AVSLÖJANDE av MYTER
OM SEXUELL ORIENTERING (AMOSO) 

Vår förhoppning är att den information som följer talar till dig med en öppenhet som inte är avsedd att såra.  Det är omtanken om våra barn och barnbarn som tvingar oss att framföra sanningen som vi förstår den.

OBS!
I vår beskrivning av den homosexuella livsstilen nedan (Myt 1), har vi hämtat material från RFSLs webbsidor som vi menar bör vara representativt. Detta material kan tyckas vara osmakligt. Men när allt kommer omkring är det detta material som finns lätt tillgängligt för våra barn som möter RFSL's information i skolorna. RFSL är en officiell organisation som är generöst finansierad med skattepengar av svenska staten och som är språkrör för homolobbyn i Sverige.  Emellertid, om du inte vill ta del av detta material, gå direkt till Myt 2 eller 3 nedan.

---

Senaste Nytt!
Ett av programmen under Pride Festivalen 2006 var en partiledardebatt fredagen den 4:e juni i RFSLs regi.  Ett av ämnena som våra partiledarna debatterade var huruvida våra små pojkar skulle vara klädda i kjol när dom kom till dagis eller småskolan.  Detta är så klart ett viktigt ämne för homosexuella människor. Dom vet mycket väl hur deras egen homosexualitet började med könsförvirring i tidiga barnaår.  Således kan kjolklädsel för pojkar bidra till att öka deras medlemsantal i framtiden.  Du kan läsa om effekten av sådan könsförvirring i min presentation nedan.  Detta RFSL program presenteras politiskt som godartad "könsneutralitet".  Med "neutralitet" menas kanske att pojkarna ibland kan få ha byxor i stället för kjol.  Eller kanske att ett nytt slags klädesplagg för nedankroppen bör introduceras som är ett mellanting mellan kjol och byxa och som både pojkar och flickor skall vara klädda i för att komma in i dagis.

---

INLEDNING
Mitt namn är Ronnie Linden. Jag är svensk medborgare från Skåne. Men när detta inspelas befinner jag mig i Californien sedan en tid tillbaka. Här fick jag min doktorsgrad (Ph.D. heter det här) från University of California inom naturvetenskapen. Men sedan några år tillbaka har jag studerat inom ämnet homosexualitet och vad som orsakar denna livsstil.  Det jag kommit fram till genom min forskning har blivit en väckarklocka för mig själv och för dem jag hittills delat det med. Därför känns det nu angeläget att kunna upplysa och informera föräldrar samt även mor- och farföräldrar och avslöja en del myter som finns då det gäller sexuell orientering. Jag är nämligen övertygad om att Sveriges befolkning missletts och blivit missinformerad av massmedia samt homolobbyn inom detta så viktiga område för våra barn och barnbarns framtid. Att undvika upplysning angående denna så viktiga information skulle för mig vara ytterst kärlekslöst och fegt, framför allt mot barnen. Därför vill jag göra min insats på detta sätt.

Vi skall under de närmaste minuterna tillsammans gå igenom vad den vetenskapliga forskningen kommit fram till beträffande homosexualitet och dess uppkomst. Denna presentation vill upplysa föräldrar, morföräldrar och farföräldrar med barn eller barnbarn som ännu inte har format sin sexuella identitet. Mer specifikt, det handlar om vad man kan göra under ett barns uppväxt för att öka chansen till att barnet skall bli antingen homosexuellt eller heterosexuellt när sedan puberteten inleds.

I genomgången kommer vi att avslöja vissa myter beträffande sexuell orientering. Allt är baserat på vetenskaplig forskning och inte på moralisk eller religiös grund. Det mesta av det vi skall tala om gäller homosexualitet bland män. Orsaken till lesbianism är inte lika tydligt kartlagd.

Låt mig också göra klart vad vi inte skall beröra inom detta känsliga ämne. Vi skall inte tala om huruvida homosexualitet är moraliskt eller omoraliskt. Denna presentationen är således inte för människor som upplever att de redan hittat rätt i sin sexuella orientering.

Inte för barn
Jag rekommenderar att du inte låter dina barn ta del av detta dokument.  För det första är flera av exemplen, särskilt med hänvisning till RFSL, mycket grova. Dessutom kan det onödigtvis bidra till tidig könsförvirring vilket vi kommer att beröra i detalj längre fram. 

Presentationen är uppdelad i följande avsnitt:

1. Vilken sexuell livsstil ("orientering") är den mest önskvärda för ditt barn och dina barnbarn?

2. Kan du under uppväxttiden påverka ditt barn så att barnets sexuella orientering (hetero eller homo) är "inprogrammerat" vid inträdet i puberteten?

3. Är homosexualitet något medfött?

 

Jag förstår att de flesta nog inte tar sig tid att gå igenom hela presentationen.  Därför:

1.  Om du ser denna presentationen på DVD kan du stoppa när som helst och gå till menyn i inledningen och direkt välja det avsnitt som intresserar dig.

2.  Om du läser detta på nätet kan du titta på innehållsförteckningen som följer härnäst, sedan klicka och komma direkt till det som är av intresse.

---

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Varje enskilt huvudavsnitt är i sin tur uppdelat i delavsnitt enligt nedanstående tabell. Du kan så klart hoppa direkt till vilket delavsnitt du vill genom att klicka på länkarna nedan. Och om du ser DVDn kan du stoppa denna och gå tillbaka till menyn i början och likaledes välja ett annat delavsnitt:

Inledning
Referenser
Fri Litteratur
Tur genom Sverige

Myt Nummer 1: Den heterosexuella och den homosexuella livsstilen är lika önskvärda.
1. Genomsnittlig livslängd
2. Illegalt drogmissbruk bland homosexuella
3. Självmordsfrekvens
4. Frekvens av pedofili
5. Könssjukdomar
6. Trohet mot sin partner
7. Social/religiös acceptans
8. Onormal fokusering på det sexuella området
9. Rektala problem

Myt Nummer 2: Man kan inte påverka sitt barns (eller barnbarns) framtida sexuella inriktning.
1. Tydliga Forskningsresultat Undertrycks Av Homolobbyn
2. Bieber et al Forskningsrapport
3. Slutsatser Som Kan Dras
4. SKAMMENS PARAD
5. Mer Om Pappans Roll
6. Homolobbys Attacker Mot Oliktänkande i USA
7. Homolobbyns Attacker Mot Oliktänkande i Sverige
8. Föräldrars Gemensamma Roll

Myt Nummer 3: Sexuell orientering är något ärftligt – Det är genetiskt betingat.
1. Homolobbyns Vinkling Av Forskning
2. Kallman
3. Bailey – Pillard (1991)
4. Bailey-Dunne-Martin (2000)
5. Bearman-Bruckner (2001)
6. Simon LeVay (1991)
7. Ytterliggare Forskning
8. Hamer-Hu-Magnusson-Hu-Pattatucci (1993)
9. Trend i Homosexuell Forskning under Senare År

Referenser:
Vi kommer att hänvisa till tre olika typer av referenser.

Typ 1. För att inte presentationen skall bli för lång har en del bakgrundsmaterial förlagts till sidomenyn på webbsidan. Närhelst du ser ett nummer (som t.e.x. som nu Nr 1) uppe i högra hörnet så finns denna information, plus ytterligare fakta och bakgrundskällor om just detta ämne, under sidomenyn med samma nummer. Gör en notering av numret och gå sedan till samma nummer på webbsidans sidomeny. Hela denna presentation finns också skriftligt på huvudwebbsidan under rubriken "Avslöjande Myter Om Sexuell Orientering" (AMOSO)

Typ 2. Som huvudkällor till min presentation har jag använt ett flertal böcker som referenser. Dessa böcker betecknas med "REF." (stora bokstäver), följt av ett nummer och sedan sidonumret i boken från vilket materialet är taget. Flertalet av böckerna har själva detaljerad information om sina källor.

Typ 3. En del vetenskapliga rapporter är av särskild betydelse och i de fallen går vi direkt till källan som vi betecknar "ref." (små bokstäver) följt av ett nummer. Denna beteckning (ref.) använder jag också för att referera till olika webbsidor på nätet. Vissa av dessa referenser är till RFSLs webbsidor. RFSL har för vana att ta bort saker från sin information på nätet närhelst, från tid till tid, som det hettar till för dem. Så jag vet inte om du kan hitta samma material när du själv går till deras websida. Men det jag kommer att visa fanns på RFSs sida så nyligen som juli 2006.  Alla referenser av denna typ 3 (d.v.s. ref.) har en direkt länk till källan om du klickar på numret.

En lista över alla referenserna, både böckerna (REF) och de ursprungliga vetenskapliga uppsatserna och webbsidorna (ref), finns under en länk längst ner om du skrollar på sidomenyn .

Alltså, om du läser detta på webben kan du med en gång klicka direkt på "Nr" eller "ref." i texten och du kommer då  direkt dit.

Fri Litteratur
Om du är en förälder, eller mor- och farförälder, med en pojke under 16 år kan du få mycket av vår litteratur sänd till dig gratis. Dessa böcker, eller delar av böcker och uppsatser, har vi markerat med ordet "gratis" i referenslistan i slutet på sidomenyn.
Allt du behöver göra är att uppge för mig under "kontakt"-länken ditt namn, adress och åldern på din pojke samt den litteratur du önskar. Den mesta litteraturen är på engelska men en del är översatt. Den litteratur som inte är fri från mig kan du köpa på t.ex. www.amazon.com.

Tur genom Sverige
Vi kommer kanske att komma till din stad med ett "litteraturbord" där du kan erhålla den litteratur som erbjuds gratis. Se tidsprogrammet för vår tur genom Sverige på vår webbsida www.amoso.org eller www.amoso.se (under länken "Sverigeturné" på top-menyn) eller se annons i lokalmedia.

Vi kommer att annonsera i lokala dagstidningar om när vi kommer till din stad. Men ibland kanske inte tidningen accepterar vår annons. När allt kommer omkring rör det sig ju här om upplysning som RFSL och deras sympatisörer inte vill att föräldrar och mor- och farföräldrar skall bli upplysta om.


Så låt oss då nu börja med:

Myt Nummer 1: Den heterosexuella och den homosexuella livsstilen är lika önskvärda.

Låt oss först slå fast att heterosexuella och homosexuella människor är likvärdiga. Alla människor har lika värde. Om det bör vi alla vara överens.  Om vi däremot talar om vad som är en önskvärd sexuell orientering är meningarna delade. Det finns de som menar att den homosexuella livsstilen är mer önskvärd men det finns också de som anser att den heterosexuella livsstilen är att föredra. Låt oss därför ta en titt på de båda livsstilarna så du själv kan bilda dig en uppfattning om vilken livsstil som är mest önskvärd för dina barn och barnbarn. Observera än en gång att vi inte ifrågasätter likvärdigheten bland de olika grupperna. I stället gäller frågan vad som för dig personligen är önskvärt för ditt barn eller barnbarn och det är så klart ett väldigt subjektivt begrepp.

