"Det är lätt att förlåta ett
barn som fruktar
mörkret.
Den verkliga tragedin är
en vuxen som fruktar
ljuset."
(Platon)
"Den som gifter sig med
tidsandan blir
snabbt änka."
(Goethe)
"För att komma till flodens
källa
måste man simma
mot strömmen."
(Stanislaw Jerzy Lec)
Homosexualitet -- en naturlig yttring av
människans sexualitet,
eller...?
För inte så länge sedan, man behöver bara gå tjugo till trettio år bakåt i tiden, betraktades homosexualitet som något onaturligt och depraverat. Man använde ofta begreppet "perversa", när man talade om homosexuella. Går man ytterligare 50 år bakåt, var den allmänna meningen att homosexualiteten hade sin grund i "omåttlig syndfullhet" eller "genetisk degeneration". Homosexuella utsattes för lobotomi, elchocker eller kastades i fängelse. Ända fram till 1944, då riksdagen beslöt att avkriminalisera homosexuella handlingar mellan vuxna, kunde i Sverige homosexuella samlag medföra fängelsestraff. Så småningom kom det psykologiska perspektivet på homosexualitet att dominera, där man menade att det handlar om en psykisk störning som har sin grund i traumatiska barndomsupplevelser. Det fanns således inte längre någon grund för att straffa eller förfölja den homosexuelle.
Under den s k sexuella frigörelsen på 70-talet började synen på homosexualitet att långsamt förändras ytterligare. Psykiatrins och psykologins syn på homosexualiteten som ett patologiskt tillstånd, orsakat av traumatiska barndomsupplevelser, började alltmer kritiseras av homosexuella lobbygrupper. Idag tycks den allmänna, och politiskt korrekta, uppfattningen vara att homosexualitet är en fullt normal yttring av sexualiteten, och att det egentligen bara handlar om vad man föredrar, någon av det egna könet eller någon av det motsatta. Det är bara en smaksak. Båda varianterna är fullt normala, även om den ena, åtminstone just nu, är vanligare än den andra. Vi har idag registrerat partnerskap och inom Svenska Kyrkan diskuterar man om man inte också skulle viga homosexuella par. Och homosexuella par har ju precis nyligen fått tillstånd att prövas som adoptivföräldrar.
Utvecklingen tycks eskalera snabbt. Under kulturnatten i Uppsala, den 19/9 1998, hade man en "gudstjänst" i Uppsala Domkyrka, där man bl a visade den s k Ecce Homo-utställningen. Denna bestod av bilder som framställde Jesus, inte bara i en homosexuell miljö, utan som själv homosexuell. Åtminstone fick jag själv det intrycket när jag såg bilderna. Att under en gudstjänst i rikshelgedomen Uppsala Domkyrka framställa Jesus Kristus på det sätt som gjordes, kan kanske tyckas vara det ultimata uttrycket för den omsvängning som skett i Sverige på ungefär 30 år.
Det är intressant att se hur oerhört snabbt inställningen till homosexualitet har förändrats. Det som var "sant" igår, betraktas som den ultimata hädelsen idag. I Medicinsk Uppslagsbok,1969 års upplaga, av Acke Renander (var under lång tid standard som medicinsk ordbok i Sverige), fanns följande att läsa om man slog upp ordet homosexualitet, "Sjuklig könsdrift, riktad mot individer av samma kön". I Norstedts Uppslagsbok från 1973 var förklaringen till ordet homosexualitet, "Förvänd könsdrift riktad mot eget kön. Motsats: heterosexualitet, normal köndsdrift."
Nu kanske läsaren undrar vart jag vill komma. Vill jag vrida klockan tillbaka till den tid när ligister ibland gick ut på stan och "knackade bög", dvs slog ner och rånade homosexuella män som försökte ragga upp en partner, bara för att det var skoj och dessutom ganska riskfritt med tanke på att de homosexuella sällan vågade polisanmäla det som skett? Eller vill jag tillbaka till den tid när homosexuella lobotomerades eller kastades i fängelse? Nej absolut inte! Jag tycker det är helt fel att diskriminera homosexuella, vare sig män eller kvinnor! Absolut fel! Självklart kan inte ett samhälle lägga sig i vad enskilda människor gör i sängkammaren och med vem (så länge det inte handlar om våld eller att man utnyttjar andra och svagare individer, t ex barn). Och självklart är det fel att förfölja, misshandla eller diskriminera homosexuella. precis som det är fel att förfölja, misshandla eller diskriminera andra minoritetsgrupper.
Vart vill jag då komma? Jo, saken är den att man numera har blandat in barn i diskussionen. Homosexuella har ju nu rätt att prövas som adoptivföräldrar. Detta är skälet till att jag överhuvudtaget diskuterar ämnet homosexualitet. Adoption handlar inte om vuxnas rättigheter, utan enbart om barnens bästa, en åsikt som jag inte på något sätt är ensam om. Alla adoptionsorganisationer har precis samma syn på adoption. Därför är det nödvändigt att undersöka om homoadoptioner verkligen verkar för barnens bästa. Och för att kunna avgöra detta, måste man undersöka hur homosexuella relationer fungerar när det gäller trohet, stabilitet etc.
Vissa homosexuella grupperingar tycks vädra morgonluft i och med den 1/1 2003 antagna hetslagstiftningen mot homosexuella. Man tänker sig nu att varje granskning av den homosexuella livsstilen, varje diskussion om huruvida homosexualitet är ärftlig eller förvärvad, etc, fortsättningsvis kommer att vara förbjuden. Så är definitivt inte fallet. I så fall hade man varit tvungen att förvandla Sverige till en icke demokratisk polisstat. Och det har så vitt jag kan förstå inte varit lagstiftarens mening. Låg mig för att klargöra detta citera de överväganden som ligger till grund för lagen (kan läsas i sin helhet på Riksdagens hemsida).
Konstitutionsutskottet behandlar i detta betänkande propositionens förslag till lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 16 kap. 8 §. Regeringen föreslår i propositionen att brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp utvidgas så att den omfattar även hot och uttryck för missaktning mot folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på sexuell läggning. Kriminaliseringen bör, enligt regeringen, ske genom en utvidgning av de gällande bestämmelserna om hets mot folkgrupp.
Den valda lagtekniska lösningen syftar, enligt regeringen, till att markera att samma principiella överväganden skall göras vid bedömningen av en sådan gärning som avser exempelvis homosexuella som vid bedömningen av en gärning som avser någon av de andra grupper som skyddas av bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Regeringen vill framhålla att förslaget till en kriminalisering av hets med anspelning på sexuell läggning, lika lite som den motsvarande i dag gällande kriminaliseringen av hets mot folkgrupp, är avsett att hindra en fri och saklig debatt. Meningen är alltså inte att hindra resonemang och diskussioner om homosexualitet, bisexualitet eller heterosexualitet vare sig inom kyrkor eller på andra håll i samhället [fetstilen tillagd av mig]. Det måste också vara möjligt för homosexuella och andra att i en fri och öppen debatt bemöta och tillrättalägga felaktiga uppfattningar och på så sätt motverka fördomar som annars riskerar att konserveras och leva kvar i det fördolda.
Den nuvarande lagstiftningen om hets mot folkgrupp innehåller också begränsningar så att inte varje yttrande som innehåller omdömen om en viss grupp eller varje uttryck för missaktning är straffbelagt. Således sägs i förarbetena bl.a. att det för straffbarhet bör krävas att det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen i fråga. Vid prövningen av om en gärning utgör straffbar hets mot exempelvis homosexuella, måste också uttalandet eller meddelandet -- liksom annars när det gäller prövningen av om en gärning utgör hets mot folkgrupp -- alltid bedömas i sitt sammanhang. Motiven för gärningen måste därvid beaktas.
Ett visst utrymme för straffria kritiska eller liknande uttalanden måste självfallet finnas. Avgörande blir hur meddelandet framstår vid en objektiv bedömning. Vidare måste det med hänsyn till sammanhanget stå klart att gärningsmannens uppsåt med meddelandet varit att sprida ett sådant meddelande som innefattar hot mot eller missaktning för gruppen i fråga.
Här framgår klart att lagen tillåter ett ganska stort diskussionsutrymme. Jag anser inte att jag nedan vare sig kränker eller hetsar mot homosexuella. Skulle någon uppfatta det så, är det i varje fall inte min avsikt. Maila mig gärna i så fall, så att jag kan korrigera.
I detta sammanhang vore det frestande att också diskutera massmedias och andra insitutioners behandling av bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna?). En närmare undersökning av vissa TV-program om t ex Livets Ord, skulle utan tvekan kunna leda till åtal för hets mot folkgrupp (hetslagen omfattar också de olika trossamfunden). Men det råder nog ingen tvekan om att även mycket skarp kritik mot religiösa grupper är tillåten, utan att klassas som hets. Personligen skulle jag inte vilja ha en starkare lagstiftning än vad vi har. Jag tycker det är bra att man har rätt att kritisera kristendomen, givetvis under förutsättning att man också har rätt att kritisera islam, homosexualitet etc. Har man rätt att t ex kritisera och förlöjliga den kristna synen på sex (trohet, sex utanför äktenskapet är förbjudet etc), måste man rimligen också ha rätt att kritisera de organisationer som arbetar för fritt sex (trolöshet, sex hur, när och var och med vem som helst, etc). Endast ett samhälle som tillåter en öppen debatt kan klassas som en demokrati.
Låt mig ge ett exempel på vad som är tillåtet att säga om kristna i dagens Sverige. I ungdomstidningen Lava, utgiven i juni 2003 av Stockholms Stad (och således betald av skattepengar), fanns en skämtteckning, som visade hur Siwert Öholm hade sex med Alf Svensson. Under teckningen fanns följande text, skriven av sångaren och "debattören" Ujje Brandelius, "...det handlar om att rensa bort ett kristet, unket, ruttet, manligt, gammalt stinkande j-a moralsystem från jordens yta". Teckningen och texten anmäldes av Hans-Göran Björk (som bl a är krönikör i tidningen Världen idag) till både JK (Justitiekanslern) och JO (Justitieombudsmannen). Både JK och JO tyckte att uttalandet om att rensa ut de kristna från jordens yta var helt acceptabelt. Ett annat exempel är den intressanta "attraktion" som återfanns i Liberala Ungdomsförbundets (LUF) tält under Pride-festivalen 2001, där man kunde kasta pil på "homofoberna" Alf Svensson, Påven och Ulf Ekman.
Här kan man sannerligen tala om hets, både mot individer och grupper. Man undrar hur reaktionen skulle bli om man under en kristen konferens hade motsvarande "attraktion", men med bilder på några "kristofober" på RFSL och texten "Pricka bögarna!". Nu är något sådant uteslutet i kristna sammanhang. En sann kristen älskar alla människor. En kristen har inget som helst intresse av att håna, förödmjuka eller angripa andra människor. Att uttala sig om den homosexuella livsstilen har ingenting att göra med hets mot individer eller grupper. Jag kan inte se någon skillnad mellan att säga att fritt sex till höger och vänster och partnerbyte när det gäller heterosexuella är fel och nedbrytande och skadligt, både för individ och samhälle, och att säga motsvarande om t ex bastuklubbar, partnerbyte etc i homosexuella sammanhang.
Det tycks i princip vara tillåtet att säga nästan vad som helst om kristna, utan att detta betraktas som hets mot folkgrupp. Och jag kan på sätt och vis hålla med. Det måste vara högt till tak i en demokrati. Varje inskränkning av yttrandefriheten är farlig, eftersom detta så lätt kan missbrukas. Och det är precis vad som håller på att ske i Sverige, där s k liberala tidningar, som säger sig stå för liberalismens ideal, kämpar med näbbar och klor för husockupanters och gatudemonstranters frihet (att slå sönder hela stan?), medan de samtidigt applåderar när samhället försöker tysta den kristna rösten. Voltaire definierade en gång sin version av demokrati genom att säga, "Jag avskyr dina åsikter, men jag är beredd att dö för att du skall få framföra dem". Sveriges liberaler tycks ha en annan definition, "Jag avskyr dina åsikter och jag är beredd att dö för att du inte skall få framföra dem" (att marxister och andra fiender till demokratin har denna åsikt är självklart, men att liberalerna har den är synnerligen anmärkningsvärt). Och därmed bevisar man sin egen ondska. Det vi ser idag i Sverige, är den urgamla kampen mellan det goda och det onda, mellan rättfärdighet och orättfärdighet, mellan sanning och lögn. Välkommen till den verkliga Sagan om Ringen! På vems sida står du som läser detta? Gandalfs eller Saurons? Guds eller Djävulens?
Innan vi fortsätter, måste vi först klargöra några viktiga begrepp. Då man diskuterar olika yttringar av sexualiteten, halkar man lätt in på ord som "normal" och "onormal". Dessa ord tenderar lätt, som vi strax skall se, att bli meningslösa. För att resonemanget skall bli meningsfullt, måste vi därför försöka ge orden en mer exakt innebörd. En möjlig betydelse av "normal/onormal" är "vanlig/ovanlig". I den bemärkelsen kan homosexualitet utan tvekan karakteriseras som onormal (avvikelse från normen). Det råder knappast någon tvekan om att heterosexualitet är betydligt mer vanligt förekommande än homosexualitet. En ytterligare betydelse av ordet "onormal" är "onaturlig", dvs i strid med vad som är naturligt. Eftersom det sexuellas funktion i naturen endast är att skaffa avkomma, och eftersom homosexuella relationer aldrig någonsin leder till avkomma, måste homosexualitet även i denna bemärkelse kunna klassas som en "onormal" form av sexualitet. Ännu en betydelse av begreppet onormal är "skadlig" eller "negativ". Att vissa fenomen är skadliga/negativa torde de flesta hålla med om. Cancer, amputation av kroppsdelar, alkoholism, diabetes etc är det väl få som skulle anse vara positiva/konstruktiva fenomen. Men att anse att cancer eller benamputationer är någonting negativt, innebär inte att man ser ned på eller fördömer den cancersjuke eller amputerade. Detta vore ju absurt. Å andra sidan skulle väl ingen anse att en benamputation, eller att vara alkoholist, är den största lycka som kan drabba en människa. I viss mening kan cancer, diabetes etc anses vara normala företeelser, eftersom många människor drabbas, dvs det är en "normal" del av vår vardag. Samtidigt kan man också kalla dessa företeelser för onormala, eftersom det handlar om patologiska tillstånd. På liknande sätt skulle man kunna betrakta homosexualitet som en normal företeelse, eftersom fenomenet existerar, samtidigt som man betraktar det som ett patologiskt tillstånd i likhet med diabetes eller andra sjukdomar. Det är ju så en stor del av psykologerna betraktat homosexualiteten ända fram till våra dagar -- och många gör så fortfarande, oberoende av svensk lagstiftning. Medicinska diagnoser kan inte avgöras genom omröstning i en folkvald församling, utan måste avgöras genom vetenskapliga observationer och analyser.
