2-4-sb.htm

“Kravet att vara ‘politiskt korrekt’ fortsätter att plåga alla våra professionella organisationer inom mentalhälsan. Den årliga konferensen av American Psychiatric Association 1999 hade planerat att inkludera en debatt om huruvida en människas sexuella orientering kunde ändras genom terapi. Men debatten inställdes när två av de avsedda talarna drog sig undan och sa att ämnet om ‘homosexualitet som något ändringsbart’ var alltför politiskt laddat för en vetenskaplig konferens. Psykiatriker Jeffrey Satinover och jag själv var först inbjudna till som deltagare i den panelen, men gay-aktivist psykiatriker vägrade att delta om antingen Satinover eller jag skulle delta i en sådan diskussion. Så anta att du håller på att utbilda dig till psykiatriker och att du tycker att heterosexualitet är det som är normalt. Lycka till att uttrycka din synpunkt, att publicera din avhandling, och var på god fot med dina kolleger. Det är bäst att du håller inne med den synpunkten. Annars kommer du att pressas ut från den sociala klubb till vilken du försöker så hårt att bli accepterad.

Psykologi består av en hjord av oberoende tänkande, har man hört sägas, alla högljutt prisande mångfalden, allt medan dom insisterar att alla tycker precis som dom gör.
Är vår profession medveten om denna ironi. Som president av NARTH (National Association of Research and Therapy of Homosexuality; ung. “Riksorganisationen för Forskning och Terapi av Homosexualitet”) blev jag glatt förvånad nyligen när presidenten för American Psychological Association, Norine Johnson, publicerade en prominent ledarspalt som gjorde en passionerad vädjan för ‘intellektuell frihet’. Hon skrev: ‘jag stöder mycket starkt debatten inom APA, oberoende av volymen och intensiteten av debatten. Debatt är hälsosamt.... Ett produktivt och hälsosamt vetenskapsområde kräver frihet att ställa frågor och frihet att uttrycka sin synpunkt.

Vad motiverade Johnson’s passionerade uttalande? Tyvärr var det inte omtanke för människor som sökte en ändring i sexuell orienteering. Dr. Johnson hade i stället blivit bekymrad över ett uppror från allmänheten som hade generat vår organisation: APA hade publicerat en artikel som hade funnit att pedofili är, förvånansvärt ofta, något som den kränkta pojken upplever som något positivt. Som svar på en våg av kritik från allmänheten, hade vår organisation uttryckt beklagan över artikeln. Dr. Johnson’s passionerade vädjan var istället ett försvar av författarens rätt att diskutera en pedofil-vänlig synpunkt.

Trots det, uppmuntrad av Johnson’s villighet att ta sig an kontroversiella ämnen, skrev NARTH och bad om tillstånd att annonsera våra vetenskapliga möten i APA’s publikationer, precis som homosexuella organisationer får göra. ( NARTH’s anhållan hade nämligen nekats i det förflutna.) Resultatet? Vi fick ett svar, inte från APA’s president, utan från Clinton Anderson, ledaren av avdelningen för Gay, Lesbian och Bisexuell omsorg. Tyvärr, Anderson representerar en politiskt annorlunda grupp av människor – gay förespråkare. Han är så klart helt mot NARTH’s perspektiv på homosexualitet och är en mycket stark motståndare till behandling av ‘förhomosexuella’ (prehomosexual) barn. Att vidarebefordra NARTH’s brev till Anderson’s skrivbord var som att vidarebefordra en anklagelse om polisövergrepp (riktad till stadsfullmäktige) tillbaks till polishuset. Det var så klart att vår begäran förnekades.

Om APA vill ha vetenskaplig öppenhet, då måste organisationer som NARTH bli inbjudna att delta. Vetenskaplig frihet kräver att man inkluderar dem som har en annan uppfattning om betydelsen av människans sexualitet. Dock, föräldrar som kämpar med att hitta en ‘lik-tänkande’ terapeut bör vet att för närvarande är dörren hos APA stängd för annorlunda åsikter.”