Och vad beträffar en önskvärd sexuell inriktning skall vi inte tala om vad som är önskvärt från samhällets synvinkel (t.ex. sjukvårdskostnader för könssjukdomar, samhällets kostnader för drogproblem, hur forskning inom flera sjukdomar åsidosätts p.g.a. fokuseringen på AIDS epidemin m.m.).  Dom frågorna avgörs av Riksdagen.  Nej, min analys och diskussion är avsedd att hjälpa dig som förälder att avgöra vad du själv tycker är en önskvärd livsstil för dina egna barn och barnbarn. Så låt oss då jämföra de båda livsstilarna:

En jämförelse mellan de båda livsstilarna för män avslöjar följande:

Jämförelseämne	Homosexuell	Heterosexuell
1. Genomsnittlig livslängd	55 år (män)	75 år (män)
2. Missbruk av illegala droger	större	mindre
3. Självmordsfrekvens	större	17.6 (per 100K/år)
4. Frekvens av pedofili	>3	1
5. Könssjukdomar	större	mindre
6. Trohet mot sin partner	mindre	större
7. Social/religiös acceptans	mindre	större
8. Onormal fokusering på det sexuella	större	mindre
9. Rektala problem	större	mindre

Flera av kategorierna är inbördes beroende. T.ex. drogmissbruk, självmord, och könssjukdomar påverkar så klart den genomsnittliga livslängden. Och i vissa sociala eller religiösa sammanhang med lågt accepterande av den homosexuella livsstilen är nog självmordsfrekvensen större o.s.v. Vi måste också komma ihåg att det här rör sig om ett statistiskt genomsnitt, m.a.o. sannolikheten av ett utfall. Det finns t.ex. de homosexuella som inte har någon könssjukdom samtidigt som det finns heterosexuella med ett flertal könssjukdomar.

Låt oss nu ta en närmare titt på dessa 9 punkter.

1. Genomsnittlig livslängd. De 75 åren för heterosexuella män är egentligen det officiella genomsnittet för alla män i USA. Det finns ingen särskild officiell statistik på heterosexuella män. Dock fann jag två källor för de 20 åren kortare livslängd för homosexuella män: ref. 1 (Psychological Reports (2005; 96:693-697) och ref. 2 (1997; International Journal of Epidemiology 1997; Vol. 26, 657-61) som båda är rapporterade i ref. 3 (Yet Another Study Confirms Gay Life Expectancy 20 Years Shorter) – http://www.lifesite.net/ldn/2005/jun/05060606.html

2. Illegalt drogmissbruk bland homosexuella. Vi behöver bara gå till RFSLs egen hemsida för att inse detta ref. 4. Här har du de illegala drogerna listade med RFSLs egna rekommendationer om hur man använder dom. T.ex. för Ecstasy (som dom stavar olika här och här): "Drick vatten regelbundet men inte mer än en halv liter i timmen..o.s.v.". Sedan har dom även information om hur man använder amfetamin, kokain, crystal meth, GHB, LSD o.s.v. Jag gick in på webben för flera andra riksorganisationer för att se om dom också hade information för sina medlemmar om hur man använder illegala droger. Motormännens Riksförbund, Svenska Djurskyddsföreningen och andra. Men ingen enda av dom andra riksorganisationerna hade information om hur man skall använda illegala droger. Så man kan inte låta bli att ställa frågan: Varför finns det ett sådant samband mellan homosexualitet och knark?

Förklaringen finner vi på en annan av RFSLs sidor. Jag tvekade innan jag bestämde mig för att visa och tala om detta eftersom många ser det som motbjudande. Men samtidigt är det viktigt att förstå sambandet mellan homosexualitet och illegal narkotika. Det är också nyttigt att du får veta hur RFSL använder dina skattepengar som dom regelbundet mottar av regeringen. Men, jag upprepar, om du har barn inom hörhåll är detta absolut inte för dem.

På denna sidan skriver RFSL (ref. 5):

Slicka röv Rimming
För den oinvigde kan mötet mellan tunga och rövhål vara ett mysterium, pinsamt eller till och med motbjudande. För den invigde är det himmelriket.   En favoritställning bland rimmare är när den ene sitter på huk över den andres ansikte och särar på skinkorna. På så sätt kan rimmaren se och komma åt med tungan överallt.

Alltså: För den oinvigde är det motbjudande men för den invigde är det himmelriket.

Just detta, att för den oinvigde till den homosexuella livsstilen det hela är pinsamt och motbjudande, gör ju att droger kommer väl till hands.  Dessutom vet man att äldre homosexuella män i allmänhet har en tendens att attraheras av yngre män eller pojkar.  Så var fallet när Justitierådet Leif Thorsson, 59 år gammal, sökte och betalade för homosexuella tjänster av en ung Stockholmsstudent, 20 år gammal (Nr 1). Detta att homosexuella män har förkärlek för unga pojkar skall vi beröra mer senare.

3. Självmordsfrekvens. Man vet att självmordsfrekvensen bland alla män är 17,6 per 100.000 invånare per år (4-5 gånger högre bland män än bland kvinnor). Det finns (förståeligt nog) ingen pålitligt statistik av självmordsfrekvens bland homosexuella. Flera sådana självmord är troligen bland ungdomar som brottas med en begynnande attraktion till samma kön och man kan då inte fastställa självmordets relation till sexuell orientering. Däremot har studier gjorts beträffande misslyckade försök till självmord bland homosexuella män (ref. 6; "The Relationship Between Suicide Risk and Sexual Orientation: Results of a Population-Based Study"). Alla dessa studier pekar på en tydligt högre självmordsfrekvens bland homosexuella.

Orsaken till den högre självmordsfrekvensen är i princip tvåfaldig.

3:1. Den yngling som kommer in i puberteten och upplever samkönig attraktion har ofta under uppväxttiden upplevt att han inte är som andra pojkar. Detta har redan medfört känslomässigt lidande för honom.

3:2. Om han sedan dessutom upplever att vissa människor i samhället ser ner på honom eller att han t.o.m blir utstött av sin egen familj för sin läggning medför detta ytterligare lidande och kan driva en sådan människa till självmord. I ett samhälle eller i en familj som accepterar och älskar honom (även om de önskar han vore heterosexuell) blir det hela lättare. Dock kommer det alltid att finnas kärlekslösa människor som ser ner på och gör det svårt för homosexuella människor. 

Det är fullt förståeligt att den homosexuella lobbyn arbetarpå övertid med att värva så många som möjligt till sin livsstil. Ökat medlemstal leder automatiskt till ökat politiskt inflytande och allmänt accepterande. Och med varje ny homosexuell pojke följer ofta föräldrar och anhöriga med ökad sympati för RFSL och deras värvningsprogram.

4. Frekvens av pedofili.

De flesta människor inser nog intuitivt att frekvensen av pedofili är högre bland homosexuella män.  Totala antalet fall av pedofili är högre bland heterosexuella män - då oftast med flickor. Men frekvensen är mycket högre bland homosexuella män.  Låt oss först se på några exempel och sedan presentera statistiken.

4:1. I ett uttalande på RFSLs webbsida lyder det med beundran (Nr 2): "I DET ANTIKA GREKLAND var kärleken mellan äldre män och unga pojkar högt värderad."

4:2. Det är ingen tillfällighet att just landet Thailand, med dess ökända barnprostitution är ett så populärt resmål bland homosexuella män (ref. 8). På denna informationssida finner vi orsaken till att Thailand är så attraktivt för dem. Översatt till svenska lyder det så här:

Om det homosexuella livet på Thailand

Försök att kom ihåg att Thai-männen som du möter i barerna (de kallar dem för "Thai-män" även om de ofta fortfarande är "Thai-barn") är arbetande män och din tillfredsställelse och lycka är deras inkomst. Om du samtalar med en man i en bar, köp honom en drink, lämna honom dricks eller båda sakerna.

Du kommer att möta många olika Thai-män: maskulina män, feminina män, maskulina pojkar, feminina pojkar och kvinnopojkar. Och bli inte förvånad om några av de Thai-men som går med en homosexuell turist är heterosexuell.

Om en Thai-man behagar dig, ta reda på genom hans kapten eller ägare om han pratar engelska. Det är alltid bäst att vara ärlig och öppen med Thai-mannen och barägaren. Ta reda på vad Thai-mannen tycker om och inte tycker om. Ta också reda på om han kommer att tillbringa hela natten eller bara en kortare tid med dig. Om du inte tar reda på detta i förtid kan du bli förvillad och besviken senare. Där är alltid en avgift som du måste betala till baren (som inte är prutbar) om du vill ta med dig en Thai-man som arbetar i baren. Däremot finns det lite flexibilitet i det du betalar direkt till Thai-mannen. Det kan vara för endast sex, att han tillbringar hela natten med dig eller du kan betala för att ha honom hela semestern. Kom ihåg att han har vänner och familj och behöver någon tid för sitt eget dagliga liv. Betalningen kan äga rum på slutet av ditt äventyr men det är mer taktfullt att betala efterhand som ni håller på.

De olika Thai-män som du möter här har olika avsikter med att söka din kontakt. Dom söker kontakt för kärlek, sexuell njutning, pengar eller en kombination. Vi som västerlänningar är normalt vana vid att söka kontakt just för sexuell njutning men vi är inte alltid beredda att pengar är del av det hela. Här är det en realitet. Och vare sig du vill ta del av det eller inte gör det troligen din vistelse här i gay samhället lättare om du är mentalt medveten om detta innan du börjar.

Vi hoppas du får en trevlig tid här och att våra synpunkter kommer att hjälpa dig så det blir ännu bättre.

Slut på citat.

Efter det att tsunamin inträffade i Thailand, tvingades de homosexuella att uppskjuta en stor gay festival som var planerad i Phuket, vilket djupt beklagades på RFSLs hemsida.

4:3. Nederländerna och Belgien är kända för att vara länder som är föregångare när det gäller att sänka åldern för sex mellan vuxna och barn (f.n. 12 år). Och det är nog ingen tillfällighet att Högsta Domstolens ordförande, Bo Svensson, en till synes försvarare av sexhandel, tar intryck från just Belgiens juridiska system, vilket han nämnde i samband med sin HD kollegas, Justitierådet, Leif Thorssons, illegala köp av sex från en ung studentpojke i Stockholm (Nr 1).

4:4. Nyligen ägnade The Journal of Homosexuality en specialupplaga av sin tidskrift nästan uteslutande åt "paedophilia debatten". Den ansvarige utgivaren, John DeCecco, sitter också med på redaktionen på Paedika: The Journal of Paedophilia, en holländsk publikation som sponsrar "paediphilia forskning" med syfte att pedofili skall accepteras i samhället. Denna specialupplagan reflekterar ett väsentlig, inflytelserik och växande segment av det homosexuella samhället som varken gömmer eller fördömer pedofili (REF. 1 sida 63).

Nu skall det stå klart att de flesta homosexuella män inte är pedofiler. Många av dem kanske finner det avskyvärt. Det finns ett större antal pedofiler bland heterosexuella män än bland homosexuella män. Fast frekvensen av pedofiler är mycket högre bland homosexuella män. Här är siffrorna (REF. 1 sida 64-65 and ref. 9):
En omfattande studie fann att det finns omkring 36 gånger fler heterosexuella män än homosexuella män. Men heterosexuellt barnövergrepp är endast 11 gånger mer vanligt än homosexuellt barnövergrepp. Därmed är det 3 gånger större sannolikhet (=36/11) att en homosexuell man begår ett pedofil brott än att en heterosexuell man begår ett sådant brott. Det är svårt att få fram exakta siffror av uppenbara skäl. Ofta rapporteras inte sådan misshandel och även när det rapporteras kan det vara svårt att fastställa huruvida gärningsmannen verkligen är homosexuell eller heterosexuell. Dock, många studier visar tydligt en väsentligt högre pedofili frekvens bland homosexuella (ref. 10). En detaljanalys (ref. 11 pdf-fil) av information från amerikanska Bureau of Justice år 2000, baserad på data insamlad mellan 1991 och 1996 i 12 stater visar en relation på 10:1. (Nr 3).