Det är uppenbart att begreppen normal/onormal lätt blir en meningslös lek med ord. Det finns en hel del ytterligare att säga om dessa begrepp. Att majoriteten av svenska intellektuella och svenska politiker idag anser att homosexualitet kan betraktas som en "normal" yttring av sexualiteten, torde vara klart, vilket också avspeglas i lagstiftningen. Då infinner sig omedelbart nästa frågeställning; Finns det överhuvudtaget några onormala yttringar av sexualiteten? Höga företrädare för regeringen har aviserat att även transsexualitet numera är att betrakta som ett normalt uttryck av sexualitet. I begreppet transsexualitet inbegrips då män som klär sig i kvinnokläder (tranvestiter) och män som genom hormonbehandling skaffar sig en kvinnokropp (med bröst men samtidigt en penis -- kallas ibland "shemales"). Vad menar man i så fall med att detta är normalt? Hormonbehandling kan knappast klassifieras som något naturligt. Det förekommer definitivt inte i naturen. På grund av tumörer eller genetiska defekter, vilka orsakar olika hormonella och andra rubbningar, kan visserligen en person få både manliga och kvinnliga könsorgan, s k hermafroditism, vilket är mycket ovanligt. Men här handlar det om patologiska tillstånd. Hermafroditism är inte mer normalt (i betydelsen ovan) än att t ex födas med Downs syndrom eller gomspalt. Vore det normalt, skulle det inte behandlas i läkarböcker om genetiska och endokrina defekter.
Men ok, låt oss i alla fall anta att transsexualitet kan betraktas som någonting normalt. Vad skall vi då säga om koprofili? Koprofiler upplever sexuell upphetsning genom att äta andras avföring och/eller genom att smörja in sig i den. Hur många skulle vilja kalla detta för normalt? Och om man inte vill kalla det normalt, är man då inte lika mycket koprofob, som den som inte vill kalla homosexualitet för normalt, är homofob?! Och vad skall vi säga om nekrofili, dvs när människor vill ha samlag med lik?! Är detta normalt? Sjävklart inte. Jag tror inte ens Sveriges jämställdhetsminister skulle vilja hävda något sådant. Både när det gäller koprofiler och nekrofiler, måste man tala om mycket grava personlighetsstörningar. Vem skulle t ex vilja arbeta för koprofilernas eller nekrofilernas rätt att adoptera barn? Men strunt i det. Låt oss vara generösa och även räkna koprofili och nekrofili som normala, sexuella yttringar. Men varför är då inte pedofili normalt (under förutsättning att det inte handlar om tvång eller våld)? Enligt lagstiftningen är visserligen pedofili straffbart just nu (detta brott betraktas som ett av de allra grövsta brotten). Men homosexualitet var också straffbart en gång. Det finns starka krafter som just nu verkar för att legalisera pedofili. Den som inte tror mig kan söka på Internet på ordet "pedophilia" och liknande, och kommer då att finna mängder av länkar till pedofilorganisationer i världen som arbetar just på att legalisera pedofili. Faktum är att barnpornografi var tillåtet i Sverige på 1970- och i början av 1980-talet och såldes helt öppet i de flesta porrbutiker. Mot pedofili kan man givetvis invända att det handlar om övergrepp. Pedofiler försvarar sig då med att barnen ofta själva vill. Och det råder nog ingen tvekan om att barn (nu talar jag inte om bebisar) kan vara intresserade av det sexuella, men icke desto mindre handlar det om övergrepp, eftersom barn inte inser vad en sådan relation medför på sikt.
Observera, jag försvarar inte på något sätt pedofili. Jag fösöker bara visa på vilka principiella svårighter man möter när man objektivt försöker avgöra vad som är normalt respektive onormalt. Vi ser här problemet med ett samhälle, där det inte finns något absolut rätt eller fel. Enda möjligheten att avgöra vad som är normalt/onormalt, tillåtet/otillåtet, är att hänvisa till vad majoriteten i ett sådant samhälle tycker (vilket avspeglas i valresultat och därmed i lagstiftning). Svagheten med ett sådant samhälle med majoritetsdefinierad moral (rättsrelativism i motsats till naturrätt, där man tror att det finns absolut rätt och fel), är att man t ex kan utrota hela folk och sedan hänvisa till majoritetens vilja (som i Nazityskland, där utan tvekan Hitler i början av kriget hade majoritetens stöd). Jag anser att pedofili är onormalt. Jag anser att koprofili är onormalt och jag anser att nekrofili är onormalt. Jag anser att man kan kalla dessa yttringar för perversioner (= förvrängningar av sexualdriften). Och än så länge är det tillåtet att säga så. Jag hatar inte de människor som lider av dessa sjukliga yttringar av sexualitet. Och jag anser inte att de skall förföljas (självklart skall pedofiler straffas, eftersom de bryter mot lagen -- även nekrofili torde bryta mot lagen (brott mot griftefrid)). Nekrofili, koprofili och pedofili orsakas antagligen av olika traumatiska barndomsupplevelser (det är välkänt att många pedofiler själva utnyttjats som barn), och de personer som lider av dessa störningar är i akut behov av vård.
Numera är det tveksamt om det är tillåtet att säga att homosexualitet är onormalt eller att det utgör en sexuell störning. Jag kan dock inte tro att det kan vara otillåtet i samband med en saklig debatt. Man kan knappast diskutera homosexualitetens orsaker utan att också diskutera huruvida det handlar om ett patologiskt beteende eller ej. Jag kan inte se vad ett sådant påstående har med hets mot folkgrupp att göra. Det handlar om en medicinsk diskussion. Att påstå att något är ett sjukdomstillstånd eller en psykisk störning, är inte något som kan tas som intäkt för att förakta eller förfölja människor. Tvärtom så borde det skapa medkänsla. Jag har medkänsla med nekrofiler, koprofiler och pedofiler. Dessa har inte satt sig ner och planerat att bli nekrofiler etc när det blir stora. Det är något som har drabbat dem. I stället skall de ha hjälp med att bli fria från dessa neurotiska tillstånd. På samma sätt kan den, som nu anser att homosexualitet är att betrakta som en sexuell störning, ha medkänsla med de homosexuella. Detta har inget med hets mot folkgrupp att göra. Det har inte heller med hat eller rädsla att göra. Psykologins förklaring av homosexualitet som en sexuell störning, var ju det som ledde fram till att förföljelsen mot de homosexuella upphörde. Ofta beskyller de homosexuellas talesmän, de som inte accepterar homosex som något normalt, för bögskräck eller att de själva innerst inne är homosexuella, men inte vill erkänna detta. Det kan säkert vara så i vissa enstaka fall, men rent generellt är påståendet helt felaktigt.
Låt mig nu i några punkter ge en bakgrund till den fortsatta diskussionen:
1. Massmedias och ledande politikers (= röstfiskares) positiva inställning till homosexualitet är knappast representativ för den stora massan. Jag har inte några direkta siffror, men när man talar med människor i största allmänhet möter man ganska ofta en negativ inställning. Självklart påverkas människor starkt av massmedia och det är ingen tvekan om att det sker en långsam omsvängning. Detta gläder givetvis massmedia, eftersom många journalister mer verkar se sig som folkets uppfostrare än som sanningsenliga och objektiva nyhetsrapporterare. Men än så länge råder nog en ganska stor skillnad mellan vad som målas upp i tidningar och TV (lika med den avantgardistiska kulturelitens åsikter) och vad gemene man tycker.
2. Ofta hävdas att ca 10 procent av befolkningen är utpräglat homosexuell, dvs enbart har sexuella relationer med människor av samma kön. Dessa siffror kommer från den berömda Kinseyrapporten som gjordes 1948. Denna rapports objektivitet kan dock ifrågasättas. Utav 5 300 intervjuade, var 1 400 (26 %) dömda sexförbrytare. Dessa kan knappast sägas vara representativa för hela befolkningen.[1] Flera nya och mer objektiva undersökningar verkar visa att omkring 1 - 2 procent av befolkningen är homosexuell. Enligt Folkhälsoinstitutets rapport "Sex i Sverige", utgiven 1976, hade t ex ca 2,5 procent någon gång haft sexuellt umgänge med en person av samma kön. Endast en del av dessa kan klassas som utpräglat homosexuella. Många har några homosexuella upplevelser i ungdomen för att sedan leva resten av livet som heterosexuella.
3. Homosexuella själva menar ofta att homosexualiteten är ärftlig och därmed helt naturlig. Ungefär som att det finns olika ögonfärg så finns det olika sexuella läggningar. Det går inte att säga att någon av dem är bättre eller sämre. "Jag är född sådan." Här kan man omedelbart invända att i så fall är det svårt att förstå hur evolutionsteorin skulle kunna vara sann. Vad baserar jag då detta på? Jo, enligt denna teori så kommer de anlag som ger maximal avkomma att spridas i en population och bli allt vanligare. Ju mer avkomma en individ får, desto mer kommer således dennes anlag att utbreda sig. Antag nu att homosexualitet är genetiskt betingad. Då återstår att förklara varför ett anlag, som inte ger någon som helst avkomma, blir allt vanligare!!! Och inte bara det. Varför har inte anlaget försvunnit totalt, vilket är vad evolutionsteorin säger att det rimligen borde gjort? Den närmast till hands liggande tolkningen, om man inte vill förkasta utvecklingsläran, måste därför vara att homosexualitet inte kan vara genetiskt betingad (åtminstone inte starkt genetiskt betingat).[2]
Att homosexualitet inte är genetiskt betingad, stöds av flera tvillingundersökningar. En undersökningen har publicerats av Bailey och Pillard 1991 ("A Genetic Study of Male Sexual Orientation", Archives of General Psychology, 48, 1089-1096, 1991). I den ingick 56 enäggstvillingar, 54 tvåäggstvillingar, 142 vanliga bröder och 57 ej besläktade adoptivbröder. För samtliga brödrapar gällde att åtminstone den ena brodern var homosexuell. Det visade sig att hos 52 % av enäggstvillingarna var båda bröder homosexuella; hos tvåäggstvillingarna var siffran 22 %, bland andra biologiska bröder 9.2 % och hos adoptivbröder 10.5 %. I en artikel i Science, (Neil Risch, Elizabeth Squires-Wheeler, Bronya Keats, "Male Sexual Orientation and Genetic Evidence", Science, 262, 2063-65, Dec 93), menar man att Baileys och Pillards undersökning stödjer tesen att homosexualiteten inte är genetiskt determinerad, utan beror på faktorer under uppväxten. Författarna konstaterar att vanliga biologiska bröder, delar hälften av generna, men trots detta blir siffran något lägre hos dem än hos adopterade brödrapar, där det inte finns någon som helst genetisk likhet. Tvåäggstvillingar är inte mer genetiskt lika varandra än vanliga syskon. Ändå uppvisar de en betydligt högre korrelation, vilket pekar på bakomliggande miljöfaktorer, dvs. att de sannolikt behandlats lika under uppväxten. Vidare borde enäggstvillingar, som har exakt lika gener och har växt upp tillsammans, uppvisa en mycket högre korrelation än 52 %, om homosexualiteten är genetiskt bestämd!
I oktober 2001 publicerade ISERP (Intstitue for Social and Economic Research and Policy) vid Columbia University en mycket omfattande undersökning med titeln OPPOSITE-SEX TWINS AND ADOLESCENT SAME-SEX ATTRACTION, gjord av Peter Bearman (professor vid ISERP) och Hannah Brückner (forskare vid Department of Sociology, Yale University). I rapporten diskuteras olika teorier om varför människor blir homosexuella (grundläggande finns det fyra teorier enligt vilka homosexualitet beror på antingen sociala, hormonella, genetiska eller evolutionära faktorer). Bearmans och Brückners undersökning är, till skillnad från tidigare undersökningar som bara tittat på ett tiotal personer eller så, oerhört mycket mer omfattande. Man har intervjuat 20 745 personer, både enäggstvillingar, tvåäggstvillingar, helsyskon, halvsyskon och syskon som inte har några blodsband. Man har också jämfört samkönade och icke-samkönade tvåäggstvillingar (enäggstvillingar har ju alltid samma kön). Resultatet av rapporten visar klart att genetiska faktorer inte bestämmer vem som blir homosexuell (de är i varje fall inte starkt determinerande). Det sammanfattande resultatet visas av följande tabell:
"Monozygotic Twins" betyder "enäggstvillingar" och "Dizygotic Twins" betyder "tvåäggstvillingar". "Sibling" betyder "syskon". "Full Sibling" är således helsyskon, etc. Bearmans och Brückners rapport kan läsas i sin helhet här (i pdf-format).
För en viss kategori (t ex enäggstvillingar) har man tagit fram procenttalet i tabellen på följande sätt. Man har enbart tittat på de par i denna kategori, där minst en av parterna är homosexuell. Resten av paren i kategorin, dvs de par där ingen part är homosexuell, har man helt bortsett från då man kommit fram till siffrorna i tabellen ovan. Sedan har man räknat fram hur stor procent av dessa par som har samma sexuella orientering hos parterna, dvs där båda parterna är homosexuella (den tidigare nämnda undersökningen av Bailey och Pillard anger data på precis samma sätt).
Enligt tabellen gäller för 6,7 % av de par av enäggstvillingar, där minst en är homosexuell, att båda har samma sexuella läggning. I de övriga 93,3 procenten av enäggstvillingparen är således bara den ena tvillingen homosexuell (i de allra flesta paren är givetvis inte någon av tvillingarna homosexuell, men dessa är inte intressanta i sammanhanget). Hade homosexualitet varit starkt genetiskt betingad, hade vi snarare förväntat oss siffran 100 % än 6,7 %. Generellt borde vi ha samstämmighet i proportion till den genetiska likheten, om nu homosexualitet är starkt genetiskt betingad. Siffrorna ovan uppvisar samma problem som i Baileys och Pillards undersökning fast i ännu högre grad (där var procenten för enäggstvillingar 52 %, här endast 6,7 %). Bearmans och Brückner skriver:
Avsevärt högre samstämmighet när det gäller homosexuell orientering har rapporterats i tidigare forskningspublikationer. Vi tror att tidigare arbeten är till stor del inkorrekta på grund av att man använt sig av icke-representativa urval, t ex personer som läser gaypublikationer [dvs personer som antagligen är homo- sexuella] och att man använt sig av indirekta bevis (sid 12).
Trots populariteten hos denna idé [dvs att sexuell läggning är genetiskt betingad], är bevisen för genetisk och/eller hormonell påverkan på orientering mot samma kön i bästa fall inte bindande. De mest publicerade genetiska fynden, t ex upptäckten av en markör för homosexualitet hos män (Hamer et al. 1993) har inte kunnat upprepas och de studier som försöker påvisa en genetisk eller hormonell grund för människans sexuella orientering tenderar att ha allvarliga metodologiska brister (Stein 1999; Byne 1995; McGuire 1995) (sid 1).
Ingen av jämförelserna mellan enäggstvillingar och andra i tabell 5 (tabellen ovan) är ens avlägset signifikant. Om romantisk attraktion till samma kön har en genetisk komponent är den massivt undertryckt av andra faktorer. Som argumenterats för tidigare, är det mer sannolikt att någon form av genetisk påverkan, om det nu finns någon sådan, endast kan uttryckas i speciella och mycket begränsade sociala strukturer (sid 11).
I sammanfattningen av artikeln skriver man:
Våra resultat ger ett starkt stöd för betydelsen av social påverkan, tillbakavisar den hormonella överföringsmodellen [där t ex manliga könshormoner överförs i livmodern från det manliga fostret till det kvinnliga fostret -- gäller olikkönade tvåäggstvillingar], tillbakavisar en spekulativ evolutionsteori och är i överens- stämmelse med en allmän modell, som tillåter genetisk påverkan på attraktion till samma kön under speciella, mycket begränsade sociala förhållanden [man utesluter således inte att man genetiskt kan vara mer disponerad för att bli homosexuell, men att det krävs speciella sociala förhållanden för att utlösa en homosexuell läggning] (abstract).
