren biträdde res. 7.
Huvudvotering:
206 för utskottet
16 för res. 7
86 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 68 m, 1 v, 1 kd, 15 mp, 2 -
För res. 7:     16 c
Avstod: 2 m, 33 v, 36 kd, 15 fp
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp

Punkt 5 (Psykisk ohälsa och stress)
1. utskottet
2. res. 9 (kd)
Votering:
270 för utskottet
37 för res. 9
1 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 70 m, 34 v, 16 c, 15 mp, 14 fp,
2 -
För res. 9:     37 kd
Avstod: 1 fp
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp

Punkt 7 (Skadliga ljudnivåer)
1. utskottet
2. res. 10 (v, kd)
Votering:
204 för utskottet
89 för res. 10
14 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 69 m, 15 c, 1 -
För res. 10:    34 v, 37 kd, 1 c, 14 mp, 2 fp, 1 -
Avstod: 1 mp, 13 fp
Frånvarande:    12 s, 12 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp

Punkt 9 (Insatser mot olika sjukdomar)
1. utskottet
2. res. 13 (m, kd)
Votering:
168 för utskottet
107 för res. 13
32 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 3 v, 16 c, 15 mp, 14 fp, 1 -
För res. 13:    69 m, 37 kd, 1 -
Avstod: 31 v, 1 fp
Frånvarande:    12 s, 12 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

SoU23 Barnpolitiken - arbetet med strategin för
att förverkliga FN:s konvention om barnets rät-
tigheter
Punkt 2 (Barnfamiljernas ekonomiska situation,
m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 3 (c)
Förberedande votering:
71 för res. 1
21 för res. 3
215 avstod
42 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
176 för utskottet
71 för res. 1
60 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 34 v, 8 mp, 15 fp
För res. 1:     70 m, 1 -
Avstod: 37 kd, 16 c, 7 mp
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp,
1 -

Punkt 4 (Genomförandet av FN:s barnkonvention)
1. utskottet
2. res. 6 (fp)
Votering:
276 för utskottet
16 för res. 6
15 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 70 m, 34 v, 37 kd, 1 c, 14 mp, 1 -
För res. 6:     1 mp, 15 fp
Avstod: 15 c
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp,
1 -

Punkt 5 (Barnperspektiv i statsbudgeten)
1. utskottet
2. res. 7 (v, c, mp)
Votering:
238 för utskottet
65 för res. 7
4 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 70 m, 37 kd, 11 fp, 1 -
För res. 7:     34 v, 16 c, 15 mp
Avstod: 4 fp
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp,
1 -

Punkt 21 (Psykisk ohälsa)
1. utskottet
2. res. 15 (v, fp)
Votering:
206 för utskottet
63 för res. 15
37 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 70 m, 16 c, 1 -
För res. 15:    34 v, 15 mp, 14 fp
Avstod: 37 kd
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 2 fp,
1 -

Punkt 40 (Sänkning av rösträttsåldern)
1. utskottet
2. res. 28 (mp)
Votering:
286 för utskottet
19 för res. 28
2 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 70 m, 31 v, 37 kd, 15 c, 13 fp,
1 -
För res. 28:    2 v, 1 c, 15 mp, 1 fp
Avstod: 1 v, 1 fp
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp,
1 -

Punkt 54 (Barn till bl.a. missbrukare och psykiskt
funktionshindrade)
1. utskottet
2. res. 40 (kd)
Votering:
208 för utskottet
38 för res. 40
61 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 70 m, 1 v, 16 c, 1 fp, 1 -
För res. 40:    37 kd, 1 fp
Avstod: 33 v, 15 mp, 13 fp
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp,
1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

UbU14 Riksbankens Jubileumsfonds verksamhet
under år 2001
Kammaren biföll utskottets förslag.

UbU15 Rekryteringsbidrag vid vuxenstudier
Punkt 1 (Avslag på propositionen)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del  (m)
Votering:
221 för utskottet
83 för res. 1
2 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  118 s, 1 m, 34 v, 37 kd, 16 c, 15 mp
För res. 1:     69 m, 13 fp, 1 -
Avstod: 2 fp
Frånvarande:    13 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp,
1 -
Göte Jonsson (m) anmälde att han avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.

Punkt 2 (Införande av rekryteringsbidrag till vuxen-
studerande)
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del  (fp)
Votering:
230 för utskottet
13 för res. 2
64 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 44 m, 34 v, 16 c, 15 mp, 1 fp, 1 -
För res. 2:     13 fp
Avstod: 26 m, 37 kd, 1 fp
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp,
1 -

Punkt 3 (Åldersgräns för rekryteringsbidraget)
1. utskottet
2. res. 4 i motsvarande del  (c)
Kammaren biföll utskottets förslag  med acklamation.

Punkt 7 (Sammanhållet studiestödssystem)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del  (kd)
Votering:
234 för utskottet
37 för res. 3
36 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 36 m, 34 v, 16 c, 13 mp, 15 fp,
1 -
För res. 3:     37 kd
Avstod: 34 m, 2 mp
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp,
1 -

Övriga punkter
Kammaren biföll utskottets förslag.