REF. 2 sida 121-140 innehåller över ett dussintal referenser till studier och rapporter om högre frekvens av pedofili bland homosexuella män.
För dig som kan engelska finns även denna länk: Report: pedofili more common among 'gays' - Research purports to reveal 'dark side' of homosexual culture. (Översatt: Rapport: Pedofili mer vanligt bland homosexuella. Forskning anser sig avslöja den "mörka sidan" av homosexuell kultur.)
http://www.worldnetdaily.com/news/article.asp?ARTICLE_ID=27431

5. Könssjukdomar. HIV smitta har så klart rönt den största uppmärksamheten sedan den började spridas i de homosexuella bastu och badklubbarna i New York 1981. Sjukdomen gick då under namnet GRID (Gay-Related Immune Disorder). Gaylobbyn lyckades snart ändra denna term till AIDS (Acquired Immune-Deficiency Syndrome). Termen GRID pekade på det faktum att epidemin i sin begynnelse spreds bland de homosexuella. Termen måste därför genast ändras till något politiskt korrekt. De flesta känner idag väl till HIV/AIDS och dess spridning bland mänskligheten.

Men utöver HIV/GRID/AIDS finns det en mångfald andra könssjukdomar/STDs (Sexually Transmitted Diseases). Bland dem finns HPVs (Human Papillomavirus) som är ett samlingsnamn på sjuttio olika virustyper. I en studie av homo- och bisexuella män i San Francisco visade det sig att HPV infektion var nästan universell bland HIV-positiva män och att hela 60% av de HIV-negativa bar på HPV.

Likaledes Hepatit, Gonorré, Syfilis, Kaposi Sarcoma, m.fl. är mycket mer vanliga bland homosexuella män.

Orsaken till en så stort utbredning av könssjukdomar bland homosexuella män är i huvudsak tvåfaldig:

5:1. Frekvensen av analsamlag bland homosexuella män är mycket hög. Enligt en rapport [ref. 12; Increases in Unsafe Sex and Rectal Gonorrhea among Men who have Sex with Men (MSM) San Francisco, California, 1994-1997, Mortality and Morbidity Weekly Report, Centers for Disease Control and Prevention, January 29, 1999,45, ökade procenttalet av analsex bland homosexuella män (MSM) från 57.6% till 61.2% mellan 1994 och 1997. Man behöver endast ta en titt på RFSLs egen "Analmanual" på deras websida (ref. 13) för att inse hur utbrett denna aktivitet är bland homosexuella män.

Analsamlag överför smitta i mycket högre utsträckning än vaginalt samlag.
I en studie presenterad i New England Journal of Medicine fann man att "sannolikheten av HIV överföring i oskyddad mottaget analsamlag var mellan 0.008 och 0.032, eller mellan 1 på 125 och 1 på 31 (för varje sådan akt) [REF. 2 sida 71-72]. Sannolikheten för HIV överföring i oskyddat vaginalsamlag är mellan 0.0005 och 0.0015 eller mellan 1 på 2000 och 1 på 666. Tydligen är analsamlag mellan 5 och 64 gånger mer riskfyllt än vaginalsamlag.

Det är inte endast genom "blod till blod" eller "slem till slem" som smittoöverföring sker. I den prohomosexuella skriften Anal Njutning och Hälsa (Jack Morin, Anal Pleasure and Health: A Guide for Men and Women, San Francisco, Down There Press, 1998 p. 220) sägs följande: "sexuella aktiviteter bjuder vid många tillfällen mycket små doser av avföring att finna vägen in i munnen på sin sexuella partner. Den mest direkta vägen är via oral-anal kontakt."

5:2. Det stora antalet olika partner bland de flesta homosexuella män. Man behöver endast gå till RFSLs websida för att inse att så är fallet (ref. 14). Här säger de: "Vi älskar varandra och är testade hivnegativa." "Vi knullar utan, med varandra men med kondom med andra."
"Förhandlad säkerhet fungerar om bägge testat hivnegativt två gånger med tre månaders mellanrum och haft säkrare sex under tiden. Det tar upp till tre månader innan antikroppar bildas. Sedan måste man vara överens om vad som gäller om man träffar någon vid sidan om. Att då alltid knulla med kondom och direkt berätta för partnern om man haft oskyddad sex är en bra överenskommelse."
 

6. Trohet mot sin partner. Det genomsnittliga antalet partners i livet är 50 bland homosexuella män och 4 bland heterosexuella män (REF. 1; sida 54). Ett genomsnitt av detta slag utesluter självklart inte att det finns trofasta homosexuella män och lösaktiga heterosexuella män.
Det genomsnittliga antalet partners under de senaste 12 månaderna var 8 bland homosexuella män och 1,2 bland heterosexuella män. Analt samlag under de senaste 12 månaderna var 65% bland homosexuella män (man-man) och 9.5% bland heterosexuella män (man-kvinna).

Utöver den större smittrisken för homosexuella män (som nämnts ovan) medför så klart den mycket lägre troheten i homosexuella partnerskap att åtminstone ena partnern ofta lider emotionellt p.g.a. sin partners otrohet. För att inte tala om lidandet hos barn som har adopterats av homosexuella män. Utöver ökad risk för pedofili är dessa barn under stor risk att "föräldrarna" bryter upp sitt partnerskap.

 

7. Social/religiös acceptans. Att homosexualitet fortfarande inte är lika acceptabelt som heterosexualitet bland många svenskar beror nog i huvudsak på två orsaker:

7:1. Många gillar inte att homosexuella (i genomsnitt) utgör en större belastning på samhällets sociala och finansiella resurser. Behandling av narkomaner, AIDS och andra könssjukdomar, kostnad för prioriterad AIDS forskning etc. begränsar finansiella resurser för forskning inom andra sjukdomar, o.s.v.

7:2. Många i Sverige har trots allt fortfarande religiösa rötter som påverkar deras inställning.

ISLAM
Islam – som nog redan är den största religionen i vårt land (i alla fall vad utövandet beträffar) – har tydliga förbud mot homosexualitet. Koranen säger:
(Koran 4:16)
Om två män bland er är skyldiga till onaturlig lusta, bestraffa dem båda.

(Koran 27:55)
Skulle ni verkligen komma till en man i lusta hellre än en kvinna? Nej, ni är ett okunnigt folk !


KRISTENDOM-JUDENDOM
Båda dessa världsreligioner fördömer homosexualitet. Nu skall det dock framhållas att vissa sekter (grenar) inom kristendomen på senare tid har ändrat lite på sin religion och dogma så dom numera välkomnar homosexualiteten (t.ex. delar av Svenska Kyrkan och vissa andra samfund i Sverige; en gren av Presbyterianerna och flera av Episcopalerna i USA). Andra grenar (särskilt då katolicismen) håller fast vid sin gamla tro och fördömer fortfarande homosexualitet.

Därför, eftersom stora delar av de tre största religionerna i Sverige i stort sett fördömer den homosexuella livsstilen, har den homosexuella människan svårt att bli fullt accepterad med sin livsstil bland många människor i Sverige idag. Trots alla försök av RFSL och deras allierade inom media att popularisera den homosexuella livsstilen finns det fortfarande många svenskar som har svårt att omfatta den. Man kommer fortsättningsvis att höja ett varnande finger åt sina barn och barnbarn.

 

8. Onormal fokusering på det sexuella området. För den homosexuella människan tycks sexualiteten uppta mycket mer tid och intresse än för den heterosexuella människan. För båda grupperna gäller nog att inträdet i puberteten är förenad med stor fixering på det sexuella. Men efter det fortsätter den homosexuella människan att ägna sig åt sexualitet i alla dess former och områden i mycket större utsträckning än den heterosexuella människan. Detta bottnar nog i det faktum att den homosexuella människan inte finner inre tillfredställelse och balans i sin livsstil. Det finns t.ex. inget intresse bland de heterosexuella att anordna heterosexuella parader. 

 

9. Rektala problem. Även om kondomer används för att minska smittorisken av virus och bakterier (se ovan) är analt samlag skadligt, huvudsakligen för den som blir analt penetrerad. Den rektala sphinctern är skapad för att sträckas endast minimalt. Penistryck kan skada sphinctern. Införande av ännu större föremål vilket är ganska vanligt under s.k. "fisting" kan orsaka ännu värre skada. Därför har homosexuella män en oproportionerlig förekomst av akut rektalt trauma samt "rectal incontinence" (oförmåga att kontrollera avföring), samt anal cancer. Hinnan som omger rectum blir nästan alltid traumatiserad till en viss grad genom anal penetration. Även om inte större trauma resulterar blir det mindre mikroskopiska bristningar i rektala hinnan vilket befrämjar omedelbar smitta av bakterier in i blodcirculationen. Även om relativt "trofasta" homosexuella par har lägre risk för AIDS har dom p.g.a. trohetslöfte ofta analsex utan kondom. Därmed är dom faktiskt mer utsatta för andra icke-AIDS smittor.
Ett resultat av denna livsstil är att homosexuella män drabbas oproportionerligt av olika allvarliga och ibland dödliga infektioner som orsakats av att avföring kommit in i blodcirculationen. De inkluderar hepatitis B och en mängd vanligen ovanliga infektioner som shigellosis, Giardia lamblia, som tilllammans nu kallas "Gay Bowel Syndrome (GBS)" [REF. 2; sida 80-82]. I en artikel [F.N. Judson, "Sexually Transmitted Viral Hepatitis and Enteric Pathogens", Urology Clinics of North America 11,. No.1 (February 1984), pp.177-185] summeras tillståndet sålunda: "P.g.a. det stora antalet sexuella partners och sexuellt utövande som anilingus och analt samlag, är homosexuella män i särskild stor risk att få hepatitis B, giardiasis, amebiasis, shigellosis, campylobacteriosis och anurectala infektioner med Neisseria gonorrhoeae, Chlamydia trachomatis, Treponema palladium, herpes simplex virus, och HPV (Human Papilloma Viruses)".

Med denna jämförelse av den homosexuella och den heterosexuella livsstilen som bakgrund kan då varje förälder och mor- och farförälder bilda sig en uppfattning om vilken livsstil (homosexuell eller heterosexuell) som är den mest önskvärda för sina barn och barnbarn. I nästa avsnitt skall vi se hur man kan påverka sina barn redan i tidiga barnaåren så att de, när puberteten senare inträffar, kommer att välja den ena eller andra sexuella inriktningen.

 

Myt Nummer 2: Man kan inte påverka sitt barns (eller barnbarns) framtida sexuella inriktning.

1. Tydliga Forskningsresultat Undertrycks Av Homolobbyn

I den framställning som nu följer har jag valt att beskriva vilka åtgärder du bör vidtaga - samt vilka du bör undvika – om du vill att ditt barn (eller barnbarn) skall välja den heterosexuella livsstilen när puberteten inträffar. Om du däremot föredrar den homosexuella livsstilen (t.ex. homosexuella par som adopterat barn vilket nu kommer att bli mer och mer vanligt) gör du tvärt emot för att öka chansen att ditt barn väljer den homosexuella livsstilen.

Först ett ord om vad som anses vara politiskt korrekt.  I våra dagars Sverige anses det som nu följer helt klart som homofobiskt o.s.v. och detta innehåll kommer du inte att finna i massmedia eller hos RFSLs propagandamonopol, SVT. (Det var inte utan anledning som SVT fick RFSLs "regnbågspris" som RFSLs mest framgångsrika propaganda maskineri).