Men även om nu man kunde bevisa att homosexualitet är starkt genetiskt betingad, innebär inte detta automatiskt att homosexualitet för den skull måste betraktas som en "normal" yttring av sexualitet. Det finns mängder av sjukdomsbilder som är genetiskt betingade, t ex diabetes. Ingen ser ner på den som har diabetes, men ingen skulle väl betrakta diabetes som något normalt eller eftersträvansvärt bara för att denna sjukdom är genetiskt betingad. Det finns studier som anses visa att vissa människor verkar vara genetiskt disponerade för alkoholism, men det gör väl knappast alkoholism till något naturligt eller önskvärt. Man kan således respektera den homosexuelle, och ändå anse att homosexualitet utgör en sexuell störning (vare sig denna störning orsakas av barndomsupplevelser eller av genetiska faktorer).
4. Varför blir då människor homosexuella om vi nu antar att det inte handlar om genetisk betingning? En psykolog jag talade med för ett antal år sedan menade att det var belagt när det gäller män, att om en pojke växer upp med en svag och vek pappa och en stark, dominerande mamma, så ökar sannolikheten avsevärt att han skall bli homosexuell som vuxen. En kristen missionär, som verkar bland homosexuella i London, berättade att han, då han första gången kom in på en gaybar, fick en syn. Han såg hur en massa små pojkar sprang runt och letade efter sina pappor. Kanske är en förklaring till att manlig homosexualitet verkar bli allt vanligare, att fler och fler pappor sviker sina barn?![3]
Homosexuella fönekar ofta ovanstående och menar att psykologin idag har övergett tesen om en dominerande mamma och en svag pappa. Det är sant att psykologer och psykologisk litteratur numera allt mindre talar om detta som en bakomliggande orsak. Det behöver dock inte bero på att man på vetenskapliga grunder övergett denna teori, som ursprungligen kommer från Freud och Jung. Mycket talar för att det faktiskt mer handlar om vad som är politiskt korrekt än vad som är vetenskapligt sant. Det råder knappast någon tvekan om att de homosexuellas organisationer har använt mycket starka påtryckningar för att få psykologerna att backa i den här frågan. Detta diskuteras lite längre fram.
En ytterligare orsak till homosexualitet är säkert förförelse. Om unga människor, som ännu inte utvecklat sin könsidentitet, förförs av någon av samma kön, finns stor risk att de sedan konserveras i detta sexuella beteende. Att så är fallet är ett välkänt faktum från de engelska internatskolorna, som producerat mängder av homosexuella män på detta sätt. Det var tydligen, åtminstone förr, vanligt att äldre pojkar utnyttjade yngre pojkar sexuellt på sådana skolor. Under de engelska spionskandalerna på 60-70-talet, när det visade sig att ryssarna infiltrerat stora delar av Englands hemliga spionorganisationer, gick debattens vågor höga om just detta. Flera av mullvadarna (förrädarna) var homosexuella med internatskolebakgrund, som på grund av sin homosexualitet pressats av ryssarna att arbeta för dem i stället.
Även detta förnekas av många homosexuella, vilket tyder på att man inte är speciellt ärlig. Om nu människan är det djur som evolutionsteorin säger att hon är, borde det som biologerna kallar prägling också gälla för människan. Dessutom, även om människan inte är enbart ett djur, så är det rent sexuella biologiskt styrt, och bör således kunna präglas av erfarenheter. Om en ung pojke får sin första sexuella upplevelse, kanske mycket njutningsfull, tillsammans med en äldre pojke eller en man, vore det snarare anmärkningsvärt om inte detta skulle kunna prägla denne pojke, så att han fortsättningsvis kopplar samman sex med det egna könet. Det behövs inga särskilda vetenskapliga undersökningar för att inse detta. Det finns ju mängder av undersökningar som generellt bevisar existensen av prägling, och det finns ingen som helst anledning varför just det sexuella skulle vara undantaget från prägling.
Jag läste för länge sedan i en psykologibok om ett mycket tydligt fall av sexuell prägling. En ung tonårspojke fick sin första orgasm, samtidigt som hans hund slickade honom mellan tårna. Han blev fullständigt präglad av detta. Enbart genom att att slicka kvinnor mellan tårna kunde han fortsättningsvis få orgasm, och detta utan att vidröra sitt eget könsorgan. Självklart kan en ung pojkes sexuella upplevelser med någon av samma kön, prägla sexualiteten i framtiden.
5. Men varför klanka på de homosexuella då? Varför överhuvudtaget diskutera ämnet? Kan inte de homosexuella få leva sina liv i lugn och ro, utan att bli påhoppade hela tiden? Var och en blir ju salig på sin tro! Visst, men det finns en hel del problem med den homosexuella livsstilen. Det finns ett flertal undersökningar, redovisade i seriösa medicinska tidskrifter, som visar att så är fallet. Dessa problem kommer inte bara att beröra de homosexuella själva, utan kommer också att drabba de barn som adopteras av homosexuella par.
Inledningsvis vill jag påpeka att det jag säger nedan handlar om statistik, och inte om individer. Sjävklart finns det homosexuella individer för vilka nedanstående påståenden inte alls gäller.
För det första visar undersökningar att manliga homosexuella är överrepresenterade bland de som döms för pedofili.[4] Detta framgår också av RFSL:s och andra gayorganisationers inställning till pedofili, något som till och med har tagits upp av Dagens Nyheter i en artikel med titeln "RFSL säljer sexbok till pederaster och pedofiler får tips om unga pojkar" (20/1 1993, sid A12). Jag gjorde själv för några år sedan en ytterst ovetenskaplig undersökning, när jag letade upp en s k newsserver som har alla Usenetgrupper (kräver ett visst arbete, men det går). Där fanns grupper med namn som helt öppet anknöt till barnpornografi, som t ex "pre-teen sex" men givetvis var det mest mera "normala" grupper med pornografiska bilder. Jag kollade först att grupperna var vad de utgav sig för att vara genom stickprov. Och det var dom -- tyvärr! Det är dessvärre så att barnpornografi florerar i stort sett helt öppet på nätet. Hur som helst hade servern en funktion så man kunde se hur många inlägg (huvudsakligen bilder) som fanns i varje grupp, så tack och lov slapp jag sitta och räkna. När det gällde homosexuella (gay) grupper fanns det 15 000 bilder av totalt ca 37 000 gaybilder, dvs 41 %, i grupper med namn som direkt anknöt till sex med småpojkar (och där stickprov visade att så också var fallet). Motsvarande siffror för heterosexuella grupper var ca 5 000 bilder av totalt 120 000 bilder, dvs 4 %. Dessa siffror antyder dels att det finns färre homosexuella än heterosexuella men också att nästan hälften av de homosexuella är intresserade av mycket unga tonåringar eller pojkar. Självklart gör jag inte anspråk på att ha gjort ett vetenskapligt arbete, men jag tycker ändå att den drastiska skillnaden i procent talar sitt tydliga språk.
För det andra finns en synnerligen utbredd promiskuitet bland manliga homosexuella. Undersökningar[5] visar att en genomsnittlig homosexuell man i San Francisco har haft hundratals olika partners, dvs helt andra siffror än vad som gäller för heterosexuella.
Enligt en brittisk dokumentär "Manligt och kvinnligt" som visades i TV6 den 16/8 1997 kl 19 så hade 75 procent av alla homosexuella män i San Francisco haft mer än 100 olika partners. 25 procent hade haft över 1000 partners!
Bilden av det homosexuella paret som sitter och håller om varandra vid solnedgången och sedan lever lyckliga hela livet, motsägs av verkligheten, åtminstone när det gäller män (självklart finns det undantag, som påpekats ovan, men det är inte undantagen vi talar om nu). Den bilden tycks vara mycket ovanlig. Jag minns ett radioprogram för några år sedan, där en homosexuell man berättade om sitt liv. Han var sammanboende med en annan man, men de hade inte något förhållande. Orsaken var enligt honom, att homosexuella är så otrogna att det inte skulle fungera. Det var bättre att bara vara kompis med den man bodde med.
I Aftonbladet 1/4 2004 fanns en artikel om popstjärnan George Michael med överskriften "Jag är ständigt otrogen". Anledningen till artikeln var att Michael skulle ha varit gäst i TV-programmet "Sen kväll med Luuk", men i sista stund backat ur. Artikeln utgick från en intervju med George Michael i magazinet Marie Claire, där Michael, som är öppet homosexuell, berättar om sitt sexualliv.
I tidningen [dvs Marie Claire] beskriver han sin ständiga längtan efter nya partners -- och sin attityd till otrohet.
Han är tillsammans med Kenny Gross sedan åtta år tillbaka, men säger ändå:
-- Ingen av oss är monogam. Om bara en av oss hade varit det hade det varit hemskt. Men nu fungerar det utmärkt.
George Michael berättar i intervjun att han ständigt är otrogen -- och att hans partner accepterar det.
Om sina älskare säger han:
-- Det handlar inte om att lära känna den person som du ligger med. Det är inget middagsätande, inget socialt umgänge, inget trams. Du har en person vid din sida som du vill ha sex med, det är allt.
Självklart utgör detta exempel inte något vetenskapligt bevis för den manliga homosexualitetens natur. Jag vågar dock ändå påstå att det Michael uttrycker ovan styrker det tidigare resonemanget om den manliga homosexualiteten. George Michael ger helt enkelt en utomordentlig sammanfattning av den manliga homosexualitetens natur (att det sedan finns undantag är så självklart att det egentligen inte behöver påpekas).
Att intresset bland homosexuella när det gäller att leva i trogna förhållanden är ganska svalt visas av det faktum att väldigt få homosexuella utnyttjar möjligheten att ingå partnerskap. 1995, dvs första året man kunde ingå partnerskap, registrerades ca 350 partnerskap (manliga och kvinnliga partnerskap, dvs ca 700 personer ingick partnerskap). Siffran har sedan sjunkit stadigt och var 1998 nere i 125 registrerade par. Dessa låga siffror är anmärkningsvärda med tanke på att det borde funnits ett uppdämt behov när lagen om partnerskap kom. Om nu, vilket gayorganisationerna hävdar, ca 10 procent av befolkningen är homosexuell, dvs ca 600 000 svenskar (Sverige hade t ex 2001, enligt SCB, ca 6 miljoner invånare mellan 20 och 60 år), borde hundratusentals svenskar bara gått och väntat på möjligheten att registrera sitt kärleksförhållande. I Danmark har man tillåtit äktenskap mellan homosexuella sedan 1989. Endast en ytterst liten del av de homosexuella har valt att utnyttja detta (1995 hade 5 % av de homosexuella där ingått äktenskap). Björn Fritz, som tillhör Queer-rörelsen, sade i en intervju i Uppsala Nya Tidning den 12/1 1999, "De flesta bögar lever inte i parrelationer, och de som gör det är notoriskt otrogna".
I nummer 37/00 av den kristna tidningen Magazinet publicerades resultatet av en rundringning man gjort hos länsstyrelserna i landet. Avsikten var att undersöka hur många partnerskap som ingåtts under 1999. Det visar sig att de flesta av Sveriges 757 partnerskapsförrättare sitter och rullar tummarna utan att ha något att göra. Birgitta Nilsson vid Uppsala Tingsrätt, där partnerskapen i Uppsala län administreras, säger t ex att man under 1999 i länet hade ett enda partnerskap som registrerades och likadant var det 1998. 2002 registrerades tre partnerskap i Uppsala län. I sju län ingicks inte ett enda partnerskap 2002. Trots detta finns det 12 partnerskapsförrättare i Uppsala län. I Värmlands län har man 33 partnerskapsregistrerare men har bara haft tre partnerskapsregisteringar på fem år. Som jämförelse kan nämnas att det 1999 ingicks 35 682 äktenskap och endast 287 partnerskap (dvs 8 promille av äktenskap/partnerskap var således mellan homosexuella par). Enligt Statistiska Centralbyråns hemsida har, sedan 1/1 1995, när partnerskapslagen började gälla, fram till 31/12 2001, totalt 1582 män och 939 kvinnor registrerat partnerskap. En hel del av dessa upplöses givetvis. 2001 ingick t ex 195 män och 186 kvinnor partnerskap. Samma år upplöste 43 män och 62 kvinnor sina partnerskap. Vid årsskiftet 2001/2002 var 1319 män och 747 kvinnor registrerade i partnerskap. Fördelningen av ingångna partnerskap sedan 1/1 1995 visas av följande graf:
Diagrammet avser antal personer i partnerskap. Siffrorna i diagrammet skall således delas med två för att få antalet partnerskap (källa: SCB)
Hela statistiken kan hämtas hem från SCB:s hemsida som en pdf-fil med titeln "Giftermål och skilsmässor". Någon kanske undrar hur ett udda antal personer kan leva i partnerskap -- t ex 939 kvinnor -- vilket angavs ovan. Det borde rimligen alltid vara ett jämnt antal personer, om varje partnerskap består av två personer av samma kön. Förklaringen är att siffrorna endast upptar pesoner folkbokförda i Sverige. En person kan gifta sig eller ingå partnerskap med en person som inte är folkbokförd i Sverige, vilket medför att antalet personer som upptas i statistiken kan bli ett udda tal.
Ovan givna siffror antyder både att andelen homosexuella i befolkningen är betydligt lägre än vad RFSL vill göra gällande, samt att intresset för att markera att man vill leva i trohet är mycket litet bland de homosexuella (något som måste tillmätas mycket stor betydelse när man avgör om homosexuella skall få adoptera barn).
För det tredje finns mer våld inom homokulturen än i samhället i övrigt. [6] Detta avspeglar sig bl a i att medellivslängden bland homosexuella män är betydligt lägre än hos befolkningen i övrigt. När det gäller San Francisco har jag sett siffror som talar om en medellivslängd på bara 46 år. Till de låga siffrorna bidrar självklart också AIDS. Enligt en amerikansk undersökning "Psychological Factors Generate HIV Resurgence in Young Gay Men" redovisad i Clinical Psychiatry News, oktober 1994, sidan 5, kommer 30 % av alla homosexuella män som nu är 20 år, att ha dött eller vara HIV-infekterade innan de har fyllt 30. Om detta stämmer, kan man sannerligen ifrågasätta det lämpliga i att låta homosexuella män prövas som adoptivföräldrar.
Även förekomsten av våld och kortare medellivslängd förnekas av många homosexuella. Och även här måste man ifrågasätta deras ärlighet. Att AIDS i västvärlden är ett vanligare problem bland homosexuella än bland heterosexuella torde vara vetenskapligt belagt. Redan av detta skäl kan man förvänta sig att homosexuellas livslängd är kortare än heterosexuellas. Ovan på detta kommer sedan våldsaspekten.