UbU16 Etik i forskningen
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (kd)
4. res. 3 (fp)
Förberedande votering 1:
38 för res. 2
15 för res. 3
253 avstod
43 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Förberedande votering 2:
73 för res. 1
38 för res. 2
195 avstod
43 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
184 för utskottet
71 för res. 1
51 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  119 s, 34 v, 15 c, 15 mp, 1 fp
För res. 1:     70 m, 1 -
Avstod: 37 kd, 14 fp
Frånvarande:    12 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 3 c, 1 mp, 1 fp,
1 -

19 §  Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Näringsutskottets betänkanden
2001/02:NU17 Energipolitik
2001/02:NU16 Ändringar i konkurrenslagen för ef-
fektivare kartellbekämpning, m.m.

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2001/02:MJU23 Ansvarsfullt fiske - svenska priorite-
ringar för EU:s framtida fiskeripolitik, m.m.

Arbetsmarknadsutskottets betänkande
2001/02:AU10 Ett system för individuell komp-
tensutveckling

20 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 5 juni

2001/02:1298 av Cristina Husmark Pehrsson (m) till
finansminister Bosse Ringholm
F-skattsedel
2001/02:1299 av Karin Pilsäter (fp) till finansminis-
ter Bosse Ringholm
F-skattsedel för kvinnliga företagare
2001/02:1300 av Per-Samuel Nisser (m) till statsrådet
Ulrica Messing
Sveaskogs uppdrag
2001/02:1301 av Britt-Marie Danestig (v) till utbild-
ningsminister Thomas Östros
Tandhygienistutbildningen
2001/02:1302 av Runar Patriksson (fp) till försvars-
minister Björn von Sydow
Helikopterverksamheten på Säve
2001/02:1303 av Ola Sundell (m) till statsrådet Ulrica
Messing
Produktionsstöd

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 11 juni.

21 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att skriftliga svar på följande frågor in-
kommit

den 5 juni

2001/02:1234 av Hans Hoff (s) till justitieminister
Thomas Bodström
Sekretess av personuppgifter
2001/02:1240 av Ester Lindstedt-Staaf (kd) till mil-
jöminister Kjell Larsson
Åtgärdsstrategier för miljön
2001/02:1243 av Per Unckel (m) till statsrådet Mona
Sahlin
Sveriges 3 G-utbyggnad
2001/02:1244 av Alice Åström (v) till justitieminister
Thomas Bodström
Osmo Vallo-utredningen
2001/02:1248 av Karl-Göran Biörsmark (fp) till
statsrådet Jan O Karlsson
Bujagalidammen i Uganda
2001/02:1253 av Dan Kihlström (kd) till kulturmi-
nister Marita Ulvskog
Public service-utredning
2001/02:1256 av Inger René (m) till justitieminister
Thomas Bodström
Resurser för att bekämpa trafficking
2001/02:1257 av Harald Nordlund (fp) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Tolkar vid brottsofferjourerna
2001/02:1258 av Murad Artin (v) till utrikesminister
Anna Lindh
Palestinska fångar i Israel
2001/02:1260 av Margareta Cederfelt (m) till fi-
nansminister Bosse Ringholm
Fastighetsskatten
2001/02:1261 av Claes Stockhaus (v) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Sjätte AP-fonden
2001/02:1262 av Claes Stockhaus (v) till finansmi-
nister Bosse Ringholm
Kapitalbasen för Sjätte AP-fonden
2001/02:1263 av Per-Samuel Nisser (m) till statsrådet
Lena Sommestad
VA-sektorn
2001/02:1264 av Kia Andreasson (mp) till statsrådet
Jan O Karlsson
Statslösa palestinier
2001/02:1265 av Margareta Cederfelt (m) till miljö-
minister Kjell Larsson
Förorenad mark
2001/02:1268 av Anna Åkerhielm (m) till justitiemi-
nister Thomas Bodström
Ersättning till vigselförrättare
2001/02:1269 av Fanny Rizell (kd) till justitieminister
Thomas Bodström
1998 års föräldrabarksreform
2001/02:1270 av Maria Larsson (kd) till statsrådet
Jan O Karlsson
Flyktingar från Kosovo
2001/02:1276 av Berit Jóhannesson (v) till statsmi-
nister Göran Persson
Indien och Pakistan
2001/02:1277 av Annelie Enochson (kd) till justitie-
minister Thomas Bodström
Polisen på västkusten
2001/02:1278 av Berit Jóhannesson (v) till utrikes-
minister Anna Lindh
Förhandlingslösning mellan Indien och Pakistan
2001/02:1280 av Jan-Evert Rådhström (m) till mil-
jöminister Kjell Larsson
Blyförbudet

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 11 juni.

22 §  Kammaren åtskildes kl. 22.44.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 10 §
anf. 28 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 68 (del-
vis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 107 (del-
vis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 133
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 14 § anf. 174 (delvis)
och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.