Homolobbyn är idag mycket inflytelserik inom alla samhällsled. De vet mycket väl att antalet anhängare är liktydigt med politisk makt och inflytande. Och för varje ny yngling som omfamnar den homosexuella livsstilen följer ofta många sympatisörer bland ynglingens familjemedlemmar. Men innerst inne vet nog de flesta vilken tragedi det ofta innebär för en ung människa  när han omfattar den homosexuella livsstilen.
Därför, om du är den förälder (eller far- och morförälder) som inte önskar att ditt barn en dag skall anamma den homosexuella livsstilen, lyssna noga till det som följer.

Mycket av innehållet i det som följer är tagit från en bok av Joseph Nicolosi som heter A Parent's Guide to Preventing Homosexuality  (översatt: En förälders handbok till att förhindra homosexualitet) - REF. 3. Nicolosi har en doktorsgrad (Ph.D.) i psykologi. Jag kanske skall tillägga att hans bok är helt baserat på vad den psykologiska forskningen har kommit fram till och inte baserat på några religiösa urkunder eller moraliska begrepp. Samtidigt måste jag framhålla att Dr. Nicolosi är illa sedd av majoriteten av de som numera sitter i ledningen av American Psychological Association. År 1973 strök APA (American Psychiatric Association) homosexualitet från den officiella listan av psykiatriska sjukdomstillstånd genom en kupp av de homosexuella medlemmarna inom APA (REF. 1 sida 32-35). Alltsedan dess har homosexuella psykologer och psykiatriker samt deras sympatisörer alltmer kommit att kontrollera forskning, rapporter och symposier inom denna organisation.

Ett exempel av Dr. Nicolosi belyser detta (REF. 3; sida 171-172). Han skriver:

Kravet att vara `politiskt korrekt' fortsätter att plåga alla våra professionella organisationer inom mentalhälsan. Den årliga konferensen av American Psychiatric Association 1999 hade planerat att inkludera en debatt om huruvida en människas sexuella orientering kunde ändras genom terapi. Men debatten inställdes när två av de avsedda talarna drog sig undan och sa att ämnet om "homosexualitet som något ändringsbart" var alltför politiskt laddat för en vetenskaplig konferens. Psykiatriker Jeffrey Satinover och jag själv var först inbjudna som deltagare i panelen, men gay-aktivist psykiatriker vägrade att delta om antingen Satinover eller jag skulle delta i en sådan diskussion. Så anta att du håller på att utbilda dig till psykiatriker och att du tycker att heterosexualitet är det som är normalt. Lycka till med att uttrycka din synpunkt, att publicera din avhandling, och vara på god fot med dina kolleger. Det är bäst att du håller inne med den synpunkten. Annars kommer du att frysas ut från den sociala klubb till vilken du så hårt försöker bli accepterad.

För mer information om detta ämne gå till länk Nr 4 på sidomenyn.

Om nu homolobbyns förtryck av sanningen är så utbrett i USA är det lätt att inse hur mycket mer det pågår i vårt land. Det finns nog knappast en enda terapeut i Sverige som vill (eller vågar) samarbeta med föräldrar för att rädda deras barn från framtida homosexualitet. Så du som förälder (och far- eller morförälder) måste själv ta ställning till denna fråga rörande ditt barn och barnbarns framtid. Och om nödvändigt söka råd i tillgänglig litteratur.

Det är för att ge dig vetenskaplig information och hjälp inom detta så oerhört viktiga område som jag gör denna upplysningsturné genom Sverige.

Så med denna litet långa inledning låt oss nu se vad du kan och bör göra idag för att hindra att ditt barn eller barnbarn i framtiden kommer att välja den homosexuella livsstilen när puberteten inträder. Vi måste förstå vad som ligger till roten för homosexualitet i så gott som alla fall.

2. Bieber et al Forskningsrapport (REF. 4)
En bra början är att ta en titt på en omfattande studie från 1962 genomförd av "Society of Medical Psychoanalysts", ledd av Irving Bieber [Bieber et al. Homosexuality: A Psychoanalytic Study of Male Homosexuals (New York: Basic Books, 1962. (Översatt: Homosexualitet: En Psykoanalytisk Studie av Homosexuella Män). (REF. 4). Studien involverade samanlagt ett sjuttiotal psykiatriker och psykologer, 10 års arbete och flera utvärderingar och uppföljningar.

Denna studie är betydelsefull av två anledningar:
2:1. Den var genomförd och presenterad innan det blev politisk tabu att betrakta homosexualitet som en psykologisk störning som bör behandlas. Det var 1973 som The American Psychiatric Association (APA) tog bort homosexualitet från sin Diagnostic and Statistical Manual (DSM) som listade vad som betraktades som onormalt beteende. Sedan dess har organisationens ledning övertagits av homosexuella eller homosexuella aktivister och i dagens läge blir psykiatriker och psykologer i praktiken svartlistade om de vågar föreslå att homosexualitet bör förhindras eller försöker hjälpa föräldrar att förhindra en sådan utveckling hos sina barn.

2:2. 1962 hade homosexualitet ännu inte populariserats av media och underhållningsbranschen. Det var ännu inte trendigt att söka homosexuella upplevelser. Därför de som blev homosexuella på den tiden hade en inre psykologisk drift i den riktningen. Man kan lugnt säga att på den tiden var det knappast någon som ville bli eller vara homosexuell. Ungefär som att ingen vill egentligen vara alkoholiserad.

Inte mindre än 106 homosexuella män, och en kontrollgrupp på 100 heterosexuella män studerades i detalj av Bieber och hans team. Man sökte svar på frågan: Varför hade dom blivit homosexuella? Vilka faktorer i deras utveckling hade orsakat den sexuella attraktionen till det egna könet?

Det häpnadsväckande resultatet var att det fanns en gemensam nämnare hos alla dessa homosexuella män. Bieber och hans team fann ett mönster av känslomässigt frånvarande fäder under uppväxttiden för alla homosexuella män i studiegruppen.

Ibland, men inte alltid, var detta kombinerat med en rentav fientlig attityd från fäderna. Resultatet var baserat på hur de homosexuella männen hade upplevt sina pappor under uppväxttiden. Studien drog slutsatsen:

Djupa störningar i förmågan att relatera till andra människor är helt tydliga i den homosexuella mannens fader-son förhållande. Inte en enda av fäderna (till de 106 homosexuella sönerna i studiegruppen) kunde betraktas som rimligt normal förälder (sida 114 i studien). (Profound interpersonal disturbance is unremitting in the homosexual father-son relationship. Not one of the fathers [of homosexual sons] could be regarded as reasonably normal parents).

3. Slutsatser som kan dras
Detta så tydliga resultat från Biebers studie är av oerhörd betydelse när det gäller förståelsen av uppkomsten av homosexualitet bland män.

Först och främst skall följande framhållas:
3:1. Bara för att 106 män i en studiegrupp av 106 män har en gemensam förklaring, är det ingen garanti för att det aldrig kommer att finnas något undantag. Fast trenden är onekligen mycket tydlig.

3:2. Det var sönerna som utfrågades om sin relation till sin pappa under uppväxtåren. Det är alltså frågan om hur sonen upplevde sin pappa; inte hur pappa upplevde sitt förhållande till sonen.

3:3. Förhållandet till pappan, även om alltid betraktad som "känslomässigt frånvarande", varierade i övrigt. Alltifrån en fientlig attityd, ibland med sexuella övergrepp (pedofili), till en icke-fientlig attityd men dock känslomässigt frånvarande från sonens synvinkel sett. Flera av fäderna var kanske inte själva medvetna om situationen. Deras arbete, kanske på grund av en stor barnaskara, tog så mycket av deras tid att de inte odlade gemenskap med sin son (även om dom älskade sin son). Särskilt om sonen kom långt ner i barnaskaran.

Detta forskningsresultat illustrerar några mycket viktiga fakta:

3:4. Homosexualitet hos män är inte något ärftligt. Ty väl över hälften av alla pojkar är lyckliga nog att vara födda och uppfostrade av en pappa som inte är känslomässigt frånvarande. När dessa pojkar blir män är deras minne av en pappa som var känslomässigt engagerad i sin sons utveckling. Därför, om homosexualitet vore ärftligt skulle så klart många av de 106 homosexuella männen i studiegruppen ha haft pappor som inte varit känslomässigt frånvarande.

3:5. De flesta pojkar med "känslomässigt frånvarande" pappor blir inte homosexuella. Procenten homosexuella män är endast omkring 1-3%, åtminstone innan det populariserades i våra dagar. Och antalet pojkar med "känslomässigt frånvarande" pappor är troligen mycket högre än 3 %. Så man kan så klart inte dra slutsatsen att en känslomässigt frånvarande pappa alltid (eller ens oftast) producerar en homosexuell son. Däremot kan man säga att en pappa som inte är "känslomässigt frånvarande" kommer inte att få en homosexuell son när puberteten inträder.

Med andra ord, om en pappa är känslomässigt engagerad i sin sons uppväxt och utveckling, är detta en troligen 100 procentig garanti för att sonen inte kommer att bli homosexuell. Detta är ett faktum som de flesta föräldrar tragiskt nog inte är medvetna om. Och det är just detta som föranleder mig och min frus resa genom Sverige för att upplysa om denna viktiga länk mellan uppfostran och sexuell orientering vid puberteten.

Jag skall snart belysa varför denna starka länk existerar. Men låt mig säga redan nu att våra hjärtan går ut till de stackars pojkar som inte har en pappa som är engagerad i sin sons utveckling. Dessa pojkar utsätts dagligen för krafter omkring dem som ofta orsakar en förvirring i könsidentiteten med en åtföljande homosexuell livsstil när puberteten inträder. RFSLs aktiviteter bland våra sårbara skolbarn - särskilt bland dom utan en pappa i sitt liv - är en katastrof för barnen.

 

4. Skammens parad
En annan för våra barn mycket ödesdiger händelse ägde rum den 5 juni 2002. Den dagen röstade Riksdagen 198 röster mot 38 för att tillåta att homosexuella "partners" skulle få adoptera barn. Hur kan man rösta så och förneka dessa barn en mamma och en pappa! Till och med när man vet att homosexuella är pedofiler i mycket högre grad än heterosexuella. Det hela är ju inte klokt! Vilken skuld kommer inte att vila på dessa riksdagsmän i framtiden.

Så här ser "Skammens Parad" ut (ref. 15) när Riksdagen röstade på prop. 2001/02:123:

Prop. 2001/02:123
LU27 Partnerskap och adoption, m.m.
Punkt 1 (Avslag på propositionen såvitt avser adoption och vårdnadshavare)
1. utskottet
2. res. 1 (kd)
Votering:
198 för utskottet
38 för res. 1
71 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets förslag.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 118 s, 9 m, 34 v, 12 c, 15 mp, 9 fp, 1 -
För res. 1: 1 m, 37 kd
Avstod: 60 m, 4 c, 6 fp, 1 -
Frånvarande: 13 s, 11 m, 9 v, 5 kd, 2 c, 1 mp, 1 fp

Anne-Katrine Dunker (m) och Runar Patriksson (fp) anmälde att de avsett att avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.

Som vi kan se här var det bara 37 från KD och en moderat som gick emot homoadoption.
Moderaterna ville visserligen inte tillåta adoption men väl tillåta homosexuella att vara "vårdnadshavare" av våra barn. Man kan fråga sig om dessa riksdagsmän skulle gått med på att homosexuella par skulle ha haft vårdnaden om deras egna barn?