Vissa läsare tycks missuppfatta det jag skriver här, och tror att jag kopplar ihop AIDS och våld. Självklart har dessa inget med varandra att göra. AIDS ger inte upphov till våld och våld ger inte upphov till AIDS (om det inte handlar om våldtäkt). Men våld och AIDS är två faktorer som samverkar till att förkorta homosexuella mäns medellivslängd
Utrymmet tillåter inte att gå in djupare på skillnader mellan män och kvinnor, men det torde inte råda någon som helst tvekan om att mannen generellt sett är mer aggressiv än kvinnan (man behöver bara gå till en lekplats eller skolgård för att få belägg för detta -- och det finns också mängder av vetenskapliga undersökningar som visar att så är fallet). Jag ser det som att i relationen man-kvinna så kommer kvinnans "mjukhet" att neutralisera mannens "hårdhet". Mannens aggressivitet kan då kanaliseras och bli mer kreativ än destruktiv, i enlighet med det kända talesättet att bakom varje framgångsrik man finns en kvinna. När två män har en kärleksrelation -- testosteron i kvadrat -- finns inget som kan neutralisera den manliga aggressiviteten och man kan därför förvänta sig mer våld. Jag ser inget kontroversiellt i detta. Det vore ytterst förvånande om så inte vore fallet. Vare sig man tror att människan är skapad genom en evolution eller av en övernaturlig Skapare, verkar det rimligt att anta att mannen och kvinnan är optimalt anpassade för att fungera tillsammans.
6. Ett argument som ofta förs fram i debatten, när det gäller att försvara den homosexuella livsstilen, är förekomsten av homosexualitet bland djur. En bok som fått stort inflytande här är Biological Exuberance: Animal Homosexuality and Natural Diversity (utgiven 1999) av Bruce Bagemihl. Så vitt jag vet är Bruce Bagemihl själv homosexuell (vilket givetvis inte behöver betyda att hans bok är vinklad, men det hade varit mer trovärdigt om boken varit skriven av någon som inte hade haft ett personligt intresse av att bevisa att homosexualitet är normalt). Författaren hävdar att homosexualitet har iakttagits hos 450 djurarter. Det finns dock mycket i denna bok som är tveksamt. Det är t ex svårt att bedöma vad som hos djur är yttryckligt sexuella handlingar, och vad som är ömhetsbetygelser, beteenden för att visa underdånighet etc. Ett exempel han tar är att lejonhannar ibland setts gnugga manarna mot varandra. Liknelsen mellan detta och den mänskliga homosexualiteten verkar dock vara synnerligen långsökt. Men visst förekommer uttalat homosexuella handlingar hos t ex chimpanser och en del andra djur. Så mycket kan nog anses vara belagt. Det skulle dock vara intressant att veta om de observationer som gjorts i detta avseende handlar om djur i fångenskap eller om djur i frihet. Det är välbekant att djur i fångenskap utvecklar många patologiska beteenden på grund av den stress de utsätts för. Men även om det skulle förekomma beteenden bland djur i frihet, som kan tolkas som verklig homosexualitet, så bevisar inte det att homosexualitet utgör en normal sexuell handling. Djurvärlden uppvisar mängder av patologiska beteenden -- honor som äter upp sin avkomma etc -- vilka väl knappast någon biolog skulle karakterisera som normala för arten. När det gäller vissa arter, är det dessutom bara en liten del av hanarna som någonsin får möjlighet att para sig med en hona. Det vore inte förvånande om den sexuella energin hos sådana hanar tog sig annorlunda uttryck, ungefär som sker i fängelser, där homosexualitet är vanligt förekommande. De flesta fångar som släpps fria, återgår dock omedelbart till ett heterosexuellt liv, vilket visar att deras homosexuella beteende i fängelset enbart är ett substitut. Dessutom finns det många djurbeteenden som kan tyckas ha en sexuell innebörd, men där det i själva verket handlar om helt andra drivkrafter. Hundar som nosar varandra i ändan, hundar som äter upp andra hundars avföring (något som kanske skulle kunna användas av koprofilerna för att visa att deras sexuella variant är fullt normal), etc. Och vad skall vi i så fall säga om att vissa spindelhonor äter upp hanen efter parningen (kanske något för ultrafeministerna att ta efter)? Det vore farligt att dra några som helst slutsatser om vad som är normalt mänskligt beteende utfrån dylika iakttagelser.
Jag har från homosexuella fått kritik mot det jag skriver om homosexualitet. Och det är kanske ganska naturligt. Man menar att de undersökningar jag hänvisar till är felaktiga, partiska, ofullständiga, bygger på för lite material etc, etc. Och detta är ju problemet med just sådana områden som psykologi etc, där man inte kan göra helt objektiva mätningar, och där fältet är ganska så öppet för olika tolkningar och åsikter. Speciellt menar man att Cameron, som jag hänvisar till i en fotnot, är oärlig, ovetenskaplig och fanatisk. Såvitt jag kan förstå är Cameron kristen, vilket väl gör honom till extra tvivelaktig hos många homosexuella. En person skrev i ett mail till mig att Cameron är " allmänt erkänd som en av dom värsta homofoba lögnarna i världen, han uteslöts f.ö. som psykolog just av denna anledning..". När det gäller Camerons uteslutande som psykolog, så handlar det om att han uteslöts från APA (American Psychiatric Association). En psykolog jag haft kontakt med, som vill vara anonym, skrev till mig om Cameron:
Jo, jag känner till Paul Cameron även om jag inte studerat hans skrifter. Det psykologiska förbundet han blev utesluten från hette APA (detsamma som jag skriver om) och anledningen att han blev utesluten hängde samman med att han inte ville ansluta sig till APA:s politik när det gäller homosexualitet. Men det är ju något som talar till hans fördel. Detta slogs emellertid upp i svenska media som något som bevisar att Cameron är korrupt. Men det är snarare APA som är korrupt [vi återkommer strax till detta -- min = Kristers anmärkning].
Så åsikterna är tydligen delade om just detta. När det gäller Camerons vetenskaplighet (och även andra undersökningar jag hänvisar till) så går tydligen åsikterna isär även här. Samme psykolog skriver om detta:
Huruvida Cameron är någon stor vetenskapsman vet jag ej (17 personer, om uppgiften är riktig, bevisar inte mycket i en undersökning), men det påstås mycket riktigt att pedofili är vanligare bland homosexuella, även om jag inte studerat ämnet pedofili närmare. Sannolikt har alltså Cameron rätt. I nyheterna på TV för ett par månader sedan sa man att en tredjedel av alla pedofila övergrepp begås av homosexuella. Därför konstaterade man: "pedofili är alltså ett större problem bland heterosexuella." Det är ett exempel på hur man kan vrida på sanningen i svensk media. Om en tredjedel av övergreppen begås av homosexuella så är dom ju våldsamt överrepresenterade (homosexuella män uppgår till ca 1-3 % av den manliga befolkningen enligt de mest seriösa uppskattningarna) [En enkel matematisk kalkyl utifrån ovantående uppgifter, samt antagandet att 2 % av den manliga befolkningen är homosexuell, visar att pedofila övergrepp är ca 25 gånger (=2400 %!!!) vanligare bland homosexuella män än bland heterosexuella män -- Kristers kommentar].
Så som sagt, mycket klokare blir man inte. Jag har läst en del kritik mot Cameron på olika netsajter, vilken verkar nog så välgrundad. Problemet är att bedöma om kritiken verkligen är korrekt. Den intresserade läsaren kan själv ta del av kritik mot Cameron här. Och på denna länk finns en artikel av Cameron, så att läsaren själv kan jämföra och bilda sig en uppfattning. Den första länken leder till Institutionen för Psykologi vid University of California at Davies. Den avdelning där det länkade dokumentet finns, tar upp arbeten av Dr Gregory Herek, som enligt förstasidan är en internationellt erkänd expert på förutfattade meningar om sexualitet (sexual prejudice), homofobi, samt hatbrott och AIDS (hate crimes and AIDS stigma). Grundinställningen på denna sajt verkar vara att homosexualitet bara är en sexuell variant, som är lika normal som heterosexualitet. Om nu Camerons vetenskaplighet kan ifrågasättas på grund av hans kristna tro, så kan man antagligen också ifrågasätta Hereks objektivitet på grund av dennes grundläggande inställning till homosexualitet.
Sammanfattningsvis, huruvida Cameron har rätt eller fel, kan jag inte avgöra. Mycket av det han säger stämmer dock med andra källor. Det finns också psykologer som menar att gaylobbyn har prefabricerade argument mot Cameron. Och det kan ju inte uteslutas, med tanke på hur gaylobbyn försöker, och nästan har lyckats med, att på ett orättfärdigt sätt stoppa yttrandefriheten i vårt land. Eftersom vare sig Cameron eller någon annan källa är avgörande för min argumetering, väljer jag därför att ha kvar honom som referens (fast med ovanstående brasklapp).
Som jag påpekat tidigare har varje människa rätt att leva sitt eget liv. Det finns dock ett allmänt accepterat förbehåll, nämligen att man inte skadar någon annan. I och med att många homosexuella, vilket diskuteras i nästa punkt, vill blanda in barn i sina relationer, så får de finna sig i att deras livsstil granskas och kritiseras. Orsaken till att jag har just denna sida om homosexualitet är, som nämnts tidigare, frågan om homoadoption, där man aggressivt, och som jag tycker, på ett orättfärdigt sätt driver sin linje, utan någon som helst prioritering av barnens bästa. Och därmed är vi framme vid själva kärnfrågan i min diskussion.
7. Riksdagen har som sagt beslutat att homosexuella par skall kunna prövas som adoptivföräldrar (jag kommer inte ihåg exakt datum, men jag vill minnas att beslutet börjar gälla 1/3 2003). Här handlar det således inte enbart om att två vuxna människor valt den homosexuella livsstilen, utan här vill man också blanda in andra individer -- små barn -- vilka själva inte kan välja.
Ofta hör man att "Varför skulle inte homosexuella ha rätt att ha barn?" Problemet är att barn inte är en rättighet, utan en skyldighet. Att resonera på det sätt man gör, är att jämställa barn med akvariefiskar. "Alla har väl rätt att ha akvarium". Nämnden för internationella adoptioner, NIA, skriver i sin handbok för socialnämnder,
"Att få adoptera barn är varken en jämlikhetsfråga eller en rättighetsfråga för vuxna. En adoption skall endast utgå från barnets behov.
Endast utgå från barnets behov! Endast utgå från barnets behov! Endast utgå från barnets behov! Att få adoptera barn är varken en jämlikhetsfråga eller en rättighetsfråga för vuxna!
Om det nu är så att homosexuella män är överrepresenterade bland pedofiler, finns för det första risk att man adopterar barn för ett enda syfte, att utnyttja dem sexuellt. Jag påstår inte att alla homosexuella skulle göra detta, absolut inte, men frågan är, har man rätt att ta den risken? Flera stora adoptionsorganisationer har förespeglat att man inte kommer att låta svenskar adoptera barn i fortsättningen, om en sådan lag genomförs. För närvarande (mitten av januari 2003) finns inte en enda adoptionsorganisation som är villig att medverka till homoadoptioner. För det andra finns stor risk att ett barn som bor med två pappor eller två mammor, kommer att mobbas i skolan. Även om sådan mobbing är förkastlig, kommer den i alla fall att ske. Har man rätt att utsätta ett barn för detta? För det tredje, vare sig människan är produkten av årmiljoners utveckling eller skapad av Gud, verkar det rimligt att anta att mannen och kvinnan anpassats optimalt för varandra och för att ta hand om sin avkomma på bästa sätt. Man och kvinna kompletterar varandra på ett sätt som inte två män eller två kvinnor gör. Speciellt två män tror jag vore rena katastrofen i detta avseende. Därför kan, enligt min absoluta övertygelse, inte två personer av samma kön ge ett barn allt vad det behöver. Nu säger visserligen adoptionslagen att det måste finnas någon person av motsatta könet (en kvinna om paret består av män), som barnet kan ha en stadig relation med. Problemet för de som skall bevilja adoptionen är att avgöra om så verkligen är fallet. Hur skall man t ex kunna avgöra hur länge denna person utanför relationen kommer att vara tillgänglig? För det fjärde finns stor risk att barnet självt kommer att bli homosexuellt och med tanke på vad som framkommit ovan, när det gäller trohet, medellivslängd etc bland homosexuella, är detta knappast något positivt. Och för det femte, eftersom åtminstone manliga homosexuella relationer tycks vara synnerligen ostadiga (mycket mer ostadiga än heterosexuella relationer), måste risken vara oerhört stor att barnet plötsligt hamnar i en separationssituation, med allt vad detta innebär.
Men kan inte homosexuella älska ett barn lika mycket som vad heterosexuella kan? Jovisst, jag fönekar inte att homosexuella kan älska. De är lika mycket människor som heterosexuella. Frågan är dock inte enbart om de kan älska, utan frågan är också om de kan ge ett barn vad barnet behöver. Och där tror jag att svaret blir nej. "Men", kanske någon då säger, "nog är det väl bättre för ett barn från tredje världen att adopteras av ett homosexuellt par i Sverige -- även om detta inte är optimalt för barnet -- än att barnet svälter ihjäl, eller prostituerar sig för att överleva?!" Och visst, det ligger en del i detta resonemang. Ett barn skulle säkert föredra att överleva till vilket pris som helst. Den uppenbara svagheten i resonemanget är dock att samma logik kan tillämpas på pedofiler. Människan vill överleva till varje pris, och självklart är det bättre att växa upp hos en pedofil och bli sexuellt utnyttjad än att dö (obs, jag påstår därmed inte att homosexuella generellt är pedofiler -- det handlar bara om ett logiskt resonemang). Frågan är om dylika resonemang verkligen kan ligga till grund för lagstiftning om vilka som skall få adoptera barn. Konsekvenserna blir absurda, och lagskrivningen skulle bli en juridisk mardröm.
Att jag inte diskuterar kvinnlig homosexualitet i sammanhanget, beror på att jag inte vet tillräckligt mycket om denna. Det verkar inte som om det finns lika mycket forskning i detta ämne som när det gäller den manliga homosexualiteten. Kanske beror detta på att många lesbiska kvinnor inte går ut lika starkt med sin homosexualitet och därför är mer anonyma. När det gäller adoption så spelar detaljerna inte så stor roll. Min övertygelse är att ett barn behöver både en pappa och en mamma (man och kvinna). En kvinna kan inte ge ett barn det som en man kan ge, och vice versa. Och barnet behöver båda delarna. Således menar jag att inte heller kvinnliga homosexuella bör få rätten att prövas som adoptivföräldrar.
Den parlamentariska kommitté, som arbetat med frågan om homosexuella pars rätt att adoptera barn, överlämnade i februari 2001 sitt betänkande till justitieminister Thomas Bodström. Man ställde sig där positiv till att homosexuella skulle få adoptera barn. Det intressanta är att politikerna i kommittén (med undantag för KD) ställde sig bakom betänkandet, medan samtliga barnexperter, bl a psykologer, Rädda Barnen, Barnombudsmannen och nätverket för adoptionsorganisationer, tog klart avstånd från förslaget.
Bl a följande remissinstanser har avvisat förslaget om adoptionsmöjligheter för homosexuella par: Socialstyrelsen, NIA (Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor), Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Psykologförbund, Familjerättssocionomernas Riksförening Föreningen Sveriges Kommunala Familjerådgivare, AFO-Organisationen för adopterade och fosterbarn, Adopterade koreaners förening (AKF), Forum för adopterade Förbundet Adoptionscentrum, Familjeföreningen för Internationell Adoption, Barnen Framför Allt - Adoptioner, Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället (BRIS), Rädda Barnen, Familjerättssekreterarna, Adoptionsrådgivningen, Nätverket Adopterades Röst, Barnens Vänner.
Experterna menar att utredningen inte har tagit tillräcklig hänsyn till barnens bästa. "Den har i stället i allt för hög grad fokuserat på vuxnas behov och perspektiv", skriver de bl a. Man säger också, "Det finns generellt en tydlig tendens att tona ned de negativa resultat som framkommit i forskning om barn i homosexuella familjer". En klar majoritet av svenska folket avvisar också tanken på homosexuella adoptioner. När Aftonbladet på sin hemsida gjorde en enkät, röstade mer än 72 procent mot. I radioprogrammet Karlavagnen ställde man frågan till lyssnarna. 12 000 personer ringde och röstade, varav 84 procent var mot att homosexuella skulle få adoptera barn. Politikernas ställningstagande avspeglar således varken folkets eller expertisens åsikter. Utredningen om homosexuellas rätt att adoptera barn framstår som ett rent beställningsverk från RFSL, där fega, eller i bästa fall naiva och godtrogna politiker, offrat barnen på den politiska korrekthetens altare.
Överhuvudtaget verkar tendensen i Sverige gå mot att allt oftare sätta barnen i andra hand och i stället prioritera vuxnas rättigheter och intressen. Två kända barnläkare, Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin vid Karolinska institutet och chef för nyföddshetsprogrammet vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus, och doktor Salomon Schulmans, barnläkare i Lund, uttrycker i boken Dr Lagercrantz och Dr Schulmans Barnläkarbok stor oro över barnens situation i Sverige. "Vuxnas bästa prioriteras allt oftare framför barnens", säger de båda läkarna. Ett exempel på hur barnens bästa hamnat i bakgrunden är hur barn tvingas vara alldeles för länge på dagis och tillbringar alltför lite tid med familjen. Ett annat exempel är debatten om homoadoptioner. Med anledning av deras nyutkomna bok så intervjuades de två barnläkarna i Världen idag (15/8 2003). Följande är saxat från denna intervju:
"Man får ju inte ens andas något om att homoadoptioner kan vara ett problem", påpekar Hugo Lagercrantz som aldrig glömmer ett nyhetsinslag i tv förra året då en politiker buades ut offentligt sedan hon i en debatt försvarat barnperspektivet. "Titta samtidigt hur opportunisten Mona Sahlin fjädrar sig i de homosexuellas festivaler, men vad gör hon för barnen?", frågar sig Lagercrantz.
Under våren 2005 var det så dags för nästa steg när det gäller homosexuellas rättigheter, nämligen lesbiska kvinnaors rätt till s k assisterad befruktning (eller med andra ord insemination). Och med "rätt" menas då inte bara att det skall vara tillåtet utan också att inseminationen skall bekostas av staten. I maj 2005 diskuterades frågan i Riksdagen, och det mesta talar för att lagförslaget kommer att antas. Än en gång har man åsidosatt barnperspektivet och gjort barn till leksaker för vuxna.
Homosexuella har även tidigare skaffat barn genom insemination, men då har det ofta handlat om att homosexuella män donerat sperma till lesbiska kvinnor. Barnet har vetat vem som är dess biologiska pappa, och i många fall har också barnet haft regelbunden kontakt med sin pappa. Även om jag också är emot detta, eftersom det kan ifrågasättas om det är för barnets bästa, så inser jag att det rent praktiskt är omöjligt att hindra den typen av insemination, som ju kan utföras av de blivande föräldrarna själva, eller göras utomlands. Det lagföslag, som nu läggs fram, är mycket värre än så. Den biologiska pappan kommer att vara okänd för barnet (åtminstone tills barnet blir myndigt -- och vad blir det för relation till en pappa som man träffar första gången när man själv är vuxen?). De två mammorna kommer att vara de enda "föräldrarna" i barnets hela värld. Barnet kommer ju ganska snart att inse att det faktiskt måste finnas en biologisk pappa med i bilden (eller skall man hemlighålla detta för barnet, vilket torde bli ganska svårt om man inte är beredd att skriva om alla biologiböcker och censurera alla naturfilmer på TV). Frågorna kommer att komma (eller har Riksdagen tänkt sig att förbjuda barn att ställa dylika frågor?!). "Var är min pappa? Varför får jag inte träffa min pappa?" Vad kommer de två mammorna att svara då? Barnet kommer definitivt inte att nöja sig med svaret att det bara handlar om en oväsentlig "fröpappa" (en term som ofta används i sammanhanget).
Lagförslaget innebär en kriminell likgiltighet för barnets behov, och jag är övertygad om att detta kommer att skapa många traumatiska barn. Även denna gång har remissinstanserna sagt nej. Psykologförbundet säger bl a i sitt remissyttrande:
Promemorian har tillkommit utifrån en världsbild där barnet är perifert och föräldraskapet står i centrum. Författningstexten uppvisar en total avsaknad av förståelse för och kunskap om barns behov.
Även Socialstyrelsen och en rad barnrättsorganisationer (t ex BRIS) och flera juridiska instanser har varit kritiska till förslaget. Psykologförbundet anför bl a FN:s Barnkonvention, som säger:
Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet (Del I, artikel 3).
[barnet har] ...rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem (Del I, artikel 7)
I en intervju i Världen idag (18/5 2005) säger Psykologförbundets ordförande Lars Ahlin, med anledning av förbundets skarpa remissvar:
-- Så här formulerar vi oss inte om det det inte upplevs som en verklig brist i promemorian. Bristen på kunskap om hur barn påverkas av att växa upp med två föräldrar av samma kön är ett stort problem.
-- Vi har valt att inta barnperspektivet på grund av att det finns för lite kunskap, den evidensbaserade forskningen saknas. Det är ju visst ett moraliskt dilemma, man kan inte göra experiment på barn. Kunde vi vara säkra på att barnen inte utsätts för onödiga risker, då hade det varit en annan situation.
-- Barnen kan ju inte föra sin egen talan.
Lagförslaget utgår således från det obevisade antagandet att det för barnet inte spelar någon roll om barnet har en pappa och en mamma eller två mammor. Och här ser vi människans ondska i all sin nakna vidrighet. När det gäller miljön påpekar man gång på gång att man måste vara försiktig. Vi kan t ex inte vara helt säkra på att den globala uppvärmingen är orsakad av människans utsläpp av växthusgaser. Långt innan människan fanns, pendlade jordens klimat upp och ned. Dagens uppvärming skulle således kunna vara en naturlig klimatvariation. Men eftersom vi inte är helt säkra, är det bra att vara försiktig genom att bl a minska utsläppen av växthusgaser så långt det är möjligt. Här torde de allra flesta vara överens. Men när det gäller rätten för homosexuella att adoptera barn och lesbiska kvinnors rätt till insemination, då gäller tydligen inte denna försiktighetsprincip. Då kör vi på i den politiska korrekthetens namn. Att de flesta experter manar till försiktighet spelar plötsligt ingen roll. Allt och alla som står i vägen krossas (inklusive barnet).
Lagförslaget om insemination av lesbiska kvinnor går stick i stäv med allt tal om hur viktigt det är att pappan tar sitt ansvar när det gäller barnen. Regeringen vill ju t o m tvinga papporna att vara hemma mer med sina barn. I sin iver att vara politiskt korrekt intill fördumning, accepterar man således en totalt motsägelsefull lagstiftning, där pappan ibland (när det passar) är oerhört viktig för barnen, medan han i nästa ögonblick (när det passar) är totalt betydelselös.
Som jag nämnde bör man tillämpa försiktighetsprincipen när man inte är helt säker på att något är riskfritt. Dvs vet man inte att något är riskfritt, bör man vara försiktig. Finns indikationer på att någonting innebär en risk blir givetvis skälen ännu starkare att vara försiktig. Sådana indikationer finns när det gäller pojkar som växer upp utan en pappa. Många psykologer och läkare varnar för att det ökade våldet i samhället kan ha att göra med att många pojkar växer upp utan en pappa som de kan identifiera sig med. I stället kommer de att identifiera sig med äldre pojkar i gänget eller med filmhjältar, vilka löser alla problem med hot och våld. Sören Carlsson Sanz, verksamhetschef för Södersjukhusets akutmottagning, intervjuades i Världen idag den 23/5 2005 (sid 5):
Bakom de skenande brottstalen ser Sören Carlsson Sanz en växnade tendens av hot och våld på skolorna.... och Carlsson Sanz spårar en av orsakerna till upplösningen av familjerna.
-- I Stockholm växer var tredje kille upp med en ensamstående mamma. Många av dessa mammor är hjältar och de kan lära sina pojkar det mesta. men de kan däremot inte vara en man med allt vad det innebär, understryker han.
-- En ung kille söker ofta efter manliga gestalter att identifiera sig med. För en del av dessa killar blir det i stället filmhjältar som Sylvester Stallone -- en person som löser problem genom att använda våld -- som blir förebilden, konstaterar han.
Man kan klä sina handlingar i vackra ord. Intellektuella människor, dvs kultureliten (eller kanske snarare kulturdräggen), är experter på att göra detta. Men oavsett alla vackra ord om tolerans etc, så väljer man i det här fallet att helt bortse från barnens bästa. Det handlar bara om mig och mina rättigheter. Detta kallar jag ondska (jag, mig och mitt -- ondskans oheliga treenighet)! Ondskan är expert på att maskera sig i tirader av förföriska ord och politiskt korrekta floskler.
I samma anda talar förespråkarna för abort ofta om "det ofödda barnets rätt att födas önskat". Dvs man vill få det att se ut som att man dödar sitt barn av kärlek till barnet, medan det i själva verket i 99,9 procent av fallen är för sin egen bekvämlighet som man gör det. Hänsynslösheten mot barnen i vår tid är monumental!
Det är sant och beklagansvärt att homosexuella förföljts på olika sätt. Idag, när RFSL och andra organisationer för homosexuella fått ett oerhört stort inflytande, kan man dessvärre se tendenser till det rakt motsatta. Man försöker på olika sätt, och med stor framgång, att tysta varje form av kritk mot den homosexuella livsstilen. Numera är det absolut tabu att ens andas om att denna livsstil skulle ha några som helst negativa sidor jämfört med den heterosexuella, eller att den skulle vara mindre normal än den senare.
I början av september 1999 besvarade en psykolog i Kalmar län en insändare från en homosexuell man i tidningen Barometern. Psykologen, vid namn Lars Wallin, kritiserar i sitt inlägg RFSL och hävdar att homosexualitet inte alls är medfött utan går att behandla. I sin insändare visar också Lars Wallin genom flera exempel hur RFSL gång på gång försvarat pedofili i sin tidning Kom Ut. Han hänvisar också till en undersökning som visar att homosexuella män står för nära tredjedelen av de sexuella övergreppen på barn, trots att de bara utgör 1 - 2 procent av befolkningen (något som stöder min tidigare argumentering). Han avslutar sin insändare med uppmaningen att gå ur den oseriösa organisationen RFSL och skriver, "Homosexualitet är inte medfött, det går att behandla. Det går att bli fri".
Nu har Lars Wallin anmälts till Socialstyrelsen. Anmälaren menar att Wallin är olämplig som psykolog på grund av sina åsikter. Slutsatsen blir således att vissa åsikter är förbjudna och bör beläggas med näringsförbud. En inställning som knappast är förenlig med yttrandefrihet i ett demokratiskt land. Dessutom är inte Wallins åsikter utslag av fanatism eller något annat som kunde göra honom olämplig inom sitt yrke. Huruvida homosexualitet är medfött eller ej är en fråga som idag debatteras bland psykologer. Förbundsordförande i Sveriges Psykologförbund, Birgit Hansson, säger t ex i en kommentar till Wallins insändare, "Om man generaliserar kan man säga att det finns två läger. Ena sidan anser att homosexualitet är medfött, den andra sidan att det är något som är förvärvat. Det är något som diskuterats och fortfarande diskuteras inom kåren". Varför skulle man då belägga en psykolog som hävdar den ena accepterade teorin om homosexualitetens ursprung med näringsförbud? Psykologi anses ju allmänt vara en vetenskap och vetenskap är väl ändå en fråga om sanning och inte om åsikter eller önsketänkande! Vetenskapens uppgift är att förutsättningslöst undersöka verkligheten, inte att vara politiskt korrekt (sammandrag ur tidningen Magazinet nr 31 17/9 1999)!
Ovanstående visar på ett tyvärr alltför vanligt fenomen. De människor som talar sig varma för en relativ moral, dvs en moral utan gränser, där människan själv bestämmer vad som är rätt och fel, blir ofta oerhört aggressiva så snart någon vågar ifrågasätta denna ståndpunkt. Enligt den relativa moralen är i princip allt tillåtet, med ett undantag, man får under inga förhållanden ifrågasätta den relativa moralen. Då upphör plötsligt all vänlighet och man visar sin sanna natur. Bakom masken av snällhet, tolerans och öppenhet hos den relativa moralens företrädare finns ofta en iskall hårdhet som är beredd att gå oerhört långt när det gäller att täppa till munnen på den som vågar hävda att det finns något absolut rätt och fel, dvs en absolut sanning över vilken människan inte råder.
RFSL har under flera år arbetat för att bl a förbjuda förbön för homosexuella som vill bli fria från sin homosexualietet samt att få varje form av kritik mot den homosexuella livsstilen att jämställas med hets mot folkgrupp och därmed bli straffbar. Verktyget har varit mycket skickligt lobbyarbete. Man har lyckats över all förväntan. Från och med 1/1 2003 började den nya hetslagen mot homosexuella träda i kraft, som nämnts tidigare. Lagskrivningen blev nog inte så radikal som RFSL hade hoppats på. Det absoluta förbud som RFSL ville ha mot varje form av kritik mot den homosexuellea livsstilen blev inte till. Lagens avsikt är enbart att hindra förföljelser och hets mot homosexuella, inte att stoppa all debatt om homosexualitet. I en demokrati vore ju något sådant omöjligt. Det är tydligt att RFSL helst skulle vilja införa en polisstat, där man förtrycker alla som inte håller med dem, oavsett orsaken till detta (t ex att någon sätter barnens bästa framför de homosexuellas rättigheter). Än så länge är det dock inte helt klart vad lagen innebär. Då JK tillfrågats om det kommer att bli tillåtet för en pastor att kritisera homosexualitet har svaret blivit ytterst svävande. Antagligen kommer det, enligt JK, att bli tillåtet att direkt läsa ur en religiös urkund (t ex Bibeln och Koranen). Gör man sedan en utläggning kring detta i predikoform, och exempelvis hävdar att homosexualitet är skadlig eller onaturlig, ja då riskerar man rättslig prövning, med eventuellt fängelsestraff som påföljd. Det kan inte uteslutas att det på sikt till och med kan bli straffbart att citera vad Bibeln eller Koranen säger om homosexualitet. Skulle så vara fallet, vore det mycket olyckligt för Sverige som demokrati! Här visar människan sin sanna natur och sitt behov av frälsning från sin egen ondska. Den tidigare förtryckte har plötsligt själv blivit förtryckare (Du kan läsa mer om detta här)!