Tänk dig in i situationen för ditt eget barn.  Om du, på grund av någon omständighet, skulle tvingas överlåta vårdnaden av din egen son.  Och om du kunde välja mellan antingen en man och hustru med tillsynes stabilt förhållande eller ett partnerskap av två män också med tillsynes stabilt förhållande, vad skulle du välja?  När man tänker så inser man verkligen hur hänsynslöst Riksdagen handlade mot barnen.  Alla partier utom KD.  Heder åt dem !

När sossarna röstade på denna fråga i sin egen partikongress vann dom som ville tillåta homo-adoptioner med en enda röst. Med andra ord: Det fanns omkring 65 socialdemokratiska riksdagsmän som ansåg att homoadoptioner var orätt mot barnen. Men sedan vågar dom inte rösta enligt sin övertygelse i riksdagen.  För dom är rädda att förlora sina jobb som riksdagsmän. Med andra ord - profiten som riksdagsman betyder mer än barnens välbefinnande - skamligt.

Vad historien bakom denna, för föräldralösa barn, så ödesdigra lag avslöjar, är att samtliga barnexperter, bl.a. psykologer, Rädda Barnen, Barnombudsmannen och nätverket för adoptionsorganisationer, helt tog avstånd från förslaget.

Bl.a. följande remissinstanser avvisade förslaget om adoptionsmöjligheter för homosexuella par: Socialstyrelsen, NIA (Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor), Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Psykologförbund, Familjerättssocionomernas Riksförening Föreningen Sveriges Kommunala Familjerådgivare, AFO-Organisationen för adopterade och fosterbarn, Adopterade koreaners förening (AKF), Forum för adopterade Förbundet Adoptionscentrum, Familjeföreningen för Internationell Adoption, Barnen Framför Allt - Adoptioner, Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället (BRIS), Rädda Barnen, Familjerättssekreterarna, Adoptionsrådgivningen, Nätverket Adopterades Röst, Barnens Vänner

Men riksdagsmännen såg mer till sig själva än till barnens bästa. De vågade inte följa sitt samvetes röst.

 

5. Mer Om Pappans Roll
Men låt oss nu återgå till frågan varför det är så viktigt att just pappan är "känslomässigt engagerad" i sin sons utveckling och i vilka avseenden (i vilka situationer) måste han vara känslomässigt engagerad.

Det har sagts att mamman producerar pojkar men pappan producerar män. I en mycket tidig ålder inser barnet att världen är uppdelad i naturliga motsatser av pojkar och flickor, män och kvinnor. Vid denna tidpunkt börjar pojken inte endast att observera skillnaderna utan han måste också bestämma var han själv passar in i denna könsuppdelade värld. Flickan har en lättare uppgift. Hennes primära anknytning är redan till mamman så hon behöver därför inte genomgå den ytterligare utvecklingsmässiga uppgiften att avidentifieras från den person som står henne närmast i livet - mamman - för att identifieras med pappan. Men för pojken är det annorlunda, han måste separeras från mamman och tillväxa i olikhet från sitt primära kärleksobjekt om han i framtiden skall lyckas bli en heterosexuell man. Detta förklarar varför det finns mycket färre homosexuella kvinnor än homosexuella män. Den första uppgiften när det gäller att utvecklas till en man är att inte utvecklas till en kvinna.

Och det är här som pappans absolut viktigaste uppgift kommer in. Och om inte pappan finns där, så måste en annan man fylla den rollen. Detta är oerhört viktigt. För pojken måste ofta ha hjälp och uppmuntran i sin utveckling av en man. Pappan måste ständigt hjälpa och uppmuntra honom och låta honom förstå att han en dag skall bli som sin pappa. Pappan och sonen kan till exempel gärna duscha ihop så att sonen får upptäcka att han och pappa ser likadana ut och förstår att han kommer att växa till och bli som pappa. Sonen är helt enkelt skapad så och det går inte att ändra på. Detta innebär också att sonen får ett väldigt förtroende för sin pappa. Pappan blir en rollmodel. Mamman skall gradvis minska sitt inflytande över sonen efter 2 års ålder. Pappan skall visa sin son värme och omsorg och inte dra sig för att krama om honom. Någon har sagt att om pojken inte blir omfamnad av sin pappa kommer andra män att omfamna honom senare i livet.

Om denna utvecklingen inte uppmuntras kan sonen bli lidande i sin könsidentifiering, vilket alltid är första steget hos den för-homosexuella (pre-homosexual) pojken.

Observera följande fakta:
5:1. Inte alla pojkar som saknar en engagerad pappa får problem med könsidentifiering. Men en pojke som har en engagerad pappa slipper undan problem med könsidentifiering.

5:2. Problem med könsidentifiering tycks mer drabba pojkar med ett känsligt temperament. Pojkar som blir lätt sårade och som upplever att pappan avvisar honom i stället för att uppmuntra honom. Detta kan lätt hända om pojken till exempel inte har samma gåvor och intressen som sin pappa och äldre bröder. Pappan kanske är intresserad av sport och har redan äldre söner som han tar till fotbollsträning. Om tredje eller fjärde sonen i stället har gåvor inom konst eller musik, och inte alls inom sport, är det lätt att pappan försummar sin yngste son och missar att uppmuntra sin son i det som intresserar honom.
I stället bör pappan särskilt ta sin yngste son under sina vingar och uppmuntra honom inom konsten och musikens område och inte överlämna honom till att bli "mammas pojke". Han måste utveckla sin sons maskulinitet på ett sätt som bygger varmt förtroende mellan pappan och sonen. Mamman hjälper till med att uppmuntra sonen att gå till pappan med viktiga frågor och att visa respekt för sin man. Allt för att förstärka att sonen vill bli som sin pappa en dag.

Problem med könsidentifiering kommer i många olika former. I extrema fall - benämnt Gender Identity Disorder (GID) i engelska litteraturen, börjar pojken leka med dockor och klä sig i flickors kläder o.s.v. Det är mycket viktigt att mamma och pappan vidtar åtgärder att stoppa detta beteende utan att visa sin son missaktning eller avvisande. Mer vanlig är mildare könsförvirring (benämnt "gender-conflicted" eller "gender-confused" i engelsk litteratur). Emellertid, alla pojkar med någon form av könsförvirring är en stor riskgrupp för framtida homosexualitet. En pojke som inte får hjälp med sin maskulina tillmognad upplever ganska snart att han inte är som andra pojkar. Han blir isolerad och andra pojkar kanske börjar mobba honom vilket förstärker hans känsla av att vara annorlunda. Den "förhomosexuella" pojken blir djupt olycklig och önskar att han vore som andra pojkar men inser att han nog inte är det. Han drar sig till flickor som lekkamrater och känner sig säkrare bland dem.

När sedan puberteten inträder ändras bilden. Den erotiska dragningen är alltid till det som är annorlunda än mig själv. Och om en pojke har associerats med flickor och känt främlingskap med män blir dragningen till andra män och utfallet blir alltför ofta homosexualitet.

6. Homolobbys attacker mot oliktänkande i USA
De forskningsresultat som Bieber och hans grupp kom fram till, (REF. 4) och som verifierats av många andra forskare, får så klart de homosexuella inom den psykiatriska riksorganisation APA att se rött. Sådana resultat är helt enkelt inte politiskt korrekta. Till exempel, då Bieber föreläste vid en APA konferens under ämnet "Homosexualitet och Transsexualitet" blev han abrupt avbruten av agitatorer från den homosexuella lobbyn inom APA. En annan forskare, Bayer, skriver följande om episoden i sin bok Homosexuality and American Psychiatry:The Politics of Diagnosis, New York: Basic Books, 1981; sida 102-103; REF. 1 sida 33]:

Biebers forsök att förklara sin ståndpunkt blev mött av förlöjligande skratt. En protesterade högljutt och kallade Bieber en 'bitch'. Jag har läst din bok, Dr. Bieber, och om din bok hade talat om de svarta på samma sätt som du talar om homosexuella, skulle du bli dragen och sliten i stycken och du skulle ha förtjänat det'.

Bayer fortsätter:
Deras taktik fungerade. Efter att gett efter för påtryckningar, organiserade APA en panel vid nästa konferens, inte om homosexualitet utan av de homosexuella inom APA. Ordföranden för programutformningen hade blivit varnat att om panelen inte godkändes “skulle de homosexuella aktivisterna sabotera inte endast en session”. Men detta var inte tillräckligt för dem. De vände sig till “the Gay Liberation Front Collective” och tillsammans planerade de en strategi över hur de kunde sabotera och skapa oordning inom kommande APA konferenser och möten och ägnade uppmärksamhet åt de minsta detaljer i strategin. Efter detta bröt de protesterande psykiatrikerna sig in i ett möte för de ledande psykiatrikerna inom APA. De slet till sig mikrofonen och räckte den till en aktivist som förklarade:

“Psykiatrin är vår ärkefiende. Psykiatrin har fört ett skoningslöst utplåningskrig mot oss. Ni kan ta detta som en krigsdeklaration mot er. Vi avfärdar er alla som vår huvudman.”

Aktivisterna följde sedan upp med att tillförsäkra sig ett möte med APAs Kommitté för Definitioner (Committee on Nomenclature). Kommitténs ordförande “medgav” i det mötet att homosexualitet inte var ett tecken på ett psykiatriskt problem och att deras manual (DSM; Diagnostic and Statistic Manual) skulle hädanefter reflektera denna ”nyfunna insikt”. Och därmed inleddes en ny epok där en överväldigande majoritet av psykiatriker och psykologer inte längre vågar hjälpa föräldrar med att förhindra en homosexuell utveckling hos sina barn

 

7. Homolobbyns attacker mot oliktänkande i Sverige
Vad beträffar vårt eget lands homosexualisering har milstolparna varit följande (källa: http://www.gluefox.com från vilken webbsida delar av nedanstående information tagits. Klicka på "Dagens Adrenalinklick" på sidomenyn och välj sedan "Homosexualitet -- en naturlig yttring av människans sexualitet, eller...? "):

Före 1944 var homosexuella handlingar mellan vuxna kriminaliserat och det betraktades som något onaturligt och depraverat. Så småningom kom det psykologiska perspektivet på homosexualitet att dominera, där man menade att det handlar om en psykisk störning som har sin grund i traumatiska barndomsupplevelser. I Medicinsk Uppslagsbok,1969 års upplaga, av Acke Renander (var under lång tid standard som medicinsk ordbok i Sverige), fanns följande att läsa om man slog upp ordet homosexualitet: "Sjuklig könsdrift, riktad mot individer av samma kön". Och i Norstedts Uppslagsbok från 1973 var förklaringen till ordet homosexualitet: "Förvänd könsdrift riktad mot eget kön. Motsats: heterosexualitet, normal könsdrift."
Snabbt framåt till Pride-festivalen 2001. I LUFs (Liberala Ungdoms Förbundets) tält var huvudattraktionen att kasta pil på foton av "homofoberna" Alf Svensson, Påven och Ulf Ekman. Här kan man sannerligen tala om hets, både mot individer och grupper. Man undrar hur reaktionen skulle bli om man under en religiös konferens hade motsvarande "attraktion", men med bilder på några "kristofober" på RFSL och texten "Pricka bögarna!". Nu är något sådant uteslutet i religiösa sammanhang. Däremot drar sig inte RFSL från att utöva hets mot bl.a. religiösa människor. Dom saknar helt tolerans mot oliktänkande människogrupper.