Nyhet: Lagen om hets mot homosexuella har nu för första gången prövats. En pingstpastor på Öland, Åke Green, ville ha lagen testad. Han höll en predikan om Bibelns syn på homosexualitet och lämnade sedan in en bandinspelning av sin predikan till polisen. Han anmälde sig således själv (såvitt jag har förstått). Den 29/6 2004 föll domen i Kalmar Tingsrätt. Den löd på en månads fängelse ovillkorligt (samtidigt fick en högt uppsatt person inom RFSL, som i höstas fälldes för otukt med barn, villkorlig dom med samhällstjänst, dvs ett lindrigare straff). Domen har applåderats i de liberala tidningarna, som t ex Uppsala Nya Tidning (UNT), en tidning som normalt visar en oerhört stor tolerans när det gäller grova kränkningar av grupper man inte gillar. Som sagt, journalister, är de sanningens ädla riddare, eller är de sanningens förrädare? Tyvärr tycks det senare vara det normala. Precis som i kommunismens förmenta paradis, tycks även i Sverige vissa vara mer jämlika än andra. Greens predikan kan läsas i sin helhet här.
Domen mot Green överklagades och i Hovrätten frikändes han. Med all sannolikhet kommer fallet upp även i Högsta Domstolen, eftersom man vill ha ett prejudikat. Så vi får väl se vad slutresultatet blir. Min tro och mitt hopp är att Högsta Domstolen tar sitt ansvar och inte offrar yttrandefriheten på den politiska korrekthetens altare.
Enligt media har Åke Green jämfört homosex med att ha samlag med djur och påstått att alla homosexuella män är pedofiler. Jag kan inte se att så är fallet. Jag kanske inte skulle ha uttryckt mig som vad han gör på vissa ställen. Jag tycker det alltid är viktigt att poängtera att Gud älskar alla människor och att detta givetvis också gäller de homosexuella. Jag håller definitivt inte med Åke Green när han säger att man väljer att bli homosexuell. Visst kan det finnas ett moment av vilja med i vissa fall, men annars är det nog snarare så att man upptäcker, kanske redan före puberteten, att man dras till människor av samma kön. Det finns homosexuella som upplever sin drift som en sådan plåga att de till och med tar sina liv. Vilket är djupt tragiskt och ingenting man önskar för någon människa. Inte heller den som förförs till homosexualitet har gjort ett val. En 12-årig pojke, som utnyttjas sexuellt av en äldre pojke, och sedan blir präglad på det egna könet, har inte heller av fri vilja valt att bli homosexuell. Gud är barmhärtig och full av nåd, och det måste också vi vara när vi predikar. Det finns förlåtelse för allt (under förutsättning av vi bekänner våra fel och brister).
..han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister. ...Han handlar inte med oss efter våra synder, och vedergäller oss inte efter våra missgärningar. Ty så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. (Ps 103:3, 10-11)
...han vet vad för ett verk vi är, han tänker på att vi är stoft (Ps 103:14)
Det är också viktigt att påpeka att, även om man anser att homosexualitet är en synd, så är det ingen värre synd än någon annan synd. Men oavsett detta, så finns det mycket som jag håller med Åkte Green om. Hans analys av dagens samhälle tycker jag stämmer på pricken. Att fälla honom för hets mot homosexuella på grund av denna predikan, anser jag under alla förhållanden vara totalt fel. En sådan dom utgör ett mycket allvarligt hot mot Sverige som demokrati. Om Åke Green, i sin predikan, hade kallat homosexuella för fruktanvärda tillmäten (ungefär som syndikalister och vissa marxister gör när det gäller kristna) och till och med hotat att skada eller döda homosexuella, då hade det varit hets, och förtjänat ett hårt straff (men att hota judar i dagens Sverige tycks inte utgöra hets mot folkgrupp -- visst är det konstigt?). Greens predikan utgör en utläggning och tolkning kring olika bibeltexter. Oavsett om jag håller med om allt, anser jag i alla fall att man måste ha rätt att inte bara läsa i Bibeln, utan också att tolka texten och försöka tillämpa bibelordet i vår tid. Även bibeltolkningar som jag inte håller med om, måste vara tillåtna. Och jag är inte ensam om denna syn. Även Jan Guillou har uttalat sig kritiskt om domen. I Världen idag (7/7 2004) säger han, "Jag hoppas att det blir en frikännande dom i högre instans. Vi har religionsfrihet och yttrandefrihet i Sverige. Åke Green skall få predika från Bibeln, även om jag inte sympatiserar med allt som står i Bibeln" (underbart, så talar en demokrat).
Tänk om man skulle vara lika känslig när det gäller uttalanden mot Livets Ord. Då skulle halva Sverige sitta bakom lås och bom idag. Som sagt, jag tror att Sverige har valt en mycket, mycket farlig väg. Sveriges framtid ter sig mörk, inte bara ekonomiskt, utan även när det gäller människovärde, frihet och kärlek. Jag har en intressant tanke. Antag att alla bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna?) i Sverige, den 1/9 2004 innfinner sig på närmaste polisstation och med hög röst bekänner att de anser att homosexualitet är en synd. Det torde röra sig om hundratusentals människor. Skulle man bura in allihop? Det vore intressant att se vad som skulle hända. Ett samhälle som uppever bibeltroende kristna som ett hot, kan inte vara ett gott samhälle. Hur skulle människor som tror på sanning, rätt, kärlek, trofasthet, att arbeta hårt, att ta hand om sina barn och att vara lojal mot sitt land, kunna hota ett land? Ett land som upplever de kristna som ett hot, måste vara ett ont land. Historien visar också att så är fallet. Vi behöver bara tänka på länder som Sovjetunionen och Nazityskland.
Dessutom, de homosexuella har allt att förlora på domen mot Åke Green. Om allt debatt kring homosexualitet tystas, kommer det i stället att mumlas runt om i stugorna. Ju mer de homosexuella kommer att upplevas som förtryckare, desto mer kommer det att mumlas och jäsa. Detta kommer inte att öka toleransen mot homosexualitet. Och det spelar ingen roll hur många bögprogram som TV visar eller hur många affischer som sätts upp på bussar och tunnelbanor. Inför Pridefestivalen (den årliga gayfestivalen) i Stockholm 2004 har t ex följande affisch förekommit på SL:s bussar.
På bilden hånglar en kille och en tjej romantiskt i solnedgången. Och på bilden står det således "Fy f-n, vad äckligt". Det kanske är avsett att vara roligt och provocerande. Frågan är bara om dylika kampanjer kommer att gagna de homosexuellas sak. Jag tror inte det.
När det gäller domen mot Åke Green, så har den överklagats. Antagligen kommer den att drivas ända upp i Högsta Domstolen, så att man får ett prejudikat. Det kommer att bli intressant att se vad slutresultatet blir. Resultatet kommer att bli en ödesfråga för vårt land. Göran Schytte skrev i Svenska Dagbladet den 10/7 2004, angående domen:
Så, en konsekvens av den nya lagen blir, om domen står sig i hovrätten: det kan bli olagligt för präster, predikanter och andra (t ex ledarskribenter) att med instämmande citera texter ur Bibeln, som just för tillfället inte anses politiskt korrekta.(Och blir det så, ja då tycker jag personligen att det är dags att lämna landet.)"
För övrigt har ju islam en betydligt mindre tolerant syn på homosexualitet än vad biblisk kristendom har, och jag är övertygad om att man i moskéer runt om i vårt land har mycket mer fördömande predikningar om homosexualitet än Åke Greens (Mona Sahlin flörtar både med homosexrörelsen och islam -- hon har besökt moskén i Stockholm för att visa sin vördnad inför islam, samtidigt som hon av homorörelsen utnämnts till "årets hetero" -- tänk om hon en dag tvingas välja sida?). Inom islam skräder man inte med orden när det gäller homosexualitet (jag har en del exempel på detta på mina sidor om islam). Man undrar om någon åklagare skulle våga åtala en mulla i Sverige för hets mot homosexuella (för att inte tala om hets mot judar). Då blev han väl själv åtalad för hets mot folkgrupp.
Att det jag skriver ovan till fullo stämmer, visas klart och tydligt av följande exempel.
Låt mig ge några fler exempel på det förakt för det fria ordet som alltför många homosexuella idag uppvisar i kraft av sin nyvunna maktposition. I mitten av januari uppmanade gaysajten QX till att man genom e-mailbombning skulle sabotera datasystemet hos den företagare som upplåtit serverutrymme för den RFSL-kritiska hemsidan "homosexuellt.com" (jag återkommer strax till den). Företagaren har också utsatts för hot, både mot sig själv och sin familj, från homosexuella. En tjänsteman vid Göteborgs stadsdelsnämnd, som polisanmält RFSL för att de hade barnpornografiskt material på sin hemsida, har också utsatts för hot. Hon säger till Världen idag, Jag har blivit nedringd ändan sedan anmälan gjordes. Jag har hånats, trakasserats och förlöjligats. Jag är helt slut, körd i botten." Till saken hör att RFSL dessutom anmält stadsdelsnämden till JO. Jo jag tackar jag! Det skulle inte förvåna mig om RFSL får rätt av JO. Något mer politiskt korrekt än JO får man nog leta efter. (Källa: Världen idag, 17/3 2003 sid 6).
I januari 2003 har det pågått en debatt mellan RFSL och två adoptionsorganisationer (Adoptionscentrum och Nätverket Adopterades Röst). RFSL anklagar dessa för homofobi (alla som inte vill dansa efter RFSL:s pipa är tydligen homofober). Bl a så har man tilldelat Adoptionscentrum 2002 års Homofobipris. Det är ju nästan patetiskt. Mig, som är kristen, kanske någon skulle vilja anklaga för att vara homofob (vilket jag inte är). Men att anklaga adoptionsorganisationer för homofobi är närmast löjligt. De har överhuvudtaget inga synpunkter på homosexualitet i sig. Att de avstyrkt att homosexuella skall få adoptera barn, och att de vägrar att medverka till homoadoptioner, beror inte på att de är homofober. Det beror på att dessa organisationers främsta uppgift är att vara barnens röst. Att företräda barnen. Deras bedömning är tydligen att homoadoptionier inte är för barnens bästa. Detta är orsaken till att man avstyrker, inte att man är homofob. Och här visar RFSL sitt rätta ansikte. Man verkar inte vara ett dugg intresserad av barnens bästa, utan enbart av att tillskansa sig rätten att adoptera barn, om så det skall ske på barnens bekostnad.
I Svenska Dagbladet 14/1 2003 fanns en replik till RFSL undertecknad av representanter för Adoptionscentrum och Nätverket Adopterades Röst. Där skriver man att "RFSL föreslagit adoptionsmetoder som bryter mot FN:s barnkonvention, Haagkonventionen och svensk lag". Vidare skriver man "Vi får intrycket av att RFSL behöver uppdatera sin argumentation och sin människosyn".
Vad betyder FN:S barnkonvention etc, jämfört med homosexuellas rättigheter. Ingenting tydligen! Och inte nog med det. RFSL:s ordförande, Sören Andersson, ifrågasätter också om de adoptionsbyråer, som vägrar att förmedla barn till homosexuella, skall få några statsbidrag i fortsättningen. Och ännu värre, det finns för närvarande inga länder som erbjuder legala adoptioner till samkönade par. Så vad RFSL egentligen säger, är att om adoptionsorganisationer vägrar hjälpa homosexuella att göra illegala adoptioner (några andra finns ju f n inte för homosexuella par), skall deras skattebidrag dras in. En sån fräckhet övergår det mesta. De adoptionsorganisationer, som sätter barnen före vuxnas rättigheter, skall således stoppas. Ja de skall till och med tvingas att begå brott för att få behålla sina statsbidrag. Detta kallar jag ren ondska!
Som om inte detta vore nog så har HomO (de homosexuellas ombudsman) uttryckt sin irritation över att Frälsningsarmén får statsbidrag. Orsaken är att Frälsningsarmén, utifrån sin kristna tro, vägrar att viga homosexuella till frälsningssoldater (vilket inte betyder att de tar avstånd från homosexuella eller föraktar homosexuella). Strävar månne HomO och RFSL efter att införa en homosexuell polisstat, där varje ifrågasättande av de homosexuella, skall vara förbjudet (det bör noteras att HomO, Hans Ytterberg, tidigare var ordförande i RFSL -- det kan således ifrågasättas om HomO verkligen utgör en objektiv, politisk myndighet -- risken finns att HomO bara är RFSL:s förlängda arm)? De flesta torde känna till vilket oerhört omfattande och gediget arbete Frälsningsarmén bedriver bland fattiga och utslagna i vårt land. En del av detta arbete bekostas givetvis genom statsbidrag. HomO:s medkänsla med fattiga och utslagna är tydligen lika med noll. Allt skall tydligen krossas, som inte böjer sig under de homosexuellas vilja. Dessutom, om nu RFSL anser att man inte får diskriminera homosexuella (det anser även jag), då borde inte heller heterosexuella få diskrimineras, vilket RFSL gör. När en reporter från Världen idag frågade RFSL:s informationsansvarige, Robert Karlsson-Svärd, om en heterosexuell kunde sitta med i RFSL:s förbundsstyrelse, blev svaret nej (Världen idag 10/1 2003). RFSL, med ca 5 000 medlemmar, får 14 miljoner kronor i bidrag varje år från stat, kommun etc (om nu homosexuella utgör 10 procent av befolkningen är det anmärkningsvärt med så låga siffror -- 5 000 är tio procent av 50 000 och inte av 6 000 000 -- dvs antingen finns det betydligt färre homosexuella i Sverige än vad man antagit, eller också representerar RFSL bara en ytterst liten bråkdel av de homosexuella i Sverige -- förmodligen handlar det om en kombination av dessa faktorer). Kräver man nu att alla andra organisationer skall acceptera homosexuella, borde man i rimlighetens och jämlikhetens namn själv acceptera heterosexuella i sin styrelse. RFSL skall tydligen ha alla rättigheter, utan att själv ha några skyldigheter (det är precis så ondskan alltid har fungerat och alltid kommer att fungera). HeterO (de heterosexuellas ombudsman, som inte finns, än... men som kanske kommer) borde således i konsekvensens namn kräva att RFSL mister sitt statsbidrag.
RFSL:s och HomO:s agerande mot adoptionsorganisationer (som gett mängder av barn från tredje världen ett nytt och bättre liv) och Frälsningsarmén (som är beundrad och älskad av många svenskar för sitt sociala arbete) får nog betecknas som mindre smart. Risken finns att de homosexuella till slut går så långt i sin nyvunna maktposition, att de tappar allt de vunnit. Skulle de få staten att dra in alla bidrag till Frälsningsarmén, då skulle de nog snart inse att de vunnit en Phyrrusseger. Och jag är ganska säker på att det är precis vad som kommer att ske. När svenska folket genomskådar RFSL och inser att denna organisation inte har speciellt mycket till övers, vare sig för barnen eller för de utslagna och fattiga, utan att det huvudsakligen handlar om att tillvarata sina egna, egoistiska intressen om man så skall kliva över lik (till och med barnens lik), kommer kanske RFSL själv att förlora alla bidrag och även allt stöd! De som har mest på att förlora är de homosexuella själva. De homosexuellas nuvunna makt kommer med stor sannolikhet att leda till att de så småningom kommer att förlora mycket av den massmediagunst de nu lyckats tillskansa sig.