Ytterliggare ett exempel på homohets i våra dagar: I ungdomstidningen Lava, utgiven i juni 2003 av Stockholms Stad (och således betald av skattepengar), fanns en skämtteckning, som visade hur Siwert Öholm hade sex med Alf Svensson. Under teckningen fanns följande text, skriven av sångaren och "debattören" Ujje Brandelius, "...det handlar om att rensa bort ett kristet, unket, ruttet, manligt, gammalt stinkande j-a moralsystem från jordens yta". Teckningen och texten anmäldes av Hans-Göran Björk (som bl a är krönikör i tidningen Världen idag) till både JK (Justitiekanslern) och JO (Justitieombudsmannen). Både JK och JO tyckte att uttalandet om att rensa ut de kristna från jordens yta var helt acceptabelt.

Många offentliga myndigheter (från HD neråt) är idag drivet av homointressen. Och inte bara offentliga myndigheter. Svenska Kyrkan är också till stor del under kontroll av homosexuella intressen. Från ärkebiskopen Hammar och hans lesbiska syster, kyrkoherden Anna Karin Hammar i Uppsala, och neråt i leden. Under kulturnatten i Uppsala, den 19/9 1998, hade man en "gudstjänst" i Uppsala Domkyrka, där man bl.a. visade den s.k. Ecce Homo-utställningen. Denna bestod av bilder som framställde Jesus, inte bara i en homosexuell miljö, utan som själv homosexuell. Att under en gudstjänst i rikshelgedomen Uppsala Domkyrka framställa Jesus Kristus på det sätt som gjordes, kan kanske tyckas vara det ultimata uttrycket för den omsvängning som skett i Sverige på ungefär 30 år.

Vad beträffar föräldrars möjlighet att få hjälp med att hindra en homosexuell utveckling i sina barn är det oklart om det finns psykologer och psykoterapeuter villiga att ge råd. Sveriges Psykologförbund (med f.n. c:a 8500 medlemmar) grundades 1955. År 1998 utgav de sina "Yrkesetiska Principer för psykologer i Norden". Det heter bl.a. att de måste "respektera individuella, rollmässiga och kulturella olikheter vad gäller funktionsnivå, kön, sexuell orientering." Och det finns "information till allmänheten" och "vägledning vid behandling av klagomål mot psykologer". Det är rimligt att anta att om en vuxen kommer och vill ha hjälp med ändring av sexuell orientering, har en psykolog eller psykoterapeut rättighet att ge råd om han så önskar. Men om en förälder kommer med ett för-homosexuellt ("pre-homosexual"; se ovan) barn, kan psykologen då ge råd eller bryter han mot respekten av barnets "sexuella orientering"?
Till Sveriges Psykologförbunds plus-sida bör nämnas att de tog ett starkt parti för Sveriges barn när de gick emot lagen för homoadoptioner 2002. De skrev i sitt remissyttrande:

Promemorian har tillkommit utifrån en världsbild där barnet är perifert och föräldrarskapet står i centrum. Författningstexten uppvisar en total avsaknad av förståelse för och kunskap om barns behov. 

Och i en intervju i Världen idag (18/5 2005) sade Psykologförbundets ordförande Lars Ahlin, med anledning av förbundets skarpa remissvar: 

- Så här formulerar vi oss inte om det det inte upplevs som en verklig brist i promemorian. Bristen på kunskap om hur barn påverkas av att växa upp med två föräldrar av samma kön är ett stort problem.
- Vi har valt att inta barnperspektivet på grund av att det finns för lite kunskap, den evidensbaserade forskningen saknas. Det är ju visst ett moraliskt dilemma, man kan inte göra experiment på barn. Kunde vi vara säkra på att barnen inte utsätts för onödiga risker, då hade det varit en annan situation.
- Barnen kan ju inte föra sin egen talan.

 

8. Föräldrars gemensamma roll
Gay-lobbyns aktiviteter idag i bl.a. skolorna, samt nöjesbranschens populariserande av den homosexuella livsstilen, gör det så klart mycket svårare för föräldrar att förhindra ett homosexuellt utfall om deras barn är i farozonen. Jag läste nyligen denna artikeln i Aftonbladet (ref. 16). Här rekommenderas ju helt fel medicin för den "förhomosexuella" pojken: "När gav du din son en docka senast? Expert: Vi fostrar omedvetet våra barn till gamla könsroller". Vad viktigt det tycks vara att fostra pojken till en ny könsroll! Vilken "expert" Aftonbladet anlitat!

Min önskan är att det skall bildas en fond som kan hjälp barn som är i farozonen. Det kan ske på många sätt men avsikten är att hjälpa pojkar, som inte har en manlig rollmodel, att få kontakt med sådana män som kan bli förebilder för pojkarna. Det kan t.ex. inkludera sponsring att sända pojkar till sommarläger där ledarna är stabila heterosexuella män med hög moralisk standard och med en önskan att hjälpa pojkar utan en pappa.

För dig som vill ha ytterliggare information rekommenderar jag följande länk (på engelska): http://www.fathersforlife.org/dale/child1.html


Hittills har vi nu behandlat myt nummer 1 om huruvida den homosexuella och den heterosexuella livsstilen är lika önskvärda för dina barn och barnbarn. Och sedan myt nummer 2 om att du som förälder och far- eller morförälder inte kan göra något för att rädda ditt barn och barnbarn från en homosexuell livsstil.
Så låt oss nu ta en titt på den sista myten. Myt nummer 3.

 

Myt Nummer 3: Sexuell orientering är något ärftligt – Det är genetiskt betingat.

1. Homolobbyns vinkling av forskning
Den amerikanska riksorganisationen för psykiatriker, APA (American Psychiatric Association), har gett ut ett vägledande dokument för sina praktiserande psykiatriker som kallas Diagnostic and Statistical Manual (DSM). Fram till 1973 var homosexualitet listat som ett onormalt beteende som var befogat att behandla.

Men samma år, utan några vetenskapliga studier som bakgrund, förklarade APA homosexualitet som ett normalt beteende. Vi såg ovan hur det skedde efter en mycket odemokratisk kampanj, med kuppartade metoder från homosexuella medlemmar och sympatisörer (REF. 1; sida 32-35). Efter detta beslut ansågs det plötsligt som dålig behandling att försöka ge föräldrar råd om hur de kunde förhindra en homosexuell utveckling hos sina barn. Inom två år efter APAs beslut att "normalisera" homosexualitet, fattade American Phycological Association (som också förkortas APA, de har tre gånger fler medlemmar) samma beslut.

Genom åren sedan 1973 har det varit ett ständigt ökat inflytande i APA av homosexuella medlemmar och deras sympatisörer. Psykiatriker och psykologer som vågar föreslå metoder att förhindra en homosexuell utveckling stämplas och svartlistas. De homosexuella och deras metoder och program är idag vida överrepresenterat bland de s.k. professionella inom psykiatrin och psykologins område. Därför, närhelst en ny s.k. forskningsrapport ser dagens ljus, måste man med en gång finna ut vilka forskare och vilken finansiering av forskningen som ligger bakom.  Det är synd att det skall vara på detta sätt, men så är det eftersom det varit så mycket fusk under de sista decenierna som du snart skall få se.

Litteraturen om forskning kring homosexualitet är full av exempel på hur man basunerat det ena "forskningsresultatet" efter det andra i media, som alla går ut på att visa att homosexualitet är ärftlig betingat. Att homosexuell orientering ligger i generna och att det inte finns något man kan göra för att förhindra en homosexuell utveckling hos barn med ett sådant arv. När sedan det s.k. forskningsresultatet utsätts för kritik, och bevisas felaktig efter ytterligare forskning, uteblir dementierna i massmedia.

Orsaken till att media är så full av snedvriden och vinklad rapportering på just detta område är uppenbar: De homosexuella är vida överrepresenterade bland journalister och bland folk med positioner inom mediaföretag.  Varför det är så är mindre uppenbart.  Min egen personliga spekulation kring detta är att det kanske beror på att de var könsförvirrade från tidiga barnaår.  Det i sin tur gjorde att de gärna umgicks med flickor under uppväxtåren och därför utvecklade en god förmåga att kommunicera, vilket är mer typiskt för kvinnor än för män. Men det är bara min egen spekulation.  Men vad undersökningar tydligt visar är att de homosexuella är vida överrepresenterade inom mediabranchen.  Till exempel, New York Times, som tillsammans med Los Angeles Times och Washington Post är ledande nyhetsorgan i USA, har en redaktion som består av inte mindre än 75 procent homosexuella.  Detta fall är kanske unikt men trenden är densamma i andra media.  Och en tidning skriver så klart aldrig något om sig själv i dessa frågor.  Dom skulle aldrig låta sina prenumeranter få veta hur stor del av deras redaktion som är homosexuell.

Varför är det så viktigt att känna till detta?  Jo, alla människor, från statsministrar och presidenter ner till dig och mig, bildar sina uppfattningar på grundval av vad vi läser och hör.  Så folkopinionen formas i mycket stor utsträckning av våra media.

New York Times har utfärdat ett beslut om hur alla deras journalister, och dom är många världen över, skall rapportera i frågor berörande homosexualitet.  De säger t.ex. om “gay rights” (svenska: “rättigheter för gays”): 

Förespråkarna för gays är bekymrade att benämningen “rättigheter för gays” kan få folk att reagera negativt genom att tro att gays har rättigheter som inga andra har.  Förespråkare för gays föredrar fraser som “lika rättigheter” eller “medborgar-rättigheter” för gays.  Om du behöver använda termen “gay rights” - till exempel i rubriker med ont om plats - definiera précis vad det rör sig om i texten.

De homosexuella journalisterna har sin egen riksorganisation som är mycket inflytelserik, som ger riktlinjer om hur journalister bör behandla detta känsliga ämne.  På sin webbplats annonserar de sin kommande konferens i Miami i September 2006. I en av sessionerna till exempel, kommer de att behandla hur man skall skriva om lesbiska och queer-kvinnor och deras aktiviteter.  Det heter (översatt till svenska):

Förbi L Ordet: Hur man skriver om queer-kvinnor i underhållningsbranchen. Genom succen med L ordet har lesbiska celebriteter fått mer uppmärksamhet än någonsin.  Vad har vi för trend? Hur skall vi skriva om dom? Vad är läsarna mest intresserad av?  Tre ledande lesbiska underhållnings-journalister delger sina historier, ger praktiska råd och debatterar vad som skrivs om lesbiska och bisexuella kvinnor I underhållningsbranchen.

Och ve den journalist som ger uttryck för tankar som inte är politiskt korrekta.  Det kan ruinera karriären för vem som helst.

Sverige har säkerligen en liknande “facklig kultur” bland journalister och mediafolk.  Det var därför ingen tillfällighet att RFSL gav SVT sitt prestigefulla “Regnbågspris” för en mycket fördelaktig rapporteting till svenska folket om RFSLs program och aktiviteter.

Det är mycket förståeligt att de homosexuella inom media vill ge oss ett fördelaktigt intryck av sin livstil.  Vi vill ju alla bli accepterade.  Men när det sker på bekostnad av att du som förälder inte får veta sanningen om denna  livstil, eller om hur du kan påverka ditt eget barns sexuella orientering, då tycker jag vi har berövats något mycket viktigt - sanningen om homosexualitet.  

Vid ett forskarsymposium 1996 i ämnet sexuell orientering hävdade en av forskarna, Scott Hersherger, att domstolar kommer att bli pressade att inte diskriminera mot en grupp, om gruppen är identifierad genom biologiska mönster snarare än beteendemönster.  Han sade till den sympatiserande skaran: "Allmänna opinionsundersökningar, plus empirisk forskning, säger oss att det alltid finns en positiv korrelation mellan folks tro på det omutbara i ett särdrag och deras accepterande av det särdraget. Så ju mer en person tror att homosexualitet eller sexuell orientering är biologisk, desto mer positiv kommer han eller hon att känna sig till det." Med andra ord, budskapet var - låt oss producera studier som visar att homosexualitet är biologiskt betingat och inte en vald livsstil! Så därför är det inte förvånande att vi nu ser en flodvåg av fejkad forskning. Hokus Pokus-forskning. Allt för att få folk att tro på "omutbarheten av ett särdrag" för att få deras "accepterande av det särdraget".  Låt mig belysa detta med ett flertal exempel.


2. Kallman
I en mycket tidig rapport i "Journal of Nervous and Mental Disease" av F.J. Kallman om "genetiska faktorer i homosexualitet" hävdade han en 100 procentig överensstämmelse (concordance) för homosexualitet i enäggstvillingar (REF. 5; sida 71). Med andra ord, närhelst en av enäggstvillingarna (monocygotic twins) var homosexuell, var också tvillingen homosexuell i varje sådant exempel. Detta var exakt vad som skulle förväntas för att genteorin skulle hålla. Det bevisade så klart en ytterst deterministisk genetisk orsak (liknande ögonfärg m.m.) som alltid är samma hos enäggstvillingar. Däremot kunde inte Kallmans s.k. forskningsresultat stå emot fortsatt forskning. Som alltid inom forskningens område, för att en upptäckt skall bestå och vara genuin, måste upptäckten kunna verifieras gång på gång i fortsatt forskning. Kallman själv, nu i vanrykte, refererade senare till sina resultat som en "statistisk artifakt".


3. Bailey-Pillard (1991)
Emellertid fortsatte intresset för enäggstvillingar (monozygotic twins).
En sådan studie på enäggstvillingar utfördes av Michael Bailey från Northwestern University och Richard Pillard från Boston University School of Medicine år 1991.

Publiceringen rönte mycket stor uppmärksamhet och fick stor täckning i massmedia (REF. 5; sida 72-78). Bailey var heterosexuell och Pillard var homosexuell. Som sina fynd hävdade de följande (ref. 17):

Identiska tvillingar (enäggstvillingar): 52% PC (29 av 56 = 52%)
Tvåäggstvillingar: 22% PC (12 av 54 = 22 %)
Ej tvillingsyskon: 9% PC (13 av 142 = 9%)
Adopterade syskon: 11% PC (6 av 57 = 11%)

Bailey och Pillard använde termen PC, (Probandwise Concordance [samstämmighet]) vilken de flesta förstår som följande:

För identiska tvillingar betyder "52% PC" att 52% av de identiska tvillingarna lokalt delade sin homosexuella läggning med sin tvillingbroder. Vid en första anblick verkade detta ge ett argument för "homo-genen". De 52 procenten för identiska tvillingar antyder att för varje enäggstvilling med homosexuell identifiering, är det 52% chans att hans tvillingbror också blir homosexuell. Ett antal mycket högre än de 1-4% som skulle förväntas baserat på procent homosexuella i den allmänna befolkningen. Att tvåäggs-tvillingar hade ett högre PC (22%) än "ej tvillingsyskon" (9%) d.v.s. syskon med samma pappa men olika födsel, hade kanske sin förklaring i att uppväxtmiljö och uppfostran var mycket mer likartad för "tvåäggs-tvillingar" än för "ej tvillingsyskon".

När Bailey och Pillard presenterade sin rapport ansåg många studiens resultat som bevis för att homosexualitet är till stor del genetiskt betingad, trots invändningen att det behöver vara en 100-procentig samstämmighet för att bevisa genteorin som sådan. Vad många inte kände till var det "förutfattade urvalet" i Bailey & Pillard-studien. Andra senare forskare kunde inte producera samma resultat. Det blev också känt att Bailey och Pillard (som identifierar sig själv som homosexuell) hade rekryterat sitt urval av studieobjekt genom att annonsera i pro-homotidningar, och fört in ett urval av uppenbart förutfattade meningar i sin studie.


4. Bailey-Dunne-Martin (2000)
Med sitt rykte skamfilat forsatte dock Bailey sin forskning på enäggstvillingar. Denna gång utan sin homosexuella kollega Pillard. I stället bildade han ett team med Michael Dunne och Nicholas Martin (REF. 5; sida 74-78). Som team fick de tillgång till ett urval av enäggstvillingar som var fri från den "bias" som hade plågat Baileys och Pillards studie. De fick tillgång till alla enäggstvillingar som var registrerade som sådana i Australien. Därmed blev resultatet helt annorlunda. I sin rapport, Genetic and Environmental Influences on Sexual Orientation and Its Correlates in an Australian Twin Sample; Journal of Personality and Social Psychology 78 (March 2000):33, fann de bl.a. följande (ref. 18) (procenttalen i parantes är för jämförelse från den tidigare Bailey-Pillard studien):

Identiska tvillingar (enäggstvillingar): 3 av 27 eller 11% (jämfört med 29 av 56 eller 52% PC)
Tvåäggs-tvillingar: 0% PC (0 av 16= 0 %) (jämfört med 12 av 54 eller 22% PC)

Den 11-procentiga PC för enäggstvillingar (monocygotic twins) är avsevärt lägre än den iögonfallande 52% i Bailey-Pillard studien baserad på ett selektivt urval genom annonsering i homo tidskrifter. Siffran 11% är dock fortfarande väsentligt högre än de 1-4% som representerar procenttalet homosexuella bland befolkningen. Men om man betänker att det rör sig om tvillingpar med troligtvis mycket likartad uppfostran och inflytande av samma känslomässigt frånvarande (eller känslomässigt engagerade) pappa, har så klart den högre siffran en logisk förklaring.

Bailey, Dunne och Martin var mycket tydliga i sin förklaring av innebörden i det helt nya resultatet. De skrev: "Vårt senaste resultat är belägg för att tidigare studier" (d.v.s. Baileys egen studie 1991 med Pillard) "var överdrivna p.g.a. selektivt urval" ("concordance dependent ascertainment bias").

Denna senaste studien av Bailey, Dunne och Martin (utan ett selektivt urval) inte bara motbevisar den tidigare studien av Bailey och Pillard. Studien utgör också ett mycket starkt belägg för att homosexualitet inte uppstår p.g.a. genetisk kodning.

Detta hindrar så klart inte att det kan finnas andra gener som på ett indirekt sätt kan bidraga till en utkomst av homosexualitet. T.ex. pojkar som har fötts med ett känsligt temperament och med andra medfödda gåvor än sin biologiske fader. De kan lätt bli sårade och känna sig bortstötta av en barsk pappa. Med andra ord, ett sådant temperament kan underlätta för ett homosexuellt utfall. En analogi till detta är att en pojke som har fötts med gener som gör honom särskilt lång har större chans att bli ett basketbollproffs än en kortväxt pojke.

5. Bearman-Bruckner (2001)
Drygt ett år efter Bailey-Dunne-Martin avslöjade "fejken" i Bailey-Pillard studien (11% i stället för 52%) var det en annan forskningsgrupp som gjorde samma sak. Bearman från Columbia University och Bruckner från Yale University
ledde ett större forskningsprojekt som studerade sammanlagt 5552 syskonpar. I sin studie, Opposite-Sex Twins and Adolescent Same-Sex Attraction, som utkom oktober 2001, undersökte de olika teorier och faktorer om vad som orsakar homosexualitet (sociala, hormonella, genetiska och evolutionära faktorer). Man intervjuade både enäggstvillingar, tvåäggstvillingar, helsyskon, halvsyskon och syskon som inte har några blodsband. Man har också jämfört samkönade och icke-samkönade tvåäggstvillingar (enäggstvillingar har ju alltid samma kön). Resultatet visar helt tydligt att genetiska faktorer inte spelar någon roll i utveckling av homosexualitet. För enäggstvillingar bland män var PC-siffran 7.7%, vilket är i likhet med vad Bailey Dunne-Martin fann (11%) och helt olikt den gamla fejkade Bailey-Pillard studien (52%). Vare sig siffran är omkring 7.7 % eller 11% visar det tydligt att homosexualitet inte är genetiskt betingat.

I likhet med slutsatsen i Bailey-Dunne-Martin rapporten skrev Bearman och Bruckner I sin rapport, med hänvisning till Bailey-Pillards fejkade rapport, följande:

Avsevärt högre samstämmighet när det gäller homosexuell orientering har rapporterats i tidigare forskningspublikationer. Vi tror att tidigare arbeten till stor del är inkorrekta på grund av att man använt sig av icke-representativa urval, t.ex. personer som läser gaypublikationer (d.v.s. personer som antagligen är homosexuella] och att man använt sig av indirekta bevis.

För ytterliggare information om Bearman-Bruckner rapporten klicka på http://web.comhem.se/~u18208324/min/01-04_full_text.pdf från http://www.gluefox.com (publicerad av Krister Renard, Uppsala).

Trots denna flerfaldiga och grundliga "debunking" av Bailey-Pillards rapport från 1991 fortsätter homolobbyn i olika länder att hänvisa till Bailey-Pillards falska PC siffra på 52 (d.v.s. om en enäggstvilling är homosexuell är chansen 52 % att tvillingbrodern också är homosexuell).


6. Simon LeVay (1991)
Samma år som Bailey-Pillards studie publicerades kom det även ut en studie av Simon LeVay som också fick mycket stor publicitet (Simon Le Vay, A Difference in the Hypothalamic Structure between Heterosexual and Homosexual Men, Science 253 [1991]; 1034-37). (ref. 19 samt REF. 5; sida 67-70). Simon LeVay är också en homosexuell forskare. Medan Bailey-Pillard's och Bailey-Dunne-Martins arbete tillhör kategorin "genetiska hypoteser" faller LeVays arbete inom kategorin "foster hormon hypoteser" (eng. "prenatal hormonal hypothesis"). Dessa två hypotes-kategorier tillsammans med "vuxna hormone-hypoteser" (eng. "adult hormonal hypothesis") utgör de tre grenarna av "Biologiska Hypoteser" (i motsats till "Miljöhypoteser").

Le Vay, en neurobiologist vid Salk Institute i California, studerade ett område av hypothalamus i hjärnan, närmare bestämt INAH (Intersticial Nucleus of the Anterior Hypothalamus). Han fann att området INAH3 var mindre bland homosexuella män och kvinnor än hos heterosexuella män. Han undersökte hjärnorna av 35 avlidna män. 19 av männen klassificerade han som homosexuella eftersom de hade en sådan notering av läkare i sin journal. De andra 16 männen klassificerade han som heterosexuella eftersom dom inte hade en homosexuell notering i sin journal, även om 6 av de 16 hade dött av AIDS precis om alla de 19 som klassificerats som homosexuella. Så klassificeringen har vissa frågetecken. Men ännu viktigare är frågan huruvida skillnaden i INAH3 uppstod under graviditeten eller om det var ett resultat av en homosexuell livsstil. Till exempel en studie av NIH (National Institute of Health) fann att bland människor som börjat läsa Brailles skrift (blindskrift) efter de blivit blinda växte den del av hjärnan som kontrollerar "läsfingret". Och man vet att bland de pojkar med utpräglad GID (Gender Identity Disorder; se ovan) som leker mest med flickor och identifierar sig med dem utvecklas rösten i en feminin riktning.