Låt mig avsluta detta avsnitt med två stycken hämtade ur Winther, "Homosexualitetens orsaksgrund", 2001. Winther berör här dels debattens politisering, dels frågan om homosexualitet är genetiskt betingad (Hela Winthers artikel kan läsas här -- använd din webläsares bakåtknapp (back) för att komma tillbaka hit).
PolitiseringFrågan är idag starkt politiserad vilket har gett upphov till en absurd situation. Samtidigt som man på många universitet lär ut att homosexualiteten har sin grund i störda uppväxtförhållanden så betraktas den av alla politiskt korrekta debattörer och politiker såsom en fullt naturlig sexuell variant. I indignerade tonlägen har därför röster höjts för att opassande litteratur bör rensas ut från de svenska universiteten. I detta sammanhang är det mycket lärorikt att titta på utvecklingen i USA. Redan 1973 avförde APA (American Psychiatric Association), en av de större amerikanska psykiatriska organisationerna, homosexualiteten från listan över de psykiatriska diagnoserna. Det skedde som en följd av en kraftfull kampanj av gaylobbyister gentemot APA. Gaylobbyn hävdade att den psykiatriska diagnosen låg till grund för den negativa synen på homosexuella samt underblåste de homosexuellas självförakt. Med tanke på de historiska fakta jag redan nämnt [detta avsnitt finns inte med här] är det tveksamt om denna analys är korrekt. Dock, efter en bitter intern debatt och efter en omröstning hos medlemmarna passerade förslaget om att homosexualiteten ej får betraktas som patologisk. Omröstningen vanns med 58% och för första gången i vetenskapshistorien avgjordes en klinisk diagnos genom en politisk omröstning. Det här förhållandet har kritiserats av många psykologer som vill att frågan ska avgöras av forskningen. Friskförklaringen av homosexuella övertygade dock ej alla homosexuella eftersom de ändå fortsatte att uppsöka psykiatrin. APA:s nästa steg blev då att i en deklaration 1987 friskförklara även dessa "ego-dystoniska" homosexuella. Detta innebär att även om man upplever sin böjelse som en belastning ska ej homosexualiteten betraktas som patologisk, dvs. patienten skall icke behandlas för sin sexuella läggning [det är således inte homosexualiteten som är patologisk, utan upplevelsen av att den är patologisk, som är patologisk]. Inte heller detta hjälpte -- många av APA:s psykologer fortsatte att behandla homosexuella. Dessutom, trots det officiella politiska ställningstagandet så framhärdar många psykologer i sin syn på homosexualiteten som en störning.
Genetisk tolkningOm man i ett nötskal ska sammanfatta den psykologiska synen på homosexualiteten så kan man använda Jungs ovan nämnda formulering: "Om kärleken slängs ut genom dörren, så kommer sexualiteten farande in genom fönstret med våldsam kraft". Att människans sexualitet och sociala funktion kan utvecklas felaktigt under uppväxtåren är en plausibel idé som tycks understödjas av fakta. Icke desto mindre är genetiska förklaringsmodeller oerhört populära i alla sammanhang -- ett exempel är den i media omhuldade "alkoholistgenen". När det gäller homosexualiteten anser gaylobbyn, aningen motsägande historiska fakta, att acceptansen gentemot homosexuella nödvändigtvis måste öka om den kan visas ha genetisk grund. Pga. detta så trumpetas genetiska och neurologiska upptäckter ut alltför tidigt och med alltför stora bokstäver. Ett bra exempel är den väldiga publiciteten kring neurologen Simon LeVays publikationer som försöker härleda en specifikt homosexuell hjärnstruktur. LeVay, som också stödjer sig på Dean Hamers forskning, hävdar att hypotalamus hos homosexuella skulle vara organiserad såsom hos kvinnor, och att denna skillnad i hjärnstruktur skulle ha genetisk grund. Vidare hävdar författaren Chandler Burr att homosexualiteten härrör från en genetisk region, Xq28. Det här har gett upphov till ett våldsamt kackalorum i det vetenskapliga samfundet där dessa herrar och deras källor beslås med övertolkningar, dålig urvalsmetodik, m.m. Exempelvis kritiseras faktaunderlag och slutsatser skarpt i Scientific American, Nov. 95 [Bearmans och Brückners undersökning från 2001 diskuterar också gen Xq28 och de skriver, "Senare arbeten av Rice et al (1999) hävdar emellertid att det finns föga grund för Xq28-länkhypotesen. Speciellt så finner de inget stöd för närvaron av en gen vid position Xq28, som påverkar den sexuella orienteringen -- Kristers kommentar]. Det finns många frågetecken. Kan inte storleken hos hypotalamus ha påverkats av att de avlidna som obducerades levt länge med AIDS? Det gick heller icke att försäkra sig om att samtliga avlidna verkligen varit homosexuella. Såsom saken står idag verkar den genetiska och hjärnstrukturella tolkningen av homosexualiteten vila på mycket osäker grund. Det förtjänar att nämnas att samtliga nämnda författare och forskare själva är homosexuella.
En mycket bra site som diskuterar homosexualitet utifrån ett icke politiskt
korrekt men mycket seriöst perspektiv är Narth (National
Association for Research and Therapy of Homosexuality.
En annan site,
som är svensk och som både hotats och mailbombats av homosexuella män, samt nu
polisanmälts av Centerns Ungdomsförbund enligt den nya hetslagen (CUF:s
ordförande, Fredrick Federley är aktiv i gayrörelsen och har kopplingar till
RFSL, enligt Världen idag 17/1 2003), är http://www.homosexuellt.com
(numera nedlagd). Där redovisas undersökningar, fakta och debatt om
homosexualitet
Homosexuellt.com är som sagt under utredning och vi får väl se vad som händer (resultatet blev således att siten lades ner efter alla mailbombningar och hot). Internet utgör utan tvekan en mycket viktig garant för yttrandefriheten. Vad skulle t ex hända om min hemsida skulle förbjudas eller stängas av. Homolobbyn och många andra odemokratiska grupper är utan tvekan starka, och de skulle säkert kunna sätta press på ett webhotell att stänga av en hemsida som de inte gillar. Ägaren till webhotellet vill kanske inte få massmediadrevet på sig eller också kanske han är rädd för att bli bojkottad och förlora kunder (fast å andra sidan, ett webhotell, som man kan lita på, som man vet inte tar ner ens hemsida på grund av yttre tryck, skulle säkert få mängder av kunder bara av detta skäl). Men med dagens Internet spelar det knappast någon roll om man blir avstängd. Jag administrerar själv min hemsida och har egen domän. Jag kan lätt förflytta min hemsida till någon server utomlands (vilken bra reklam för Sverige om svenskar måste flytta sina hemsidor utomlands för att få uttrycka sina tankar och åsikter). Jag har förberett detta och inom ett dygn kommer min hemsida att vara uppe igen och ingen kommer att märka något. Min domän "gluefox.com" kommer ju fortfarande att vara min adress. Dessutom kommer antalet besökare säkert att öka dramatiskt i och med att min hemsida blir förbjuden. Demokratins fiender gillar nog inte Internet något vidare. Men låt oss inte måla någonting på väggen. Jag är mycket nöjd med mitt webhotell (FS Data som jag verkligen kan rekommendera) och jag har svårt att tro att de skulle ge efter för påtryckningar.
På senare tid har man blandat in Bibeln och kristen tro i homosexdebatten. Ärkebiskopen har sagt att han stöder homosexuella präster som lever i partnerskap och att detta är förenligt med kristen tro. Kan det ha att göra med att ärkebiskopens egen syster är lesbisk och lever ihop med en annan kvinna?! Manliga och kvinnliga homosexuella präster har uttalat sig och hävdat att Jesus inte alls säger att homosexualitet är fel. Detta är inte alls sant. Den som säger något sådant har inte orkat läsa Bibeln. I Gamla Testamentet sägs på flera ställen att "en man skall inte ligga hos en annan man" och att detta är en mycket svår synd. Det var en del av Lagen. Det är sant att Jesus aldrig nämner ordet homosexualitet men i Matt 5:17 säger han att han inte kommit för att upphäva lagen. Han säger till och med, "Den som upphäver ett av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket." Han talar också rent allmänt om otukt och äktenskapsbrott, och det är ingen tvekan om att han betraktar detta som något ytterst felaktigt (även om det alltid finns förlåtelse för den som ångrar sig). I Romarbrevet 1:27 talar Paulus om att "likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män." I 1 Kor 6:9 säger Paulus vidare, "Låt inte bedra er. Ingen som lever i otukt eller avguderi eller hor eller homosexualitet ... får ärva Guds rike." För den kristne som tror att Bibeln är Guds ord (kan det finnas någon annan kristen) är homosexualitet således någonting felaktigt och onaturligt. Det handlar inte om att döma andra, det handlar bara om respekt inför Guds ord. Gud är inte emot syndaren utan synden!
Visst finns det kristna som har en annan syn, och t ex menar att Bibeln kan tolkas på ett helt annat sätt. Men oavsett vad man säger, så står det som det står i alla fall. Ingen kan förneka detta. Det kommer man inte från. Inga omröstningar, inga teologiska tolkningar och inga politiskt korrekta biskopar kan göra detta om intet. Vår svenska Bibel har översatts av landets förnämsta experter på hebreiska och grekiska, och dessa har haft tillgång till de bästa och äldsta handskrifter som existerar. Dessutom visar en jämförelse att Bibeln oavsett språk (den finns översatt till fler språk än någon annan bok) har samma innehåll. Alla Biblar i världen säger samma sak när det gäller homosexualitet. Jag har svårt att tänka mig att den som verkligen tror att Bibeln menar vad den säger, kan komma att åtalas i Sverige. Hela världen skulle skratta åt Sverige i så fall. Och jag har en stark känsla av att detta dessutom skulle slå tillbaka mot de homosexuella själva.
Jag följde debatten kring Ecce Homo-"gudstjänsten" ganska noggrant (vilken gud gjorde man tjänst inför kan man undra -- inte var det Bibelns Gud i varje fall). Ett vanligt argument var att Jesus minsann umgicks med prostituerade och tjuvar och det är helt sant. Jag är övertygad om att om Jesus hade kommit till Jorden nu, så hade han suttit på gaybarer och undervisat homosexuella. Och många kristna hade fnyst och sagt, "Och den där skall kalla sig gudsman, som inte förstår vilka orena människor han är tillsammans med". Precis som fariséerna sade om Jesus på den tiden. Så långt är resonemanget helt korrekt. Vad man emellertid missar är att Jesus inte var hallick. Han accepterade inte skökornas liv, utan genom sin renhet, sanning och kärlek fick han fallna människor att längta efter ett bättre liv. Och när de hade omvänt sig sa han, "Dina synder är förlåtna, gå och synda inte mer!" Jesus undervisade om att det fanns verkliga synder, som var skadliga och nedbrytande för människan men att det också fanns en lösning, han själv! Han var således inte en del av problemet, utan lösningen på problemet. Jesus konserverade inte de prostituerade i deras situation utan förändrade i stället deras situation, så att de upphörde att prostituera sig! Om Jesus gått omkring på Jorden idag, så hade han som sagt säkert umgåtts med homosexuella. Men han hade definitivt inte accepterat den livsstil som Ecce Homo representerade. Han hade varit full av förlåtelse och nåd, men ändå sagt, "Gå och synda inte mer!" Att avbilda Jesus på det sätt som gjordes i Ecce Homo-utställningen har ingenting med Bibelns Jesus att göra. Det är att sänka Honom ned till vår egen usla nivå, i stället för att vi, vilket är vad han vill, skall höja oss upp till Hans nivå.
Ecce Homo-gudstjänsten i Uppsala Domkyrka, ärkebiskop Hammars uttalanden om homo- sexualitet och en hel del andra företeelser gör att man måste fråga sig vilket religion Svenska Kyrkan står för officiellt (många troende präster -- det finns faktiskt sådana -- är ytterst upprörda över vad som sker i Svenska Kyrkan just nu). Och man måste också fråga sig för vilken religion Hammar själv är ärkebiskop. Ja inte är det biblisk kristendom i varje fall.
Nu kan man givetvis säga att Hammar på sätt och vis sköter sitt arbete alldeles utmärkt. Han är ju knappast Jesu representant här på jorden. Varför skulle han då företräda biblisk kristendom? Hammars uppdragsgivare är i stället den icke-kristna, socialdemokratiska regering som tillsatt honom. Det råder ingen tvekan om att han företräder sin uppdragsgivare med excellens.
Man kan ju tänka sig vad som skulle hänt om ärkemullan i Mecka hade haft en gudstjänst, där han visade bilder på Muhammed klädd i nitar och läder, omslingrad av uppenbart homosexuella män. Han hade stenats direkt i predikstolen. Nu är jag glad över att det inte går till så i Sverige, men man kan inte annat än förundras över hur människor kan tycka att det är konstigt och upprörande om en kristen tror på Bibeln. Kan något sådant förekomma någon annanstans än i lilla gulliga Sverige?!
Det finns oräkneliga exempel på homosexuella som fått sina liv förvandlade av Jesus och idag lever i heterosexuella äktenskap . När de ser tillbaka på sitt tidigare liv är de överväldigade av tacksamhet för vad Jesus gjort för dem.
"Låt oss sluta gömma smärtan", heter en artikel i Charisma, som handlar om Afro-Amerikaner, kristna och icke kristna, som kämpar med homosexualitet. Ett exempel, som nämns i artikeln, är Darryl L Foster som fick det homosexuella fröet sått i sig vid 13 års ålder genom en annan persons övergrepp. Han medger också att det fanns en komponent av eget beslut i frågan. Han kom i kristen uppfostran där man undervisade om att homosexuella kommer till helvetet. När han protesterade blev han kallad djävul och de kristna band honom i hans synder istället för att befria. Som en följd började han manifestera hat. Hat mot allt inklusive honom själv. Han hatade församlingen och han hatade Gud! En dag såg han påskdramat på TV. Människorna begabbade Jesus, kastade sten på Honom, spottade på Honom och ylade obsceniteter mot Honom. Darryl berättar:
Plötsligt blev det som om TV-rutan blev tredimensionell...alla såg på mig och Jesus såg på mig och sa, "Jag gjorde allt detta för dig". Jag bara grät.
Efter att ha kämpat med skam och ovärdighet i timmar, gick Darryl in i sovrummet och tog emot Jesus Kristus i sitt liv. Efter att ha omvänt sig från sina synder, särskilt de homosexuella, gick han med i en kristen församling. Några år senare gifte han sig med Dee, en stark kristen kvinna som var villig att förlåta honom hans tidigare misstag. (Källa: Charisma, Oktober 1998, sid 82)
Många homosexuella, menar att det både är omöjligt och fel att försöka omvända homosexuella till att bli heterosexuella. Man menar att föräldrar etc tillämpat förödmjukande metoder för att bota sina barn från homosexualitet och att de som "konverterat" antingen återfallit igen eller begått självmord. Och jag förnekar inte att man ibland använt felaktiga metoder, och ursäktar det inte heller. Och det finns säkert mängder av fall där den "botade" återvänt till homosexualitet (återfall förekommer i samband med alla terapier, men visar inte att terapin i sig är fel). Men inget av detta bevisar att det är fel eller omöjligt för en homosexuell att byta livsstil (lika lite som att f d alkoholister åtefaller visar att det är omöjligt att bli fri från alkoholism). Men all sådan terapi måste bygga på frivillighet. Man måste själv vilja. Även då kan det säkert vara oerhört svårt. Men det människan själv inte kan göra, det är möjligt för Jesus att göra. Det finns mängder av dokumenterade fall av synnerligen lyckade fall av konvertering i kristna sammanhang.
Att homosexuella genom terapi kan bli heterosexuella, framgår av en ledare med titeln "Am I Anti-Gay? You be the Judge." (Är jag homofob? Döm själv.) i den amerikanska tidningen Psychology Today, Jan/Feb 2003. Där skriver tidningens redaktör, Robert Epstein, att han tagit del av intressanta data som visar att det kan vara etiskt riktigt med s k reorienteringsterapi, när det gäller patienter som själva önskar ändra sin sexuella läggning. Han stöder sig då bl a på en forskningsrapport som publicerats i det tidigare nämnda APA:s tidning (Amerikanska Psykolog- förbundet). Enligt denna och andra källor är reorienteringsterapi framgångsrik hos ungefär en tredjedel av de patienter som behandlas. Till saken hör att Epstein själv är för de homosexuellas rättigheter.
Bakgrunden till ledarens något konstiga rubrik är att Epstein av vissa homosexuella grupper stämplats som homofob på grund av att det i ett tidigare nummer av tidningen fanns en annons för en bok med titeln "A Parent's Guide to Preventing Homosexuality" (En förälders guide till att förhindra homosexualitet). Annonsen förekom på undanskymd plats, långt bak i tidningen. Militanta homosexuella har på grund av denna annons kallat Epstein för "bigott, nazist och taliban". Orsaken till att boken upprört vissa homosexuella är att den utgår från att homosexualitet är förvärvad under uppväxten och inte medfödd (gayrörelsen anser att det är bevisat att homosexualitet till hundra procent är genetiskt betingat -- något som jag visat ovan inte stämmer med fakta). Epstein själv säger att han fått möta, som han uttrycker det, "den mörka, intoleranta sidan av homosexrörelsen".
I en artikel i gaytidningen The Advocate den 10/12 2002 hotar författaren Michelangelo Signorile att om inte Epstein rättar in sig i ledet kommer gayrörelsen att krossa honom precis som de krossade Laura Schlessinger. Den sistnämnda hade en TV-show. Efter att hon i ett program uttryckt något som inte föll homosexrörelsen på läppen, startade en annonskampanj mot hennes program och utanför på gatan demonstrerade gayaktivister varje gång hennes program sändes. Detta ledde till att annonsörerna drog tillbaka sina sponsorpengar och programmet fick läggas ned. Nu hotar man således Epstein med samma sak. Här kan man sannerligen tala om den den mörka, intoleranta och onda sidan av gayrörelsen.
Jag har tidigare påpekat att RFSL:s ringa medlemsantal antyder att de flesta homosexuella inte är medlemmar i denna organisation. Förmodligen representerar RFSL en ganska liten del av de homosexuella i Sverige. Ändå gör man sig till talesman för alla homosexuella och har fått ett inflytande i vårt land som inte står i någon som helst proportion till den del av befolkningen som man i själva verket representerar. Jag misstänker att den stora merparten av de homosexuella i Sverige inte sympatiserar med RFSL:s aggressiva och intoleranta framtoning. Det råder knappast någon tvekan om att RFSL representerar, med Epsteins ord, "den mörka, intoleranta sidan av homosexrörelsen". De homosexuella i Sverige skulle antaglien tjäna på att ta avstånd från RFSL, eftersom jag misstänker att RFSL:s agerande så småningom kommer att baktända och slå tillbaka mot dem själva. "Årets Svensk" tenderar att ibland bli gårdagens buse (vi behöver bara tänka på Hans Holmér och Refat El Sayed).
Dan Rosendahl, pastor, barn- och familjekonsult, citerar i en artikel i den kristna bönetidningen BED (nr 1 2001) Rom 1:18, som säger:
Guds vrede uppenbaras från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor, som i orättfärdighet undertrycker sanningen
Han kommenterar denna bibelvers på följande sätt:
Om man konsekvent undertycker sanningen när man ställs inför den, av rädsla för att se sanningen om sig själv, så öppnar man dörren för ondskan. Nästa steg blir nämligen att försöka utse syndabockar, som får bära skulden för den egna smärtan. Smärtan över att se brister hos sig själv är en motiverande kraft, men det är jag själv som avgör, om den skall motivera mig att ändra mina övertygelser och mitt beteende, eller om jag skall fösöka göra andra ansvariga för min smärta. MOD-materialet (Rosendahl hänvisar här till en skrift utgiven av bl a KFUK-KFUM och Frikyrkliga Studieförbundet, där den homosexuella livsstilen skildras på ett mycket positivt sätt) vill också följdriktigt att omvärlden skall bära skulden för den smärta och kamp som den som ser sig själv som homosexuell upplever. Homofob stämplas alla som inte samtycker.
Ur demokratisynpunkt vore det en katastrof om tolkningen av den nya lagen skulle innebära att all kritik mot den homosexuella livsstilen skulle straffbeläggas (här kan du läsa vad debattören och författaren Jan Myrdal anser om den nya hetslagen). Antag nu att det t ex visar sig att barn i homosexuella "familjer" mår dåligt till en oroväckande hög grad. En riksdagsman lägger nu fram en motion om att ta bort tillståndet för homosexuella att få adoptera barn, och innan han hinner lämna talarstolen, stormar polisen in, släpar ned honom från talarstolen, belägger honom med handbojor innan de för bort honom. Är det verkligen ett sådant Sverige vi vill ha? Snart är det kanske dags att söka politisk asyl på amerikanska ambassaden i Stockholm! Och här ser vi tydligt hur de nyss förtryckta har blivit de nya förtryckarna. Och här exponeras människans ondska i all sin tydlighet. Människan är sannerligen i behov av att räddas -- från sig själv.
Bibeln talar på några ställen om att "svära sig själv till skada" (Ps 15:4). Som jag tolkar detta uttryck innebär det att man står för sitt ord och för rättfärdigheten och sanningen även när det är till nackdel för en själv. Gaylobbyns aggressiva kamp för att homosexuella skall få rätt att adoptera barn, där man inte har tagit något som helst intryck av expertisen, som hundraprocentigt gått emot detta, visar på gaylobbyns djupa orättfärdighet (jag är övertygad om att det finns rättfärdiga homosexuella, som är tveksamma till att homosexuella par skall få adoptera, eftersom de vet att detta inte vore till barnens bästa, men deras röster hörs inte). Hade de homosexuellas talesmän varit rättfärdiga hade de sagt, "Vi vill gärna adoptera barn, men visar det sig att detta inte skulle vara bra för barnen, så avstår vi. Vi vill ju barnens absolut bästa! Det är det enda vi vill." Men så har man inte sagt. I stället har man valt att totalt bortse från kritikernas argument och hårdnackat drivit sin linje, utan någon som helst verklig hänsyn till barnen. Egentligen visar redan detta att man inte är lämpad att få adoptera barn, eftersom barnen således bara är ett medel, en rättighet, och inte ett mål i sig.
Bibeln innehåller en berättelse om två kvinnor, som kommer till kung Salomo. De har ett litet barn med sig, och påstår båda sig vara mor till barnet. Salomo befaller då att man skall hugga barnet i två hälfter och ge kvinnorna var sin halva.
Men då sade den kvinna vars son det levande barnet var till kungen -- ty hennes hjärta upprördes av kärlek till sonen -- hon sade; "Hör mig, herre. Ge henne det levande barnet. Döda det inte."
Men den andra sade: "Må det vara varken ditt eller mitt. Hugg det itu."
Då tog kungen till orda och sade; "Ge henne det levande barnet. Döda det inte. Hon är dess moder" (1 Kon 3:26-27)
Salomo (som ansågs vara visast i världen) visste att den verkliga modern hellre skulle avstå från barnet, än tillfoga det någon skada. Om de homosexuella nu varit "verkliga mödrar", värda att få adoptera barn, hade de hellre avstått från barn, än tillfogat dem skada! Då hade det funnits en öppen och bred debatt bland homosexuella i frågan. Någon sådan debatt har jag inte sett spåren av. Nu har de valt att sätta sig själva, och sina egna egoistiska önskningar, i centrum, och helt bortse från barnens bästa!
Som nämnts ovan har RFSL aviserat att de anser att statsbidragen till Frälsningsarmén och till adoptionsorganisationerna borde dras in. Drar man in statsbidragen kommer adoptionsorganisationerna inte längre att kunna förmedla adoptioner, eller i varje fall kommer deras verksamhet att starkt begränsas. Och Frälsningsarméns möjligheter att hjälpa fattiga och utslagna kommer drastiskt att minska. Mängder av svaga människor kommer att drabbas. Barn som nu kunde fått en trygg uppväxt i ett rikt land som Sverige, kommer i stället att tvingas försörja sig på tiggeri eller prostitution. Om RFSL verkligen menar vad man säger beträffande att dra in bidrag, ja då visar man att man inte är det minsta intresserad av barnens bästa. Går någon emot RFSL, ja då är man beredd att offra mängder av barn. Precis som den falska modern, i berättelsen ovan, som hellre ville låta barnet huggas itu, än att hon gick miste om barnet.
Jag erkänner att det finns kristna som talat och talar mycket fördömande om homosexualitet, som om detta vore den värsta av alla synder. Man kanske till och med ser med förakt på homosexuella. Detta är helt fel. För det första har den som är homosexuell inte valt att själv bli det. Plötsligt upptäcker man, kanske i tonåren, att man till skillnad från sina kompisar, dras till personer av samma kön. Det kan säkert vara en oerhört traumatisk och tragisk upplevelse av att vara annorlunda och utanför. Bibeln säger att med den dom vi dömer andra, kommer vi själva att dömas. Vi har således ingen rätt att döma någon. Att döma någon är kärlekslöshet! Bibeln ordnar inte heller synder i rangordning. Det finns inget som säger att homosexualitet skulle vara värre än något annat. Den synd som Bibeln talar mest om är tungans synd, dvs baktaleri och lögn. Men ändå säger Bibeln att det finns absolut rätt och fel, och att Gud aldrig kan acceptera det som är fel. Att då, som kristen, påstå att Bibeln säger att homosexualitet är naturligt och normalt, är sanningslöshet. Guds Ord säger inte så. Och Gud tycker varken om kärlekslöshet eller sanningslöshet.
Låt mig, för att ingen skall missförstå vad jag fösöker säga, slå fast att Bibeln mycket konsekvent hävdar följande:
1. Alla människor har samma värde. Homosexuella har således precis samma värde som heterosexuella.
2. Alla människor har samma behov av närhet, ömhet, beröring, värme och kärlek.
3. Allt är inte naturligt, bara för att individer upplever det som naturligt. Man måste skilja mellan vad som är (den fallna skapelsen, som är perverterad av ondska) och vad som borde vara (såsom Gud hade avsett skapelsen att vara). Vi lever i en onaturlig värld, där att något känns naturligt, inte utgör någon absolut garanti för att det är rätt.
4. Alla människor är syndare, och i behov av frälsning. Detta gäller alla människor, både heterosexuella, bisexuella och homosexuella. Bibeln säger att det finns absolut rätt och absolut fel och att den som bryter mot Guds moral är en syndare. Låt mig påminna om att det grekiska ord som Nya Testamentet använder för synd är hamartia. Detta ord betyder egentligen "att missa sitt mål". Gud ogillar synden, eftersom den hindrar människor att bli det de egentligen är.
Även det människor gör frivilligt och privat kan vara fel. Bibeln är till och med så radikal att den säger att det vi gör i enrum på sätt och vis betyder mer än det vi gör så att andra ser det. I vår ensamhet visar vi vårt rätta ansikte. När andra tittar försöker vi oftast upprätthålla en mask. Till och med inför den egna familjen. Bibeln säger klart att det är fel att titta på pornografi. Att ljuga. Att stjäla och mörda. Att överhuvudtaget göra andra människor illa. Att vara kärlekslös. Att ha sexeulla förbindelser utanför äktenskapet. Att tala illa om andra människor. Etc, etc. Även underlåtenhet kan vara en synd. T ex att inte dela med sig av sitt överflöd till de fattiga är en synd. Bibeln säger inte att homosexualitet är en värre synd än någon annan synd. Men den slår fast att homosexualitet bryter mot Guds ordningar. Ingen lagstiftning och inga politiska beslut kan omintetgöra detta faktum. Man kan förbjuda Bibeln, man kan försöka förbjuda kristendomen, ja man kan till och med försöka utrota de kristna. Men sanningen är sanningen och den kan inte utrotas. Kristendomen går inte att stoppa. Förföljelse och martyrer är kyrkans blod. Det är då kristendomen växer som starkast.
Gud älskar homosexuella! Lika mycket som han älskar någon annan! Gud är inte emot homosexuella, tvärtom. Han älskar dem med oändlig kärlek. Men han vill deras bästa. Han vill ge dem det bästa liv som en människa kan leva. Gud vill förvandla varje människa till en avspegling av sig själv. Gud vill ge varje människa ett bättre liv än hon kunnat drömma om. Alla människor är syndare säger Bibeln. Alla människor är därför i behov av Guds nåd genom Jesus Kristus. Endast genom att leva i enlighet med Guds vilja kan människan bli det hon egentligen är. Då först kommer människan att känna sig hel och fullkomnad.
Tillbaka till kontroversiella
sidan.
Tillbaka till "Om
detta tycker jag"
Tillbaka till "Det stora
samförståndets tystnad"
[1] Vetenskaplig kritik mot Kinseyrapporten återfinns t ex i Kinsey, Sex and Fraud, av Reisman och Eichel, Lochinvar & Huntington House, 1990.
[2] Själv tror jag inte att evolutionen enbart kan förklara hur en encellig organism har utvecklats till något så komplext som människan, vilket diskuteras på annan plats på denna hemsida. Jag bara försöker visa på det motsägelsefulla i att samtidigt både hävda att evolutionsteorin är sann och att homosexualitet är genetiskt betingad.
[3] En annan sak är människor som föds med olika sexuella missbildningar, t ex hermafroditer, som kan ha både manliga och kvinnliga könsorgan. Eller personer som kanske har yttre manliga könsorgan men ändå hormonellt är mer kvinnor är män. Ofta opererar sådana personer sig för att få det kön de känner att de tillhör (Kurt blir Eva). Här är det således inte alls fråga om homosexualitet.
[4] Om kopplingen pedofili/homosexualitet, se Freund, K (1984) "Pedophilia and heterosexuality vs homosexuality" Journal of Sex and Marital Theraphy 10(3):197. Se även Cameron, P (1985) "Homosexual molestation of children/sexual interaction of teacher and pupil" Psychological Reports
57:1227-1236
[5] Se Bell, A.P, Weinberg M.S (1978) Homosexualities: A study of diversity among men and women (New York: Simon&Schuster). Se även Tripp, C.A (1981) Homosexualitet Stockholm s.160
[6] Om kopplingen mellan homosexualitet och våld/våldtäkter/sadomasochism kan man läsa i Bachman, R (1992) "Crime victimization in city, urban and rural areas:" A national crime victimization survey report US Dept Justice NJC-135943. Se även Jay K, Young A (1979) The gay report, NY: Summit, s 556.