Så man ställer sig frågan "är den mindre volymen av INAH3 hos homosexuella män något som fanns där redan från födseln och resulterade i homosexualitet, eller är det en homosexuell livsstil som har framkallat en mindre INAH3?" Det skadar då inte att använda lite logik. Om det verkligen var så att förminskningen fanns där redan från födseln, då borde ju, bland enäggstvillingar bägge ha denna förminskning av INAH3 och alla (eller nästan alla) enäggstvillingar skulle alltid vara antingen det ena eller det andra. Men Bailey, Dunne och Martin fann ju att endast 11% av homosexuella enäggstvillingar hade en tvillingbror som också homosexuell.

Den avsiktligt felaktiva tolkningen av Simon De Vays forskning i massmedia är ytterliggare exempel på hur homobefrämjande inriktning och politik har gett avkall på ärlighet. Man söker efter en "nål i en ocean". Jag rekommenderar ett kapitel som heter "Finding a Needle in the Ocean" i en bok av Jeffrey Satinover med titeln "Homosexuality and the Politics of Truth" (REF.1; kapitel 4).

7. Ytterligare Forskning
Det är häpnadsväckande att iakttaga hur massmedia liksom vinklad forskning gång på gång ger förklaringar till forskningsresultat som inte är den mest logiska förklaringen. Till varje pris vill man undvika att ge intrycket av att homosexualitet är något som inte är ärftligt eller något som kan förhindras.

En studie av Dorner (REF. 5; sida 66) visade att ett ovanligt högt antal pojkar födda till tyska kvinnor under eller direkt efter andra världskriget hade blivit homosexuella. Och spekulationen var att det måste ha varit stressen under graviditeten som inducerade något i fostret som gjorde det homosexuellt. Inte visste man varför stress skulle orsaka ökad homosexualitet. Men vad man däremot visste med säkerhet var vilken slutsats som var önskvärd och politiskt acceptabel. Därför, enligt dessa sympatisörer för homosexuell livsstil, kan det absolut inte bero på att flera av dessa pojkar växte upp utan en pappa som hjälpte dem att utveckla sin maskulinitet genom ett känslomässigt engagerat förhållande till sin son. Det är dråpligt att iaktaga hur man avsiktligt undviker att uppge den mest logiska förklaringen till vad man kommit fram till i sin studie. Allt för att vara politisk korrekt.

Det finns fler liknande studier inom området "hormonhypoteser under havandeskapet" ("prenatal hormonal hypothesis"). En sådan, nyligen publicerad studie av Anthony Bogaert från Brock University i Canada, vill göra gällande att omkring en av sju homosexuella män (statistiskt sätt) har blivit homosexuell p.g.a. att modern tidigare har fött flera andra pojkar och för att varje äldre biologisk broder i familjen ökar sannolikheten för homosexualitet med cirka en tredjedel. Resultatet för gruppen med "äldre biologiska bröder" har ett statistiskt "beta-värde" med nedre gräns på endast 0.03. Om värdet hade varit noll eller negativt hade resultatet saknat statistisk betydelse. Det märkliga är att resultatet av studien trumpetades ut (i en sido-insändare av homosympatisörer) som bevis på att "omkring en million amerikanare är antingen homosexuella idag eller pojkar som kommer att växa upp till att bli homosexuella eftersom deras mamma födde söner innan de kom till världen." Om deras mamma endast fött döttrar innan sonen kom då skulle pojken bli heterosexuell.
Samtidigt säger man inte ett enda ord om att homosexualitet kan undvikas med en pappa som är känslomässigt engagerad i sin yngste son oberoende av hur många äldre bröder det finns i familjen. Denna enormt viktiga uppgift för pappan blir så klart svårare att uppfylla ju fler barn han har att försörja.
Dessutom, när jag nyligen läste ett referat om Bogaerts nya studie i Los Angeles Times, stod där följande tillägg: "Enäggstvillingar delar samma DNA och om en av tvillingarna är homosexuell är den andra tvillingen också det i 52 procent av fallen enligt en studie från 1991. Bland tvåäggstvillingar minskas frekvensen till 22 procent och för andra bröder till 9 procent". Dessa siffror är så klart från Bailey-Pillards rapport från 1991, vilken ogiltigförklarades efter Bailey-Dunne-Martins rapport om australiensiska tvillingar (se ovan) och Bearman-Bruckners mycket omfattande studie, vilka båda tydligt visade att det inte finns något sådant (statistiskt giltigt) genetiskt samband. Så här ser vi ytterligare hur massmedia avsiktligt vilseleder folk i detta ämne.

8. Hamer-Hu-Magnusson-Hu-Pattatucci (1993)
Bailey-Dunne-Marins studie av australiensiska enäggstvillingar som omintetgjorde Bailey-Pillard's studie baserat på ett mycket selektivt urval visade att det inte finns någon statistisk relevant genetisk grund för homosexualitet. Deras studie var exempel på indirekt genetisk forskning. Men redan innan Bailey-Dunne-Martin publicerade sin rapport (i mars 2000) hade det publicerats en rapport som fick mycket stor uppmärksamhet och som var baserat på direkt genetisk forskning.

År 1993 publicerade Hamer, Hu, Magnusson, Hu och Pattatucci i journalen Science resultatet av en studie med titeln Ett samband mellan DNA markering på X Chromosomen och Homosexuell Orientering bland Män (A Linkage Between DNA markers on the X Chromosome and Male Sexual Orientation) [REF. 1; sida 110-113 och REF. 5; sida 79-83].

Denna studie blev omedelbart utbasunerad i massmedia som "upptäckten av homo-genen", och många drog slutsatsen att forskningen hade nu "bevisat" att homosexualitet var ärftligt. Man hade slutligen funnit den homosexuella genen hette det. Upptäckten var baserad på studie av Xq28 regionen av könskromosomen. Kom ihåg att detta var 1993, sju år innan Bailey-Dunne-Martin studien med de australienska tvillingarna drog slutsatsen att det sannolikt inte finns någon homo-gen att upptäcka.

Som det senare skulle visa sig, Hamer's et al studie var ytterliggare en bluff inom detta område. Fyra månader efter publicering av Hamer's et al rapport i Science publicerades i samma tidskrift ett bemötande av genetiska forskare från Yale Columbia och Lousiana State Universities. De skrev bl.a.: 

Studiens resultat är inte konsekvent med någon genetisk model.....Ingen av skillnaderna (mellan homosexualitet hos morbröder och kusiner på moderssidan jämfört med faderssidan) har någon statistisk betydelse. Det alltför lilla urvalet gör att siffrorna kan egentligen överensstämma med flera olika genetiska- och miljöhypoteser.

Och liksom i så många andra s.k. forskningsrapporter inom detta politisk laddade område gick det inte att reproducera resultatet i Hamer's et al rapport. Och utan det blir ingen "upptäckt" bestående i vetenskapens värld. Ett försök av fyra forskare (Rice, Anderson, Risch and Ebers) från ett Kanadensisk laboratorium misslyckades totalt att reproducera Hamer's et al upptäckt trots att de använde ett större urval (52 homosexuella syskonpar). I sin rapport (Male Homosexuality: Absence of Linkage to Microsattelite Markers at Xq28", Science 284 (April 1999):665-667) skrev forskargruppen: 

Det är oklart varför våra resultat är så helt olika Hamer's ursprungliga studie. För vår studie var större och mer omfattande än Hamer et al. Så vi hade förvisso gott om möjligheter att upptäcka genetiska effekter av det slag som rapporterades av Hamer et al. Trots det så stöder inte vår databas närvaron av en gen i positionen Xq28 som har förmåga att påverka sexuell orientering.

Till historien hör också att i Juni 1995 rapporterades (och bekräftades i Science) att Hamer var under utredning av Byrån för forsknings-integritet vid Department for Health and Human Services, för att "selektivt ha rapporterat sina data" (se REF.1 sid. 113). Men då var det minsann ingen fanfar i massmedia utan de teg när fusket avslöjades. Därför finns det många människor än idag som fortfarande tror att "homo-genen" har blivit funnen och att homosexualitet därför är ärftligt.

Eftersom denna osanning är så utbredd, rekommenderar jag att närmare titta på Hamers forskning. P.g.a. den något komplicerade analysen har jag förlagt detta till en länk på sidomenyn (Nr 5; "Kritik av Hamer's forskning"). Om du tar dig tid att gå igenom informationen är jag säker på att du skall inse vilken hokus-pokus forskning det rör sig om.

9. Trend i Homosexuell Forskning under Senare År
Sedan flera år tillbaka har mycket av den homosexuella s.k. forskningen fokuserats inom området huruvida homosexuella eller heterosexuella människor är att föredra som föräldrar till barn. Denna forskning är helt tydligt driven av homolobbyns politiska program för att få samhället att acceptera att homosexuella "familjer" skall få adoptera barn. Frågan berör så klart den gängse uppfattningen att homosexuella män är pedofiler i mycket större utsträckning än heterosexuella män, vilket vi redan berört.

REF. 2 - sida 95-120 (Do homosexual parents pose risks to children? sv. Utgör homosexuella föräldrar risker för barn?) har en utförlig diskussion och bemötande av all den pro-homosexuella föräldrapropagandan.

REF. 6 - No Basis: What the studies Don't tell us about same-sex parenting" (Ingen basis: Vad studierna inte nämner om enkönigt föräldraskap) gör ett systematiskt bemötande av 49 olika s.k. forskningrapporter och deras brister.
Författarna till denna bok är Robert Lerner och Althea Nagai, båda med sin Ph.D. från University of Chicago. De tog sig an att analysera inte mindre än 49 olika forskningsrapporter inom detta område och fann att alla (utan undantag) hade problem inom minst ett av följande sex områden vilket är högst väsentligt för att en studie skall kunna betraktas som vederhäftig:

1. Oklar hypotes och utformning av forskningen
2. Avsaknad av eller otillräcklig jämförelsegrupp
3. Självkonstruerade, opålitliga och värdelösa mätningar
4. Brist på "slumpgenererade" grupper, inklusive deltagare som rekryterar andra deltagare
5. Alltför små grupper för att generera meningsfyllda resultat
6. Avsaknad av eller bristfällig statistisk analys

Ett problem med alla studier av detta slag är att lagligt föräldraskap med homosexuella par är ett nytt fenomen. Det existerar därför inte tillräckligt många studieobjekt som funnits under en längre tidsrymd som kan utgöra grund för en  tillförlitlig statistik.

Men viktigare än själva studierna är hur massmedia presenterar dem. För massmedia har ett inflytande över vad som är allmän opinion. Ofta förordar en reporter sin egen uppfattning genom tonen i sin artikel. Genom väl valda citat och presentation av innehållet i en forskningsrapport kan en reporter hjälpa till att legitimera och bygga opinion för en speciell uppfattning och attityd.

Lerner och Nagai (bokens författare) gjorde en sökning av tidningsartiklar mellan åren 1979 och 1999 som berör homosexuella som föräldrar. De fann att den stora majoriteten av artiklarna generaliserade att alla gjorda studier visar klart att barn som uppfostrats av homosexuella föräldrar inte är annorlunda än barn som uppfostrats av heterosexuella föräldrar. Ofta görs detta utan referens till någon speciell rapport. Den positiva vinkling som dessa rapporter fått i massmedia har så klart bidragit till att forma en allmän opinion för homosexuellt föräldraskap. Och allt detta har skett trots att vi vet betydelsen av en mamma och en pappa för ett barn. Den enorma tragedin är att vi genom detta hindrar föräldralösa barn rätten till en mamma och en pappa.